Efter en 12 timmars bussresa fran helvetet befinner jag mig i Syaphrubesi, varifran vi inleder trekken imorrn bitti. Vi vandrar via Lama Hotel, Langtang, Kenjing Gompa, Tsergori tillbaka till Dunche, dar vi tar helvetesbussen hem igen pa sondag... Men av det jag sett av Nepal hittilss kommer detta bli storslaget, och lite laskigt forstas... hade inte gjort koppligen hoga berg - laskiga stup...
Nu ska jag sova lite sa jag inte blitàr hjaloplost efter imorrn... Kram!
25 oktober 2008
21 oktober 2008
På väg mot friheten...
Sitter hemma i sängen, under ett halvt ton filtar, och huttrar... Hoppas verkligen de har installerat de där kaminerna när jag kommer tillbaka till Nepal, även om det ryktas att de poteniellt kan kolmonoxidförgifta en om man inte har tillräcklig ventilering. Är inte särskilt orolig dock för idag har de borrat ytterligare ett par hål i fönsterkarmen för att dra in kabel från sateliten så att jag kan njuta av ytterligare 900 kanaler. Förvisso bara ungefär 10 st som är värda zappning, de andra 890 visar iransk mjukporr.
Angående gårdagens händelser har det inte framkommit något nytt egentligen. Talinbanerna tar på sig dådet och hävdar att det var religiöst motiverat då kvinnan jobbade för en kristen organisation.
Polis, militär och militärpolis har hursomhelst ökat sin närvaro och nu står det uniformerade och beväpnade män i varenda gatkorsning mellan huset och kontoret. Tycker inte att det känns speciellt mycket säkrare för det, det är nåt med män i grupp med automatvapen...har dessutom en statistikuppgift i bakhuvudet som en av säkerhetskillarna delade med sig av: runt 40% av polisen sägs vara för att talibanerna skall återfå makten i Afghanistan.
Det tål att upprepas att vi utlänningar lever som i en liten bubbla just i Kabul, långt bort från den verklighet som möter majoritetn av Afghaner, och de hjälparbetare som befinner sig ute i landet. Jag ahde så smått börjat känna att min tillvaro här hade liksom blivit vardag, men detta var en tydlig, och hemskt onödig, påminnelse om hur sårbara vi faktiskt är, och var vi egentligen befinner oss. Men detta är tyvärr en del av framförallt afghanernas vardag, och till viss del även hjälporganisationernas. Men skulle vi backa ur så innebär det att tusentals barn t ex inte kommer få någon mat, medicin eller kläder till vintern, och det är det man får fokusera på när man debatterar med sig själv om vad sjutton man gett sig in på. För många tankar snurrar förstås i huvudet... Det är t ex lätt att bli lite paranoid, att se potentiella talibaner i vem som helst. Det har också slagit mig hur otroligt beroende vi är av vår nationella personal, och hur viktigt det är att vi kan lita på dem.
Jag tror hursomhelst att mitt break kommer väldigt välplanerat - endast en dag kvar på jobbet innan avfärd till Nepal. Hoppas att jag får tillfälle att fundera och bena ut en del grejer, och dessutom att få röra sig fritt!
Vi anländer i Nepal på fredagen, och på lördagen tågar vi iväg. Kommer tillbaka till Katmandu söndagen 2 November förmodligen, och kommer vara helt frånvarande från all sorts kommunikation under den tiden...Har med mig mobil men misstänker att den inte funkar...6 November flyger jag till Delhi, och 8 November tillbaka till Kabul.
Nu ska jag försöka värma mig lite...kram på er så länge så hörs vi förhoppningsvis när jag är tillbaka i civilisationen om enochenhalv vecka!
Angående gårdagens händelser har det inte framkommit något nytt egentligen. Talinbanerna tar på sig dådet och hävdar att det var religiöst motiverat då kvinnan jobbade för en kristen organisation.
Polis, militär och militärpolis har hursomhelst ökat sin närvaro och nu står det uniformerade och beväpnade män i varenda gatkorsning mellan huset och kontoret. Tycker inte att det känns speciellt mycket säkrare för det, det är nåt med män i grupp med automatvapen...har dessutom en statistikuppgift i bakhuvudet som en av säkerhetskillarna delade med sig av: runt 40% av polisen sägs vara för att talibanerna skall återfå makten i Afghanistan.
Det tål att upprepas att vi utlänningar lever som i en liten bubbla just i Kabul, långt bort från den verklighet som möter majoritetn av Afghaner, och de hjälparbetare som befinner sig ute i landet. Jag ahde så smått börjat känna att min tillvaro här hade liksom blivit vardag, men detta var en tydlig, och hemskt onödig, påminnelse om hur sårbara vi faktiskt är, och var vi egentligen befinner oss. Men detta är tyvärr en del av framförallt afghanernas vardag, och till viss del även hjälporganisationernas. Men skulle vi backa ur så innebär det att tusentals barn t ex inte kommer få någon mat, medicin eller kläder till vintern, och det är det man får fokusera på när man debatterar med sig själv om vad sjutton man gett sig in på. För många tankar snurrar förstås i huvudet... Det är t ex lätt att bli lite paranoid, att se potentiella talibaner i vem som helst. Det har också slagit mig hur otroligt beroende vi är av vår nationella personal, och hur viktigt det är att vi kan lita på dem.
Jag tror hursomhelst att mitt break kommer väldigt välplanerat - endast en dag kvar på jobbet innan avfärd till Nepal. Hoppas att jag får tillfälle att fundera och bena ut en del grejer, och dessutom att få röra sig fritt!
Vi anländer i Nepal på fredagen, och på lördagen tågar vi iväg. Kommer tillbaka till Katmandu söndagen 2 November förmodligen, och kommer vara helt frånvarande från all sorts kommunikation under den tiden...Har med mig mobil men misstänker att den inte funkar...6 November flyger jag till Delhi, och 8 November tillbaka till Kabul.
Nu ska jag försöka värma mig lite...kram på er så länge så hörs vi förhoppningsvis när jag är tillbaka i civilisationen om enochenhalv vecka!
20 oktober 2008
Senaste nytt...
...har inte så mkt mer att komma med, men detta är BBCs senaste rapportering: UK charity worker killed in Kabul
Vi fortsätter arbeta mer eller mindre som vanligt, med den ändringen att vi skall försöka variera våra ankomst- och avfärdstider lite mer. Eventuellt skall vi också använda två bilar, en som eskort, varje gång vi åker nånstans den närmaste tiden... Misstänker dessutom att det är slut med mitt sociala liv för tillfället, även om statistiken visar att majoriteten av attacker äger rum tidigt på morgonen, som idag.
Det har varit en märklig dag, för livet har liksom fortsatt ungefär som vanligt, och Afghanerna har knappt höjt på ögonbrynen - detta är del av deras vardagliga liv. Skall man något cyniskt sätta det i proportion till antalet civila afghaner som dör varje dag så får ju en händelse som denna väldigt stora rubriker i jämförelse... Exempelvis avrättade (halshögg) talibanerna 30 civila människor i södra Afghanistan igår... Men jag kan trots allt inte hjälpa att känna mig mer skrämd när det kommer såhär nära...
Kram Josephine
Vi fortsätter arbeta mer eller mindre som vanligt, med den ändringen att vi skall försöka variera våra ankomst- och avfärdstider lite mer. Eventuellt skall vi också använda två bilar, en som eskort, varje gång vi åker nånstans den närmaste tiden... Misstänker dessutom att det är slut med mitt sociala liv för tillfället, även om statistiken visar att majoriteten av attacker äger rum tidigt på morgonen, som idag.
Det har varit en märklig dag, för livet har liksom fortsatt ungefär som vanligt, och Afghanerna har knappt höjt på ögonbrynen - detta är del av deras vardagliga liv. Skall man något cyniskt sätta det i proportion till antalet civila afghaner som dör varje dag så får ju en händelse som denna väldigt stora rubriker i jämförelse... Exempelvis avrättade (halshögg) talibanerna 30 civila människor i södra Afghanistan igår... Men jag kan trots allt inte hjälpa att känna mig mer skrämd när det kommer såhär nära...
Kram Josephine
Halvbra nyheter
Hej mina vänner!
Jag vet inte hur många av er som kollat in BBC nyheter nu på morgonen (vilket jag naturligtvis räknar med att alla har tid att göra...) men för att förekomma eventuella reaktioner hemifrån kan jag rapportera att det nu på morgonen sköts ihjäl en kvinnlig hjälparbetare i Kabul. Incidenterna i Kabul har ökat markant de senaste veckorna, så detta är egentligen ingen senationell nyhet i sammanhanget, men vad som inte rapporteras är att det hände mellan 50 och 100 meter från vårt kontor. Inom en intervall på ca 20 minuter, mellan första kollegan åke till kontoret, och innan jag anlände, ägde detta rum runt tio i åtta i morse.
Den senatste informationen säger att de är en kvinna från Aydafrika, som arbetade för en organisation som heter SERVE. Hon brukade cykla eller gå till jobbet, och jag är ganska säker på att det är henne jag mött, något förnvånande, ett flertal mornar när vi kommer med bil till kontoret. Inledande analyser av detta säger att det förmodligen handlar om ett direkt attentat, politiskt motiverat, och att förövarna förmodligen kartlagt kvinnans rörelser under en längre tid. Detta gör naturligtvis att det känns rätt olustigt för oss, eftersom vi åker mer eller mindre samma väg mellan vårt hus och kontoret.
Vi väntar på mer information under dagen och kommer sedan att anpassa våra säkerhetsrutiner efter de rekommendationer vi får. Berättar mer när jag vet mer!
/ Josephine
Jag vet inte hur många av er som kollat in BBC nyheter nu på morgonen (vilket jag naturligtvis räknar med att alla har tid att göra...) men för att förekomma eventuella reaktioner hemifrån kan jag rapportera att det nu på morgonen sköts ihjäl en kvinnlig hjälparbetare i Kabul. Incidenterna i Kabul har ökat markant de senaste veckorna, så detta är egentligen ingen senationell nyhet i sammanhanget, men vad som inte rapporteras är att det hände mellan 50 och 100 meter från vårt kontor. Inom en intervall på ca 20 minuter, mellan första kollegan åke till kontoret, och innan jag anlände, ägde detta rum runt tio i åtta i morse.
Den senatste informationen säger att de är en kvinna från Aydafrika, som arbetade för en organisation som heter SERVE. Hon brukade cykla eller gå till jobbet, och jag är ganska säker på att det är henne jag mött, något förnvånande, ett flertal mornar när vi kommer med bil till kontoret. Inledande analyser av detta säger att det förmodligen handlar om ett direkt attentat, politiskt motiverat, och att förövarna förmodligen kartlagt kvinnans rörelser under en längre tid. Detta gör naturligtvis att det känns rätt olustigt för oss, eftersom vi åker mer eller mindre samma väg mellan vårt hus och kontoret.
Vi väntar på mer information under dagen och kommer sedan att anpassa våra säkerhetsrutiner efter de rekommendationer vi får. Berättar mer när jag vet mer!
/ Josephine
18 oktober 2008
Bröllopssäsong!
Ursäkta den cyberspatiala frånvaron, jag har medvetet fokuserat på mer sociala aktiviteter den senaste veckan! Bland annat har jag varit på två bröllop (vilket för övrigt är fler än jag varit på i Sverige i mitt vuxna liv), två middagar, två fester samt spenderat en heldag på disney world aka amerikanska ambassaden som ägnades åt fotbollsspel, poolhäng och bbq.
Just nu är det som sagt bröllopssäsong, så här i lagom tid innan hela landet lamslås av vinterkyla och större delen av befolkningen varken har råd att äta eller värma sig... Bröllopen förtjänar faktiskt ett helt kapitel för sig själv, de var både väldigt intressanta och roliga, men samtidigt helt knasiga... På det förra temat kan nämnas det faktum att jag äntligen fått se alla vackra afghanska kvinnor utan vare sig burka eller sjal. Det är märkligt vad en människas hår faktiskt gör för hennes/hans identitet, och hur man liksom inte sett hela personen förrän de tar av sig sig huvudsjal. Möjligen åt det ytliga hållet, men i vissa fall blev mina kvinnliga kollegor som helt nya människor när de fick visa upp sitt fantastiskt vackra hår, och klä sig i mindre säckiga och heltäckande kläder... Många kvinnliga muslimer skulle säkert inte hålla med, men jag tycker det är sorgligt att se hur halva befolkningen måste gömma sig mest hela tiden. Jag har dock aldrig sett så mycket glitter, paljetter och juveler i samma rum tidigare, det var 10 ggr värre än julpysslet på lågstadiet... Det var också en otrolig glädje hos alla, som var inspirerande att se. Ja, förutom hos bruden då, för traditionen bjuder visst att hon skall sörja att hon nu lämnar sin familj för sin mans familj... På det första bröllopet drog bruden inte på munnen en enda gång, vilket förvisso är ganska imponerande då hon satt uppflugen på samma tron i flera timmar. Möjligen log hon i mjugg när jag blev upptvingad på dansgolvet för att dansa för det nyblivna paret... En av brudgummens systrar tog resolut min hand och uppmanade mig att komma med och dansa, och när jag väl fått allas uppmärksamhet, som den enda vitingen i rummet (åh, liten detalj - detta var ett litet afghanskt bröllop med cirka 500 gäster...) satte hon sig helt sonika på sidan för att titta på. No backing out, så jag fick snällt vicka runt där på mattan i min pinsamma ensamhet...helt nykter skall tilläggas! Efter att nära inpå snubblat på mattkanten minst fem gånger drog jag upp ett par tjejer till och fullföljde min plikt låten ut. Musiken kan bäst beskrivas som traditionell afghansk musik fast modernt remixad till nåt helmärkligt elektrodance dunkadunka som spelades på högsta volym. Ganska långt ifrån det som spelas på svenska klubbar, som man iaf har någorlunda koll på hur man åmar sig till...
Till de mer märkliga sakerna hör att kvinnor och män separeras i olika rum, eller snarare de är i samma rum, men det är avdelat med en lång vikvägg så att man inte kan se varandra. På det första bröllopet var de endast brudgummen och hans manliga släktingar som fick komma in till oss. Efter ett par timmar hade de lyckats rigga upp en skärm på vilken vi i fem minuter fick beskåda männen när de dansade. Efteråt fick jag veta att bruden aldrig ens visats upp på männens sida, så min manliga kollega hade ingen aning om hur hon faktiskt såg ut... På det andra bröllopet var det aningen mindre barockt, där var alla de manliga släktingarna och vännerna med och dansade inne i kvinnorummet för bruden, och brudgummen kom senare runt och tackade alla (500 gästerna) för att de kommit.
En annan intressant detalj är att paret själva knappast har något att säga till om. Släktingarna förhandlar fram allt, och det verkar som om dautm beslutas max en vecka i förtid. På de bröllop jag var på förstod jag det som att paren känt varandra sen tidigare, och de var dessutom i ungefär samma ålder, men i en majoritet av fallen har de aldrig ens träffats och det kan skilja så mycket som 40 år mellan man och kvinna. Det är också väldigt vanligt med månggifte...i bemärkelsen att en man har fler fruar.
Eftersom dessa tillställningar är så gigantiska hålls de i speciella wedding halls, som utfrån sett ser ut som vilket hotell i Las Vegas som helst. Jag tror att neonskyltarna och skulpturerna förmodligen står för 50 % av Kabuls elförbrukning, det blinkar som värsta tivolit...
Som sagt, det var en delad upplevelse, det var väldigt roligt att bli inbjuden och få möjligheten att se vad som döljer sig under alla de där sjoken av tyg, men lite sorgligt att se att man inte ens kan umgås kvinnor och män vid något så festligt som ett bröllop.
Min arbetsvecka började redan idag, jag har massor att göra innan vi sticker iväg till Nepal på torsdag, så jag får berätta mer någon annan gång! Dessutom håller mina händer på att förfrysa, de har tyvärr missat den lilla detaljen med isolering av sina hus. Lätt hänt kanske, i tropiskt klimat, men inte så lyckat vid inlandsklimat med temperaturer ned mot minus 35 på vintern... Det går ned till 0 gradigt på nätterna nu, men är fasen inte många grader varmare i husen. Jag sover redan med yllesockor, dubbla nattlinen och dubbla tjocka filtar och vaknar frusen in i märgen...Och, ja, jag har räknat till 32237273 'but you are Swedish...' kommentarer varje gång jag beklagar mig över kylan. Fortsättning följer...
Till sist vill jag bara bidra med en kommentar till det amerikanska valet, enligt den gamla devisen 'en bild säger mer än 1000 ord'
Kram!
Just nu är det som sagt bröllopssäsong, så här i lagom tid innan hela landet lamslås av vinterkyla och större delen av befolkningen varken har råd att äta eller värma sig... Bröllopen förtjänar faktiskt ett helt kapitel för sig själv, de var både väldigt intressanta och roliga, men samtidigt helt knasiga... På det förra temat kan nämnas det faktum att jag äntligen fått se alla vackra afghanska kvinnor utan vare sig burka eller sjal. Det är märkligt vad en människas hår faktiskt gör för hennes/hans identitet, och hur man liksom inte sett hela personen förrän de tar av sig sig huvudsjal. Möjligen åt det ytliga hållet, men i vissa fall blev mina kvinnliga kollegor som helt nya människor när de fick visa upp sitt fantastiskt vackra hår, och klä sig i mindre säckiga och heltäckande kläder... Många kvinnliga muslimer skulle säkert inte hålla med, men jag tycker det är sorgligt att se hur halva befolkningen måste gömma sig mest hela tiden. Jag har dock aldrig sett så mycket glitter, paljetter och juveler i samma rum tidigare, det var 10 ggr värre än julpysslet på lågstadiet... Det var också en otrolig glädje hos alla, som var inspirerande att se. Ja, förutom hos bruden då, för traditionen bjuder visst att hon skall sörja att hon nu lämnar sin familj för sin mans familj... På det första bröllopet drog bruden inte på munnen en enda gång, vilket förvisso är ganska imponerande då hon satt uppflugen på samma tron i flera timmar. Möjligen log hon i mjugg när jag blev upptvingad på dansgolvet för att dansa för det nyblivna paret... En av brudgummens systrar tog resolut min hand och uppmanade mig att komma med och dansa, och när jag väl fått allas uppmärksamhet, som den enda vitingen i rummet (åh, liten detalj - detta var ett litet afghanskt bröllop med cirka 500 gäster...) satte hon sig helt sonika på sidan för att titta på. No backing out, så jag fick snällt vicka runt där på mattan i min pinsamma ensamhet...helt nykter skall tilläggas! Efter att nära inpå snubblat på mattkanten minst fem gånger drog jag upp ett par tjejer till och fullföljde min plikt låten ut. Musiken kan bäst beskrivas som traditionell afghansk musik fast modernt remixad till nåt helmärkligt elektrodance dunkadunka som spelades på högsta volym. Ganska långt ifrån det som spelas på svenska klubbar, som man iaf har någorlunda koll på hur man åmar sig till...
Till de mer märkliga sakerna hör att kvinnor och män separeras i olika rum, eller snarare de är i samma rum, men det är avdelat med en lång vikvägg så att man inte kan se varandra. På det första bröllopet var de endast brudgummen och hans manliga släktingar som fick komma in till oss. Efter ett par timmar hade de lyckats rigga upp en skärm på vilken vi i fem minuter fick beskåda männen när de dansade. Efteråt fick jag veta att bruden aldrig ens visats upp på männens sida, så min manliga kollega hade ingen aning om hur hon faktiskt såg ut... På det andra bröllopet var det aningen mindre barockt, där var alla de manliga släktingarna och vännerna med och dansade inne i kvinnorummet för bruden, och brudgummen kom senare runt och tackade alla (500 gästerna) för att de kommit.
En annan intressant detalj är att paret själva knappast har något att säga till om. Släktingarna förhandlar fram allt, och det verkar som om dautm beslutas max en vecka i förtid. På de bröllop jag var på förstod jag det som att paren känt varandra sen tidigare, och de var dessutom i ungefär samma ålder, men i en majoritet av fallen har de aldrig ens träffats och det kan skilja så mycket som 40 år mellan man och kvinna. Det är också väldigt vanligt med månggifte...i bemärkelsen att en man har fler fruar.
Eftersom dessa tillställningar är så gigantiska hålls de i speciella wedding halls, som utfrån sett ser ut som vilket hotell i Las Vegas som helst. Jag tror att neonskyltarna och skulpturerna förmodligen står för 50 % av Kabuls elförbrukning, det blinkar som värsta tivolit...
Som sagt, det var en delad upplevelse, det var väldigt roligt att bli inbjuden och få möjligheten att se vad som döljer sig under alla de där sjoken av tyg, men lite sorgligt att se att man inte ens kan umgås kvinnor och män vid något så festligt som ett bröllop.
Min arbetsvecka började redan idag, jag har massor att göra innan vi sticker iväg till Nepal på torsdag, så jag får berätta mer någon annan gång! Dessutom håller mina händer på att förfrysa, de har tyvärr missat den lilla detaljen med isolering av sina hus. Lätt hänt kanske, i tropiskt klimat, men inte så lyckat vid inlandsklimat med temperaturer ned mot minus 35 på vintern... Det går ned till 0 gradigt på nätterna nu, men är fasen inte många grader varmare i husen. Jag sover redan med yllesockor, dubbla nattlinen och dubbla tjocka filtar och vaknar frusen in i märgen...Och, ja, jag har räknat till 32237273 'but you are Swedish...' kommentarer varje gång jag beklagar mig över kylan. Fortsättning följer...
Till sist vill jag bara bidra med en kommentar till det amerikanska valet, enligt den gamla devisen 'en bild säger mer än 1000 ord'
Kram!
05 oktober 2008
Murphys law...
Har haft en riktig Murphy dag idag...ni vet, en sån där dag då allt som kan gå fel går fel. Murphys law på engelska, lagen om allt jävlighet på svenska. Originalet lyder 'If anything can go wrong, it will', men i mitt fall har det varit mer 'If many things can go wrong, they will all go wrong at the same time', alternativt ' en olycka kommer sällan ensam'. I min frustration över att inte få något gjort på jobbet då ingen behagar närvara, började jag beta av folk på skype och msn...det var ju helt fel strategi, för inom loppet av en timme hade jag fått ett gäng dåliga nyheter. Det är rätt värdelöst att sitta 500 mil hemifrån i ett sånt läge... Detta utvecklades tillslut till en helt okontrollerbar frustration över det mesta man kunde tänka sig, allt från kvinnors allmänna situation till hastigheten på internetuppkopplingen, ackompanjerat av snyftande och snorande. Kastade näsduk efter näsduk i papperskorgen, och tillslut hade trycket lättat såpass att jag kände att det var dags att åka hem till (det läckande, skitiga, illaluktande jävla) huset. Under tre minuters bilresande hinner chauffören på knacklig engelska, förmodligen helt ovetandes, förolämpa och såra mig så att jag väl innaför dörren är tillbaka där jag började...som ett vrak. När allt känns hopplöst så är humorn det bästa vapnet, så efter en stunds samtal med kollegan L kom jag till slut på bättre, eller i alla fall andra, tankar. Vi bjöd ut kollega F på lite avskedsmiddag, och jag tänkte att det enda som kunde få mig att genomlida detta var mental yxkastning i hans riktning. Nu blev det inte riktigt så illa, han betedde sig bättre än nånsin, så middagen var trots allt ett bra alternativ till att sitta kvar på rummet och tycka synd om mig själv.
Ska rycka upp mig lite tills imorrn, det finns trots allt en chans att Murphy har fel: I'f Murphy's law is right then it will go wrong'
Eller slutligen 'the key to happiness is to be O.K. with not being O.K.' - ska nog gråta en skvätt till nu :)
Ska rycka upp mig lite tills imorrn, det finns trots allt en chans att Murphy har fel: I'f Murphy's law is right then it will go wrong'
Eller slutligen 'the key to happiness is to be O.K. with not being O.K.' - ska nog gråta en skvätt till nu :)
04 oktober 2008
Slut på ledighet för den här gången
Har återigen flytt hemifrån till Chaila café; börjar nästan bli en helgrutin nu… Dock en besvikelse den här gången för internet funkade i ca 5 minuter och bröt sedan helt ihop. Killen bakom disken, som övrigt helt glömde bort min beställning, säger att han inget kan göra för hans manager är inte där och dörren är låst… Har den senaste veckan kommit till insikt om att problemlösningsförmåga är inget som lärs ut här en masse – vet inte om det är religion eller kultur, eller möjligen en mix, men inställningen är snarare att aldrig ifrågasätta eller fundera ut saker på egen hand. Svaren förväntas komma ovanifrån nånstans, antingen från en auktoritet av något mänskligt slag eller Allah själv. I ett modernt samhälle blir detta tillvägagångssätt otroligt ineffektivt och långsamt; man måste hela tiden ge exakta order och coacha - jag har därför själv tagit på mig att öva min assistent i lite basic problem-solving så att han ska kunna bli lite mer självständig och självgående. Bra management träning för mig förvisso.
Eid är nu över men de flesta Afghanerna tar extra ledigt – det gjorde även vi hela veckan…yes, strömmen och internet tillbaka… har nästan känts som skollov så det kommer kännas mer än lovligt segt att ta sig upp imorrn bitti… Har haft fem riktigt sköna dagar, mycket bokläsning, en hel del dagdrömmande , visst mått shopping samt en mycket trevlig avskedsfest igår! Kollega F, vars fest det var, hade förberett mat i flera dagar, och jag tror han grillade minst en hel ko på förmiddagen innan festen började. Det droppade in en blandad skara under eftermiddagen, och det var riktigt skönt att hänga ute på vår veranda. Efter ett par timmar tog jag och två andra flickor en festpaus och åkte in till stan för lite shoppingterapi. Denna gång till…oops nu gick strömmen igen…eller…tillbaka igen! Tur, för jag lyssnar med vänstra örat på TVn som har Daily Show med Jon Stewart på – sjukt rolig! Han kommenterar just ny den senaste veckans politiska debatter mellan de amerikanska presidentkandidaterna – en värre cirkus får man ju leta efter… Var var jag..? Just det – shopping! Vi besökte ett litet center där man säljer varor som tillverkats av afghanska flyktingar i Pakistan. Det fanns alla möjliga saker att köpa, kläder, smycken, inredningsgrejer och möbler. Hade inte så många pengar med mig, men jag lyckades ändå få med mig en ny outfit, ett par sjyssta fårskinnstofflor och ett par örhängen…något säger mig att det blir fler resor dit… Kom tillbaka till huset där festen fortfarande pågick, dock nu med aningen högre alkoholhalt hos alla inblandade. Spenderade resten av kvällen med att diskutera diverse ämnen med total frånvaro av politisk korrekthet, och det var väldigt uppfriskande – cynismen är allestädes närvarande här.... Som exempel kan nämnas det ’faktum’ att de stackars vilsna själar som ställer upp på att bli självmordsbombare, enligt Jihads förvridna form av islam, gör så delvis för att de utlovas inte mindre än 72 oskulder när de anländer (i bitar) till himlen. Detta kanske kan vara en motivation för män, men knappast för de kvinnor som väljer att gå detta öde till mötes… Usch, det är egentligen eländigt, och jag menar att inte att göra mig lustig på offrens bekostnad, men det finns för mig ingen möjlighet att förstå resonemanget hos dessa fundamentalister…
Förstår heller inte resonemanget hos de män jag bor med…En av dem, S, gömmer sig för det mest inne på sitt rum, misstänker att han pratar med sin fru mest hela tiden. Han kröp i alla fall ur sin håla och råkade komma in i köket precis när jag bakade äppelkaka på eftermiddagen. Efter att ha kommenterat att det såg mycket bra ut, blivit försäkrad om att alla var välkomna att smaka, och konstaterat att jag nog skurit för tjocka äppelklyftor krälade han tillbaka…för att en timme senare komma ut med en enorm bit av kakan, som inte ens hunnit svalna, och som han tagit för sig utan att fråga. Han fällde ytterligare kommentarer om att det trots allt blivit ganska bra, och att jag lyckats få sockermängden helt rätt…själv kan han på sin höjd koka te, och har dessutom friskt tagit för sig av all min mat jag köpt för eget behov… alltså, när är det befogat att sparka någon hårt på smalbenet?? Jag tog mitt pick och pack och flydde alla grottmänniskor jag bor med…och nu måste jag tyvärr ta mig tillbaka till min neandertalargrotta…som förvisso idag utrustats med nya djupröda heltäckningsmattor, värdiga vilken bordell som helst…
Innan vill jag bara dela med mig av en artikel från BBC, om den höga mödradödligheten i Afghanistan som är helt ofattbar, näst värst i hela världen. Var 28e minut dör en kvinna under eller strax efter förlossning!
Till sist – kanske redan har skrivit detta, men lägger numera till bilder i ett separat fotoalbum som finns länkat i vänstra marginalen…Finns ett par nya att beskåda… Hör av er där hemifrån! Kram!
Eid är nu över men de flesta Afghanerna tar extra ledigt – det gjorde även vi hela veckan…yes, strömmen och internet tillbaka… har nästan känts som skollov så det kommer kännas mer än lovligt segt att ta sig upp imorrn bitti… Har haft fem riktigt sköna dagar, mycket bokläsning, en hel del dagdrömmande , visst mått shopping samt en mycket trevlig avskedsfest igår! Kollega F, vars fest det var, hade förberett mat i flera dagar, och jag tror han grillade minst en hel ko på förmiddagen innan festen började. Det droppade in en blandad skara under eftermiddagen, och det var riktigt skönt att hänga ute på vår veranda. Efter ett par timmar tog jag och två andra flickor en festpaus och åkte in till stan för lite shoppingterapi. Denna gång till…oops nu gick strömmen igen…eller…tillbaka igen! Tur, för jag lyssnar med vänstra örat på TVn som har Daily Show med Jon Stewart på – sjukt rolig! Han kommenterar just ny den senaste veckans politiska debatter mellan de amerikanska presidentkandidaterna – en värre cirkus får man ju leta efter… Var var jag..? Just det – shopping! Vi besökte ett litet center där man säljer varor som tillverkats av afghanska flyktingar i Pakistan. Det fanns alla möjliga saker att köpa, kläder, smycken, inredningsgrejer och möbler. Hade inte så många pengar med mig, men jag lyckades ändå få med mig en ny outfit, ett par sjyssta fårskinnstofflor och ett par örhängen…något säger mig att det blir fler resor dit… Kom tillbaka till huset där festen fortfarande pågick, dock nu med aningen högre alkoholhalt hos alla inblandade. Spenderade resten av kvällen med att diskutera diverse ämnen med total frånvaro av politisk korrekthet, och det var väldigt uppfriskande – cynismen är allestädes närvarande här.... Som exempel kan nämnas det ’faktum’ att de stackars vilsna själar som ställer upp på att bli självmordsbombare, enligt Jihads förvridna form av islam, gör så delvis för att de utlovas inte mindre än 72 oskulder när de anländer (i bitar) till himlen. Detta kanske kan vara en motivation för män, men knappast för de kvinnor som väljer att gå detta öde till mötes… Usch, det är egentligen eländigt, och jag menar att inte att göra mig lustig på offrens bekostnad, men det finns för mig ingen möjlighet att förstå resonemanget hos dessa fundamentalister…
Förstår heller inte resonemanget hos de män jag bor med…En av dem, S, gömmer sig för det mest inne på sitt rum, misstänker att han pratar med sin fru mest hela tiden. Han kröp i alla fall ur sin håla och råkade komma in i köket precis när jag bakade äppelkaka på eftermiddagen. Efter att ha kommenterat att det såg mycket bra ut, blivit försäkrad om att alla var välkomna att smaka, och konstaterat att jag nog skurit för tjocka äppelklyftor krälade han tillbaka…för att en timme senare komma ut med en enorm bit av kakan, som inte ens hunnit svalna, och som han tagit för sig utan att fråga. Han fällde ytterligare kommentarer om att det trots allt blivit ganska bra, och att jag lyckats få sockermängden helt rätt…själv kan han på sin höjd koka te, och har dessutom friskt tagit för sig av all min mat jag köpt för eget behov… alltså, när är det befogat att sparka någon hårt på smalbenet?? Jag tog mitt pick och pack och flydde alla grottmänniskor jag bor med…och nu måste jag tyvärr ta mig tillbaka till min neandertalargrotta…som förvisso idag utrustats med nya djupröda heltäckningsmattor, värdiga vilken bordell som helst…
Innan vill jag bara dela med mig av en artikel från BBC, om den höga mödradödligheten i Afghanistan som är helt ofattbar, näst värst i hela världen. Var 28e minut dör en kvinna under eller strax efter förlossning!
Till sist – kanske redan har skrivit detta, men lägger numera till bilder i ett separat fotoalbum som finns länkat i vänstra marginalen…Finns ett par nya att beskåda… Hör av er där hemifrån! Kram!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)