Jag har tillfälligt fått byta rum, eftersom det fortsätter droppa från taket, och man nästan kan se fläckarna breda ut sig mer och mer... Tyvärr lite ur askan i elden då rumsbytet fört mig ett steg närmare kollega F som den senaste timmen helt tondövt sjungit psalmer oavbrutet...Det gör han för övrigt nästan varje morgon, ger mig faan på att han tar i lite extra när jag kommer in i köket...Det är oftast samma psalm, och på nåt märkligt jädra vis har jag kommit på mig själv med att nynna den satans melodin då och då...blir mörkrädd... Denna kollegan lämnar landet för gott nästa vecka, och de flesta tycks vara överens om att detta är enbart av godo. Häromdagen knackade han på för att fråga om ett par jeans som han hittat i sitt rum tillhörde mig. Jag svarade att det nog var den kvinnliga kollegan LMs, varpå han mumlade något om att de såg alldeles för stora ut för henne och att jag var mycket större så han trodde de tillhörde mig... han plockar inte många pluspoäng kan jag meddela...
Idag är första dagen av tredagars firandet som markerar slutet på Ramazan - kallas för Eid al-Fitr. Det har smällts vansinnigt många smällre och himlen har varit fylld med drakar. Vi har varit lediga idag så jag hann med ett besök i gymmet, lunch med några kollegor i det andra gästhuset och nu på kvällen middag på italiensk restaurang med kollega L som precis återvänt från Holland. Vågade mig för första gången på fisk, efter att ha blivit försäkrad att alla råvaror flygs in från Italien. Fisk och skaldjur är annars aldrig att rekommendera i ett land som inte har någon kustlinje... I morgon ska jag eventuellt besöka min assistent Q och hans familj, och kanske även Kabul Zoo som ligger några kvarter bort.
Godnatt!
30 september 2008
29 september 2008
Aaahh, the sheer joy of living in a developing country...
Jag brukar tycka mig tillhöra den där skaran av folk som tycker att det är en förmån att få resa och bo i andra, mindre utvecklade länder. Att lära känna och om man har tur, förstå, andra människor och kulturer tror jag är avgörande för hur man sedan uppfattar sin egen - oftast känner jag djup tacksamhet över att ha blivit född där jag är. Som sagt, detta kan jag skriva under på i de flesta fall...
Det är dock inte varken kul, spännande eller exotiskt när man vaknar upp mitt i natten av att det droppar från taket, ned på en sunkigt plaskvåt heltäckningsmatta...(vatten i det här fallet, kunde förstås varit nåt annat värre...) Vid en närmare lekmannainspektion av taket kan snabbt konstateras att det lagningsarbete som utfördes samma vecka jag kom faller under kategorin 'värstasortensfuskarbete', och med stor sannolikhet bestod i att måla ett par lager målarfärg över de kvadratmeter stora fuktfläckarna. Den där målarfärgen har nu börjat krulla ihop sig och bågnar liksom i små gul och brunskimrande sjok från taket. När jag i lördags först upptäckte detta under en av mina, ehrmm väldigt vanligt förekommande, stretchsessioner påtalade jag detta direkt för alliallon (som är en hyvens karl, hälften av tänderna kvar i munnen, pratar flytande ryska efter Sovjetockupationen, och har minst två fruar). Lösningen på detta lilla problem var då att stänga av vattenpumpen som pumpar upp vatten i en tunna på taket, varifrån vi sedan får vatten i våra badrum och köket. Den där tunnan blir nämligen överfull ungefär varenda kväll, och det är vakternas uppgift att se till att det inte forsar vatten ned längs hustaket och väggen. Nu är vakterna väl kanske inte av det mer uppmärksamma slaget...Hursomhelst, jag tyckte väl inte att detta var en speciellt långsiktigt lösning, med tanke på att det samtidigt innebär att vi inte får nåt vatten där det ska vara vatten, men tänkte att jag avvaktar - det skulle ju kunna fungera här... Eller inte. Vad som inatt var ca en droppe på tio minuter (ja, jag räknade, för jag var övertygad om att taket skulle rasa in) har nu under dagen uppnått en hastighet av en droppe var femte sekund. Nu kan man ju tycka att detta inte är speciellt märkvärdigt, och är precis lika vanligt förekommande i vilket svenskt studentrum som helst men till saken hör att de under dagen lagt helt ny, vackert blå, heltäckningsmatta i mitt rum som det nu plaskar om, och som med största möjlighet kommer bli lika sunkig som den förra på rekordtid. Vet inte riktigt var det brister, möjligen i kommunikationen, möjligen i det långsiktiga tänkandet. Man blir lagom matt...vilket iofs också kan bero på den försvarliga mängd skolim från Pakistan som använts för att lägga heltäckningsmattan. Det står så många tomma burkar däruppe nu med dödskallar på att det påmminer om ett visst otrevligt läger med tyskt namn på polskt territorium.
På detta tema (Tyskland om ingen hängde med), så kan jag också berätta att jag igår uppsökte den tyska kliniken här i stan, då jag sedan jag kom hit dragits med diverse magrelaterade åkommor. Det nådde iaf all-time-low igår, efter ännu en sömnlös natt och i kombination med pre-menstruella rubbningar, så efter lite uppmuntran hemifrån bar det iväg. Snabbt som attan gick det att få träffa Dr Maria, aka Ubersturmbannfuhrer. Hon körde kärleksfullt knytnävarna rakt in i magen på mig, och efter vad som kändes som ett omarrangemang av tarmarna konstarerade hon att allt nog inte stod rätt till. Det beordrades tester av alla möjliga slag, och idag fick jag återkomma med mitt lilla provrör innehållande nivetvad. Läste lite igår i en bok om eventuella sjukdomar som expats (internationella arbetare) kan dra på sig, och såg framför mig hur jag skulle få tampas med fyra sorters mask, amöbor av alienkaraktär, eller illasinnande bakterier de kommande månaderna. Till min lilla besvikelse hade jag inte en enda exotisk åkomma... fick lite olika piller som tydligen ska råda bot på mitt diffusa magont.
Åh just det, intsruktionen jag fick innan jag kom hit att inte ta med några ömtåliga plagg var ett understatement av rang. Varje vecka frambär städtanten ett av mina plagg, försiktigt ihopvikt, i båda händerna som ett litet offer. På detta följer en hel harang ord på dari, som jag antagit innebär en förklaring för varför det numera är stora hål i mina trosor, eller varför mitt kolsvarta nattlinne nu pryds av stora bajsbruna fläckar... Alltid lika spännande att försöka förutse vilket plagg som offra sig nästa gång...:)
Peace out!
Det är dock inte varken kul, spännande eller exotiskt när man vaknar upp mitt i natten av att det droppar från taket, ned på en sunkigt plaskvåt heltäckningsmatta...(vatten i det här fallet, kunde förstås varit nåt annat värre...) Vid en närmare lekmannainspektion av taket kan snabbt konstateras att det lagningsarbete som utfördes samma vecka jag kom faller under kategorin 'värstasortensfuskarbete', och med stor sannolikhet bestod i att måla ett par lager målarfärg över de kvadratmeter stora fuktfläckarna. Den där målarfärgen har nu börjat krulla ihop sig och bågnar liksom i små gul och brunskimrande sjok från taket. När jag i lördags först upptäckte detta under en av mina, ehrmm väldigt vanligt förekommande, stretchsessioner påtalade jag detta direkt för alliallon (som är en hyvens karl, hälften av tänderna kvar i munnen, pratar flytande ryska efter Sovjetockupationen, och har minst två fruar). Lösningen på detta lilla problem var då att stänga av vattenpumpen som pumpar upp vatten i en tunna på taket, varifrån vi sedan får vatten i våra badrum och köket. Den där tunnan blir nämligen överfull ungefär varenda kväll, och det är vakternas uppgift att se till att det inte forsar vatten ned längs hustaket och väggen. Nu är vakterna väl kanske inte av det mer uppmärksamma slaget...Hursomhelst, jag tyckte väl inte att detta var en speciellt långsiktigt lösning, med tanke på att det samtidigt innebär att vi inte får nåt vatten där det ska vara vatten, men tänkte att jag avvaktar - det skulle ju kunna fungera här... Eller inte. Vad som inatt var ca en droppe på tio minuter (ja, jag räknade, för jag var övertygad om att taket skulle rasa in) har nu under dagen uppnått en hastighet av en droppe var femte sekund. Nu kan man ju tycka att detta inte är speciellt märkvärdigt, och är precis lika vanligt förekommande i vilket svenskt studentrum som helst men till saken hör att de under dagen lagt helt ny, vackert blå, heltäckningsmatta i mitt rum som det nu plaskar om, och som med största möjlighet kommer bli lika sunkig som den förra på rekordtid. Vet inte riktigt var det brister, möjligen i kommunikationen, möjligen i det långsiktiga tänkandet. Man blir lagom matt...vilket iofs också kan bero på den försvarliga mängd skolim från Pakistan som använts för att lägga heltäckningsmattan. Det står så många tomma burkar däruppe nu med dödskallar på att det påmminer om ett visst otrevligt läger med tyskt namn på polskt territorium.
På detta tema (Tyskland om ingen hängde med), så kan jag också berätta att jag igår uppsökte den tyska kliniken här i stan, då jag sedan jag kom hit dragits med diverse magrelaterade åkommor. Det nådde iaf all-time-low igår, efter ännu en sömnlös natt och i kombination med pre-menstruella rubbningar, så efter lite uppmuntran hemifrån bar det iväg. Snabbt som attan gick det att få träffa Dr Maria, aka Ubersturmbannfuhrer. Hon körde kärleksfullt knytnävarna rakt in i magen på mig, och efter vad som kändes som ett omarrangemang av tarmarna konstarerade hon att allt nog inte stod rätt till. Det beordrades tester av alla möjliga slag, och idag fick jag återkomma med mitt lilla provrör innehållande nivetvad. Läste lite igår i en bok om eventuella sjukdomar som expats (internationella arbetare) kan dra på sig, och såg framför mig hur jag skulle få tampas med fyra sorters mask, amöbor av alienkaraktär, eller illasinnande bakterier de kommande månaderna. Till min lilla besvikelse hade jag inte en enda exotisk åkomma... fick lite olika piller som tydligen ska råda bot på mitt diffusa magont.
Åh just det, intsruktionen jag fick innan jag kom hit att inte ta med några ömtåliga plagg var ett understatement av rang. Varje vecka frambär städtanten ett av mina plagg, försiktigt ihopvikt, i båda händerna som ett litet offer. På detta följer en hel harang ord på dari, som jag antagit innebär en förklaring för varför det numera är stora hål i mina trosor, eller varför mitt kolsvarta nattlinne nu pryds av stora bajsbruna fläckar... Alltid lika spännande att försöka förutse vilket plagg som offra sig nästa gång...:)
Peace out!
26 september 2008
Tag ett djupt andetag, det blev långt...
Jaha, hänger återigen på cafe, denna gång Flower Street Cafe, läppjar på en Frappe och har smockat i mig banankaka, vars storlek skulle göra vilken amerikan som helt imponerad...life is good :)
Kan med glädje konstatera att min blogg lästs mer än 1200 gånger; det känns superkul att ni där hemma hänger med i mina äventyr och tillhörande mood swings... För det går uppochned... Men jag har trots allt fortfarande inte gråtit sedan jag kom hit! Ja, förstås förutom de tårar som föll igår kväll när den kvinnliga hjälten i Battlestar Galactica blev väldigt känslosam efter att hon lyckats rädda sig själv från en ogästvänlig planet, medelst att flyga ett av de onda rymdvarelsernas flygplan tillbaka till moderskeppet. Guess you had to be there... Det är kanske ett tecken på att det egentligen inte är så himla illa trots allt, hmm eller kanske på att jag blivit helt avtrubbad och känslokall... Sammanbrottet kommer väl förr eller senare dock, lämpligen nånstans där man ostört kan vråla ut sin frustration över världsläget i allmänhet..på nån bergstopp i Himalaya kanske...
Jaja... Igår besökte jag svenska ambassaden, som f ö alldeles nyligen fått ambassadstatus, på deras månatliga 'svenskträff'. Vi blev kanske ett tjugotal sammanlagt och det var väldigt skönt att få öva lite på modersmålet - allt nytt man lär sig blir ju på engelska, och jag vet att jag konstaterat det tidigare, men man lägger sig ganska snabbt till med värsta rotvälskan a la Victoria Silvstedt, blandar friskt engelska försvenskade uttryck med bräkig sörmländska. Tur att alla andra här pratar på nästan samma sätt, minus bräkandet... Det blir värre att komma hem, men jag hoppas ni har viss förståelse!
Hade igår bland annat en intressant diskussion med ett svenskt befäl (fråga inte om rang) som på sävlig och väldig charmig norrländska berättade att han just läst ut 'Bokhandlaren i Kabul', och hur upprörd han var över hur kvinnor behandlas som lägre stående varelser här (vilket i stor utsträckning är sorgligt sant). Efterspelet till boken har varit ganska kontroversiellt, bland annat har Bokhandlaren stämt författaren (Åsne Seierstad) för att hon utnyttjat hans förtroende och spridit saker om hans familj som han påstår antingen inte varit sanna eller sagts i förtroende. Hans första fru har nu flyttat till Kanada, och hans andra söker asyl i Norge... Kan rekommendera boken om man vill få en inblick i afghanska förhållanden. Hursomhelst, det jag ville komma till var att det igår gick upp för mig att denna bokhandel är samma som jag besökte för några veckor sedan! Jag träffade då självaste bokhandlaren där, som jag fick uppfattnigen var en ovanligt bildad och beläst man för att vara Afghan, och vars bokhandel förmodligen har det bästa utbudet av litteratur från hela världen i Afghanistan. Med tanke på den allmänna censuren som förekommer här måste det ändå beundras.
I förrgår kväll kände vi i Kabul skakningarna från ytterligare en jordbävning, som ägde rum på ungefär samma ställe som sist. Det varade kanske bara 10 sekunder, och var inte speciellt kraftigt så ingen skada skedd. Möjligen förutom att jag nu ständigt tycker att marken skakar. Kan visserligen hänga ihop med att vibrationerna från den faktiska jordbävningen fortfarande går runt i min numera sjukt förslappade kropp... Jag ser framför mig med fasa hur jag efter de första 200 meterna på min 10 dagar långa Nepalvandring dödstrött måste ta första vilan, alernativt klättra upp på nån av bärarna...
Nästa vecka är det dags för Eid, som markerar slutet på Ramazan. Det pågår i tre dagar, och som jag förstått det går det mest ut på att äta ikapp allt man missat under fastan. Man samlar familjen och släkten, och besöker vänner. Jag har fått ett par inbjudningar av kollegor, får se om de är allvarligt menade, men det skulle vara väldigt spännande att få en inblick i hur en afghansk familj lever! De flesta kollegorna har ledigt hela veckan, förutom vi internationella, men det blir väl svårt att få speciellt mycket gjort så jag ser fram emot en lagom hård vecka :)
Till sist tänke jag att jag skulle uppmuntra kommenterandet:
Onkel Rolf: Imponerande att du fortsätter utforska dina kvinnliga sidor a la Mel Gibson i 'What women want'. Dina tre tjejer måste vara mäkta stolta :) Antar att det är du o Claes i klippet 'Åre Mayhem festival'? Och jag håller med om devisen 'man skall prova allt minst en gång', även undantagen, men kan meddela att en majoritet av afghanerna i söder skulle protestera högljutt mot det sistnämnda...det är liksom en livsstil. Och sen undrar de varför utveckligen går långsamt, doh! Till sist kan jag med ett snett leende konstatera att tonåringar förtjänar mycket mer cred än de får av sina föräldrar...3 dagar är mer än tillräckligt för att hinna städa undan bevisen från årets största fest i Bromma kommun.
Pappan: Att äppelkakan finns kvar i frysen vittnar väl kanske om dess vid det här laget totala oätbarhet...släng! GA i NY är ju ett spektakel utan dess like. Läste att Ms Palin skulle få chansen att träffa ledare från andra länder, som hon med stor sannolikhet aldrig hört talas om. Undrar hur mycket overlap hon och Ahmadinejad upptäckte att de har i sin syn på kvinnans rättigheter... Till sist, akta dig för den amerikanska sjukvården
Charlotte: Snart får du komma iväg till värmen, det kommer göra er alla gott tror jag! Och jag är grymt imponerad över alla svåra ord du kan :) Universitetstudier skall icke underskattas :) Och hemlis-mailet får snart ett eget mailsvar :)
Cicki: Du arma stackare! Att bli förälder ska visst inte vara lätt nånstans...ja, förutom där det tar sin början kanske...:) Följer med spänning din blogg och hoppas innerligt att nästa kan rapportera att det lilla livet beslutat sig för att det vill se nåt annat... har du testat en snabb språngmarsch uppför lasarettsbacken än? Gör susen tror jag :)
Till alla andra cyniker där ute (förenen eder) kan jag tipsa om min nya källa till kunskap: The Onion. Läs och förundras över allt ni inte visste..
Ta hand om er, och stor kram!
Kan med glädje konstatera att min blogg lästs mer än 1200 gånger; det känns superkul att ni där hemma hänger med i mina äventyr och tillhörande mood swings... För det går uppochned... Men jag har trots allt fortfarande inte gråtit sedan jag kom hit! Ja, förstås förutom de tårar som föll igår kväll när den kvinnliga hjälten i Battlestar Galactica blev väldigt känslosam efter att hon lyckats rädda sig själv från en ogästvänlig planet, medelst att flyga ett av de onda rymdvarelsernas flygplan tillbaka till moderskeppet. Guess you had to be there... Det är kanske ett tecken på att det egentligen inte är så himla illa trots allt, hmm eller kanske på att jag blivit helt avtrubbad och känslokall... Sammanbrottet kommer väl förr eller senare dock, lämpligen nånstans där man ostört kan vråla ut sin frustration över världsläget i allmänhet..på nån bergstopp i Himalaya kanske...
Jaja... Igår besökte jag svenska ambassaden, som f ö alldeles nyligen fått ambassadstatus, på deras månatliga 'svenskträff'. Vi blev kanske ett tjugotal sammanlagt och det var väldigt skönt att få öva lite på modersmålet - allt nytt man lär sig blir ju på engelska, och jag vet att jag konstaterat det tidigare, men man lägger sig ganska snabbt till med värsta rotvälskan a la Victoria Silvstedt, blandar friskt engelska försvenskade uttryck med bräkig sörmländska. Tur att alla andra här pratar på nästan samma sätt, minus bräkandet... Det blir värre att komma hem, men jag hoppas ni har viss förståelse!
Hade igår bland annat en intressant diskussion med ett svenskt befäl (fråga inte om rang) som på sävlig och väldig charmig norrländska berättade att han just läst ut 'Bokhandlaren i Kabul', och hur upprörd han var över hur kvinnor behandlas som lägre stående varelser här (vilket i stor utsträckning är sorgligt sant). Efterspelet till boken har varit ganska kontroversiellt, bland annat har Bokhandlaren stämt författaren (Åsne Seierstad) för att hon utnyttjat hans förtroende och spridit saker om hans familj som han påstår antingen inte varit sanna eller sagts i förtroende. Hans första fru har nu flyttat till Kanada, och hans andra söker asyl i Norge... Kan rekommendera boken om man vill få en inblick i afghanska förhållanden. Hursomhelst, det jag ville komma till var att det igår gick upp för mig att denna bokhandel är samma som jag besökte för några veckor sedan! Jag träffade då självaste bokhandlaren där, som jag fick uppfattnigen var en ovanligt bildad och beläst man för att vara Afghan, och vars bokhandel förmodligen har det bästa utbudet av litteratur från hela världen i Afghanistan. Med tanke på den allmänna censuren som förekommer här måste det ändå beundras.
I förrgår kväll kände vi i Kabul skakningarna från ytterligare en jordbävning, som ägde rum på ungefär samma ställe som sist. Det varade kanske bara 10 sekunder, och var inte speciellt kraftigt så ingen skada skedd. Möjligen förutom att jag nu ständigt tycker att marken skakar. Kan visserligen hänga ihop med att vibrationerna från den faktiska jordbävningen fortfarande går runt i min numera sjukt förslappade kropp... Jag ser framför mig med fasa hur jag efter de första 200 meterna på min 10 dagar långa Nepalvandring dödstrött måste ta första vilan, alernativt klättra upp på nån av bärarna...
Nästa vecka är det dags för Eid, som markerar slutet på Ramazan. Det pågår i tre dagar, och som jag förstått det går det mest ut på att äta ikapp allt man missat under fastan. Man samlar familjen och släkten, och besöker vänner. Jag har fått ett par inbjudningar av kollegor, får se om de är allvarligt menade, men det skulle vara väldigt spännande att få en inblick i hur en afghansk familj lever! De flesta kollegorna har ledigt hela veckan, förutom vi internationella, men det blir väl svårt att få speciellt mycket gjort så jag ser fram emot en lagom hård vecka :)
Till sist tänke jag att jag skulle uppmuntra kommenterandet:
Onkel Rolf: Imponerande att du fortsätter utforska dina kvinnliga sidor a la Mel Gibson i 'What women want'. Dina tre tjejer måste vara mäkta stolta :) Antar att det är du o Claes i klippet 'Åre Mayhem festival'? Och jag håller med om devisen 'man skall prova allt minst en gång', även undantagen, men kan meddela att en majoritet av afghanerna i söder skulle protestera högljutt mot det sistnämnda...det är liksom en livsstil. Och sen undrar de varför utveckligen går långsamt, doh! Till sist kan jag med ett snett leende konstatera att tonåringar förtjänar mycket mer cred än de får av sina föräldrar...3 dagar är mer än tillräckligt för att hinna städa undan bevisen från årets största fest i Bromma kommun.
Pappan: Att äppelkakan finns kvar i frysen vittnar väl kanske om dess vid det här laget totala oätbarhet...släng! GA i NY är ju ett spektakel utan dess like. Läste att Ms Palin skulle få chansen att träffa ledare från andra länder, som hon med stor sannolikhet aldrig hört talas om. Undrar hur mycket overlap hon och Ahmadinejad upptäckte att de har i sin syn på kvinnans rättigheter... Till sist, akta dig för den amerikanska sjukvården
Charlotte: Snart får du komma iväg till värmen, det kommer göra er alla gott tror jag! Och jag är grymt imponerad över alla svåra ord du kan :) Universitetstudier skall icke underskattas :) Och hemlis-mailet får snart ett eget mailsvar :)
Cicki: Du arma stackare! Att bli förälder ska visst inte vara lätt nånstans...ja, förutom där det tar sin början kanske...:) Följer med spänning din blogg och hoppas innerligt att nästa kan rapportera att det lilla livet beslutat sig för att det vill se nåt annat... har du testat en snabb språngmarsch uppför lasarettsbacken än? Gör susen tror jag :)
Till alla andra cyniker där ute (förenen eder) kan jag tipsa om min nya källa till kunskap: The Onion. Läs och förundras över allt ni inte visste..
Ta hand om er, och stor kram!
20 september 2008
Första månaden avklarad!
Vill inte riktigt gå och lägga mig, för det innebär att helgen officiellt är slut... Det har varit en skön helg, minimalt med arbete och åtminstone ett par halv-sociala aktiviteter... I torsdags kväll var vi ute och käkade. Efter vad som kändes som en timmes irrande där vi försökte hitta en fransk restaurang, och jag tålmodigt (jo!) försökt påpeka att vi var i helt fel stadsdel, gav vi upp och bad chauffören ta oss till ett lebanesiskt istället... vi hamnade på samma som förra gången, en av de förbjudna...Sjukt hungriga som vi var bestämde vi snabbt att det kanske inte var nödvändigt att meddela chefen exakt var vi var... living on the edge, I know!
På fredagen hängde vi några timmar på ett kafe, där jag försökte avklara lite jobb i en miljö som inte var varken kontoret eller huset, a.k.a fängelset (som iofs varit mycket drägligare den här helgen då kollega F är bortrest...). På vägen hem uträttade vi lite (helt onödig) shopping, men det känns ändå som ett litet mått frihet när man kan gå omkring och plocka på sig saker som man aldrig annars skulle ens komma på tanken att köpa... Som Nutella t ex, som jag inte ätit sedan vi bilsemestrade i Danmark i början av 90-talet. Eller en ny syltsort varje gång, den ena äckligare än den andra... På vägen hem sedan hann det blåsa upp till sandstorm, vilket jag kan meddela är det närmaste vi kommit regnväder här på en månd... ja, för det föll säkert 4 droppar regn (alternativt stänkte det från de öppna avloppskanalerna, men väljer att tro det förra) Enligt BBC har det nu regnat flera dagar i rad i Kabul, och man undrar lite lätt om de också anlitat den där gubben nånstans i Norrland som brukar spå Sverige vädret i fiskinälvor...?? Eftersom det bara var vi flickor här, tillbringade vi resten av dagen med att laga god mat och baka - jag lyckades få till en sjukt god banankaka med massa nötter o choklad i, det återstår bara sorgliga smulor av den nu... Tror t o m afghanerna gillade den! Både bra och dåligt att upptäcka att det är möjligt att baka här, för det lyckade resultatet resulterade även i en persikopaj...
Fick många sköna timmars sömn inatt och vaknade först halv tio när städerskan slamrade våldsamt med något utanför mitt rum... Vill inte klaga som en bortskämd brat, men det är ganska påfrestande att jämt ha okända männsikor nära omkring sig som man dessutom inte riktigt kan kommunicera med. Man måste konstant tänka på hur man klär sig och beter sig, för jag har upptäckt att det skvallras en hel del... På vardagarna är det helt OK, då möter man dem i dörren på vägen till jobbet, men de är även här en av helgdagarna, av någon anledning, och då vill man helst bara smyga omkring i sitt nattlinne och vara söndagsful och tråkig...Jaja, det kunde väl kanske vara värre...
Idag har jag besökt ISAF basen, dvs där Nato-styrkorna här har sitt högkvarter här i Afghanistan. Sverige deltar också i Nato styrkan här, men har sitt högkvarter i staden Mazar i Sharif, i norra Afghanistan; traditionellt sett också mer säkert. En liten grupp av dem arbetar här i Kabul, så idag fick jag en rundvisning. Det var spännande att se hur det ser ut inne på basen, även om jag nog aldrig riktigt kommer vänja mig vid synen på alla dessa vapen överallt. Det kanske iofs är ett sundhetstecken... Det var dessutom skönt att få konversera lite på svenska, och få dricka riktigt kaffe :) Och 'behovet' av att se män i uniform är tillfredsställt, för en viss framtid iaf... ;)
Läste precis om den massiva bomben som exploderat utanför Marriot hotel i Islamabad; 40tal döda och 100tals skadade, siffran kommer förmodligen att stiga. Jag önskar jag var tillräckligt insatt för att kunna erbjuda en snabb analys av den regionala politiken, men nöjer mig med att konstatera att allt som sker i Pakistan är nära förbundet med vad som händer i Afghanistan. Den pakistanska säkerhetstjänsten har länge varit en av talibanernas största supporter, och majoriteten av talibanerna har sina baser på pakistanskt territorium. De två ländernas öden är väldigt nära sammankopplade, så om man är intresserad av utvecklingen här, bör man också hålla ett öga på vad som sker i Pakistan. För den som är extra intresserad av regionen och hur det hönger ihop kan jag rekommendera Ahmed Rashids 'Descent into Chaos'.
Dags att sova; imorrn börjar vad som verkar vara ytterligare en fartfylld vecka! Hör av er därhemifrån, om man har hemlisar går det bra att maila mig :) så försöker jag skriva tillbaka så fort jag kan! Kram!
På fredagen hängde vi några timmar på ett kafe, där jag försökte avklara lite jobb i en miljö som inte var varken kontoret eller huset, a.k.a fängelset (som iofs varit mycket drägligare den här helgen då kollega F är bortrest...). På vägen hem uträttade vi lite (helt onödig) shopping, men det känns ändå som ett litet mått frihet när man kan gå omkring och plocka på sig saker som man aldrig annars skulle ens komma på tanken att köpa... Som Nutella t ex, som jag inte ätit sedan vi bilsemestrade i Danmark i början av 90-talet. Eller en ny syltsort varje gång, den ena äckligare än den andra... På vägen hem sedan hann det blåsa upp till sandstorm, vilket jag kan meddela är det närmaste vi kommit regnväder här på en månd... ja, för det föll säkert 4 droppar regn (alternativt stänkte det från de öppna avloppskanalerna, men väljer att tro det förra) Enligt BBC har det nu regnat flera dagar i rad i Kabul, och man undrar lite lätt om de också anlitat den där gubben nånstans i Norrland som brukar spå Sverige vädret i fiskinälvor...?? Eftersom det bara var vi flickor här, tillbringade vi resten av dagen med att laga god mat och baka - jag lyckades få till en sjukt god banankaka med massa nötter o choklad i, det återstår bara sorgliga smulor av den nu... Tror t o m afghanerna gillade den! Både bra och dåligt att upptäcka att det är möjligt att baka här, för det lyckade resultatet resulterade även i en persikopaj...
Fick många sköna timmars sömn inatt och vaknade först halv tio när städerskan slamrade våldsamt med något utanför mitt rum... Vill inte klaga som en bortskämd brat, men det är ganska påfrestande att jämt ha okända männsikor nära omkring sig som man dessutom inte riktigt kan kommunicera med. Man måste konstant tänka på hur man klär sig och beter sig, för jag har upptäckt att det skvallras en hel del... På vardagarna är det helt OK, då möter man dem i dörren på vägen till jobbet, men de är även här en av helgdagarna, av någon anledning, och då vill man helst bara smyga omkring i sitt nattlinne och vara söndagsful och tråkig...Jaja, det kunde väl kanske vara värre...
Idag har jag besökt ISAF basen, dvs där Nato-styrkorna här har sitt högkvarter här i Afghanistan. Sverige deltar också i Nato styrkan här, men har sitt högkvarter i staden Mazar i Sharif, i norra Afghanistan; traditionellt sett också mer säkert. En liten grupp av dem arbetar här i Kabul, så idag fick jag en rundvisning. Det var spännande att se hur det ser ut inne på basen, även om jag nog aldrig riktigt kommer vänja mig vid synen på alla dessa vapen överallt. Det kanske iofs är ett sundhetstecken... Det var dessutom skönt att få konversera lite på svenska, och få dricka riktigt kaffe :) Och 'behovet' av att se män i uniform är tillfredsställt, för en viss framtid iaf... ;)
Läste precis om den massiva bomben som exploderat utanför Marriot hotel i Islamabad; 40tal döda och 100tals skadade, siffran kommer förmodligen att stiga. Jag önskar jag var tillräckligt insatt för att kunna erbjuda en snabb analys av den regionala politiken, men nöjer mig med att konstatera att allt som sker i Pakistan är nära förbundet med vad som händer i Afghanistan. Den pakistanska säkerhetstjänsten har länge varit en av talibanernas största supporter, och majoriteten av talibanerna har sina baser på pakistanskt territorium. De två ländernas öden är väldigt nära sammankopplade, så om man är intresserad av utvecklingen här, bör man också hålla ett öga på vad som sker i Pakistan. För den som är extra intresserad av regionen och hur det hönger ihop kan jag rekommendera Ahmed Rashids 'Descent into Chaos'.
Dags att sova; imorrn börjar vad som verkar vara ytterligare en fartfylld vecka! Hör av er därhemifrån, om man har hemlisar går det bra att maila mig :) så försöker jag skriva tillbaka så fort jag kan! Kram!
15 september 2008
Öronpropparnas lovsång
Sitter halvt utslagen och med begynnande (tränings)värk i sängen (ja, går minst 50 meter om dagen, och ansträngningen som krävs för att ta sig in och ur landcruisern skall icke underskattas) och lyssnar med ena örat på BBC som rapporterar om det allmänt usla världsläget, och med andra på det som oreras ut från åtminstone två moskeer inom radien av 250 meter. Kan meddela att det inte direkt är lugnande... Detta är nu sista kvällsbönen, ser blir det lugnt i hela 4 timmar...Nu under Ramazan hålls första bönen i god tid innan det blir ljust, så att folk hinner be och sedan äta frukost, allra helst innan kl 4 på morgonen. Sirenen de använder för att signalera att det är dags låter som något som användes under andra världskriget för att varna för flyganfall. Följaktligen har jag ganska abrubt vaknat ganska många nätter runt kl 2, helt övertygad om att talibanerna är på väg över muren. Det brukar sedan ta ett tag innan pulsen är nere under 100 och man oroligt kan somna om. Så trots alla timmar jag faktiskt tillbringar i sängen, är det inte många av dem som faktiskt utgörs av rofylld sömn. Har iofs nu börjat ge blanka faan i om jag missar eventuella talibanattacker och petat öronpropparna så långt in som fysiskt möjligt...ah, uppfinnaren av öronproppar borde få nobelpriset!
Det har inte hänt så mycket sen jag skrev sist, jag jobbar mest hela tiden tycker jag, utan att faktiskt få något gjort. Känns det som iaf, för varje rapport jag lyckas skicka in dyker två måsten nya upp. Min att-göra-när-det-lugnat-ned-sig-lista mäter nu ca 3,7 kilometer. Just nu när min kvinnliga kollega är här finns det dock ett ganska stort utrymme för att diskutera igenom dagarna och få ur sig frustrationer. Ser inte fram emot att hon ger sig av till norra Afghanistan i 3 veckor snart, speciellt inte eftersom jag kommer få tillbringa dessa veckor ensam i huset med predikande kollegan F som dessutom, under mitt 3 veckors långa arbetsliv, är den person med minst utvcklad känsla för socialt umgänge jag någonsin stött på. Otrevligare och drygare får man leta efter... Tur att jag precis blivit 'Battlestar Galactica' frälst och har sisådär 50 avsnitt att ta mig igenom.
Höll nästan på att glömma att jag blev utsläppt på fest häromkvällen, tillsammans med LM. Det kändes lite läskigt att behöva vara social med så många människor på samma gång, men det var hursomhelst trevligt att få se lite andra ansikten, prata lite svenska och se att det faktiskt finns massor med folk i ens egen ålder och med liknande värderingar här i Kabul. Det krävdes en ganska avancerad förberedelse fas: vi var tvugna att att smygköpa öl - de levererades till kontoret i svart ogenomskinlig platspåse -, be om tilllåtelse från pappa chefen att få åka iväg, varpå vi förhandlade fram att få vara ute till iaf kl 11 (!), och sedan telefonsamtal till säkerhetssnubben när vi lämnade huset och när vi var på väg tillbaka. Nästan som att vara 14 igen, fast med sjukt mycket högre veckopeng!
Nähä, nu ska jag peta in de där öronpropparna och drömma om promenader längre än 100 meter på ytor större än en genomsnittlig svensk radhustomt. Godnatt, kram!
Det har inte hänt så mycket sen jag skrev sist, jag jobbar mest hela tiden tycker jag, utan att faktiskt få något gjort. Känns det som iaf, för varje rapport jag lyckas skicka in dyker två måsten nya upp. Min att-göra-när-det-lugnat-ned-sig-lista mäter nu ca 3,7 kilometer. Just nu när min kvinnliga kollega är här finns det dock ett ganska stort utrymme för att diskutera igenom dagarna och få ur sig frustrationer. Ser inte fram emot att hon ger sig av till norra Afghanistan i 3 veckor snart, speciellt inte eftersom jag kommer få tillbringa dessa veckor ensam i huset med predikande kollegan F som dessutom, under mitt 3 veckors långa arbetsliv, är den person med minst utvcklad känsla för socialt umgänge jag någonsin stött på. Otrevligare och drygare får man leta efter... Tur att jag precis blivit 'Battlestar Galactica' frälst och har sisådär 50 avsnitt att ta mig igenom.
Höll nästan på att glömma att jag blev utsläppt på fest häromkvällen, tillsammans med LM. Det kändes lite läskigt att behöva vara social med så många människor på samma gång, men det var hursomhelst trevligt att få se lite andra ansikten, prata lite svenska och se att det faktiskt finns massor med folk i ens egen ålder och med liknande värderingar här i Kabul. Det krävdes en ganska avancerad förberedelse fas: vi var tvugna att att smygköpa öl - de levererades till kontoret i svart ogenomskinlig platspåse -, be om tilllåtelse från pappa chefen att få åka iväg, varpå vi förhandlade fram att få vara ute till iaf kl 11 (!), och sedan telefonsamtal till säkerhetssnubben när vi lämnade huset och när vi var på väg tillbaka. Nästan som att vara 14 igen, fast med sjukt mycket högre veckopeng!
Nähä, nu ska jag peta in de där öronpropparna och drömma om promenader längre än 100 meter på ytor större än en genomsnittlig svensk radhustomt. Godnatt, kram!
08 september 2008
Ännu en helgdag!
Idag har det varit ytterligare en helgdag här i Afghanistan, den här gången för att fira minnet av Ahmad Shah Massoud som ledde en av motståndsrörelserna mot Talibanerna. Massoud mördades av al-Qaeda 9 september 2001, och utropades året därpå som 'nationell hjälte'. Jag frågade min assistent Qasim hur han skulle fira denna nationella helgdag, och svaret blev 'göra ingenting'. När jag undrade varför förklarade han att Massoud tillhörde en annan etnisk grupp (tajiker) och att han var ansvarig för att ha dödat många från Qasims egna etniska grupp, hazarerna. Detta är ett enkelt exempel på svårigheterna med att skapa en nationell samhörighet i ett land med flera olika etniska grupper, som slagits mot varandra i flera hundra år. Det ligger mycket i uttrycket 'One man's freedom fighter is another man's terrorist', åtminstone i den här kontexten...
Hur firandet sen gick till har jag ingen aning om, då vi haft totalt rörelseförbud idag. Vi fick t o m skicka chaufförerna för att köpa middag till oss, från pizzastället 2 kvarter bort. Igår kväll var vi dock och käkade middag inne i stan, och de hade förberett firadet med ett gäng gigantiska porträtt på Massoud och andra krigshjältar som var uppställda runt om. De är mycket för sånt här... Middagen var väldigt trevlig, vi hade bjudit med oss chefen och hans spanska hustru. Vi hade tänkt gå på en fransk restaurang men den visade sig vara, på den vid det här laget kilometerlånga, listan över 'förbjudna' restauranger. Chefen föreslog istället libanesiskt. I det totalt nedsläckta Kabul och med murar omkring allt är det rätt svårt att hitta rätt, så vi irrade runt ett tag innan vi väl hittade rätt restaurang - trodde vi. När vi fått menyerna konstaterade chefen rätt generat att vi hamnat på fel libanesiska ställe, och att detta var en av de 'förbjudna'. Vi skrattade gott åt det och konstaterade att allt var möjligt så länge vi bjöd med chefen... Kvällen bjöd på jättegod mat, vin (!) och många skratt, och det var skönt att få umgås lite mer avslappnat och informellt, och kunna diskutera både det ena och andra.
Efter min korta svacka, med hjälp av ett gäng uppmuntrande kommentarer hemifrån samt återkomst av min kvinnliga kollega LM, har jag nu börjat lyfta blicken lite och börjat fundera över mina kommande ledigheter, för att skapa lite motivation. Jag har två veckor så kallad 'Rest and recuperation' (RnR) runt månadsskiftet oktober/november, och just nu är planen att vandra nån vecka i nepalesiska Himalaya, följt av några dagars total avslappning förmodligen i Kathmandu, samt ett par dagars shopping/sightseeing i Delhi. Sedan ska jag också be om ledigt över jul och nyår; förutsatt att jag får det tänker jag komma hem till det, jämfört med här, varma Sverige! Kvällarna börjar faktiskt redan bli avsevärt kyligare, och jag ser inte direkt fram emot -30 i ett hus som knappast kan klassas som välisolerat, och där det redan är sådär med varmvatten i duschen...
Biforgar några bilder från besöket på 'Butcher street' häromdagen... L och jag ville käka riktig biff till middag så vi svängde förbi på vägen hem från kontoret. Jag höll på att storkna av stanken, flugorna och den totala bristen på hygientänk, men köttet visade sig vara riktigt mört och gott väl tillagat! Tror det var biff eller file, men med mina begränsade styckkunskaper kunde vi lika gärna ha blivit pålurade en vad...
Kontoret
L köper kött. Notera gärna yxan och huggkubben, har viftat bort flugsvärmen.
Något slags dött djur
Till sist vill jag bara meddela att jag äntligen fått mina alldeles egna, blänkande visitkort! Det måste betyda rejält med vuxenpoäng för mig!? Å andra sidan - om man fortfarande räknar vuxenpoäng kanske det automatiskt medför avdrag...?
Kram på er!
Hur firandet sen gick till har jag ingen aning om, då vi haft totalt rörelseförbud idag. Vi fick t o m skicka chaufförerna för att köpa middag till oss, från pizzastället 2 kvarter bort. Igår kväll var vi dock och käkade middag inne i stan, och de hade förberett firadet med ett gäng gigantiska porträtt på Massoud och andra krigshjältar som var uppställda runt om. De är mycket för sånt här... Middagen var väldigt trevlig, vi hade bjudit med oss chefen och hans spanska hustru. Vi hade tänkt gå på en fransk restaurang men den visade sig vara, på den vid det här laget kilometerlånga, listan över 'förbjudna' restauranger. Chefen föreslog istället libanesiskt. I det totalt nedsläckta Kabul och med murar omkring allt är det rätt svårt att hitta rätt, så vi irrade runt ett tag innan vi väl hittade rätt restaurang - trodde vi. När vi fått menyerna konstaterade chefen rätt generat att vi hamnat på fel libanesiska ställe, och att detta var en av de 'förbjudna'. Vi skrattade gott åt det och konstaterade att allt var möjligt så länge vi bjöd med chefen... Kvällen bjöd på jättegod mat, vin (!) och många skratt, och det var skönt att få umgås lite mer avslappnat och informellt, och kunna diskutera både det ena och andra.
Efter min korta svacka, med hjälp av ett gäng uppmuntrande kommentarer hemifrån samt återkomst av min kvinnliga kollega LM, har jag nu börjat lyfta blicken lite och börjat fundera över mina kommande ledigheter, för att skapa lite motivation. Jag har två veckor så kallad 'Rest and recuperation' (RnR) runt månadsskiftet oktober/november, och just nu är planen att vandra nån vecka i nepalesiska Himalaya, följt av några dagars total avslappning förmodligen i Kathmandu, samt ett par dagars shopping/sightseeing i Delhi. Sedan ska jag också be om ledigt över jul och nyår; förutsatt att jag får det tänker jag komma hem till det, jämfört med här, varma Sverige! Kvällarna börjar faktiskt redan bli avsevärt kyligare, och jag ser inte direkt fram emot -30 i ett hus som knappast kan klassas som välisolerat, och där det redan är sådär med varmvatten i duschen...
Biforgar några bilder från besöket på 'Butcher street' häromdagen... L och jag ville käka riktig biff till middag så vi svängde förbi på vägen hem från kontoret. Jag höll på att storkna av stanken, flugorna och den totala bristen på hygientänk, men köttet visade sig vara riktigt mört och gott väl tillagat! Tror det var biff eller file, men med mina begränsade styckkunskaper kunde vi lika gärna ha blivit pålurade en vad...
Kontoret
L köper kött. Notera gärna yxan och huggkubben, har viftat bort flugsvärmen.
Något slags dött djur
Till sist vill jag bara meddela att jag äntligen fått mina alldeles egna, blänkande visitkort! Det måste betyda rejält med vuxenpoäng för mig!? Å andra sidan - om man fortfarande räknar vuxenpoäng kanske det automatiskt medför avdrag...?
Kram på er!
06 september 2008
Dag full av intryck
Så var ännu en helg snart till ända, och jag sitter mätt efter middagen i min hårda men breda säng och försöker sortera intrycken...För det är många intryck, tankar och känslor som snurrar i huvudet, mest hela tiden. Idag har jag för första gången känt en stark hemlängtan, och undrat vad faan jag gett mig in på. Tror en rad händelser idag bidrog till detta... På fömiddagen, strax innan jag och L (holländaren) skulle ge oss av in till stan skakade det till i mitt rum, först väldigt kort, men sedan lite längre och kraftigare. Trots att jag bara upplevt en jordbävning tidigare, en viss annandag jul 2004, så stod det klart på en bråkdel av en sekund att det var det som pågick. Jag rusade en trappa ned, och de andra hade också känt det. Vid husbygget på tomten brevid hade byggarbetarna skrämda tagit sig ned från vad som i mina ögon ser ut som den absolut sämsta sortens byggställningar och stod nu samlade på marken. Vi stod en stund ute i trädgården men det kom inga mer skakningar. Det räckte dock för att ett gäng minnen och känslor skulle röras upp hos mig. Försökte snabbt ta reda på mer information och hann under tiden lugna ned mig och inse att det inte skulle bli värre. Senare på dagen visade det sig att epicentrum var ca 17 mil nordost från Kabul, i Hindu Kush bergen, att jordbävningen hade magnituden 5,7 samt att den känts så långt bort som Delhi. Inga rapporter om döda än så länge, men man räknar med att det ändras när man når de mer avlägsna områdena närmast epicentrum. Vet ju förstås att Afghanistan är utsatt för alla möjliga naturkrafter, men jag hade helt enkelt inte tänkt tanken att jag kommer behöva uppleva jordbävningar. Nu var ju den här verkligen minimal så här i efterhand, men jag kände mig ändå påmind om hur långt hemifrån jag är från trygga, stadiga Sverige.
Ett annat intressant inslag idag var att jag fick följa med till utbildningsdepartementet för att träffa några representanter för Världsbanken, som är donator till ett jättestort projekt vi ska dra igång inom nån månad. Det går ut på att träna lärare och rektorer för 'sekundär utbildning', dvs högstadiet. Byggnaden var sjukt ful, ser ut som ett ofrivilligt arv från Sovjet-tiden, med en bild på utbildningsministern uppsmackad på hela gaveln. Vore för övrigt ett intressant inslag i Sthlm - Carl Bildts nuna längs hela sidan av Arvsfurstens palats vore väl fint!? Inuti var det om möjligt ännu fulare, väggarna var målade i värsta sortens sekret- och kräksgrön (använd er fantasi), här och var låg folk och sov, och avloppssystemet gjorde lite för att dölja några 'dofter'. Jaja, i övrigt var det prima... Blev presenterad för de två indierna som jag skall ha fortsatt kontakt med - snudd på omöjligt att förstå vad de sa men jag lär mig nog snart... Detta verkar vara ett riktigt bra projekt, förutsatt att det kan genomföras som det är tänkt, men det är tydligt att den kompetensen som behövs egentligen inte finns i landet. Så då får man använda det som finns tillgängligt. Svårt - samtidigt som vi måste genomföra projekt på ett ansvarsfullt sätt, så effektivt som möjligt och så att pengarna används på det sätt de är ämnade för, ingår det också i vår uppgift att stärka kompetensen hos befolkningen och institutionerna så att vi så småningom kan ge oss av och projekten kan fortsätta med endast lokala aktörer inblandade. Dessa två uppgifter är ibland svåra att kombinera. Korruptionen är så fantastiskt utbredd här att man undrar hur nåt egentligen någonsin blir som det är tänkt.
På vägen hem bestämde vi oss för att vara lite rebelliska och uträtta lite shopping. Vi stannade först i en fantastisk bokaffär, där de sålde alla möjliga slags böcker! Kunde spenderat hela dagen där, men kom till slut därifrån med ett par planscher att pryda mina tomma väggar med samt två böcker om Afghanistan. Vi fortsatte till en marknad där de sålde guldsmycken; L ville köpa örhängen till sin dotter. Vi abd chaufföre hämta upp den tredje kollegan och sedan komma tillbaka för att hämta upp oss. Det dröjde inte mer än 5 minuter innan chefen ringde upp och sade att vi genast skulle återvända till bilen och under inga omständigheter fick bege oss till sådana platser. L blev rätt upprörd, han känner sig redan som i ett fängelse och har lyckats dra på sig 2 officiella varningar för att ha brutit mot säkerhetsreglerna. Stämningen i bilen hem var efter detta rätt tryckt.
Nu på kvällen läste jag en lång artikel från NY Times om kopplingarna mellan Pakistan, Afghanistan, talibaner och Al Qaeda, och visst är det tydligt att situationen här bara blir sämre för varje vecka. Det har de facto aldrig tidigare dött så här många utländska hjälparbetare, och det afghanska folket börjar helt tappa tron på den internationella närvaron här (läs: amerikanerna). Visst brukar juli och augusti vara värst våldsmässigt, och vintern rätt lugn, men alla tecken tyder nu på att det blir den värsta vintern sedan 2001. Med detta i bakhuvudet, samt den tuffa säkerheten, där vi knappt får röra oss utanför huset, blir man lätt lite skrämd. Jag förstår verkligen vad som motiverar den ökade säkerheten/begränsade rörligheten. Samtidigt kan jag inte hjälpa att tänka att desto mer vi fjärnar oss från afghanerna och deras vardagliga liv, desto mindre chans har vi att förstå deras behov och desto troligare är det att de vänder sig även mot oss, som till synes bara far omkring i våra feta jeepar och viftar med våra dollar. Det är en svår balansgång, svårt att säga vad som är rätt och fel...
Sammantaget har jag vacklat lite i min övertygelse om vistelse här idag, och jag misstänker att det kommer flera sådana tillfällen. Å andra sidan, om man får vara lite vidskeplig och se nånting positivt, så har min ring dykt upp igen! Städtanten hade hittat den, tagit med sig den hem för att ingen av arbetarna skulle sno den från mitt rum, och lämnade tillbaka den igår morse. Jag väljer att ta detta som ett gott tecken på att jag trots allt har nånting kvar på karmakontot, och att det kanske är lite för tidigt att ge upp :) Således kan ni förmodligen förvänta er ytterligare några inlägg av samma svamlande sort! Take care, kram!
Ett annat intressant inslag idag var att jag fick följa med till utbildningsdepartementet för att träffa några representanter för Världsbanken, som är donator till ett jättestort projekt vi ska dra igång inom nån månad. Det går ut på att träna lärare och rektorer för 'sekundär utbildning', dvs högstadiet. Byggnaden var sjukt ful, ser ut som ett ofrivilligt arv från Sovjet-tiden, med en bild på utbildningsministern uppsmackad på hela gaveln. Vore för övrigt ett intressant inslag i Sthlm - Carl Bildts nuna längs hela sidan av Arvsfurstens palats vore väl fint!? Inuti var det om möjligt ännu fulare, väggarna var målade i värsta sortens sekret- och kräksgrön (använd er fantasi), här och var låg folk och sov, och avloppssystemet gjorde lite för att dölja några 'dofter'. Jaja, i övrigt var det prima... Blev presenterad för de två indierna som jag skall ha fortsatt kontakt med - snudd på omöjligt att förstå vad de sa men jag lär mig nog snart... Detta verkar vara ett riktigt bra projekt, förutsatt att det kan genomföras som det är tänkt, men det är tydligt att den kompetensen som behövs egentligen inte finns i landet. Så då får man använda det som finns tillgängligt. Svårt - samtidigt som vi måste genomföra projekt på ett ansvarsfullt sätt, så effektivt som möjligt och så att pengarna används på det sätt de är ämnade för, ingår det också i vår uppgift att stärka kompetensen hos befolkningen och institutionerna så att vi så småningom kan ge oss av och projekten kan fortsätta med endast lokala aktörer inblandade. Dessa två uppgifter är ibland svåra att kombinera. Korruptionen är så fantastiskt utbredd här att man undrar hur nåt egentligen någonsin blir som det är tänkt.
På vägen hem bestämde vi oss för att vara lite rebelliska och uträtta lite shopping. Vi stannade först i en fantastisk bokaffär, där de sålde alla möjliga slags böcker! Kunde spenderat hela dagen där, men kom till slut därifrån med ett par planscher att pryda mina tomma väggar med samt två böcker om Afghanistan. Vi fortsatte till en marknad där de sålde guldsmycken; L ville köpa örhängen till sin dotter. Vi abd chaufföre hämta upp den tredje kollegan och sedan komma tillbaka för att hämta upp oss. Det dröjde inte mer än 5 minuter innan chefen ringde upp och sade att vi genast skulle återvända till bilen och under inga omständigheter fick bege oss till sådana platser. L blev rätt upprörd, han känner sig redan som i ett fängelse och har lyckats dra på sig 2 officiella varningar för att ha brutit mot säkerhetsreglerna. Stämningen i bilen hem var efter detta rätt tryckt.
Nu på kvällen läste jag en lång artikel från NY Times om kopplingarna mellan Pakistan, Afghanistan, talibaner och Al Qaeda, och visst är det tydligt att situationen här bara blir sämre för varje vecka. Det har de facto aldrig tidigare dött så här många utländska hjälparbetare, och det afghanska folket börjar helt tappa tron på den internationella närvaron här (läs: amerikanerna). Visst brukar juli och augusti vara värst våldsmässigt, och vintern rätt lugn, men alla tecken tyder nu på att det blir den värsta vintern sedan 2001. Med detta i bakhuvudet, samt den tuffa säkerheten, där vi knappt får röra oss utanför huset, blir man lätt lite skrämd. Jag förstår verkligen vad som motiverar den ökade säkerheten/begränsade rörligheten. Samtidigt kan jag inte hjälpa att tänka att desto mer vi fjärnar oss från afghanerna och deras vardagliga liv, desto mindre chans har vi att förstå deras behov och desto troligare är det att de vänder sig även mot oss, som till synes bara far omkring i våra feta jeepar och viftar med våra dollar. Det är en svår balansgång, svårt att säga vad som är rätt och fel...
Sammantaget har jag vacklat lite i min övertygelse om vistelse här idag, och jag misstänker att det kommer flera sådana tillfällen. Å andra sidan, om man får vara lite vidskeplig och se nånting positivt, så har min ring dykt upp igen! Städtanten hade hittat den, tagit med sig den hem för att ingen av arbetarna skulle sno den från mitt rum, och lämnade tillbaka den igår morse. Jag väljer att ta detta som ett gott tecken på att jag trots allt har nånting kvar på karmakontot, och att det kanske är lite för tidigt att ge upp :) Således kan ni förmodligen förvänta er ytterligare några inlägg av samma svamlande sort! Take care, kram!
02 september 2008
Sjuk, men på bättringsvägen
Har haft två tämligen miserabla dygn - i förrgår kväll upptäckte jag att jag lyckats tappa en av mina guldringar. Har letat lite sporadiskt men det är väl bara inse att den är hopplöst borta, och om någon eventuellt skulle ha hittat den så har den förmodligen gått till mat och vatten för någon fattig stackare...eller jag väljer att inbilla mig det iaf, när jag försöker hitta en balans mellan att sörja materialistiska (dock med högt sentimentalt värde i detta fall) förluster och den ständiga påminnelsen om den utbredda fattigdomen här - läste just att bara 31% av befolkningen har tillgång till drickbart vatten i Afghanistan.
Igår eftermiddag när jag kom tillbaka från kontoret kraschade jag omedelbart i sängen, helt utmattad och utan aptit, och det dröjde inte länge förrän jag fick stifta en väldigt nära bekantskap med insidan av toalettstolen. Så höll det på hela kvällen. Det torra vädret här gör att man relativt snabbt blir oerhört uttorkad, men jag kunde inte ens behålla vätska. Tillslut fick jag leta fram Resorb som jag väldigt långsamt lyckades få i mig. RIngde chefen och sa att det skulle bli svårt att ta sig till jobbet som idag - han var väldigt förstående. Sov sedan 12 timmar och idag känns det mycket bättre, frånsett lite feber och värk. Kanske var det bara nån sån där '24 hour bug', eller så hann all spänning jag upplevt de senaste veckorna äntligen ifatt mig nu när jag så smått börjar stadga mig. Ännu bättre kände jag mig efter att ett gäng kollegor ringt och undrat hur jag mår, önskat mig snabb bättring, samt erbjudit sig att fixa vad jag än kunde behöva! Så nu väntar jobb igen imorgon, en tre timmars workshop om hur EU's humanitära organ ECHO bör utforma sin nästa kommande strategi för Afghanistan. Det kan ju bli väldigt intressant och lärorikt, eller alternativt alldeles, alldeles...tråkigt. Lovar att berätta mera :)
Igår eftermiddag när jag kom tillbaka från kontoret kraschade jag omedelbart i sängen, helt utmattad och utan aptit, och det dröjde inte länge förrän jag fick stifta en väldigt nära bekantskap med insidan av toalettstolen. Så höll det på hela kvällen. Det torra vädret här gör att man relativt snabbt blir oerhört uttorkad, men jag kunde inte ens behålla vätska. Tillslut fick jag leta fram Resorb som jag väldigt långsamt lyckades få i mig. RIngde chefen och sa att det skulle bli svårt att ta sig till jobbet som idag - han var väldigt förstående. Sov sedan 12 timmar och idag känns det mycket bättre, frånsett lite feber och värk. Kanske var det bara nån sån där '24 hour bug', eller så hann all spänning jag upplevt de senaste veckorna äntligen ifatt mig nu när jag så smått börjar stadga mig. Ännu bättre kände jag mig efter att ett gäng kollegor ringt och undrat hur jag mår, önskat mig snabb bättring, samt erbjudit sig att fixa vad jag än kunde behöva! Så nu väntar jobb igen imorgon, en tre timmars workshop om hur EU's humanitära organ ECHO bör utforma sin nästa kommande strategi för Afghanistan. Det kan ju bli väldigt intressant och lärorikt, eller alternativt alldeles, alldeles...tråkigt. Lovar att berätta mera :)
01 september 2008
Lite hopp...
Det visade sig att idag är första dagen på Ramadan, så det är nationell helgdag idag. Hänger ändå på kontoret, tänker att om jag stirrar tillräckligt länge på skärmen kanske jag lyckas åstadkomma något...är det inte så man jobbar på kontor? Lyssnar på P3 Morgonpasset, de har precis haft ett inslag om Csar, den dansande Pumi-hunden, som med sin matte blivit inbjuden att framträda hos Oprah Winfrey...Ja, vad ska man säga... Det känns väl iofs skönt att någon svensk kan upprätta vårt skamfilade 'idrotts'-rykte aningen, såhär veckorna efter en sorgligt utebliven medaljskörd i OS. Se mer av eländet här. - "Ögonblicken vi helst vill glömma".
Varför de tippade svenska medaljerna uteblev är ju svårt att säga, men ganska säkert är iaf att Afghanistan vid nästa OS kommer att ha en betydligt större och grymt motiverad trupp än årets 4 tappra deltagare. En av dem lyckades nämligen bärga hem en brons-medalj i Taekwondo, vilket också betydde första OS medaljen någonsin för detta sargade land. Denna 21-åriga Nikpai har nu uppnått nationell-hjälte status, och varje dag på vägen mellan kontoret och huset åker vi förbi huset där de i en veckas tid fira medaljent och hans hemkomst. Stora plakat med porträtt och diverse utsmyckningar i afganska färger pryder vägen, huset och murarna runtomkring. Det florerar en hel del rykten om vad hjälten belönats med, allt från ett helt nybyggt hus från självaste president Karzai, 50 000 dollar i prispengar från ett lokalt mobilföretag samt ytterligare 50000 i träningsstipendium. Med tanke på kvinnors desperata situation i det här landet kan jag tyckas att också Robina Muqimyars bedrift borde uppmärksammas i samma utsträckning- hon blev den första afghanska kvinnan att tävla i ett OS nånsin i Aten 2004, och kunde återvända i år till Beijing. Med tanke på att talibanera helt förbjöd kvinnor att delta i sporter, har hon lyckats nå ganska långt på några få år. Robina slutade visserligen allra sist av de 85 tävlande i hennes gren - 100 meter - då hon sprang i mål på 14,8 sekunder, med en sjal på huvudet.
Om inte annat så kanske det kan skapa lite hopp hos unga afghaner om att drömmar kan gå i uppfyllelse, i ett Afghanistan som för varje dag verkar sjunka djupare ned i kriser av alla möjliga slag.
Varför de tippade svenska medaljerna uteblev är ju svårt att säga, men ganska säkert är iaf att Afghanistan vid nästa OS kommer att ha en betydligt större och grymt motiverad trupp än årets 4 tappra deltagare. En av dem lyckades nämligen bärga hem en brons-medalj i Taekwondo, vilket också betydde första OS medaljen någonsin för detta sargade land. Denna 21-åriga Nikpai har nu uppnått nationell-hjälte status, och varje dag på vägen mellan kontoret och huset åker vi förbi huset där de i en veckas tid fira medaljent och hans hemkomst. Stora plakat med porträtt och diverse utsmyckningar i afganska färger pryder vägen, huset och murarna runtomkring. Det florerar en hel del rykten om vad hjälten belönats med, allt från ett helt nybyggt hus från självaste president Karzai, 50 000 dollar i prispengar från ett lokalt mobilföretag samt ytterligare 50000 i träningsstipendium. Med tanke på kvinnors desperata situation i det här landet kan jag tyckas att också Robina Muqimyars bedrift borde uppmärksammas i samma utsträckning- hon blev den första afghanska kvinnan att tävla i ett OS nånsin i Aten 2004, och kunde återvända i år till Beijing. Med tanke på att talibanera helt förbjöd kvinnor att delta i sporter, har hon lyckats nå ganska långt på några få år. Robina slutade visserligen allra sist av de 85 tävlande i hennes gren - 100 meter - då hon sprang i mål på 14,8 sekunder, med en sjal på huvudet.
Om inte annat så kanske det kan skapa lite hopp hos unga afghaner om att drömmar kan gå i uppfyllelse, i ett Afghanistan som för varje dag verkar sjunka djupare ned i kriser av alla möjliga slag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)