Undrar vad de talibanerna tycker om att...

...min lokala supermarket har en hel hylla med griskött...?? Som dessutom reas ut...

Konstiga tankegångar

Har precis gått och lagt mig - i morgon börjar en ny vecka om - och det slog mig precis hur djupt denna kontext egentligen påverkar mig och mina tankar och handlingar. Konstaterade just för mig själv att det är skönt att det blivit såpass kallt på nätterna att man numera kan sova i pyjamas. Just detta kanske inte låter helt märkligt. Men här innebär det i sin tur att om det sker en jordbävning hinner jag snabbare ut ur huset eftersom jag inte behöver dra på mig kläder. Det vore nämligen otänkbart att springa ut i sina underkläder och chocka afghanerna genom att inte vara ordentligt täckt. Denna 'respekt för kulturen' sitter så djupt rotad nu att jag hellre i en situation där mitt liv kan stå på spel, flera gånger ödslat tid på att slita fram långbrallor och en jacka innan jag gett mig ut...hur jävla vrickat är inte det!?

Har dessutom hela veckan brottats med ett påstående en av mina afghanska kollegor slängde ur sig när vi diskuterade huruvida vi bör inrätta en mekanism för att hantera sexuella trakasserier på arbetsplatsen, och hur den skulle utformas och definieras. Tydligen är det så att män, med stöd i afghansk lag, kan anklaga en kvinna för sexuella trakasserier om hon, enligt mannen, burit något åtsmitande eller utmanande... Här är det utmanande att visa sina armbågar.

Så jag sover numera i full mundering, av flera skäl.

Typiskt

Kom hem från en BBQ för nån dryg timme sedan, där vi bland annat diskuterade jordbävningar och hur oförberedd man är på dem när man kommer hit första gången; det utelämnas liksom i briefingen om allt annat jävulskap man kan råka utför. Jag påpekade att det är 'jordbävningssäsong' nu, för de flesta jag upplevt här har varit just under Sep-Nov. Tro faan att det skakar till rejält för ca 20 minuter sen! Trodde de första skakningarna var en explosion, men när det fortsatte var det bara att i halvpanik dra på sig kläder och kasta sig ned för alla trapporna. Har haft allvarliga funderingar på om det är bättre att förskansa sig i en dörrpost om det blir en riktigt stor jordbävning, för då hinner man nog inte ned... Försöker ta reda på hur stor den var men det verkar inte ha registrerats än. Usch, det blir inte mycket sömn inatt, kommer ligga stel som en pinne med kläderna på. Sist det avr en rejäl jordbävning, kom den dagen efter den hemska attacken mitt i centrum i februari. Det var nog den värsta helgen jag upplevt här. Hoppas denna inte följer samma mönster trots att det är valdag imorrn, och våldsamheter lär äga rum överallt i landet.

Det är på dagen 4 månader sedan jag skrev sist. Det har varit ganska händelserika månader, men det är nog ingen större ide att blicka tillbaka i nuläget, utan tänker mest se framåt. Har ganska exakt 5 månader kvar på mitt kontrakt, och det är i nuläget oklart vad som händer sedan. Just nu känns det som att jag helst skulle vilja spendera tid där jordbävningar är i stort sett omöjliga. Kan ta bomber och raketer, men naturens krafter har jag långt mycket större respekt för.

Nu har startskottet gått...

...för fightingsäsongen. Åtminstone i Kabul. Här har det varit lugnt ända sedan den stora attacken i slutet på februari, och varje självmordsbombfri vecka har jag dragit en lättnadens suck, trots att man vet att det kommer smälla förr eller senare. Det ironiska med dagens explosion var att jag tidigare för det mesta befunnit mig på långt avstånd, på 'rätt' sida om stan (väster om centrum). Med mitt nya jobb har jag dock flyttat till ett kontor så långt öster ut man kan komma inom stadsgränsen. Idag smällde det således längre ned på vägen från Save the Children, såpass kaftigt att rutorna hos oss på SAK skakade, flera mil bort. Talibanerna hävdar att de tillverkat dagens bomb med 750 kg sprängmedel så det kanske inte är så förvånande att även vi kände av den.

Fruktansvärt med så många döda och skadade, där tyvärr, som vanligt, merparten är oskyldiga kvinnor och barn.

Som om det inte vore nog med självmordsbomber och annat konfliktrelaterat elände, störtade det igår ett passagerarplan på väg från Kunduz i norr till Kabul. Flygbolaget är ett afghanskt, som många hjälparbetare flyger med för att det är så billigt. Antalet passagerare samt besättning verkar ha varit drygt 40. Tyvärr har man fortfarande inte lyckas lokalisera planet, utan vet bara att det försvann från radar runt kl 10 igår morse. Man tror att det slagit ned bland de högsta topparna i bergskedjan Salang, som är otillgängligt i bästa fall, men med de senaste dagarnas dåliga väder inte ens går att ta sig fram till fots i. På planet fanns ett antal utlänningar, och stämningen är nu ganska tung bland de som känner, och känner till, de personer som man får anta har förolyckats. Jag har också ett antal vänners vars afghanska kollegor skall ha befunnit sig på planet.

Ja, hörni, det här var kanske inte ett så upplyftande inlägg, men det är kanske ingen ide att sticka under stol med att det känns lite motigt just nu. Till ljuspunkterna hör dock att jag åker hem till Sverige nästa torsdag, förutsatt att jag törs kliva på planet förstås...:)

Afghanistan är vackert!

Vet inte riktigt varför jag inte skrivit på så länge, den senaste månaden har varit full av upplevelser som jag velat dela med mig av! Och redan är det om några dagar dags för min första RnR (Rest and Recuperation) - jag landar i Sverige på onsdag kväll och stannar 12 dagar. Med min nya arbetsgivare har jag RnR oftare, men kortare...föredrar nog egentligen tvärtom, men skall inte klaga och det ska bli grymt skönt att komma hem till ett vårigt Nyköping!

Sedan den stora attacken i slutet av februari har det varit lugnt i Kabul, men enligt statistiken brukar det gå 4-5 veckor mellan varje attack, så de senaste veckorna har det byggts upp lite av en nervös stämning, och det florerar ständigt många rykten om förestående attacker. Vi går med all förmodan mot den blodigaste sommarsäsongen på länge, då de amerikanska trupperna håller på att förstärka sin närvaro inför bland annat en stor offensiv i södra Afghanistan, som anses vara huvudfästet för talibanerna. Tyvärr slåss den militära insatsen inte mot en konventionell arme, utan mot en svårdefinierad, snabbförflyttad och flexibel fiende, som gång på gång visar att regeringen, trots stöd av utländska trupper, inte lyckas hålla säkerheten ens i huvudstaden. Det innebär med all sannolikhet att vi kommer få se större antal döda, både soldater och civila det kommande året. I september är det dessutom parlamentsval och med tanke på vilket fiasko det senaste presidentvalet var, kan man bara hoppas att någon läxa är lärd. Hmm, jo, nog ser det ganska dystert ut på säkerhetsfronten alltid... vilket gör detta land till en otrolig paradox. Den senaste månaden har jag upplevt nya delar av Afghanistan nästan varje helg, och landskapet är delvis alldeles fantastiskt vackert. Det är bisarrt att åka genom bördiga dalar, med blommande fruktträdgårdar och breda floder, och tänka att här pågick det strider, kanske så sent som förra veckan.

Istället för att bli långrandig tänkte jag sammanfatta den senaste tiden i bilder

Firade min födelsedag medelst födelsedagsmiddag. Mina fantastiska vänner hade ordnat med snittar och champagne, hemlagad middag, och tårtor! Dekorationerna skall föreställa en zebra och en tiger...:)


Helgen därpå åkte jag tillsammans med kompisar till Pansjir valley, en naturskön och förhållandevis säker provins ca 3 timmar norr om Kabul. Pansjir är känt som hemmaprovinsen för Ahmed Shah Massoud. Massoud deltog först i utdrivandet av sovjetstyrkorna i slutet på 80-talet och blev sedan under en kort tid försvarsminister. Efter att talibanerna tog över blev Massoud ledare för motståndsrörelsen, och ledde denna från just Pansjir, som 'högkvarteret' för den sk Norra Allianen. Massoud dödades i ett självmordsdåd 9 September 2001, då två Al Qaida medlemmar förklädda till journalister lyckades ta sig in till honom med en bomb gömd i en kamera. Året därpå utsågs Massoud till martyr och man firar hans minne varje år på hans dödsdag. I Pansjir har man nu börjat bygga ett stort minnesmonument till Massoud, och det är hans grav som syns på en av bilderna.

I Pansjir finns också vad som bäst kan beskrivas som kyrkogårdar med övergivna diverse militärfordon. Vi plockade fram den barnsliga sidan och klättrade in och ut ur antika stridsvagnar ett bra tag...






En annan helg packade vi picnic och åkte iväg till den lilla byn Istalif, som ligger ett par timmar nordväst om Kabul. Byn är mest känd för att man tillverkar färgglatt porslin här, och man kan också vandra omkring med fantastisk utsikt över den så kallade Shamali dalen. Vi var borta hela dagen och det var otroligt skönt att kunna sträcka på benen och andas frisk luft! Det är vi inte direkt bortskämda med inne i Kabul, där mängden avföringspartiklar från de öppna avloppskanalerna tydligt går att uppmäta i tester av luften...




Sista söndagen i Mars åkte jag på min första fältresa tillsammans med en kollega, dels för att titta på våra projekt, dels för att 'visa upp' mig på ett par fältkontor, där ju det mesta av det faktiska arbetet görs. Vi åkte rakt österut från Kabul, genom vindlande bergspass och bördig åkermark med vajande vetefält tills vi kom fram till Jalalabad, som ligger bara någon timme från gränsen till Pakistan. Staden är en märklig blandning av central- och sydasien, den vimlade av färgglada tuktuks och vajande palmer, men samtidigt kunde jag räkna antalet kvinnor jag såg ute på ena handen. Denna del av Afghanistan är pashtunsk, vilket generellt innebär väääldigt konservativ. Inte för att svartmåla en hel folkgrupp, men talibanerna är nästan uteslutande pashtuner. Här pratar de dessutom pashtun, till skillnad mot dari (persiska) som pratas i de centrala och norra delarna. Vi besökte en stor skola där vi driver delen för flickor. Skolan hade 35 klasser, men bara 16 klassrum så de flesta satt utomhus, under bar himmel och med bara ett par meter mellan 'klassrummen'. Här får flickor och pojkar inte gå i skola samtidigt så man har delat upp det i två skift, pojkar på morgonen och flickor på eftermiddagen. Vi åkte vidare och besökte vårt program för afghaner med handikapp. SAK driver det största sådana i hela landet. I Jalalabad har vi en sk workshop där man tillverkar både proteser, rullstolar och diverse tekniska lösningar för olika fysiska handikapp. Dessutom driver man sjukgymnast- och ortopedmottagningar för både män och kvinnor. Nästa dag åkte vi vidare till provinsen Laghman, där vi driver alla kliniker. Vi stannade vid två stycken och blev rundvisade. Det är i stort sett omöjligt att hitta kvinnliga läkare i den här delen av landet, något som generellt är avgörande för huruvida kvinnor kan uppsöka läkarvård eller inte. I större delen av landet, främst ute på landsbydgen, tillåts kvinnor nämligen inte gå till manliga läkare. I de väntrum vi besökte var det dock fullt med kvinnor och barn, vilket var uppmuntrande att se. Jag pratade också med barnmorskorna, som visade förlossningsrummet, samt hur de bedriver sexualupplysning och distribuerar gratis preventivmedel. Detta verkar ske i långt mycket större utsträckning än vad jag hade föreställt mig, men misstänker att männen knappast informeras av sina fruar...











Hmm, det blev kanske aningen långt trots allt...men nu vet ni vad jag sysslat med den senaste tiden :) Ses snart, kram!

Otypisk vecka i Afghanistan

Som om det inte var tillräckligt med attacken i fredags, väcktes jag på söndagmorgonen, halv fyra, av en jordbävning. Den varade inte speciellt länge, och uppnådde inte mer än 5.7 på richterskalan, men var tillräckligt för att jag inte skulle våga somna om...inte den mest avslappnade helgen direkt. Arbetsveckan gick som vanligt fort, så snart var det torsdag igen.

För att försöka hitta en motvikt mot förra helgens jobbigheter, försökte jag den här helgen uppleva en del av det som trots allt är bra med Kabul. I torsdag gick vi således på konsert med Kabuls enda (?) indie popband, Kabul Dreams. Publiken var överväldigande afghansk, och det var uppmuntrande nog ett ganska stort antal tjejer där. När musiken väl drog igång satt de dock tysta och stilla på stolar längs ena sidan, medan killarna dansade och röjde framför scenen. Bandet består endast av tre killar, som framförde både covers och egna låtar, och de har ett riktigt bra sound, åtmistone för att vara ett afghanskt band som spelar västerländsk musik. Verkligen modigt av dem, och jag hoppas att fler unga människor inspireras till att uttrycka sig genom musik. Några smakprov finns här.

På fredagen följde jag med för att titta på en match i den afghanska nationalsporten Buzkashi. Kort går 'sporten' ut på att man, till häst, skall släpa en död get ett varv runt en plan i full galopp för att sedan försöka släppa det i en ring i ena änden av spelplanen. Det var oklart huruvida de faktiskt spelade på lag, men ens moståndare gör i alla fall allt de kan för att hindra en från att lyckas med detta. - det var ett under att det inte uppstod speciellt många skador! I matchen vi såg deltog kanske 50 man till häst, och det var väldigt intensiva kapplöpningar och fighter om den stackars huvudlösa geten. Buzkashifältet vi besökte ägdes tydligen av vice presidenen Fahim, som faktiskt dök upp efter ett par timmar omringad av sitt personliga garde och diverse VIP gäster. För att göra det hela ytterligare spännande började Fahim dela ut prispengar till de som lyckades 'göra mål', vilket naturligtvis intensifierade det hela, och alla medel verkade nu vara tillåtna... helt galet. En amerikansk antropolog har beskrivit spelet som en metafor för en afghansk existens: "brutal, chaotic, a continual fight for control".

Här följer några foton och en video:
Alla var inte superatleter...






Trots de brutala inslagen var det en fantastisk utflykt, och väldigt skönt att komma ut från Kabul och få se något nytt. Tyvärr avslutades veckan på ett mindre trevligt sätt...blev förmodligen matförgiftad igår när vi var ute och käkade middag, och spenderade större delen av natten med att kräkas och feberyra. Mår aningen bättre nu, så hoppas det hela är över...

Lugnet efter stormen

Det blev en ganska innehållslös dag igår, stannade hemma resten av dagen, och somnade innan 9, helt slut av både för lite sömn och som en följd av att adrenalinet gått ur kroppen. Men sov ganska oroligt, och vaknade av minsta lilla ljud...låg mest och väntade på nästa smäll. Många är överens om att detta är den värsta attacken och smällen på länge i Kabul, och det är definitivt det läskigaste jag upplevt här. Förmodligen för att det var så fysiskt nära, och för att föredetta kollegor förolyckats.

Idag tog jag mig ut och lunchade med några vänner, och det var skönt att få prata om gårdagens händelser, och höra om andras upplevelser. Efter lunchen tog vi en kort tur genom stan, för att göra lite inköp, och åkte förbi genom området där attacken skedde. Förstörelsen är enorm, flera kvarter från själva bomben finns det inte en enda hel glasruta. Hela träd har slitits upp med rötter och allt och svepts iväg. Läste någonstans att kratern efter bilbomben var ca 2.5 meter djup, men såg den inte själv.

Tog några, inte så bra, bilder med mobilen:





Som lite terapi försökte jag mig för första gången i nya lägenheten på att baka. Är livrädd för gasspisar här, statistiskt sett är de en mycket större risk än attacker och kidnppningar i Afghanistan. Klarade mig den här gången,och resultatet blev en helt OK äppelkaka, som fick bli efterrätt nu ikväll då vi firade det kinesiska nyåret - det är nu tigerns år! Vad det nu innebär... Förhoppningvis att Afghanistans framtid kan bli lite ljusare.

Lika tacksam som jag är för mina vänner här, som gör tillvaron bra mycket lättare, är jag naturligtvis för alla er därhemma som hört av sig och skickat tankar!

Kabul attackerat

Tanken var att jag i mitt nästa inlägg skulle berätta om slutförandet av min detox upplevelse, galen shopping i Bangkok och Dubai, första veckan på nya jobbet samt pappas snabbvisit i Kabul. Sorgligt nog hann det komma ytterligare en meningslös attack emellan, vilket föranlett detta inlägg.

Vaknade halv sju i morse av en ordentlig smäll som skakade huset jag bor i. Kastade mig ur sängen, hoppade i kläderna och gav mig ned till vakterna. Samtidigt som jag kom ut påbörjades skottlossning. Vakterna pekade mot himlen, där ett stort rökmoln syntes. Detta är ju knappast den första attacken som skett sedan jag kom hit, men jag har aldrig varit så nära tidigare. Det lät som skottlossningen ägde rum precis utanför vårt compound på gatan. Ett par av mina kollegor kom också ut, och vi beslutade oss ganska snabbt för att sätta oss i vårt safe room, då vi inte visste riktigt vad som pågick. Den första informationen som kom, var att det var en bomb som detonerat i eller utanför stadens ena lyxhotell Safi Landmark, som ligger ca tre kvarter, eller ca 750 meter, bort från där jag bor sedan förra helgen.

Ca en halvtimme efter första smällen hördes ytterligare en, och skottlossningen fortsatte. Runt 9-tiden tilläts vi gå tillbaka till våra lägenheter, men instruerades att hålla oss borta från fönstrena, för det avlossades skott sporadiskt fortfarande. Vid det laget visste man åtminstone var explosionerna skett. Vid lunchtid meddelades att det hela var över…då hade minst 17 personer mist livet och ytterligare 40-talet skadats. Det scenario vi fått förklarat för oss är att den första smällen var en självmordsbomb som detonerades utanför att hotell, längre ned på gatan från Safi Landmark. Den andra smällen skall ha varit en självmordsbombare som tagit sig in i ytterligare ett hotell, där många utlänningar brukar bo, gått upp på andra våningen och sprängt sig själv i bitar. I all förvirringen, och vissa skulle väl också säga inkompetent respons från afghanska säkerhetsstyrkor, sköts ytterligare människor ihjäl när de försökte ta sig ut ur hotellen. Fruktansvärt.

Det finns ett par olika teorier om motiv och mål, men det verkar rätt tydligt att det var just utlänningar som var målet. Attacken kom så pass tidigt att inga afghaner var ute på gatorna, och det är dessutom helgdag idag, så affärer och kontor är stängda. Hotellgästerna sov förmodligen allihopa. Min förra arbetsgivare har tyvärr också drabbats, åtminstone två afghanska kollegor befann sig på hotellet där självmordsbombaren tog sig in, men lyckligtvis på första våningen. De gömde sig, lyckades ta sig ut och vidare till huset där jag bodde förut. Lätt skadade men med livet i behåll.

Talibanerna har som vanligt tagit på sig detta, men det finns anledning att misstänka att det är andra aktörer involverade.

BBC och DN har lite mer info och bilder.

Ytterligare en svart dag i Afghanistan, där oskyldiga får sätta livet till i en helt jävla meningslös konflikt.

Lite Afghanistan kunskap

Denna lank leder till ett chat sammandrag i DN med Torbjorn Petterson, general sekreterare for Svenska Afghanistankommitteen, som om nagon vecka ar min nya arbetsgivare!

Tydligen inte helt zen än...

...efetrsom jag i det närmaste bröt ihop när det visade sig att jag inte skruvat på korken ordentligt på min vattenflaska, varpå den läckt ut i hela handväskan och infiltrerat bland annat min mobil. Skit! Den går numera inte att slå på...man behöver visst nån minimal skruvmejsel för att få isär den, och kunna torka den, och jag lär inte få tag på en förrän jag är tillbaka i Bangkok nästa vecka...så från och med idag är jag off the radar. Typiskt dåligt, hoppas verkligen mobilen går att laga...för nu har jag inte ens tillgång till en klocka eller alarm så jag kommer upp på morgonen... Tilläggas skall att jag i morse lyckades tappa min dator rakt i det stenhårda golvet, men peppar peppar verkar den i alla fall inte ha gett upp... Ja, och så har jag ingenstas att bo från Fredag, så måste ge mig ut på bungalow jakt. Typisk måndag.

Annars är allt bra, masar mig mellan stranden, massagebehandlingarna, pilatespassen och restaurangen där min "mat" intas. Börjar komma in i lunken men magen kurrar rejält med jämna mellanrum och har debatterat med mig själv huruvida jag skall bryta fastan tidigare än tänkt...men det är nog lika bra att bita ihop, är övertygad om att detta gör gott för kroppen, och tillvaron här i stort gott för själen.

Dags för smaklös buljong nr 4...har avklarat mer än hälften nu!

Paradis eller helvete?

För att få en nystart och förhoppningsvis kunna lämna lite emotionellt bagage bakom mig, fick jag (av någon outgrundlig anledning) för mig att jag skulle testa på att fasta för att avgifta kroppen. Livet i Kabul är synnerligen ohälsosamt, både mentalt och fysiskt, så det lät som en bra ide att dels ta hand om kroppen, dels få ligga på en strand och bara blicka ut över havet. Sagt och gjort, jag bokade ett 7 dagars program på Koh Pha Ngan (KPN) i Thailand, utan att fundera speciellt mycket på vad det faktiskt innebar. Jag tror jag påpekade detta efter min resa till Nepal, där jag inte heller riktigt förutsåg vad jag gett mig in på. Vet inte om det är en styrka eller svaghet, men hursomhelst har jag återigen gett mig in på något vansinnigt…☺

Anlände till The Sanctuary i onsdags. Dessförinnan spenderade jag två dar i Bangkok, shoppade loss och unnade mig god mat. KPN ligger inte speciellt långt bort från Bkk, och efter en timmes taxiresande, skytrain, tunnelbana, nattåg, buss, båt, taxi, och båttaxi var jag framme…det tog nätta 18 timmar, så jag anlände som ett vrak. Jag trodde i min enfald att jag skulle inleda min fasta omedelbums, men detta visade sig inte vara så klokt, framförallt eftersom jag inte förberett mig något vidare. Jag fick således inleda med att bara äta råa grönsaker i dagarna två. Inte så tokigt som det låter, de har en fantastisk restaurang här, men den godaste vegetariska maten jag nånsin käkat! Mitt enda problem är att de också serverar vanlig mat, för icke-fastare, som doftar ljuvligt. Bara åsynen av nybakad chokladkaka gjorde att jag var villig att ge upp innan jag ens börjat…

Inledde min fasta idag (fredag), det är ett späckat schema! Kl 7 (ja, vad faan tänkte jag, jag är ju sjukt morgontrött!) måste man ta sin första shake, den är gjord av lera och vatten, och något de kallar psyllium, och smakar därefter. Detta skall visst ’borsta ur’ tarmarna och hjälpa till att föra ut alla gifter. Varje 1,5 timme tar man något, antingen en ler shake eller örter i tablettform. På kvällen lyxar de till det med en tämligen smaklös buljong. Och slutligen ytterligare ett piller…som jag ska ta nu…så, nu är första dagen helt avklarad! Bara att gå och lägga sig. Oturligt nog hålls varje fredag ett gigantiskt party på den intilliggande resorten, där alla dessa hälsofreak tydligen intager magiska svampar och annat simulantia (’it’s good for you, it’s from the nature!’) i alla de former och dansar till lunch nästa dag. Det pågick fortfarande när jag tog min morgonpromenad, och på ca 300 meters avstånd kunde man känna lukten av vad som förmodligen bidragit till att folk kunnat dansa oavbrutet i 12 timmar.

Måste kanske också berätta om det bästa och sämsta med denna hälsovecka…det bästa är att jag varje dag får en spa behandling! Idag, då jag lyckades bränna min blekfeta kropp redan första dagen, valde jag en gurk- och aloe vera inpackning av hela kroppen som var alldeles fantastisk! Man får ju inte va blyg här, jag hade verkligen inpackning precis överallt, men det var det värt! Kände mig som ett litet barn som blev omhändertagen – det var en otroligt skön känsla! Den andra bästa saken är att jag får gå på ett yoga pass varje dag. Har insett att mina leder är mer eller mindre cementerade, så man gör kanske inte något vidare graciöst intryck, men det är väldigt skönt att få sträcka ut och lyssna på kroppen.

Det hittills värsta (efter denna första dag) är den dagliga tarmsköljningen man genomgår. Äckligare procedur får man leta efter! Utan att gå in på för många detaljer är det på ett ungefär som att frivilligt framkalla rännskita… inte något för den kräsmagade kan jag säga…

Mår dock faktiskt helt OK, trodde det skulle vara värre, men det sägs att dag 2 och 3 skall vara de värsta. Och kommer förmodligen fortsätta drömma om onyttig mat i alla dess former – har redan planerat vad jag skall chocka magen med när jag återvänder till Bangkok om 10 dar. Eller så kanske jag blivit helt omvänd till vegetarian…

Slutet på en erfarenhet, men början på en ny

Som vanligt flög tiden förbi och jag hann inte reflektera speciellt mycket innan mina tre sista veckor med RB var över, och med dem också mitt första riktiga jobb… Kastades rätt in i hetluften, med jobb till efter midnatt samtidigt som jag skulle försöka lämna över till min efterträdare. Samma dag hon började skedde en synnerligen väl koordinerad attack i Kabul, som började med självmordsbombare och övergick i regelrätta gatustrider. Vi hörde som vanligt ingeting ute hos oss, och det var inte förrän jag började få samtal hemifrån som jag insåg vad som pågick. Märkligt, hur man kan befinna sig i samma stad och samtidigt vara mer eller mindre helt avskärmad. Vi jobbade koncentrerat hela dagen och det var inte förrän jag kom hem på kvällen och kunde kolla på nyheterna som jag förstod riktigt vad som hänt. Återigen, väldigt oroväckande att talibanerna lyckas ta sig in till presidentpalatset utan att bli stoppade. Egentligen är jag inte förvånad, för trots att de jämt påpekar att de centrala delarna av Kabul skall vara innanför någon slags järnring, är det inget man upplever när man åker genom alla check points. De slöa poliserna och militärerna viftar bara bilarna rakt igenom, så det kan inte krävas överdrivet mycket list för att ta sig hela vägen in till centrum i en bil full med sprängmedel. Onekligen olustigt, men livet i Kabul går vidare…

Det är nu en dryg vecka sedan jag gjorde min sista dag med RB och det var med blandade känslor jag åkte hem den sista dagen… Arbetet tar verkligen upp större delen av ens liv här så det kommer kännas märkligt att inte längre vara en del av det som fortsätter. Även om det varit stundtals väldigt tufft, har det också varit otroligt utvecklande, och ur ett personlighetsutvecklingsperspektiv (ha, slå det ordet om ni kan...är det ens ett ord?) kunde jag nog inte önskat en bättre plats att starta min karriär. Jag hoppas få kunna återvända till RB i framtiden, men känner trots det att det är dags att göra något nytt och införskaffa lite annan erfarenhet. Har inte alls hunnit reflektera över mitt nästa jobb och jag misstänker att det kommer bli en tuff start, men är övertygad om att detta är en nyttig förändring.

Till alla er som läst min blogg, kommenterat, stöttat och peppat – tack! Utan er vore allt detta bra mycket svårare! Jag ämnar fortsätta ’skriva av’ mig och hoppas att ni fortsätter följa mina äventyr!

...and I am back!

Har dock redan bokat min nästa biljett härifrån... Kan nästan höra hur folk muttrar där hemma :). Kanske med rätta, för de senaste månaderna har jag nog varit lika mycket ledig som jag jobbat... Nästa ledighet blir dock inte regelrätt semester, utan faktiskt ett break mellan två kontrakt! Jojo, för er som inte redan vet det, slutar jag mitt kontrakt med RB i slutet av januari, och kommer istället jobba för en svensk organisation från mitten av februari! Dock fortfarande i Afghanistan. Kommer berätta mer om detta jobb längre fram när jag är på plats. Innan jag börjar där skall jag dock nollställa kroppen, hjärnan, och ta hand om själen lite, genom att spendera ett par veckor i Thailand.

Kom tillbaka lagom till helgen här vilket var ett geni-drag. Mötte upp med vänner för brunch och middag på fredagen, och gick på yoga och brunch på lördagen. Har vansinnigt ont i kroppen efter yogan, så det ska bli intressant att se hur jag pallar med en dryg veckas dagliga yoga sessioner i Thailand sen... Det var också glädjande att se att utvecklingen gått framåt här i Kabul under min frånvaro. Kabul har nämligen fått sitt första Starbucks! I och för sig en sanning med modifikation, jag tror de egentligen bara köpt in kaffet från Starbucks i Dubai och kör det i sin espresso maskin, och möjligen också målat skylten själva, men ändå! Modigt dessutom, för man undrar ju huruvida denna symbol för kaptalism och allt som är amerikanskt ses med blida ögon på av de mindre liberala afghanerna... det finns ju som bekant en hel del.



Att Kabul fått sin första Starbucks känns än mer som ett tecken på framsteg när man tar i beaktande att det inte finns i Sverige än. Den första skall tydligen öppna nu i januari på Arlanda. Nu kanske man inte ska dra för stora växlar av detta men - heja Afghanistans entreprenörer!