Dag full av intryck

Så var ännu en helg snart till ända, och jag sitter mätt efter middagen i min hårda men breda säng och försöker sortera intrycken...För det är många intryck, tankar och känslor som snurrar i huvudet, mest hela tiden. Idag har jag för första gången känt en stark hemlängtan, och undrat vad faan jag gett mig in på. Tror en rad händelser idag bidrog till detta... På fömiddagen, strax innan jag och L (holländaren) skulle ge oss av in till stan skakade det till i mitt rum, först väldigt kort, men sedan lite längre och kraftigare. Trots att jag bara upplevt en jordbävning tidigare, en viss annandag jul 2004, så stod det klart på en bråkdel av en sekund att det var det som pågick. Jag rusade en trappa ned, och de andra hade också känt det. Vid husbygget på tomten brevid hade byggarbetarna skrämda tagit sig ned från vad som i mina ögon ser ut som den absolut sämsta sortens byggställningar och stod nu samlade på marken. Vi stod en stund ute i trädgården men det kom inga mer skakningar. Det räckte dock för att ett gäng minnen och känslor skulle röras upp hos mig. Försökte snabbt ta reda på mer information och hann under tiden lugna ned mig och inse att det inte skulle bli värre. Senare på dagen visade det sig att epicentrum var ca 17 mil nordost från Kabul, i Hindu Kush bergen, att jordbävningen hade magnituden 5,7 samt att den känts så långt bort som Delhi. Inga rapporter om döda än så länge, men man räknar med att det ändras när man når de mer avlägsna områdena närmast epicentrum. Vet ju förstås att Afghanistan är utsatt för alla möjliga naturkrafter, men jag hade helt enkelt inte tänkt tanken att jag kommer behöva uppleva jordbävningar. Nu var ju den här verkligen minimal så här i efterhand, men jag kände mig ändå påmind om hur långt hemifrån jag är från trygga, stadiga Sverige.

Ett annat intressant inslag idag var att jag fick följa med till utbildningsdepartementet för att träffa några representanter för Världsbanken, som är donator till ett jättestort projekt vi ska dra igång inom nån månad. Det går ut på att träna lärare och rektorer för 'sekundär utbildning', dvs högstadiet. Byggnaden var sjukt ful, ser ut som ett ofrivilligt arv från Sovjet-tiden, med en bild på utbildningsministern uppsmackad på hela gaveln. Vore för övrigt ett intressant inslag i Sthlm - Carl Bildts nuna längs hela sidan av Arvsfurstens palats vore väl fint!? Inuti var det om möjligt ännu fulare, väggarna var målade i värsta sortens sekret- och kräksgrön (använd er fantasi), här och var låg folk och sov, och avloppssystemet gjorde lite för att dölja några 'dofter'. Jaja, i övrigt var det prima... Blev presenterad för de två indierna som jag skall ha fortsatt kontakt med - snudd på omöjligt att förstå vad de sa men jag lär mig nog snart... Detta verkar vara ett riktigt bra projekt, förutsatt att det kan genomföras som det är tänkt, men det är tydligt att den kompetensen som behövs egentligen inte finns i landet. Så då får man använda det som finns tillgängligt. Svårt - samtidigt som vi måste genomföra projekt på ett ansvarsfullt sätt, så effektivt som möjligt och så att pengarna används på det sätt de är ämnade för, ingår det också i vår uppgift att stärka kompetensen hos befolkningen och institutionerna så att vi så småningom kan ge oss av och projekten kan fortsätta med endast lokala aktörer inblandade. Dessa två uppgifter är ibland svåra att kombinera. Korruptionen är så fantastiskt utbredd här att man undrar hur nåt egentligen någonsin blir som det är tänkt.

På vägen hem bestämde vi oss för att vara lite rebelliska och uträtta lite shopping. Vi stannade först i en fantastisk bokaffär, där de sålde alla möjliga slags böcker! Kunde spenderat hela dagen där, men kom till slut därifrån med ett par planscher att pryda mina tomma väggar med samt två böcker om Afghanistan. Vi fortsatte till en marknad där de sålde guldsmycken; L ville köpa örhängen till sin dotter. Vi abd chaufföre hämta upp den tredje kollegan och sedan komma tillbaka för att hämta upp oss. Det dröjde inte mer än 5 minuter innan chefen ringde upp och sade att vi genast skulle återvända till bilen och under inga omständigheter fick bege oss till sådana platser. L blev rätt upprörd, han känner sig redan som i ett fängelse och har lyckats dra på sig 2 officiella varningar för att ha brutit mot säkerhetsreglerna. Stämningen i bilen hem var efter detta rätt tryckt.

Nu på kvällen läste jag en lång artikel från NY Times om kopplingarna mellan Pakistan, Afghanistan, talibaner och Al Qaeda, och visst är det tydligt att situationen här bara blir sämre för varje vecka. Det har de facto aldrig tidigare dött så här många utländska hjälparbetare, och det afghanska folket börjar helt tappa tron på den internationella närvaron här (läs: amerikanerna). Visst brukar juli och augusti vara värst våldsmässigt, och vintern rätt lugn, men alla tecken tyder nu på att det blir den värsta vintern sedan 2001. Med detta i bakhuvudet, samt den tuffa säkerheten, där vi knappt får röra oss utanför huset, blir man lätt lite skrämd. Jag förstår verkligen vad som motiverar den ökade säkerheten/begränsade rörligheten. Samtidigt kan jag inte hjälpa att tänka att desto mer vi fjärnar oss från afghanerna och deras vardagliga liv, desto mindre chans har vi att förstå deras behov och desto troligare är det att de vänder sig även mot oss, som till synes bara far omkring i våra feta jeepar och viftar med våra dollar. Det är en svår balansgång, svårt att säga vad som är rätt och fel...

Sammantaget har jag vacklat lite i min övertygelse om vistelse här idag, och jag misstänker att det kommer flera sådana tillfällen. Å andra sidan, om man får vara lite vidskeplig och se nånting positivt, så har min ring dykt upp igen! Städtanten hade hittat den, tagit med sig den hem för att ingen av arbetarna skulle sno den från mitt rum, och lämnade tillbaka den igår morse. Jag väljer att ta detta som ett gott tecken på att jag trots allt har nånting kvar på karmakontot, och att det kanske är lite för tidigt att ge upp :) Således kan ni förmodligen förvänta er ytterligare några inlägg av samma svamlande sort! Take care, kram!