En lååång hemresa!

Till mångas, och till viss utstrcäkning min egen, sitter jag nu hemma i soffan hos mamma i Nyköping... Ställde in min mycket framemotsedda Bangkokresa i början av veckan då det såg ut som om demonstranterna inte skulle ge upp i tid för att låta mitt plan kunna landa... 2 minuter efter att jag bokat om allt lämnade de flygplatsen...definitionen av poor timing skulle man kunna säga... Jaja, nu får jag istället spendera en hel månad hemma med nära och kära!

Påbörjade min hemresa tidigt i fredags morse från Kabul, tillsammans med flera kollegor och min kompis Josef. Var skönt att ha lite sällskap på den träliga flygplatsen i Kabul, som lyckats boka in 3 plan för start i princip samtidigt - kön ringlade sig flera 100 meter utanför då man dessutom ökat på säkerheten pga av terrorhoten mot flera flygplatser i indien, bland annat den i Delhi dit vi skulle flyga. Alla kroppsvisiterades, och väskorna kollades noggrant. Kvinnor får visiteras i ett eget rum, av kvinnliga anställda, och eftersom det är förhållandevis få kvinnor som flyger i Afghanistan var den kön ungefär 3 kilometer meter kortare än männens; första och enda gången man känner sig priviligerad som kvinna i Afghanistan. Dessa anställda kvinnor brukar dessutom ha hela familjen med sig på jobbet, så man är omgiven av barn och gamla tanter...

Innan man stiger på planet i Kabul måste man peka ut sitt bagage som ställts upp på marken utanför, så att det kan märkas. Detta är ytterligare nån slags säkerhetsåtgärd, som mest ställer till kaos och knappast är foolproof; såg åtminstone en gubbe som stack till en av bagagegubbarna ett gäng sedlar för att slippa mecka med detta...

I Delhi hade jag bokat hotell och upphämtning, och fick sällskap av Josef vars plan skulle gå mitt i natten. Vi uträttade lite shopping och käkade god middag innan han tog sig till flygplatsen på kvällen, och jag fick några timmars sömn innan det var dags att ge sig av, Pga hot om terroristattacker som framförts till flygplatsen var säkerheten rigorös, och man var tvungen att anlända 3 timmar före avresa. Delhi flygplatsen kan kanske vara den tråkigaste i världen, så jag hade fått tips om att man kunde nästla sig in i en av business loungerna om man hade Master Card - sagt och gjort! Hade det inte varit tidigt på morgonen hade jag definitivt utnyttjat gratisspriten... Gjorde ett snabbt besök på tax free (eh, som drivs av samma företag som är på Skavsta...) och plockade med mig ett par flaskor som beställts hemifrån. Vid boarding visade det sig att klantskallarna vid inchekningen inte lyckats checka in mig hela vägen till Stockholm, utan bara 'halvvägs' till Helsingfors, De knappade lite på datorn och jag fick nåt handskrivet kvitto på att min väska skulle hämts ut på Arlanda..tänkte stillsamt att jag nog sett den för sista gången...

På planet är det första de visar en informationsfilm om tax free varor - om man inte köpt dem ombord planet och de lagts i en förseglad påse har de tydligen rätt att beslagta det på flygplatsen. Den informationen hade ju varit fint om man haft INNAN man lagt ut en massa pengar på sprit... Fick tipset att checka ut, gå igenom passkontrollen och sedan checka in mitt handbagage på flygplatsen i Helsingfors; det var det enda som kunde rädda min dyrbara sprit. Sagt o gjort, jag gick igenom alla kontroller, dumpade min väska med all spriten i och gick glad i hågen in i nästa taxfreebutik för att handla mer... Väl framme vid kassan uppenbarades nästa informationsmiss - om man flyger till ett annat EU land är spriten inte längre skattefri. Va faan! Det kostade lika mkt som på systemet.

Landade tillslut på Arlanda, och fick som vanligt vänta galet länge på bagaget. Blev upphämtad av mamma o Chrille, och det var en riktigt skön känsla att svänga av motorvägen väl framme i Nyköping. Mindre trevligt var det att lyfta ur den resväska med all sprit jag checkat in i Helsingfors, och upptäcka att det läckt ut 1 liter Baileys i hela bagageutrummet...skoj. Så mycket för allt mitt slit med att få hem skattefri sprit...

Nu är jag iaf hemma så hör på min svenska mobil om ni vill leka :) Kram kram!

Självmordsbombare på lite för nära håll...

Idag på eftermiddagen runt kl 2 smällde det till rejält, så att både väggar och fönster skakade ordentligt. Det stod snabbt klart att det berodde på en explosion av något slag, och ganska snabbt kom information om att det var en bomb som utlösts. I den riktningen där det skett ligger bland annat en shia moske och en stor gymnasieskola, och det gick ett par oroliga minutrar innan vi visste vad som faktiskt blivit attackerat. Det senaste är att det var en självmordsbombare, antingen på cykel :s, eller till fots, som attackerat ett ambassad fordon - tyskt sägs det. Knäppskallen verkar ha missat sitt tänkta mål och utlöst bomben för tidigt, vilket resulterat i civila dödsoffer, men vi vet inte hur många än. Det ägde rum ca två kvarter från vårt kontor, därav den höga smällen, och under större delen av eftermiddagen var vi under lockdown på kontoret. Nu har vi tagit oss hem, och jag kollar nyheterna med jämna mellanrum för att se vad som egetligen hänt... Samlar på mig massor av erfarenheter, men att känna efterchocken av en bomb är onekligen en av de sämre...

Glad advent!

Yes! Har nu iaf betalt för alla mina biljetter hem, så nu är det bara vädergudar och talibaner som kan hindra mig. Är fortfarande lite oroad över situationen i Bangkok, men vad som än händer där tar jag mig från Kabul på fredag oavsett sen får vi se var jag hamnar...

Har haft en lagom skön lördag, bara lite jobb och därtillhörande ångest. Tog jättelång sovmorgon, och gjorde mitt bästa för att ignorera de högljudda byggarbetarna på tomten bredvid så länge som möjligt. De rev nyligen ned muren mellan vårt hus och deras, med motiveringen att den var för låg. Nu har de byggt upp den igen, och den är säkert 1,2 dm högre än den förra... Denna kommer dock att byggas på med taggtråd - säkerhetsrekommendation från London. Så snart är vi helt omgivna av taggtrådsprydna murar. Har återigen påpekat att det står i våra säkerhetsriktlinjer att vi skall fly över muren på baksidan om vi blir attackerade från framsidan. Detta måste uppenbarligen ha skrivits innan rekommendationen om taggtråd, för det verkar minst lika farligt att försöka klätta över taggtråd som att möta ett talibangäng...bara hoppas på att de kommer ver muren på baksidan så vi kan springa ut genom grinden på framsidan...

På eftermiddagen hade jag baka kaka lektion med min ena kollega och Fahima som lagar maten åt oss. Vi gjorde kladdkaka med extra mycket choklad, och banankaka med massa valnötter och mandlar. Igår fick jag till en riktigt god mjuk pepparkaka som det bara återstår smulor av. Att baka har blivit lite av terapi för mig, det innebär nån slgas normalitet i den annars sjukt märkliga världen jag lever i här... Igår kväll var jag på lite adventsfika hos en svensk organisation här, de bjöd på supergod glögg, massvis med pepparkakor och risgrynsgröt! Fick riktigt mycket julkänsla, nu är det bara snön som saknas!

Imorrn påbörjar jag min näst sista jobbvecka det här året, och jag tror det kommer gå rasande fort till julsemester så vi ses snart, inshallah!

Kram Josephine

Blä....

Fasen vad motigt det varit senaste veckan... Det enda som gör mig glad numera är tanken på att få komma härifrån, så jag har bokat en resa till Thailand över Eid högtiden som varar mellan 7-11 december. Skulle precis boka mitt hotell vid stranden när jag slog på nyheterna, och nu har de jädrans demonstranterna i Thailand ockuperat flygplatsen i Bangkok, och inga plan kan varken lyfta eller landa... Va faaan! Har ju sedan en hemresa till Sverige bokad ver jul, men jag har ännu inte betalat för biljetten mellan Kabul och Delhi. Hade planerat göra det imorrn, och skulle för detta ändamål åka in till stan och ta ut pengar nu ikväll. Nähä, det var strängt förbjudet, 'SECURITY', så det blir ingen biljett för mig imorrn... Jag skulle inte bli förvånad om, när jag väl lyckas skaffa fram pengar, och skall hämta ut biljetten så har de avbokat den... Då lägger jag mig ned på marken och vrålar...

Alla så kallade säkerhetsföreskrifter håller på att göra mig galen just nu, för jag känner mig inte ett dugg säkrare trots alla regler. Belsut tas hit och dit, och för de mesta motsäger de varandra och saknar logik. Först skulle vi åka alla i samma bil, nu får vi bara vara två st expats i samma bil på samma gång. Detta innebär minst tre resor varje morgon bara från mitt hus. Detta är för att undvika att om nu bilen skulle nu bli attackerad så dödas inte alla expats på samma gång... Jag har försiktigt påpekat att desto fler bilresor vi gör, desto högre är risken för att vi faktiskt ska bli utsatta för något. Dessutom kör chaufförerna nu som dårar för att hinna med alla resor, inom den halvtimmen det tidigare bestämts att vi måste åka, och häromdagen fick vi tvärbromsa för att undvika att köra över två flickor på väg till skolan. Ena dagen skall vi undvika rutin och planering, och andra dagen krävs det formulär och fråga om lov senast två dagar i förväg. Allt det gör just nu är att skapa missnöje och ytterligare stress hos oss, för att vi aldrig får något miljöombyte. Vi får nu heller inte jobba längre på kontoret en viss tid, och inte åka dit på helger, så varje dag släpar jag hem en massa arbete som jag inte hinner utföra under dagen. Man kommer varken bort från jobbet som sådant eller får umgås med någon annan än ens kollegor. Jobbördan har dessuotm bara ökats på, och härom natten jobbade vi långt över midnatt hemma i huset för att hinna färdigt - jag är helt utmattad. Näe, usch vad träligt det är just nu...

Jaja, nu har jag fått skriva av mig lite och ska sluta klaga... Jag har för övrigt laddat upp en massa bilder från min Nepalresa, de finns i vänstermarginalen i fotoalbumet.

Kram kram!

Seriösa och triviala funderingar

Afghanistan verkar vara sorgligt frånvarande från svenska nyheter, men häromdagen hade DN faktiskt en artikel om en attack som ägde rum i Kandahar, största staden i södra Afghanistan. Ett gäng män på motorcyklar använde vattenpistoler för att spruta frätande syra på en grupp flickor på väg till skolan. Männen klev t o m av sina motorcyklar för att kunna lyfta upp burkorna, som flickorna använder mest för att det faktiskt ger dem ett visst skydd, och sprutade syran rakt i ansiktet på dem. Detta är ett vedervärdigt beteende, som syftar till att avskräcka flickor, och deras familjer från att tillåta dem att gå till skolan. Södra Afghanistan är fortfarande otroligt traditionellt, och uppenbarligen finns det många kvar där som stöder talibanerna, och deras kvinnoförtryck. Trots detta har Save varit väldigt framgångsrika; i en del av de skolprojekt vi driver är det faktiskt fler flickor än pojkar. Sådana här attacker risker dock att rasera allt som byggts upp, framförallt om föräldrar av rädsla vägrar låta sina döttrar gå till skolan. Det visar också hur viktigt det är med fysisk säkerhet för att utvecklingsprojekt skall kunna fungera framgångsrikt. Afghanistan har fortfarande en lång väg att gå...

Nu till dagens trivialiteter... Har konstaterat att plåtburkarna till kaminer (kallas för bucharis) de installerat i våra rum inte är direkt bränslesnåla... De genererar sjukt mycket värme när det väl brinner, men eftersom väggarna är så tunna lagras ingen värme, så så fort det börjar glöda måste man slänga på mer ved. Har inte riktigt listat ut konstruktionen, men hittills verkar det inte spela någon roll om man lassar in så mycket ved det bara får plats; det brinner inte längre bara mer våldsamt... Verkar dumt med bränsleineffektiva uppvärmningsmetoder i ett land som till stor del består av infertil öken, och som lider av århundradets torka. Jag tror jag eldat upp bränsle från ett område stort som Sörmland på bara en vecka... På kontoret har vi nu fått gasdrivna värmelement i varje rum. Genererar förvisso värme så att man inte behöva hacka tänder, men det verkar vara förenat med livsfara att hålla dörren stängd; om man inte passar sig kan man tydligen lätt bli gasförgiftad. Att ha en fet gasoltub i rummet känns inte heller supertryggt... Man undrar lite smått varför ingen funderat ut bättre, hälsosammare och miljövänliga alternativ för att undvika att frysa ihjäl under de bistra vintrarna här...?

Dumle

Lyckan var total när jag, efter ganska nogrannt botaniserande skall tilläggas, upptäckte att affären där alla expats handlar hade ett fåtal paket dumlekolor inklämda mellan äckligt afghanskt fulgodis.Lyckan blev lite kantstött när jag upptäckte att de liksom klippt bort en femtedel av paketet och sedan tejpat tillbaka kanten igen. Vad kan det bero på? Att nån samlat på EAN koder? Eller att de strategiskt trollat bort bäst-före datumet? Sjukt misstänkt iaf... Men varken det, eller ens prislappen på 700 afghanis, vilket är ca 100 spänn, fick mig att avstå...börjar bli sjukt desperat efter svenska (ja, eller föredetta svensk koloni, dvs finskt eftersom det är Fazer) produkter, och kan nästan känna smaken och doften av mammas mat... Ni får alla därhemma hålla tummarna för att vädergudarna är välvilligt inställda så att jag tar mig här ifrån som planerat i december!

Dag 9 – Bilresan från helvetet

Vi var alla rätt angelägna om att komma tillbaka ”hem”, inklusive chauffören, så vi kom iväg hyfsat tidigt. Första sträckan var som sagt på grusvägar, och trots att det var en fyrhjulsdriven jeep med förhållandevis sjysst stötdämpning, kastades vi upp och ned, och åt sidorna som vantar. Speciellt jag, som till en början tyckt att jag placerat mig strategiskt i mittbaksätet, för att undvika åksjuka och kunna sträcka lite på benen. En fördel var att vi nu satt så lågt jämfört med bussen att stupen skymdes, iaf där det fanns lite buskage längs vägen. Jag hade naturligtvis räknat med att det skulle gå snabbare med bil, delvis för att det var nedför, men på dessa vägar gör 20 km/h istället för 10 sjukt stor skillnad för läskighetsfaktorn… Tokchauffören gjorde helgalna, stressade omkörningar, backade gärna nedför berget vid möte, och tutade som en galning innan varje krök – men körde ändå på i samma hastighet. Slog mig att det nog gått inflation i tutandet, för fordon från varje håll räknade liksom kallt med att den andra skulle stanna och körde sedan bara rakt på. Vi fick uppleva ett par halsbrytande inbromsningar i kurvorna, där bilarna inte stannade mer än nån meter från varandra, och sedan kivades chaufförerna om vem som skulle backa… Tillslut fick vi be chauffören sakta ned, vilket han motvilligt gjorde, säkert hela 2 km/h.

Lunchstoppet var välkommet, framförallt för att det betydde att resten av resan skulle gå på asfalterad väg, och således inte skumpa så mycket uppochned. Jojo… Nu förvandlades den redan stressade chauffören till en regelrätt kamikaze-chaufför; man kunde liksom se hur han kröp ihop framför ratten och tänkte att nu jävlar skulle han ta igen all förlorad tid. Jag, fortfarande i mitten, fick nu hålla i mig i framsätena så gott jag kunde för att inte krossa mina medpassagerare mot bildörrarna i varje sväng, alternativt hamna med trynet på växelspaken. Neil proppade in hörlurar till sin Ipod, Tracy läste frenetiskt, och Nicola var mest tyst, men jag kunde inte låta bli att ge ifrån små skrämda läten då och då, och tillslut var jag så uppskrämd att jag röt till chauffören att sakta ned. Då hade han slirat ur ett par kurvor, gärna där vattnet var decimeterhögt pga av att vattenfall korsade vägen. Bilder från Musse, Långben och Kalles husvagnssemester passerade, något oväntat, revy; ni vet, där de tar sig nedför ett berg, med bara två hjul kvar på vägen, och husvagnen voltar ned… Ja, fy faan, jag önskade ett par gånger att jag istället satt på helvetesbussen, trots att den skulle ta dubbelt så lång tid.

Väl framme i Kathmandu var vi nära att krocka på motorvägen och nu var Neil riktigt förbannad. Vår guide och bärare, de tokarna, bara sov i baksätet hela vägen. Äntligen hemma, jag skulle få bo hos Nicola och Neil de resterande dagarna, var det sjukt skönt att bara kunna slappna av, uppdatera sig på världsläget och få dra på sig rena, icke svettstinkande kläder.

Nu när jag skriver det här, tillbaka i Kabul, kan jag konstatera att det var mer äventyr att vandra i Himalaya än vad jag föreställt mig, men trots all smärta, rädsla och hårt slit är jag glad att jag fick och tog chansen att uppleva något helt nytt och så fantastiskt vackert! Dröjer kanske innan jag gör om det, ska jobba lite på min höjdrädsla, men kan definitivt rekommendera det!

Resterande dagarna i Kathmandu unnade jag mig massage och goda middagar, ett gäng tempelbesök och allmänt turistande, slappande framför tvn samt med att shoppa upp mina sista slantar. Köpte på mig allehanda varma kläder, mössor och vantar, tjocka tröjor och en otroligt varm Yakullssjal, som jag nu bär med mig överallt, även i sängen… Inhandlade också ett gäng inredningsprylar, som jag hoppas kan sätta lite färg på mitt trista Kabul rum (trots den havsblåa heltäckningsmattan).

Eftersom jag var tvungen att flyga via Delhi hade jag planerat in några dagars sightseeing där. Hann med de viktigaste monumenten, ytterligare lite shopping, och ett par riktigt goda middagar innan det var dags att återvända till ris-och brödlandet. Delhi är f ö en stad som jag tycker man bör undvika, den är skitig, skrikig och obehaglig – har sällan känt mig så uttittad och jagad, och då bor jag ändå i Kabul…- , så det känns extra träligt att jag måste tillbringa så mycket tid ”in transit” där så fort jag vill ta mig nånstans. Flygplatsen är dessutom en av de sämsta jag varit på. State of the art säkerhet, åtminstone ytligt sett, men de tycks tro att bara för att man har stämplar överallt har alla säkerhetshot eliminerats… Skulle inte förvåna mig om de stämplar mig i pannan nästa gång… annars är de mest inkompetenta och krångliga, och andelen skitförbanande passagerare är förmodligen bara högre på nån amerikansk flygplats… Jaja… Fick f ö öva lite mer på att bota min flygrädsla på väg till Kabul från Delhi. Väl framme, precis innan vi skulle gå ned för landning (vi kunde klart och tydligt se bebyggelsen på marken) meddelade kaptenen att sikten var för dålig för att kunna landa. Huh?? Vi skulle cirkla tills det blev bättre… Efter en timme hade det visst inte förbättrats, så då meddelade kaptenen att vi skulle flyga TILLBAKA till Indien, till Amritsar på gränsen till Pakistan. Tjip, sagt och gjort, efter 4 timmars flygande landade vi i Indien, där vi tydligen skulle tanka. Förmodligen också laga planet, för jag tror snarare det var något tekniskt fel än ett väderproblem. En timme senare lyfte vi igen och kunde nu landa utan problem i Kabul. Så en resa på planerade 2 timmar tog istället 7, skoj.

Hursomhelst var det faktiskt rätt skönt att komma ”hem”. Senaste dagarna har det dock varit snorkallt i rummet och jag har vaknat med feber och huvudvärk av värsta sorten. Så nu har jag fått min lilla plåtkamin installerad, och rummet är numera som en bastu! Skönt!

Ska lägga på lite mer ved på brasan nu, och laga lite middag. Till er som är hemma i Sverige – vi ses om ganska exakt 5 veckor, inshallah! Kram!

Ps. ursäkta längden på inlägget, men var tvungen att slutföra Nepalåterberättandet innan jag glömt allt...Ds

Dag 8 – Åter till civilisationen

Sista vandringsdagen, för vi hade beslutat att korta av trekken en dag för att komma tillbaka till Kathmandu lite tidigare. Väldigt klokt beslut visade det sig… Jag tyckte jag hade stretchat ordentligt men det dröjde inte många minuter innan jag började känna av knä- och fotleder. Att gå nedför går visserligen fortare och är inte lika ansträngande, men fy faan vad tufft det är för lederna… Jag proppade i mig smärtstillande men de hade noll inverkan… Några timmar in på vandringen kom vi till en passage där det gått ett jordskred. Stigen var otroligt brant, bestod nästan bara av sand och svängde liksom runt en krök, och det stupade naturligtvis rätt ned på ena sidan. Jag vågade inte riktigt lita på mina smärtande ben, och fann mig helt plötsligt sittande, med benen skakande som asplöv. De andra kom ifatt mig, och guiden fick hålla mig i handen och liksom leda mig nedför. Det var riktigt läskigt och jag tror jag tappade självförtroendet lite där, för resten av vandringen tillbaka var mest en pina. Ena knät smärtade som attan och jag fick använda gåstaven som en krycka och mest halta fram. Det var omöjligt att ta ett trappsteg i varje steg utan jag fick liksom köra barnvarianten med ett steg i taget. Varje brant kurva, som jag utan problem tagit mig uppför, kändes nu jätteläskigt och jag fick hasa mig ned på arslet ett antal gånger. Gråten var nära…Tillslut kunde vi iaf skymta vår by och då var det bara att bita ihop och kämpa sig fram. Ramlade utmattad, och ganska lycklig ihop på gräsmattan utanför hotellet och vägrade ta ett steg innan jag fått sträcka ut och fylla på med energi, och smärtstillande.

När vi väl konstaterat att vi klarat av strapatsen och lyckas återvända in one piece mer eller mindre, började vi fokusera på tillbakaresan, som ju skulle ske med helvetesbussen. Det var uppenbarligen fler än vi som till varje pris ville undvika denna mardröm, så det var ett frenetiskt köpslående om de fyrhjulsdrivna jeepar som skulle gå tillbaka till Kathmandu dagen därpå. Vår guide lyckades hyra en för ett hyfsat pris, och vi var all ganska lättade att vi skulle slippa skumpa 11 timmar på bussen.

Kunde för första gången på en vecka ta en riktigt lång och skön dusch, samt uträtta behoven på en riktigt toalett…ren lyx! Efter påfyllning av värktabletter somnade jag utmattad, ganska nöjd med mig själv, och utan en tanke på den stundande hemfärden…

Dag 7 – Dags att vända åter

Natten var som sagt riktigt kall, och på morgonen när vi kom ut hade vattenpölarna frusit till is och marken var frostbiten. T o m Yakarna hade kurat ihop sig i stora ulliga högar för att hålla värmen.

Idag skulle vi avklara på en dag vad det tagit oss två dagar att slutföra på uppvägen. Första sträckan var ganska jämn men redan efter en timme beordrades första stoppet. Vi värmde oss med varm hagtornsjuice (?) Var säkert supernyttigt… VI vandrade ytterligare någon timme och sedan var det dags för ”Second breakfast”. Skitbra med britter, det var som att vandra med hober (Sagan om ringen): te, frukost, te, second breakfast, te, lunch, te, mellanmål, te, te, te, middag, te igen…

Det var nästan löjeväckande vilken skillnad det var att vandra nedför istället för uppåt…tänkte jag iaf, något sinnesförvirrat skulle det visa sig, vid ett tillfälle då det tog mig 10 minuter att avverka samma brant nedför som det tagit en timme uppför. Vi trugade på i rask takt och snart hade landskapet förvandlats till träd och blommor igen. Lustigt hur fort man glömmer också, de sista två timmarna var jag helt övertygad om att ’hotellet’ skulle vara runt nästa krök…7 timmar tog det oss att komma fram, vilket firades med iskall Tuborg och popcorn – har aldrig varit så gott som då!

Glömde skriva i föregående inlägg att stjärnhimlen där vi var som längst upp var något alldeles makalöst vacker! Jag har aldrig sett så många stjärnor på himlen förut! Man kunde se vintergatan breda ut sig – eh, förutsätter att det är möjligt… Helt klart svårt att föreställa sig att vi skulle vara ensamma i universum vid den synen…

Dag 6 – Rakt upp för berget

Det var tänkt att vi skulle starta ’klättringen’ kl 5, förstod aldrig riktigt varför och tillslut lyckades vi övertala guiden att kl 7 var tillräckligt tidigt. Väl uppe visade det sig att två av fyra st hade bangat, de kände sig lite väl slutkörda. Jag velade lite men bestämde mig tillslut för att ta mig s långt jag kunde, det var ju liksom lite av en utmaning som jag inte kunde motstå…

Laura skickade vi tillbaka nedför berget, med en guide och en bärare, och nu återstod bara en stackars kille som skulle konka fyra väskor nedför berget… Helt otroligt hur mycket de där bärarna orkar, och ena snubben vandrade dessutom i badtofflor… Kände mig aningen dum i all min nyinköpta utstyrsel, framförallt varje gång jag fick stanna och släppa förbi en av bärarna, som dessutom knappt verkade andfådd…

Påbylsade gav jag och Tracy oss iväg. Det vara bara ett par plusgrader och jag hade blivit rekommenderad dunjacka mot vinde, men efter 200 meter var jag redan så pass varm att den åkte ned i ryggsäcken. Vi hade beslutat oss för att ge oss på en av de lägre topparna; den vi hade planerat att bestiga först skulle ta 6 timmar, och musklerna var ömma redan som det var. Upp, upp, gick det – det var ju förvisso ett berg – och desto högre vi kom desto mer kändes tryckminskningen i form av spänningshuvudvärk och andfåddhet. Vi gick i kortare och kortare intervaller, med längre och längre pauser, och tillslut stoppade jag var 50e meter, helt slut av ansträngningen. ”Vad skulle det här vara nödvändigt för” upprepades otal gånger… Tillslut nådde vi kanten på berget, varifrån man hade en otrolig 360 graders utsikt av de omgivande bergen. Det återstod nu bara ca 200 meter till den faktiska toppen, men för att komma dit var man tvungen att gå längs kanten, vars ena sida stupade rätt ned. Min höjdskräck slog tillslut till och jag beslutade snabbt att det räckte med vyer för min del. Installerade mig följaktligen med ryggen tryggt mot ett stenblock och sa åt Tracy att fortsätta hela vägen, medan jag väntade kvar. När jag väl lugnat ned mg lite kunde jag börja se mig mer omkring, och det var helt klart värt ansträngningen! Kunde nu se hela glaciären som gav ifrån sig knakade ljud som ekade i dalen, älven långt nedanför, stora rovfåglar som seglade på vindarna, en nästan overkligt klarblå himmel – kände mig ganska liten!

På vägen ned började det blåsa upp rätt rejält, och det var helt plötsligt tydligt varför guiden var så angelägen om att vi skulle starta tidigt. Resten av dagen tillbringades med kaloriintag och slappande. Ramlade tidigt i säng, min stackars kropp behövde all vila den kunde få. Det blev dock en väldigt kall natt, tror jag drog sovsäcksnitlotten. Vägarn var dessutom så tunna att man kunde höra personen i nästa rum andas. Golvet var halvbra isolerat, för rummet var helt plötsligt delvis rökfyllt tack vara kaminen våningen under. Kvalitetssömnen uteblev, tur att jag satsat på kvantitet.

Dag 5 – Langtang till Kyangjen Gompa

Idag fick vi sovmorgon till kl 7, riktigt lyxigt! Vaknade till en otrolig utsikt både upp mot bergen och ned längs dalen. Då vi befann oss över 3000 m.ö.h. skulle detta bli en lugn dag. Luften är betydlig tunnare än vid havsnivå, och risken för höjdsjuka är överhängande om man tar sig mer än 400 höjdmeter per dag utan acklimatisering. Vi hann knappt börja vandra innan jag kände av en lätt huvudvärk och tryck över bihålorna, så jag tog det extra långsamt. Delvis berodde huvudvärken nog på att man snabbt blev uttorkad; man svettas litervis i de där sovsäckarna, och tänker inte på att dricka vatten när man mest är frusen.

Landskapet ändrade långsamt karaktär, nu var det bara låga busksnår och klippblock överallt, och vi vandrade på sandiga stigar. Nu var vi nästan helt omgivna av majestätiska snöklädda toppar som nådde mellan 5000-6000 meter. Här och var passerade vi uppstaplade stenmurar med buddistiska böneinskriptioner på, och ”gompas”, buddistiska kloster. Fick veta att den här dalen mest befolkats av buddistiska tibetaner som flytt Tibet. Vi befann oss dessutom nu i ”Yak country” – bakom varje buske tycktes det beta en Yak, som ser ut lite som en ullig, långhårig kossa fast med längre horn. Dessa djur överlever inte under 3000 meters höjd, tror det har och göra med syrenivå i luften eller nåt… Nån som kan upplysa?

Efter ca 3 timmar hade vi nått 3800 meters höjd, och trots två tidigare tepauser denna dag tog vi ytterligare en där det utlovades tysk chokladkaka… man skull kanske kunna förvänta sig att denna strapats medfört viss viktnegång, men knappast i mitt fall – är sjukt hungrig hela tiden! Och chokladsugen…

Väl framme vid gästhuset kunde vi äntligen pusta ut och njuta av utsikten! Två glaciärer snirklade sig ned för bergen, som vi nästan var helt omgivna av nu; hästar och yakar vandrade fritt; traditionellt klädda nepaleser som arbetade på sina gårdar; solbrända barn som lekte, och så vi – turisterna, alla i The North Face kläder. Inte så många av de senare faktiskt, vilket var rätt skönt. Vi kunde också se berget, eller utsiktspunkten, som det var meningen att vi skulle klättra upp till dagen därpå. Det såg väldigt högt ut… Klättringen innebär 1000 höjdmeter på ca 3 timmar, och sedan direkt ned igen för att inte drabbas av höjdsjuka.

På eftermiddagen tog vi en promenad upp till en stupa och ett kloster - 600 år gammalt! Beundrade de vackra väggmålningarna och köpte dyra souvenirer för att stödja munkarna…

Dag 4 – Vandring till Langtang

Upp igen astidigt, käka frukost tillagad över öppen eld och snabbt packa ned allt igen. Utan att gå in på närmare detaljer kan jag meddela att det krävs en viss teknik för att kunna utnyttja de i den här delen av världen mer vanliga ”squat” toaletterna, dvs sådana som är nedsänkta i golvet och som man bara kan huka över. När låren krampar vid minsta ansträngning blir det dessutom ännu mer obekvämt… Efter ett par dagar en route resulterade detta fenomen i ihållande magknip, men det var bara att bita ihop…

Hursomhelst, vi hade kollat kartan och förberett oss på en ordentlig stigning första timmarna – på bara några kilometer skulle vi avverka 700 höjdmeter. Igen vandrade vi genom sagolik natur, förvridna mossbelupna träd, rhododendronbuskage, gigantiska ormbunkar och någon slags tallar. Det doftade skog, nästan som hemma! Den ordentliga stigningen började dock inte förrän strax innan vi hade planerat ett lunchstopp. Sista biten var fruktansvärd, rakt upp för en brant, där det krävdes vila varannan minut. Jag hade fått följe av en flicka i 7-årsåldern, som förmodligen sprang denna sträcka mest varje dag. Efter lite inledande blygsamhet tog hon min hand och höll den resolut hela vägen uppför berget. Tror faktiskt det hjälpte!

Väl uppe började naturen ändra sig igen, färre och färre träd ersattes med buskar och klippblock, och det kändes i luften att vi tagit oss en bra bit uppåt. Nu kunde man börja se mer av de snöklädda topparna som förut bara skymtats bakom de närmsta bergen. Om man vände sig om och såg tillbaka ned längs dalgången kunde man se molnen komma krypande uppför – nästan lite spöklikt!

Denna dag korsade vi inte mindre än två riktigt långa hängbroar, ett 30tal meter över forsen nedanför. Sjukt läskigt, var nära att vänd om första gången, och det enda som fick mig över var att upprepa mantrat ”titta inte ned” hela vägen över – blicken var fastlåst på andra sidan. Bevittnade ett antal olika tekniker, Nicola, som också tyckte det var obehagligt med broarna, valde att jogga över helt själv, medan en japanska vi mötte vi ledas över med maken på ena sidan och guiden å andra. Tror t o m hon blundade hela vägen… Såhär i efterhand är jag mäkta stolt över att jag inte bort ihop totalt pga av höjdrädsla, varken på nån bro eller vid de tillfällen då stigen var en halvmeter bred och det stupade rakt ned.

Sista biten denna dag avverkades i strålande sol, med en fantastiskt klarblå himmel. Tror t o m jag lyckades utverka lite solbränna, åtminstone på ena underarmen… Vi hann dessutom fram i god tid innan solnedgången och hann njuta en stund i solen med benen utsträckta. Så fort min packning anlände kastade jag mig i duschen, som var en 3 mm bred stråle solvarmt vatten. Om man råkade komma mer än en armslängds avstånd från vattenstrålen hackade man tänder av köld, men ack så skönt det var att få duscha bort all svett och skit!

Återigen tillbringades kvällen så nära kaminen som möjligt utan att elda upp kläderna. Detta gästhus hade lyx såsom bitvis elektricitet, men detta till trots var jag inpackad i min sovsäck kl 8, och i djupsömn en halvtimme senare.

Dag 3 – Första trekkingdagen

Efter en ordentlig frukost bestående av havregryngröt, kokt ägg och tibetanskt bröd satte vi av runt halv åtta fyllda av energi och förväntan! Vi hade ca 900 höjdmeter framför oss, vilket enligt guidens utsago skulle ta oss ca 7 timmar. Hela vandringen skulle vi följa en glaciärälv i en dalgång som snirklade sig upp mot några av de högsta bergen i världen.

Vet inte vad jag hade föreställt mig, men ganska snabbt stod det klart att det inte var som jag föreställt mig… Det var till att börja med ett konstant klättrande uppåt, som att gå i väldigt branta trappor. Då och då gick det nedför, men det var mest irriterande eftersom man visste att det betydde mycket mer klättrande längre fram. Naturen var storslagen, men man fick påminna sig själv att stanna till då och då, för blicken var djupt koncentrerad på marken och var man klev, för att undvika snubbelsteg. Ett snedstag och man kunde rasa ganska långt ned för stupen som slutade i den brusande älven. Vi gick genom djungelliknande skog, med massor av fuktig grönska, lianer och bambusnår, blommor i alla färger.

Väldigt tursamt att alla mina trekkingpolare var britter; det är ingen myt att de är tegalna… Det var alltså inte jättesvårt att övertala dem att stanna och vila (=dricka te) så fort tillfälle gavs. Efter lunch gick det väldigt brant uppåt, och jag hamnade i nån slags matkoma, dvs all energi i magen och i stort sett ingen i benen. Det var sjukt jobbigt och jag hann fundera ganska många gånger på vad fasen jag gett mig inpå, som knappt orkar upp för trapporna till mitt rum… Nu skall den inverkan som höga höjder har på kroppen och orken icke underskattas, men jag kan tyvärr inte bara skylla på detta…

När vi väl började närma oss stället där vi skulle övernatta hade vi stretat uppför i ca 8 timmar. Det kändes ganska rejält i musklerna… Väl framme hann allt varmvatten ta slut innan bärarna kom fram med mina rena kläder (låter ju helt barockt) så dusch uteblev den kvällen. Kräktes nästan av min egen stank i sovsäcken den natten… Kvällen tillbringades annars så nära kaminen i allrummet som möjligt, där en stadig kolhydratladdad middag intogs. Tidigt i säng, då det inte fanns någon elektricitet. Jag hade helt missat att ta med mig ficklampa, men som tur var hade Laura en kombinerad minimal cigaretttändare/ficklampa…mycket rutinerat… Trots det var det aningen meckigt att ta av sig linser, hitta rätt kläder i väskan och komma till rätta i sovsäcken. Det var sjukt kallt i rummet, det blåste praktiskt taget rakt genom väggarna, så det var bara dra på sig flera lager kläder samt mössa. Sovsäcken visade sig dock vara av bra kvalitet så det dröjde inte länge innan allt utom huvudet var uppvärmt.

Dag 2 - Bussresan från helvetet

Upp igen tidigt som faan; sammanlagt 15 timmars sömn fördelat på tre dygn men jag var trots det mitt vanliga glada, positiva jag…☺ Bussen skulle gå 0630, och kvällen innan hade vi fått veta att vi skull fördas medelst lokalbuss åtta timmar – vi var tvungna at vara ute i god tid om vi ville få bra säten. Enligt guiden kunde vi förvänta oss att det skulle vara ”very crowded and uncomfortable”…well, no shit…

De andra hade under middagen gjort sitt bästa för att skrämma upp mig om vilken mardröm det skulle vara att åka lokalbuss i Nepal, helt utan marginaler på vindlande vägar med 100 meters stup på ena sidan i rasande fart utan vägräcken. Det visade sig inte vara en överdrift.

Hursomhelst, vi kom i tid för att säkra sjyssta säten, hyfsat långt fram bakom chauffören. Planen var att sitta så nära chauffören som möjligt, efter som denna förmodligen till varje pris skulle vilja undvika en olycka på sin sida bussen, samt att, eftersom det är vänstertrafik i Nepal, chaufförens sida skulle vara längst ifrån stupen… Bussen packades full, med nepaleser, turister och tunga säckar med varor. När jag var säker på att bristningsgränsen var nådd, började man istället stapla väskor, säckar och människor på taket. Det var folk överallt; trots att jag satt två säten från vindrutan kunde jag inte se ut genom den för de ca 15 pers som trängt ihop sig längst fram. Tillslut kom vi iväg, till symfonin av ett våldsamt tutande värdigt en brandbilsarmada. Bussen hade förmodligen säteskapacitet för 40, men vi var minst dubbla antalet. Ja, alltså innan vi började plocka upp människor längs vägen…

Ut ur Kathmandu for vi, upp längs kullarna, på en fin bred asfalterad väg, bred nog för att två bussar skulle kunna mötas, dvs minst 4 meter…På ena sidan bredde branta risodlingar ut sig, blandat med blommor i alla möjliga färger byar som klättrade längs bergskanterna och en otrolig grönska. Ja, fick jag höra iaf, säkert fantasiskt vackert om jag vågat mig på att spana ut genom rutan. Jag blundade nästan konstant med ena ögat; det ögat som liksom var närmast stupet…

Tutandet fortsatte öronbedövande i varje hårnålskurva, för att undvika en krock – det var jag vad jag naivt inbillade mig. Vi fortsatte ständigt uppåt, enligt mig helt emot fysikens lagar att en så fullastad buss kunde ta sig uppför, eller nedför för den delen, utan att däcken släppte eller bromsarna låste sig. Efter ett tag märkte jag hur jag liksom lutade mig i mot bergväggen för att på nåt vis försöka motverka att bussen välte ned över kanten. Efter fem timmar av detta nådde vi vårt lunchställe, och jag hade precis börjat vänja mig, och nästan lita på chaufförens förmåga att framföra bussen på de mest omöjliga vägar. Tänkte att det inte kunde bli så mycket värre vad som skulle vara återstående 3 timmarna. Felfelfelfelfel…. Istället vek vi nu av på en grusväg, eller snarare kostig, som jag inte trott nåt annat än en skogsmaskin skulle kunna ta sig fram på. Stupen blev om möjligt ännu brantare och högre, och den asfalterade vägen mindes jag som en autostrada i jämförelse. Vissa bitar var vägen helt bortspolad av stora jordskred, och hade hastigt krattats ihop igen, alternativt bestod av stenblock eller berggrund. 2 gånger fick vi stanna för att byta däck, men med tanke på slitaget var det nog värt att bli lite försenad.

Varje gång vi kom ur en kurva, och vi kunde se den kommande sträckan längs berget vi skulle färdas, muttrade jag svimfärdigt ”bloody hell”, och för varje avklarad, till synes omöjliga väg, ett ”fucking unbelievabe” (ursäkta språket, men det var det enda som hjälpte…). Chauffören körde visserligen väldigt försiktigt, jag tror han var extra medveten om oss stackars turister, och potentiellt också den sjukt dåliga PR som skulle bli följden av en busskrasch med en massa döda turister… Iaf väldigt imponerande, det måste vara helt utmattande att köra något så tungt med en sådan koncentration. Upptäckte efter ett tag att chauffören spottade ut genom rutan var 10e sekund, och antar att det berodde på att han tuggande nån slags drog för att hålla sig vaken och alert…

Bussen fungerade också som ett slags postbud, här och var i yttepyttesmå byar hämtade vi upp eller lämnade av små paket eller pengar. Nånstans efter lunch kräktes en av kvinnorna som tvingades sitta på bussgolvet. Spyan lyckades på något märkligt vis tillslut transportera sig till mina byxor och strumpor, vars stank sedan följde mig de återstående 6 timmarna. Hurra!

Sista biten ned till byn där vi skulle spendera första natten var absolut värst; hårnålskurva efter hårnålskurva rakt nedför ett stup i princip, och jag var övertygad om att bromsarna skulle släppa. Blundade varje gång det var min tur att svänga ut mot stupets sida och se avsaknaden av marginaler.

Att slutligen få kliva av bussen, efter 11 hårresande timmar omgiven av kräklukt, var en lättnad utan like. Mindre lugnande var tanken på att behöva göra om samma resa om en vecka igen…

Dag 1 – Från Delhi till Kathmandu

Vi anlände med mördartidig flight från skitiga Delhi, efter att ha spenderat 20 timmar i frihet, skapligt förvirrade av att kunna röra oss fritt, gå längre sträckor och inte ha en chaufför on stand-by. Tvingade mig själv att titta ut genom fönstret vid inflygningen, och blev belönad med en fantastisk vy över Himalaya.

Vi tog oss direkt till Lauras före detta kontor och träffade hennes gamla kollegor, som vi också skulle trekka med. Det blev bestämt att jag skulle fullfölja hela trekken (igen-ingen konsekvensanalys), och att bara Laura skulle återvända två dagar tidigare, då hon skulle iväg på nån slags trädkramar/meditations retreat ute i djungeln.

Utsvultna, och i stort behov av trekkinganpassade kläder, gav vi oss sedan in till stan för att uträtta högst nödvändig shopping i blixtfart. 3 timmar senare hade inhandlats trekkingbyxor, fleecejacka, t-shirts, mössor och vantar, vattenflaska, ryggsäck, yllesockor, gåstav, solglasögon och diverse hygienartiklar. Nämnde jag att vi skulle ha bärare med på trekken, i bästa pensionärsstil…? Allt vi skulle behöva bära själva var en ”daypack” med det vi skulle behöva under dagen.

Snabbt hem igen för att packa. Hann nästan precis färdigt inna strömmen gick och det blev kolmörkt. Här i Kathmandu går de på ett schema så det är fullt förutsägbart när man har ström och inte, vilket jag tycker är ett föredömligt tillvägagångssätt som borde implementeras i Kabul.

Laura mådde inte så bra, tror det var en kombination av chocken att bli ivägsläppt från Afghanistan och att följaktligen äntligen kunna slappna av lite. Hon slocknade redan kl 7, medan jag hängde på de andra till restaurang för lite middag. Efter det skjutsades jag hem till Tracy, där jag skulle spendera natten. Supersnällt med gratis sängplats, men jag placerades i rummet som tidigare tillhört tonårssonen. Den där fräna hormondoften hade inte riktigt vädrats ur, och lakanen var inte bytta; gjorde intressanta hårfynd innan jag bestämde att det vore skönt att åtminstone ha en fuktig handduk mellan mig och sängkläderna… Det blev en kall och rätt obekväm natt, men det kan så här i efterhand konsterars att den var en ganska bra uppvärmning för vad som skulle komma…

Fortsättning följer…

Konsekvensanalys är inte mitt starkaste kort

Sitter hemma hos Neil och Nichola i Kathmandu, de har väldigt gästvänligt låtit mig sova här de resterande dagarna i Nepal. Vi kom tillbaka redan i lördags, en dag tidigare än beräknat men efter att ha upplevt smärtan av att klättra NED för ett berg protesterade jag inte det minsta…

Tänkte dela upp återgivandet av mitt Himalaya äventyr lite, mest för att jag inte orkar skriva och dessutom eventuellt har en 2,5 timmars massage om nån timme ;) så här kommer första delen:

Så här i efterhand kan konstateras att jag besitter åtminstone sex egenskaper som var och en för sig borde ha fått mig att tänka en gång extra när det föreslogs att min första semester skulle tillbringas medelst vandring uppför (och nedför) ett berg, och jag glad i hågen tackade ja:
1)Jag är aningen flygrädd – krävs två flygresor för att komma hit från Kabul, visserligen i stora fina jumbojets, men Nepal måste vara innehavare av en av världens sämsta statistik när det gäller flygkrascher.
2)Jag är sjukt höjdrädd – Inte förrän vi gav oss iväg upp i bergen gjorde jag kopplingen världens högsta berg = potentiellt livsfarliga stup. Det var en karaktärsstärkande upptäckt…
3)Jag är en av de morgontröttaste personerna jag vet. Första dagen gick bussen 6.30, och den resterande veckan var det uppstigning senast kl 6. Tur att vi gick och la oss senast 19 på kvällen då, i brist på elektricitet, värme och aktiviteter …
4)Jag blir lätt åksjuk. När jag tänker tillbaka på vägen vi fick åka, i tio timmar på skumpande lokalbuss, är det lite av ett under att jag inte kaskadkräktes i nacken på passagerarna framför.
5)Jag är aningen kräsen med maten, och på 5000 meters höjd är det liksom bara att tacka och ta emot. Som tur var erbjöds havregrynsgröt på varenda ställe…
6)Jag är i mitt livs sämsta form, framförallt efter att rört mig ca 50 meter per dag i två månaders tid och bara ätit kolhydrater.

Kan nån vänligen förklara hur jag resonerade, och varför ingen av varningarna om att vandring i Nepal inte lät särskilt avslappnande fastnade??

Into the wild...

Efter en 12 timmars bussresa fran helvetet befinner jag mig i Syaphrubesi, varifran vi inleder trekken imorrn bitti. Vi vandrar via Lama Hotel, Langtang, Kenjing Gompa, Tsergori tillbaka till Dunche, dar vi tar helvetesbussen hem igen pa sondag... Men av det jag sett av Nepal hittilss kommer detta bli storslaget, och lite laskigt forstas... hade inte gjort koppligen hoga berg - laskiga stup...
Nu ska jag sova lite sa jag inte blitàr hjaloplost efter imorrn... Kram!

På väg mot friheten...

Sitter hemma i sängen, under ett halvt ton filtar, och huttrar... Hoppas verkligen de har installerat de där kaminerna när jag kommer tillbaka till Nepal, även om det ryktas att de poteniellt kan kolmonoxidförgifta en om man inte har tillräcklig ventilering. Är inte särskilt orolig dock för idag har de borrat ytterligare ett par hål i fönsterkarmen för att dra in kabel från sateliten så att jag kan njuta av ytterligare 900 kanaler. Förvisso bara ungefär 10 st som är värda zappning, de andra 890 visar iransk mjukporr.

Angående gårdagens händelser har det inte framkommit något nytt egentligen. Talinbanerna tar på sig dådet och hävdar att det var religiöst motiverat då kvinnan jobbade för en kristen organisation.

Polis, militär och militärpolis har hursomhelst ökat sin närvaro och nu står det uniformerade och beväpnade män i varenda gatkorsning mellan huset och kontoret. Tycker inte att det känns speciellt mycket säkrare för det, det är nåt med män i grupp med automatvapen...har dessutom en statistikuppgift i bakhuvudet som en av säkerhetskillarna delade med sig av: runt 40% av polisen sägs vara för att talibanerna skall återfå makten i Afghanistan.

Det tål att upprepas att vi utlänningar lever som i en liten bubbla just i Kabul, långt bort från den verklighet som möter majoritetn av Afghaner, och de hjälparbetare som befinner sig ute i landet. Jag ahde så smått börjat känna att min tillvaro här hade liksom blivit vardag, men detta var en tydlig, och hemskt onödig, påminnelse om hur sårbara vi faktiskt är, och var vi egentligen befinner oss. Men detta är tyvärr en del av framförallt afghanernas vardag, och till viss del även hjälporganisationernas. Men skulle vi backa ur så innebär det att tusentals barn t ex inte kommer få någon mat, medicin eller kläder till vintern, och det är det man får fokusera på när man debatterar med sig själv om vad sjutton man gett sig in på. För många tankar snurrar förstås i huvudet... Det är t ex lätt att bli lite paranoid, att se potentiella talibaner i vem som helst. Det har också slagit mig hur otroligt beroende vi är av vår nationella personal, och hur viktigt det är att vi kan lita på dem.

Jag tror hursomhelst att mitt break kommer väldigt välplanerat - endast en dag kvar på jobbet innan avfärd till Nepal. Hoppas att jag får tillfälle att fundera och bena ut en del grejer, och dessutom att få röra sig fritt!

Vi anländer i Nepal på fredagen, och på lördagen tågar vi iväg. Kommer tillbaka till Katmandu söndagen 2 November förmodligen, och kommer vara helt frånvarande från all sorts kommunikation under den tiden...Har med mig mobil men misstänker att den inte funkar...6 November flyger jag till Delhi, och 8 November tillbaka till Kabul.

Nu ska jag försöka värma mig lite...kram på er så länge så hörs vi förhoppningsvis när jag är tillbaka i civilisationen om enochenhalv vecka!

Senaste nytt...

...har inte så mkt mer att komma med, men detta är BBCs senaste rapportering: UK charity worker killed in Kabul

Vi fortsätter arbeta mer eller mindre som vanligt, med den ändringen att vi skall försöka variera våra ankomst- och avfärdstider lite mer. Eventuellt skall vi också använda två bilar, en som eskort, varje gång vi åker nånstans den närmaste tiden... Misstänker dessutom att det är slut med mitt sociala liv för tillfället, även om statistiken visar att majoriteten av attacker äger rum tidigt på morgonen, som idag.

Det har varit en märklig dag, för livet har liksom fortsatt ungefär som vanligt, och Afghanerna har knappt höjt på ögonbrynen - detta är del av deras vardagliga liv. Skall man något cyniskt sätta det i proportion till antalet civila afghaner som dör varje dag så får ju en händelse som denna väldigt stora rubriker i jämförelse... Exempelvis avrättade (halshögg) talibanerna 30 civila människor i södra Afghanistan igår... Men jag kan trots allt inte hjälpa att känna mig mer skrämd när det kommer såhär nära...

Kram Josephine

Halvbra nyheter

Hej mina vänner!

Jag vet inte hur många av er som kollat in BBC nyheter nu på morgonen (vilket jag naturligtvis räknar med att alla har tid att göra...) men för att förekomma eventuella reaktioner hemifrån kan jag rapportera att det nu på morgonen sköts ihjäl en kvinnlig hjälparbetare i Kabul. Incidenterna i Kabul har ökat markant de senaste veckorna, så detta är egentligen ingen senationell nyhet i sammanhanget, men vad som inte rapporteras är att det hände mellan 50 och 100 meter från vårt kontor. Inom en intervall på ca 20 minuter, mellan första kollegan åke till kontoret, och innan jag anlände, ägde detta rum runt tio i åtta i morse.

Den senatste informationen säger att de är en kvinna från Aydafrika, som arbetade för en organisation som heter SERVE. Hon brukade cykla eller gå till jobbet, och jag är ganska säker på att det är henne jag mött, något förnvånande, ett flertal mornar när vi kommer med bil till kontoret. Inledande analyser av detta säger att det förmodligen handlar om ett direkt attentat, politiskt motiverat, och att förövarna förmodligen kartlagt kvinnans rörelser under en längre tid. Detta gör naturligtvis att det känns rätt olustigt för oss, eftersom vi åker mer eller mindre samma väg mellan vårt hus och kontoret.

Vi väntar på mer information under dagen och kommer sedan att anpassa våra säkerhetsrutiner efter de rekommendationer vi får. Berättar mer när jag vet mer!

/ Josephine

Bröllopssäsong!

Ursäkta den cyberspatiala frånvaron, jag har medvetet fokuserat på mer sociala aktiviteter den senaste veckan! Bland annat har jag varit på två bröllop (vilket för övrigt är fler än jag varit på i Sverige i mitt vuxna liv), två middagar, två fester samt spenderat en heldag på disney world aka amerikanska ambassaden som ägnades åt fotbollsspel, poolhäng och bbq.

Just nu är det som sagt bröllopssäsong, så här i lagom tid innan hela landet lamslås av vinterkyla och större delen av befolkningen varken har råd att äta eller värma sig... Bröllopen förtjänar faktiskt ett helt kapitel för sig själv, de var både väldigt intressanta och roliga, men samtidigt helt knasiga... På det förra temat kan nämnas det faktum att jag äntligen fått se alla vackra afghanska kvinnor utan vare sig burka eller sjal. Det är märkligt vad en människas hår faktiskt gör för hennes/hans identitet, och hur man liksom inte sett hela personen förrän de tar av sig sig huvudsjal. Möjligen åt det ytliga hållet, men i vissa fall blev mina kvinnliga kollegor som helt nya människor när de fick visa upp sitt fantastiskt vackra hår, och klä sig i mindre säckiga och heltäckande kläder... Många kvinnliga muslimer skulle säkert inte hålla med, men jag tycker det är sorgligt att se hur halva befolkningen måste gömma sig mest hela tiden. Jag har dock aldrig sett så mycket glitter, paljetter och juveler i samma rum tidigare, det var 10 ggr värre än julpysslet på lågstadiet... Det var också en otrolig glädje hos alla, som var inspirerande att se. Ja, förutom hos bruden då, för traditionen bjuder visst att hon skall sörja att hon nu lämnar sin familj för sin mans familj... På det första bröllopet drog bruden inte på munnen en enda gång, vilket förvisso är ganska imponerande då hon satt uppflugen på samma tron i flera timmar. Möjligen log hon i mjugg när jag blev upptvingad på dansgolvet för att dansa för det nyblivna paret... En av brudgummens systrar tog resolut min hand och uppmanade mig att komma med och dansa, och när jag väl fått allas uppmärksamhet, som den enda vitingen i rummet (åh, liten detalj - detta var ett litet afghanskt bröllop med cirka 500 gäster...) satte hon sig helt sonika på sidan för att titta på. No backing out, så jag fick snällt vicka runt där på mattan i min pinsamma ensamhet...helt nykter skall tilläggas! Efter att nära inpå snubblat på mattkanten minst fem gånger drog jag upp ett par tjejer till och fullföljde min plikt låten ut. Musiken kan bäst beskrivas som traditionell afghansk musik fast modernt remixad till nåt helmärkligt elektrodance dunkadunka som spelades på högsta volym. Ganska långt ifrån det som spelas på svenska klubbar, som man iaf har någorlunda koll på hur man åmar sig till...

Till de mer märkliga sakerna hör att kvinnor och män separeras i olika rum, eller snarare de är i samma rum, men det är avdelat med en lång vikvägg så att man inte kan se varandra. På det första bröllopet var de endast brudgummen och hans manliga släktingar som fick komma in till oss. Efter ett par timmar hade de lyckats rigga upp en skärm på vilken vi i fem minuter fick beskåda männen när de dansade. Efteråt fick jag veta att bruden aldrig ens visats upp på männens sida, så min manliga kollega hade ingen aning om hur hon faktiskt såg ut... På det andra bröllopet var det aningen mindre barockt, där var alla de manliga släktingarna och vännerna med och dansade inne i kvinnorummet för bruden, och brudgummen kom senare runt och tackade alla (500 gästerna) för att de kommit.

En annan intressant detalj är att paret själva knappast har något att säga till om. Släktingarna förhandlar fram allt, och det verkar som om dautm beslutas max en vecka i förtid. På de bröllop jag var på förstod jag det som att paren känt varandra sen tidigare, och de var dessutom i ungefär samma ålder, men i en majoritet av fallen har de aldrig ens träffats och det kan skilja så mycket som 40 år mellan man och kvinna. Det är också väldigt vanligt med månggifte...i bemärkelsen att en man har fler fruar.

Eftersom dessa tillställningar är så gigantiska hålls de i speciella wedding halls, som utfrån sett ser ut som vilket hotell i Las Vegas som helst. Jag tror att neonskyltarna och skulpturerna förmodligen står för 50 % av Kabuls elförbrukning, det blinkar som värsta tivolit...

Som sagt, det var en delad upplevelse, det var väldigt roligt att bli inbjuden och få möjligheten att se vad som döljer sig under alla de där sjoken av tyg, men lite sorgligt att se att man inte ens kan umgås kvinnor och män vid något så festligt som ett bröllop.

Min arbetsvecka började redan idag, jag har massor att göra innan vi sticker iväg till Nepal på torsdag, så jag får berätta mer någon annan gång! Dessutom håller mina händer på att förfrysa, de har tyvärr missat den lilla detaljen med isolering av sina hus. Lätt hänt kanske, i tropiskt klimat, men inte så lyckat vid inlandsklimat med temperaturer ned mot minus 35 på vintern... Det går ned till 0 gradigt på nätterna nu, men är fasen inte många grader varmare i husen. Jag sover redan med yllesockor, dubbla nattlinen och dubbla tjocka filtar och vaknar frusen in i märgen...Och, ja, jag har räknat till 32237273 'but you are Swedish...' kommentarer varje gång jag beklagar mig över kylan. Fortsättning följer...

Till sist vill jag bara bidra med en kommentar till det amerikanska valet, enligt den gamla devisen 'en bild säger mer än 1000 ord'


Kram!

Murphys law...

Har haft en riktig Murphy dag idag...ni vet, en sån där dag då allt som kan gå fel går fel. Murphys law på engelska, lagen om allt jävlighet på svenska. Originalet lyder 'If anything can go wrong, it will', men i mitt fall har det varit mer 'If many things can go wrong, they will all go wrong at the same time', alternativt ' en olycka kommer sällan ensam'. I min frustration över att inte få något gjort på jobbet då ingen behagar närvara, började jag beta av folk på skype och msn...det var ju helt fel strategi, för inom loppet av en timme hade jag fått ett gäng dåliga nyheter. Det är rätt värdelöst att sitta 500 mil hemifrån i ett sånt läge... Detta utvecklades tillslut till en helt okontrollerbar frustration över det mesta man kunde tänka sig, allt från kvinnors allmänna situation till hastigheten på internetuppkopplingen, ackompanjerat av snyftande och snorande. Kastade näsduk efter näsduk i papperskorgen, och tillslut hade trycket lättat såpass att jag kände att det var dags att åka hem till (det läckande, skitiga, illaluktande jävla) huset. Under tre minuters bilresande hinner chauffören på knacklig engelska, förmodligen helt ovetandes, förolämpa och såra mig så att jag väl innaför dörren är tillbaka där jag började...som ett vrak. När allt känns hopplöst så är humorn det bästa vapnet, så efter en stunds samtal med kollegan L kom jag till slut på bättre, eller i alla fall andra, tankar. Vi bjöd ut kollega F på lite avskedsmiddag, och jag tänkte att det enda som kunde få mig att genomlida detta var mental yxkastning i hans riktning. Nu blev det inte riktigt så illa, han betedde sig bättre än nånsin, så middagen var trots allt ett bra alternativ till att sitta kvar på rummet och tycka synd om mig själv.

Ska rycka upp mig lite tills imorrn, det finns trots allt en chans att Murphy har fel: I'f Murphy's law is right then it will go wrong'
Eller slutligen 'the key to happiness is to be O.K. with not being O.K.' - ska nog gråta en skvätt till nu :)

Slut på ledighet för den här gången

Har återigen flytt hemifrån till Chaila café; börjar nästan bli en helgrutin nu… Dock en besvikelse den här gången för internet funkade i ca 5 minuter och bröt sedan helt ihop. Killen bakom disken, som övrigt helt glömde bort min beställning, säger att han inget kan göra för hans manager är inte där och dörren är låst… Har den senaste veckan kommit till insikt om att problemlösningsförmåga är inget som lärs ut här en masse – vet inte om det är religion eller kultur, eller möjligen en mix, men inställningen är snarare att aldrig ifrågasätta eller fundera ut saker på egen hand. Svaren förväntas komma ovanifrån nånstans, antingen från en auktoritet av något mänskligt slag eller Allah själv. I ett modernt samhälle blir detta tillvägagångssätt otroligt ineffektivt och långsamt; man måste hela tiden ge exakta order och coacha - jag har därför själv tagit på mig att öva min assistent i lite basic problem-solving så att han ska kunna bli lite mer självständig och självgående. Bra management träning för mig förvisso.

Eid är nu över men de flesta Afghanerna tar extra ledigt – det gjorde även vi hela veckan…yes, strömmen och internet tillbaka… har nästan känts som skollov så det kommer kännas mer än lovligt segt att ta sig upp imorrn bitti… Har haft fem riktigt sköna dagar, mycket bokläsning, en hel del dagdrömmande , visst mått shopping samt en mycket trevlig avskedsfest igår! Kollega F, vars fest det var, hade förberett mat i flera dagar, och jag tror han grillade minst en hel ko på förmiddagen innan festen började. Det droppade in en blandad skara under eftermiddagen, och det var riktigt skönt att hänga ute på vår veranda. Efter ett par timmar tog jag och två andra flickor en festpaus och åkte in till stan för lite shoppingterapi. Denna gång till…oops nu gick strömmen igen…eller…tillbaka igen! Tur, för jag lyssnar med vänstra örat på TVn som har Daily Show med Jon Stewart på – sjukt rolig! Han kommenterar just ny den senaste veckans politiska debatter mellan de amerikanska presidentkandidaterna – en värre cirkus får man ju leta efter… Var var jag..? Just det – shopping! Vi besökte ett litet center där man säljer varor som tillverkats av afghanska flyktingar i Pakistan. Det fanns alla möjliga saker att köpa, kläder, smycken, inredningsgrejer och möbler. Hade inte så många pengar med mig, men jag lyckades ändå få med mig en ny outfit, ett par sjyssta fårskinnstofflor och ett par örhängen…något säger mig att det blir fler resor dit… Kom tillbaka till huset där festen fortfarande pågick, dock nu med aningen högre alkoholhalt hos alla inblandade. Spenderade resten av kvällen med att diskutera diverse ämnen med total frånvaro av politisk korrekthet, och det var väldigt uppfriskande – cynismen är allestädes närvarande här.... Som exempel kan nämnas det ’faktum’ att de stackars vilsna själar som ställer upp på att bli självmordsbombare, enligt Jihads förvridna form av islam, gör så delvis för att de utlovas inte mindre än 72 oskulder när de anländer (i bitar) till himlen. Detta kanske kan vara en motivation för män, men knappast för de kvinnor som väljer att gå detta öde till mötes… Usch, det är egentligen eländigt, och jag menar att inte att göra mig lustig på offrens bekostnad, men det finns för mig ingen möjlighet att förstå resonemanget hos dessa fundamentalister…

Förstår heller inte resonemanget hos de män jag bor med…En av dem, S, gömmer sig för det mest inne på sitt rum, misstänker att han pratar med sin fru mest hela tiden. Han kröp i alla fall ur sin håla och råkade komma in i köket precis när jag bakade äppelkaka på eftermiddagen. Efter att ha kommenterat att det såg mycket bra ut, blivit försäkrad om att alla var välkomna att smaka, och konstaterat att jag nog skurit för tjocka äppelklyftor krälade han tillbaka…för att en timme senare komma ut med en enorm bit av kakan, som inte ens hunnit svalna, och som han tagit för sig utan att fråga. Han fällde ytterligare kommentarer om att det trots allt blivit ganska bra, och att jag lyckats få sockermängden helt rätt…själv kan han på sin höjd koka te, och har dessutom friskt tagit för sig av all min mat jag köpt för eget behov… alltså, när är det befogat att sparka någon hårt på smalbenet?? Jag tog mitt pick och pack och flydde alla grottmänniskor jag bor med…och nu måste jag tyvärr ta mig tillbaka till min neandertalargrotta…som förvisso idag utrustats med nya djupröda heltäckningsmattor, värdiga vilken bordell som helst…

Innan vill jag bara dela med mig av en artikel från BBC, om den höga mödradödligheten i Afghanistan som är helt ofattbar, näst värst i hela världen. Var 28e minut dör en kvinna under eller strax efter förlossning!

Till sist – kanske redan har skrivit detta, men lägger numera till bilder i ett separat fotoalbum som finns länkat i vänstra marginalen…Finns ett par nya att beskåda… Hör av er där hemifrån! Kram!

Eid Mubarak!

Jag har tillfälligt fått byta rum, eftersom det fortsätter droppa från taket, och man nästan kan se fläckarna breda ut sig mer och mer... Tyvärr lite ur askan i elden då rumsbytet fört mig ett steg närmare kollega F som den senaste timmen helt tondövt sjungit psalmer oavbrutet...Det gör han för övrigt nästan varje morgon, ger mig faan på att han tar i lite extra när jag kommer in i köket...Det är oftast samma psalm, och på nåt märkligt jädra vis har jag kommit på mig själv med att nynna den satans melodin då och då...blir mörkrädd... Denna kollegan lämnar landet för gott nästa vecka, och de flesta tycks vara överens om att detta är enbart av godo. Häromdagen knackade han på för att fråga om ett par jeans som han hittat i sitt rum tillhörde mig. Jag svarade att det nog var den kvinnliga kollegan LMs, varpå han mumlade något om att de såg alldeles för stora ut för henne och att jag var mycket större så han trodde de tillhörde mig... han plockar inte många pluspoäng kan jag meddela...

Idag är första dagen av tredagars firandet som markerar slutet på Ramazan - kallas för Eid al-Fitr. Det har smällts vansinnigt många smällre och himlen har varit fylld med drakar. Vi har varit lediga idag så jag hann med ett besök i gymmet, lunch med några kollegor i det andra gästhuset och nu på kvällen middag på italiensk restaurang med kollega L som precis återvänt från Holland. Vågade mig för första gången på fisk, efter att ha blivit försäkrad att alla råvaror flygs in från Italien. Fisk och skaldjur är annars aldrig att rekommendera i ett land som inte har någon kustlinje... I morgon ska jag eventuellt besöka min assistent Q och hans familj, och kanske även Kabul Zoo som ligger några kvarter bort.

Godnatt!

Aaahh, the sheer joy of living in a developing country...

Jag brukar tycka mig tillhöra den där skaran av folk som tycker att det är en förmån att få resa och bo i andra, mindre utvecklade länder. Att lära känna och om man har tur, förstå, andra människor och kulturer tror jag är avgörande för hur man sedan uppfattar sin egen - oftast känner jag djup tacksamhet över att ha blivit född där jag är. Som sagt, detta kan jag skriva under på i de flesta fall...

Det är dock inte varken kul, spännande eller exotiskt när man vaknar upp mitt i natten av att det droppar från taket, ned på en sunkigt plaskvåt heltäckningsmatta...(vatten i det här fallet, kunde förstås varit nåt annat värre...) Vid en närmare lekmannainspektion av taket kan snabbt konstateras att det lagningsarbete som utfördes samma vecka jag kom faller under kategorin 'värstasortensfuskarbete', och med stor sannolikhet bestod i att måla ett par lager målarfärg över de kvadratmeter stora fuktfläckarna. Den där målarfärgen har nu börjat krulla ihop sig och bågnar liksom i små gul och brunskimrande sjok från taket. När jag i lördags först upptäckte detta under en av mina, ehrmm väldigt vanligt förekommande, stretchsessioner påtalade jag detta direkt för alliallon (som är en hyvens karl, hälften av tänderna kvar i munnen, pratar flytande ryska efter Sovjetockupationen, och har minst två fruar). Lösningen på detta lilla problem var då att stänga av vattenpumpen som pumpar upp vatten i en tunna på taket, varifrån vi sedan får vatten i våra badrum och köket. Den där tunnan blir nämligen överfull ungefär varenda kväll, och det är vakternas uppgift att se till att det inte forsar vatten ned längs hustaket och väggen. Nu är vakterna väl kanske inte av det mer uppmärksamma slaget...Hursomhelst, jag tyckte väl inte att detta var en speciellt långsiktigt lösning, med tanke på att det samtidigt innebär att vi inte får nåt vatten där det ska vara vatten, men tänkte att jag avvaktar - det skulle ju kunna fungera här... Eller inte. Vad som inatt var ca en droppe på tio minuter (ja, jag räknade, för jag var övertygad om att taket skulle rasa in) har nu under dagen uppnått en hastighet av en droppe var femte sekund. Nu kan man ju tycka att detta inte är speciellt märkvärdigt, och är precis lika vanligt förekommande i vilket svenskt studentrum som helst men till saken hör att de under dagen lagt helt ny, vackert blå, heltäckningsmatta i mitt rum som det nu plaskar om, och som med största möjlighet kommer bli lika sunkig som den förra på rekordtid. Vet inte riktigt var det brister, möjligen i kommunikationen, möjligen i det långsiktiga tänkandet. Man blir lagom matt...vilket iofs också kan bero på den försvarliga mängd skolim från Pakistan som använts för att lägga heltäckningsmattan. Det står så många tomma burkar däruppe nu med dödskallar på att det påmminer om ett visst otrevligt läger med tyskt namn på polskt territorium.

På detta tema (Tyskland om ingen hängde med), så kan jag också berätta att jag igår uppsökte den tyska kliniken här i stan, då jag sedan jag kom hit dragits med diverse magrelaterade åkommor. Det nådde iaf all-time-low igår, efter ännu en sömnlös natt och i kombination med pre-menstruella rubbningar, så efter lite uppmuntran hemifrån bar det iväg. Snabbt som attan gick det att få träffa Dr Maria, aka Ubersturmbannfuhrer. Hon körde kärleksfullt knytnävarna rakt in i magen på mig, och efter vad som kändes som ett omarrangemang av tarmarna konstarerade hon att allt nog inte stod rätt till. Det beordrades tester av alla möjliga slag, och idag fick jag återkomma med mitt lilla provrör innehållande nivetvad. Läste lite igår i en bok om eventuella sjukdomar som expats (internationella arbetare) kan dra på sig, och såg framför mig hur jag skulle få tampas med fyra sorters mask, amöbor av alienkaraktär, eller illasinnande bakterier de kommande månaderna. Till min lilla besvikelse hade jag inte en enda exotisk åkomma... fick lite olika piller som tydligen ska råda bot på mitt diffusa magont.

Åh just det, intsruktionen jag fick innan jag kom hit att inte ta med några ömtåliga plagg var ett understatement av rang. Varje vecka frambär städtanten ett av mina plagg, försiktigt ihopvikt, i båda händerna som ett litet offer. På detta följer en hel harang ord på dari, som jag antagit innebär en förklaring för varför det numera är stora hål i mina trosor, eller varför mitt kolsvarta nattlinne nu pryds av stora bajsbruna fläckar... Alltid lika spännande att försöka förutse vilket plagg som offra sig nästa gång...:)

Peace out!

Tag ett djupt andetag, det blev långt...

Jaha, hänger återigen på cafe, denna gång Flower Street Cafe, läppjar på en Frappe och har smockat i mig banankaka, vars storlek skulle göra vilken amerikan som helt imponerad...life is good :)

Kan med glädje konstatera att min blogg lästs mer än 1200 gånger; det känns superkul att ni där hemma hänger med i mina äventyr och tillhörande mood swings... För det går uppochned... Men jag har trots allt fortfarande inte gråtit sedan jag kom hit! Ja, förstås förutom de tårar som föll igår kväll när den kvinnliga hjälten i Battlestar Galactica blev väldigt känslosam efter att hon lyckats rädda sig själv från en ogästvänlig planet, medelst att flyga ett av de onda rymdvarelsernas flygplan tillbaka till moderskeppet. Guess you had to be there... Det är kanske ett tecken på att det egentligen inte är så himla illa trots allt, hmm eller kanske på att jag blivit helt avtrubbad och känslokall... Sammanbrottet kommer väl förr eller senare dock, lämpligen nånstans där man ostört kan vråla ut sin frustration över världsläget i allmänhet..på nån bergstopp i Himalaya kanske...

Jaja... Igår besökte jag svenska ambassaden, som f ö alldeles nyligen fått ambassadstatus, på deras månatliga 'svenskträff'. Vi blev kanske ett tjugotal sammanlagt och det var väldigt skönt att få öva lite på modersmålet - allt nytt man lär sig blir ju på engelska, och jag vet att jag konstaterat det tidigare, men man lägger sig ganska snabbt till med värsta rotvälskan a la Victoria Silvstedt, blandar friskt engelska försvenskade uttryck med bräkig sörmländska. Tur att alla andra här pratar på nästan samma sätt, minus bräkandet... Det blir värre att komma hem, men jag hoppas ni har viss förståelse!

Hade igår bland annat en intressant diskussion med ett svenskt befäl (fråga inte om rang) som på sävlig och väldig charmig norrländska berättade att han just läst ut 'Bokhandlaren i Kabul', och hur upprörd han var över hur kvinnor behandlas som lägre stående varelser här (vilket i stor utsträckning är sorgligt sant). Efterspelet till boken har varit ganska kontroversiellt, bland annat har Bokhandlaren stämt författaren (Åsne Seierstad) för att hon utnyttjat hans förtroende och spridit saker om hans familj som han påstår antingen inte varit sanna eller sagts i förtroende. Hans första fru har nu flyttat till Kanada, och hans andra söker asyl i Norge... Kan rekommendera boken om man vill få en inblick i afghanska förhållanden. Hursomhelst, det jag ville komma till var att det igår gick upp för mig att denna bokhandel är samma som jag besökte för några veckor sedan! Jag träffade då självaste bokhandlaren där, som jag fick uppfattnigen var en ovanligt bildad och beläst man för att vara Afghan, och vars bokhandel förmodligen har det bästa utbudet av litteratur från hela världen i Afghanistan. Med tanke på den allmänna censuren som förekommer här måste det ändå beundras.

I förrgår kväll kände vi i Kabul skakningarna från ytterligare en jordbävning, som ägde rum på ungefär samma ställe som sist. Det varade kanske bara 10 sekunder, och var inte speciellt kraftigt så ingen skada skedd. Möjligen förutom att jag nu ständigt tycker att marken skakar. Kan visserligen hänga ihop med att vibrationerna från den faktiska jordbävningen fortfarande går runt i min numera sjukt förslappade kropp... Jag ser framför mig med fasa hur jag efter de första 200 meterna på min 10 dagar långa Nepalvandring dödstrött måste ta första vilan, alernativt klättra upp på nån av bärarna...

Nästa vecka är det dags för Eid, som markerar slutet på Ramazan. Det pågår i tre dagar, och som jag förstått det går det mest ut på att äta ikapp allt man missat under fastan. Man samlar familjen och släkten, och besöker vänner. Jag har fått ett par inbjudningar av kollegor, får se om de är allvarligt menade, men det skulle vara väldigt spännande att få en inblick i hur en afghansk familj lever! De flesta kollegorna har ledigt hela veckan, förutom vi internationella, men det blir väl svårt att få speciellt mycket gjort så jag ser fram emot en lagom hård vecka :)

Till sist tänke jag att jag skulle uppmuntra kommenterandet:

Onkel Rolf: Imponerande att du fortsätter utforska dina kvinnliga sidor a la Mel Gibson i 'What women want'. Dina tre tjejer måste vara mäkta stolta :) Antar att det är du o Claes i klippet 'Åre Mayhem festival'? Och jag håller med om devisen 'man skall prova allt minst en gång', även undantagen, men kan meddela att en majoritet av afghanerna i söder skulle protestera högljutt mot det sistnämnda...det är liksom en livsstil. Och sen undrar de varför utveckligen går långsamt, doh! Till sist kan jag med ett snett leende konstatera att tonåringar förtjänar mycket mer cred än de får av sina föräldrar...3 dagar är mer än tillräckligt för att hinna städa undan bevisen från årets största fest i Bromma kommun.

Pappan: Att äppelkakan finns kvar i frysen vittnar väl kanske om dess vid det här laget totala oätbarhet...släng! GA i NY är ju ett spektakel utan dess like. Läste att Ms Palin skulle få chansen att träffa ledare från andra länder, som hon med stor sannolikhet aldrig hört talas om. Undrar hur mycket overlap hon och Ahmadinejad upptäckte att de har i sin syn på kvinnans rättigheter... Till sist, akta dig för den amerikanska sjukvården

Charlotte: Snart får du komma iväg till värmen, det kommer göra er alla gott tror jag! Och jag är grymt imponerad över alla svåra ord du kan :) Universitetstudier skall icke underskattas :) Och hemlis-mailet får snart ett eget mailsvar :)

Cicki: Du arma stackare! Att bli förälder ska visst inte vara lätt nånstans...ja, förutom där det tar sin början kanske...:) Följer med spänning din blogg och hoppas innerligt att nästa kan rapportera att det lilla livet beslutat sig för att det vill se nåt annat... har du testat en snabb språngmarsch uppför lasarettsbacken än? Gör susen tror jag :)

Till alla andra cyniker där ute (förenen eder) kan jag tipsa om min nya källa till kunskap: The Onion. Läs och förundras över allt ni inte visste..

Ta hand om er, och stor kram!

Första månaden avklarad!

Vill inte riktigt gå och lägga mig, för det innebär att helgen officiellt är slut... Det har varit en skön helg, minimalt med arbete och åtminstone ett par halv-sociala aktiviteter... I torsdags kväll var vi ute och käkade. Efter vad som kändes som en timmes irrande där vi försökte hitta en fransk restaurang, och jag tålmodigt (jo!) försökt påpeka att vi var i helt fel stadsdel, gav vi upp och bad chauffören ta oss till ett lebanesiskt istället... vi hamnade på samma som förra gången, en av de förbjudna...Sjukt hungriga som vi var bestämde vi snabbt att det kanske inte var nödvändigt att meddela chefen exakt var vi var... living on the edge, I know!

På fredagen hängde vi några timmar på ett kafe, där jag försökte avklara lite jobb i en miljö som inte var varken kontoret eller huset, a.k.a fängelset (som iofs varit mycket drägligare den här helgen då kollega F är bortrest...). På vägen hem uträttade vi lite (helt onödig) shopping, men det känns ändå som ett litet mått frihet när man kan gå omkring och plocka på sig saker som man aldrig annars skulle ens komma på tanken att köpa... Som Nutella t ex, som jag inte ätit sedan vi bilsemestrade i Danmark i början av 90-talet. Eller en ny syltsort varje gång, den ena äckligare än den andra... På vägen hem sedan hann det blåsa upp till sandstorm, vilket jag kan meddela är det närmaste vi kommit regnväder här på en månd... ja, för det föll säkert 4 droppar regn (alternativt stänkte det från de öppna avloppskanalerna, men väljer att tro det förra) Enligt BBC har det nu regnat flera dagar i rad i Kabul, och man undrar lite lätt om de också anlitat den där gubben nånstans i Norrland som brukar spå Sverige vädret i fiskinälvor...?? Eftersom det bara var vi flickor här, tillbringade vi resten av dagen med att laga god mat och baka - jag lyckades få till en sjukt god banankaka med massa nötter o choklad i, det återstår bara sorgliga smulor av den nu... Tror t o m afghanerna gillade den! Både bra och dåligt att upptäcka att det är möjligt att baka här, för det lyckade resultatet resulterade även i en persikopaj...

Fick många sköna timmars sömn inatt och vaknade först halv tio när städerskan slamrade våldsamt med något utanför mitt rum... Vill inte klaga som en bortskämd brat, men det är ganska påfrestande att jämt ha okända männsikor nära omkring sig som man dessutom inte riktigt kan kommunicera med. Man måste konstant tänka på hur man klär sig och beter sig, för jag har upptäckt att det skvallras en hel del... På vardagarna är det helt OK, då möter man dem i dörren på vägen till jobbet, men de är även här en av helgdagarna, av någon anledning, och då vill man helst bara smyga omkring i sitt nattlinne och vara söndagsful och tråkig...Jaja, det kunde väl kanske vara värre...

Idag har jag besökt ISAF basen, dvs där Nato-styrkorna här har sitt högkvarter här i Afghanistan. Sverige deltar också i Nato styrkan här, men har sitt högkvarter i staden Mazar i Sharif, i norra Afghanistan; traditionellt sett också mer säkert. En liten grupp av dem arbetar här i Kabul, så idag fick jag en rundvisning. Det var spännande att se hur det ser ut inne på basen, även om jag nog aldrig riktigt kommer vänja mig vid synen på alla dessa vapen överallt. Det kanske iofs är ett sundhetstecken... Det var dessutom skönt att få konversera lite på svenska, och få dricka riktigt kaffe :) Och 'behovet' av att se män i uniform är tillfredsställt, för en viss framtid iaf... ;)

Läste precis om den massiva bomben som exploderat utanför Marriot hotel i Islamabad; 40tal döda och 100tals skadade, siffran kommer förmodligen att stiga. Jag önskar jag var tillräckligt insatt för att kunna erbjuda en snabb analys av den regionala politiken, men nöjer mig med att konstatera att allt som sker i Pakistan är nära förbundet med vad som händer i Afghanistan. Den pakistanska säkerhetstjänsten har länge varit en av talibanernas största supporter, och majoriteten av talibanerna har sina baser på pakistanskt territorium. De två ländernas öden är väldigt nära sammankopplade, så om man är intresserad av utvecklingen här, bör man också hålla ett öga på vad som sker i Pakistan. För den som är extra intresserad av regionen och hur det hönger ihop kan jag rekommendera Ahmed Rashids 'Descent into Chaos'.

Dags att sova; imorrn börjar vad som verkar vara ytterligare en fartfylld vecka! Hör av er därhemifrån, om man har hemlisar går det bra att maila mig :) så försöker jag skriva tillbaka så fort jag kan! Kram!

Öronpropparnas lovsång

Sitter halvt utslagen och med begynnande (tränings)värk i sängen (ja, går minst 50 meter om dagen, och ansträngningen som krävs för att ta sig in och ur landcruisern skall icke underskattas) och lyssnar med ena örat på BBC som rapporterar om det allmänt usla världsläget, och med andra på det som oreras ut från åtminstone två moskeer inom radien av 250 meter. Kan meddela att det inte direkt är lugnande... Detta är nu sista kvällsbönen, ser blir det lugnt i hela 4 timmar...Nu under Ramazan hålls första bönen i god tid innan det blir ljust, så att folk hinner be och sedan äta frukost, allra helst innan kl 4 på morgonen. Sirenen de använder för att signalera att det är dags låter som något som användes under andra världskriget för att varna för flyganfall. Följaktligen har jag ganska abrubt vaknat ganska många nätter runt kl 2, helt övertygad om att talibanerna är på väg över muren. Det brukar sedan ta ett tag innan pulsen är nere under 100 och man oroligt kan somna om. Så trots alla timmar jag faktiskt tillbringar i sängen, är det inte många av dem som faktiskt utgörs av rofylld sömn. Har iofs nu börjat ge blanka faan i om jag missar eventuella talibanattacker och petat öronpropparna så långt in som fysiskt möjligt...ah, uppfinnaren av öronproppar borde få nobelpriset!

Det har inte hänt så mycket sen jag skrev sist, jag jobbar mest hela tiden tycker jag, utan att faktiskt få något gjort. Känns det som iaf, för varje rapport jag lyckas skicka in dyker två måsten nya upp. Min att-göra-när-det-lugnat-ned-sig-lista mäter nu ca 3,7 kilometer. Just nu när min kvinnliga kollega är här finns det dock ett ganska stort utrymme för att diskutera igenom dagarna och få ur sig frustrationer. Ser inte fram emot att hon ger sig av till norra Afghanistan i 3 veckor snart, speciellt inte eftersom jag kommer få tillbringa dessa veckor ensam i huset med predikande kollegan F som dessutom, under mitt 3 veckors långa arbetsliv, är den person med minst utvcklad känsla för socialt umgänge jag någonsin stött på. Otrevligare och drygare får man leta efter... Tur att jag precis blivit 'Battlestar Galactica' frälst och har sisådär 50 avsnitt att ta mig igenom.

Höll nästan på att glömma att jag blev utsläppt på fest häromkvällen, tillsammans med LM. Det kändes lite läskigt att behöva vara social med så många människor på samma gång, men det var hursomhelst trevligt att få se lite andra ansikten, prata lite svenska och se att det faktiskt finns massor med folk i ens egen ålder och med liknande värderingar här i Kabul. Det krävdes en ganska avancerad förberedelse fas: vi var tvugna att att smygköpa öl - de levererades till kontoret i svart ogenomskinlig platspåse -, be om tilllåtelse från pappa chefen att få åka iväg, varpå vi förhandlade fram att få vara ute till iaf kl 11 (!), och sedan telefonsamtal till säkerhetssnubben när vi lämnade huset och när vi var på väg tillbaka. Nästan som att vara 14 igen, fast med sjukt mycket högre veckopeng!

Nähä, nu ska jag peta in de där öronpropparna och drömma om promenader längre än 100 meter på ytor större än en genomsnittlig svensk radhustomt. Godnatt, kram!

Ännu en helgdag!

Idag har det varit ytterligare en helgdag här i Afghanistan, den här gången för att fira minnet av Ahmad Shah Massoud som ledde en av motståndsrörelserna mot Talibanerna. Massoud mördades av al-Qaeda 9 september 2001, och utropades året därpå som 'nationell hjälte'. Jag frågade min assistent Qasim hur han skulle fira denna nationella helgdag, och svaret blev 'göra ingenting'. När jag undrade varför förklarade han att Massoud tillhörde en annan etnisk grupp (tajiker) och att han var ansvarig för att ha dödat många från Qasims egna etniska grupp, hazarerna. Detta är ett enkelt exempel på svårigheterna med att skapa en nationell samhörighet i ett land med flera olika etniska grupper, som slagits mot varandra i flera hundra år. Det ligger mycket i uttrycket 'One man's freedom fighter is another man's terrorist', åtminstone i den här kontexten...

Hur firandet sen gick till har jag ingen aning om, då vi haft totalt rörelseförbud idag. Vi fick t o m skicka chaufförerna för att köpa middag till oss, från pizzastället 2 kvarter bort. Igår kväll var vi dock och käkade middag inne i stan, och de hade förberett firadet med ett gäng gigantiska porträtt på Massoud och andra krigshjältar som var uppställda runt om. De är mycket för sånt här... Middagen var väldigt trevlig, vi hade bjudit med oss chefen och hans spanska hustru. Vi hade tänkt gå på en fransk restaurang men den visade sig vara, på den vid det här laget kilometerlånga, listan över 'förbjudna' restauranger. Chefen föreslog istället libanesiskt. I det totalt nedsläckta Kabul och med murar omkring allt är det rätt svårt att hitta rätt, så vi irrade runt ett tag innan vi väl hittade rätt restaurang - trodde vi. När vi fått menyerna konstaterade chefen rätt generat att vi hamnat på fel libanesiska ställe, och att detta var en av de 'förbjudna'. Vi skrattade gott åt det och konstaterade att allt var möjligt så länge vi bjöd med chefen... Kvällen bjöd på jättegod mat, vin (!) och många skratt, och det var skönt att få umgås lite mer avslappnat och informellt, och kunna diskutera både det ena och andra.

Efter min korta svacka, med hjälp av ett gäng uppmuntrande kommentarer hemifrån samt återkomst av min kvinnliga kollega LM, har jag nu börjat lyfta blicken lite och börjat fundera över mina kommande ledigheter, för att skapa lite motivation. Jag har två veckor så kallad 'Rest and recuperation' (RnR) runt månadsskiftet oktober/november, och just nu är planen att vandra nån vecka i nepalesiska Himalaya, följt av några dagars total avslappning förmodligen i Kathmandu, samt ett par dagars shopping/sightseeing i Delhi. Sedan ska jag också be om ledigt över jul och nyår; förutsatt att jag får det tänker jag komma hem till det, jämfört med här, varma Sverige! Kvällarna börjar faktiskt redan bli avsevärt kyligare, och jag ser inte direkt fram emot -30 i ett hus som knappast kan klassas som välisolerat, och där det redan är sådär med varmvatten i duschen...

Biforgar några bilder från besöket på 'Butcher street' häromdagen... L och jag ville käka riktig biff till middag så vi svängde förbi på vägen hem från kontoret. Jag höll på att storkna av stanken, flugorna och den totala bristen på hygientänk, men köttet visade sig vara riktigt mört och gott väl tillagat! Tror det var biff eller file, men med mina begränsade styckkunskaper kunde vi lika gärna ha blivit pålurade en vad...

Kontoret
L köper kött. Notera gärna yxan och huggkubben, har viftat bort flugsvärmen.
Något slags dött djur

Till sist vill jag bara meddela att jag äntligen fått mina alldeles egna, blänkande visitkort! Det måste betyda rejält med vuxenpoäng för mig!? Å andra sidan - om man fortfarande räknar vuxenpoäng kanske det automatiskt medför avdrag...?

Kram på er!

Dag full av intryck

Så var ännu en helg snart till ända, och jag sitter mätt efter middagen i min hårda men breda säng och försöker sortera intrycken...För det är många intryck, tankar och känslor som snurrar i huvudet, mest hela tiden. Idag har jag för första gången känt en stark hemlängtan, och undrat vad faan jag gett mig in på. Tror en rad händelser idag bidrog till detta... På fömiddagen, strax innan jag och L (holländaren) skulle ge oss av in till stan skakade det till i mitt rum, först väldigt kort, men sedan lite längre och kraftigare. Trots att jag bara upplevt en jordbävning tidigare, en viss annandag jul 2004, så stod det klart på en bråkdel av en sekund att det var det som pågick. Jag rusade en trappa ned, och de andra hade också känt det. Vid husbygget på tomten brevid hade byggarbetarna skrämda tagit sig ned från vad som i mina ögon ser ut som den absolut sämsta sortens byggställningar och stod nu samlade på marken. Vi stod en stund ute i trädgården men det kom inga mer skakningar. Det räckte dock för att ett gäng minnen och känslor skulle röras upp hos mig. Försökte snabbt ta reda på mer information och hann under tiden lugna ned mig och inse att det inte skulle bli värre. Senare på dagen visade det sig att epicentrum var ca 17 mil nordost från Kabul, i Hindu Kush bergen, att jordbävningen hade magnituden 5,7 samt att den känts så långt bort som Delhi. Inga rapporter om döda än så länge, men man räknar med att det ändras när man når de mer avlägsna områdena närmast epicentrum. Vet ju förstås att Afghanistan är utsatt för alla möjliga naturkrafter, men jag hade helt enkelt inte tänkt tanken att jag kommer behöva uppleva jordbävningar. Nu var ju den här verkligen minimal så här i efterhand, men jag kände mig ändå påmind om hur långt hemifrån jag är från trygga, stadiga Sverige.

Ett annat intressant inslag idag var att jag fick följa med till utbildningsdepartementet för att träffa några representanter för Världsbanken, som är donator till ett jättestort projekt vi ska dra igång inom nån månad. Det går ut på att träna lärare och rektorer för 'sekundär utbildning', dvs högstadiet. Byggnaden var sjukt ful, ser ut som ett ofrivilligt arv från Sovjet-tiden, med en bild på utbildningsministern uppsmackad på hela gaveln. Vore för övrigt ett intressant inslag i Sthlm - Carl Bildts nuna längs hela sidan av Arvsfurstens palats vore väl fint!? Inuti var det om möjligt ännu fulare, väggarna var målade i värsta sortens sekret- och kräksgrön (använd er fantasi), här och var låg folk och sov, och avloppssystemet gjorde lite för att dölja några 'dofter'. Jaja, i övrigt var det prima... Blev presenterad för de två indierna som jag skall ha fortsatt kontakt med - snudd på omöjligt att förstå vad de sa men jag lär mig nog snart... Detta verkar vara ett riktigt bra projekt, förutsatt att det kan genomföras som det är tänkt, men det är tydligt att den kompetensen som behövs egentligen inte finns i landet. Så då får man använda det som finns tillgängligt. Svårt - samtidigt som vi måste genomföra projekt på ett ansvarsfullt sätt, så effektivt som möjligt och så att pengarna används på det sätt de är ämnade för, ingår det också i vår uppgift att stärka kompetensen hos befolkningen och institutionerna så att vi så småningom kan ge oss av och projekten kan fortsätta med endast lokala aktörer inblandade. Dessa två uppgifter är ibland svåra att kombinera. Korruptionen är så fantastiskt utbredd här att man undrar hur nåt egentligen någonsin blir som det är tänkt.

På vägen hem bestämde vi oss för att vara lite rebelliska och uträtta lite shopping. Vi stannade först i en fantastisk bokaffär, där de sålde alla möjliga slags böcker! Kunde spenderat hela dagen där, men kom till slut därifrån med ett par planscher att pryda mina tomma väggar med samt två böcker om Afghanistan. Vi fortsatte till en marknad där de sålde guldsmycken; L ville köpa örhängen till sin dotter. Vi abd chaufföre hämta upp den tredje kollegan och sedan komma tillbaka för att hämta upp oss. Det dröjde inte mer än 5 minuter innan chefen ringde upp och sade att vi genast skulle återvända till bilen och under inga omständigheter fick bege oss till sådana platser. L blev rätt upprörd, han känner sig redan som i ett fängelse och har lyckats dra på sig 2 officiella varningar för att ha brutit mot säkerhetsreglerna. Stämningen i bilen hem var efter detta rätt tryckt.

Nu på kvällen läste jag en lång artikel från NY Times om kopplingarna mellan Pakistan, Afghanistan, talibaner och Al Qaeda, och visst är det tydligt att situationen här bara blir sämre för varje vecka. Det har de facto aldrig tidigare dött så här många utländska hjälparbetare, och det afghanska folket börjar helt tappa tron på den internationella närvaron här (läs: amerikanerna). Visst brukar juli och augusti vara värst våldsmässigt, och vintern rätt lugn, men alla tecken tyder nu på att det blir den värsta vintern sedan 2001. Med detta i bakhuvudet, samt den tuffa säkerheten, där vi knappt får röra oss utanför huset, blir man lätt lite skrämd. Jag förstår verkligen vad som motiverar den ökade säkerheten/begränsade rörligheten. Samtidigt kan jag inte hjälpa att tänka att desto mer vi fjärnar oss från afghanerna och deras vardagliga liv, desto mindre chans har vi att förstå deras behov och desto troligare är det att de vänder sig även mot oss, som till synes bara far omkring i våra feta jeepar och viftar med våra dollar. Det är en svår balansgång, svårt att säga vad som är rätt och fel...

Sammantaget har jag vacklat lite i min övertygelse om vistelse här idag, och jag misstänker att det kommer flera sådana tillfällen. Å andra sidan, om man får vara lite vidskeplig och se nånting positivt, så har min ring dykt upp igen! Städtanten hade hittat den, tagit med sig den hem för att ingen av arbetarna skulle sno den från mitt rum, och lämnade tillbaka den igår morse. Jag väljer att ta detta som ett gott tecken på att jag trots allt har nånting kvar på karmakontot, och att det kanske är lite för tidigt att ge upp :) Således kan ni förmodligen förvänta er ytterligare några inlägg av samma svamlande sort! Take care, kram!

Sjuk, men på bättringsvägen

Har haft två tämligen miserabla dygn - i förrgår kväll upptäckte jag att jag lyckats tappa en av mina guldringar. Har letat lite sporadiskt men det är väl bara inse att den är hopplöst borta, och om någon eventuellt skulle ha hittat den så har den förmodligen gått till mat och vatten för någon fattig stackare...eller jag väljer att inbilla mig det iaf, när jag försöker hitta en balans mellan att sörja materialistiska (dock med högt sentimentalt värde i detta fall) förluster och den ständiga påminnelsen om den utbredda fattigdomen här - läste just att bara 31% av befolkningen har tillgång till drickbart vatten i Afghanistan.

Igår eftermiddag när jag kom tillbaka från kontoret kraschade jag omedelbart i sängen, helt utmattad och utan aptit, och det dröjde inte länge förrän jag fick stifta en väldigt nära bekantskap med insidan av toalettstolen. Så höll det på hela kvällen. Det torra vädret här gör att man relativt snabbt blir oerhört uttorkad, men jag kunde inte ens behålla vätska. Tillslut fick jag leta fram Resorb som jag väldigt långsamt lyckades få i mig. RIngde chefen och sa att det skulle bli svårt att ta sig till jobbet som idag - han var väldigt förstående. Sov sedan 12 timmar och idag känns det mycket bättre, frånsett lite feber och värk. Kanske var det bara nån sån där '24 hour bug', eller så hann all spänning jag upplevt de senaste veckorna äntligen ifatt mig nu när jag så smått börjar stadga mig. Ännu bättre kände jag mig efter att ett gäng kollegor ringt och undrat hur jag mår, önskat mig snabb bättring, samt erbjudit sig att fixa vad jag än kunde behöva! Så nu väntar jobb igen imorgon, en tre timmars workshop om hur EU's humanitära organ ECHO bör utforma sin nästa kommande strategi för Afghanistan. Det kan ju bli väldigt intressant och lärorikt, eller alternativt alldeles, alldeles...tråkigt. Lovar att berätta mera :)

Lite hopp...

Det visade sig att idag är första dagen på Ramadan, så det är nationell helgdag idag. Hänger ändå på kontoret, tänker att om jag stirrar tillräckligt länge på skärmen kanske jag lyckas åstadkomma något...är det inte så man jobbar på kontor? Lyssnar på P3 Morgonpasset, de har precis haft ett inslag om Csar, den dansande Pumi-hunden, som med sin matte blivit inbjuden att framträda hos Oprah Winfrey...Ja, vad ska man säga... Det känns väl iofs skönt att någon svensk kan upprätta vårt skamfilade 'idrotts'-rykte aningen, såhär veckorna efter en sorgligt utebliven medaljskörd i OS. Se mer av eländet här. - "Ögonblicken vi helst vill glömma".

Varför de tippade svenska medaljerna uteblev är ju svårt att säga, men ganska säkert är iaf att Afghanistan vid nästa OS kommer att ha en betydligt större och grymt motiverad trupp än årets 4 tappra deltagare. En av dem lyckades nämligen bärga hem en brons-medalj i Taekwondo, vilket också betydde första OS medaljen någonsin för detta sargade land. Denna 21-åriga Nikpai har nu uppnått nationell-hjälte status, och varje dag på vägen mellan kontoret och huset åker vi förbi huset där de i en veckas tid fira medaljent och hans hemkomst. Stora plakat med porträtt och diverse utsmyckningar i afganska färger pryder vägen, huset och murarna runtomkring. Det florerar en hel del rykten om vad hjälten belönats med, allt från ett helt nybyggt hus från självaste president Karzai, 50 000 dollar i prispengar från ett lokalt mobilföretag samt ytterligare 50000 i träningsstipendium. Med tanke på kvinnors desperata situation i det här landet kan jag tyckas att också Robina Muqimyars bedrift borde uppmärksammas i samma utsträckning- hon blev den första afghanska kvinnan att tävla i ett OS nånsin i Aten 2004, och kunde återvända i år till Beijing. Med tanke på att talibanera helt förbjöd kvinnor att delta i sporter, har hon lyckats nå ganska långt på några få år. Robina slutade visserligen allra sist av de 85 tävlande i hennes gren - 100 meter - då hon sprang i mål på 14,8 sekunder, med en sjal på huvudet.

Om inte annat så kanske det kan skapa lite hopp hos unga afghaner om att drömmar kan gå i uppfyllelse, i ett Afghanistan som för varje dag verkar sjunka djupare ned i kriser av alla möjliga slag.

Lite fler bilder!

Igår hängde jag halva dagen på ett supermysigt internet cafe - kaffet serverades i IKEA muggar, det känns himla tryggt!

Imorrn, eller möjligen på tisdag börjar Ramadan, eller Ramazan som de säger här. Detta innebär i korthet en månads fastande för muslimerna, samt avhållsamhet från ex sex och rökning, under dygnets ljusa timmar. Vår nationella personal har därför förkortad arbetstid under Ramadan - helt förståeligt, vet själv vilket monster jag blir om jag inte får äta enligt mat och sovklockan...:) Skillnaden för mig blir ju inte egentligen så stor annars, då jag redan idkar avhållsamhet i 2 av 3 nämnda fall... Läs mer allmänt om det här: , ramadan i Sverige här samt den kommersiella vinkeln här

Svensk text...:)
Kabul hus
Kabul hotell
Min gata i stan...
Get on track - event: Children can't wait!
Teckningar som barnen gjort
Jag med en av chaufförerna/alltiallo - Farid
Tre flickor fick hålla korta tal, och bland annat påpekade de det faktum att deras lärare snor deras böcker och material för egen vinning...
Min assistent Qasim