Sedan den stora attacken i slutet av februari har det varit lugnt i Kabul, men enligt statistiken brukar det gå 4-5 veckor mellan varje attack, så de senaste veckorna har det byggts upp lite av en nervös stämning, och det florerar ständigt många rykten om förestående attacker. Vi går med all förmodan mot den blodigaste sommarsäsongen på länge, då de amerikanska trupperna håller på att förstärka sin närvaro inför bland annat en stor offensiv i södra Afghanistan, som anses vara huvudfästet för talibanerna. Tyvärr slåss den militära insatsen inte mot en konventionell arme, utan mot en svårdefinierad, snabbförflyttad och flexibel fiende, som gång på gång visar att regeringen, trots stöd av utländska trupper, inte lyckas hålla säkerheten ens i huvudstaden. Det innebär med all sannolikhet att vi kommer få se större antal döda, både soldater och civila det kommande året. I september är det dessutom parlamentsval och med tanke på vilket fiasko det senaste presidentvalet var, kan man bara hoppas att någon läxa är lärd. Hmm, jo, nog ser det ganska dystert ut på säkerhetsfronten alltid... vilket gör detta land till en otrolig paradox. Den senaste månaden har jag upplevt nya delar av Afghanistan nästan varje helg, och landskapet är delvis alldeles fantastiskt vackert. Det är bisarrt att åka genom bördiga dalar, med blommande fruktträdgårdar och breda floder, och tänka att här pågick det strider, kanske så sent som förra veckan.
Istället för att bli långrandig tänkte jag sammanfatta den senaste tiden i bilder
Firade min födelsedag medelst födelsedagsmiddag. Mina fantastiska vänner hade ordnat med snittar och champagne, hemlagad middag, och tårtor! Dekorationerna skall föreställa en zebra och en tiger...:)
Helgen därpå åkte jag tillsammans med kompisar till Pansjir valley, en naturskön och förhållandevis säker provins ca 3 timmar norr om Kabul. Pansjir är känt som hemmaprovinsen för Ahmed Shah Massoud. Massoud deltog först i utdrivandet av sovjetstyrkorna i slutet på 80-talet och blev sedan under en kort tid försvarsminister. Efter att talibanerna tog över blev Massoud ledare för motståndsrörelsen, och ledde denna från just Pansjir, som 'högkvarteret' för den sk Norra Allianen. Massoud dödades i ett självmordsdåd 9 September 2001, då två Al Qaida medlemmar förklädda till journalister lyckades ta sig in till honom med en bomb gömd i en kamera. Året därpå utsågs Massoud till martyr och man firar hans minne varje år på hans dödsdag. I Pansjir har man nu börjat bygga ett stort minnesmonument till Massoud, och det är hans grav som syns på en av bilderna.
I Pansjir finns också vad som bäst kan beskrivas som kyrkogårdar med övergivna diverse militärfordon. Vi plockade fram den barnsliga sidan och klättrade in och ut ur antika stridsvagnar ett bra tag...
En annan helg packade vi picnic och åkte iväg till den lilla byn Istalif, som ligger ett par timmar nordväst om Kabul. Byn är mest känd för att man tillverkar färgglatt porslin här, och man kan också vandra omkring med fantastisk utsikt över den så kallade Shamali dalen. Vi var borta hela dagen och det var otroligt skönt att kunna sträcka på benen och andas frisk luft! Det är vi inte direkt bortskämda med inne i Kabul, där mängden avföringspartiklar från de öppna avloppskanalerna tydligt går att uppmäta i tester av luften...
Sista söndagen i Mars åkte jag på min första fältresa tillsammans med en kollega, dels för att titta på våra projekt, dels för att 'visa upp' mig på ett par fältkontor, där ju det mesta av det faktiska arbetet görs. Vi åkte rakt österut från Kabul, genom vindlande bergspass och bördig åkermark med vajande vetefält tills vi kom fram till Jalalabad, som ligger bara någon timme från gränsen till Pakistan. Staden är en märklig blandning av central- och sydasien, den vimlade av färgglada tuktuks och vajande palmer, men samtidigt kunde jag räkna antalet kvinnor jag såg ute på ena handen. Denna del av Afghanistan är pashtunsk, vilket generellt innebär väääldigt konservativ. Inte för att svartmåla en hel folkgrupp, men talibanerna är nästan uteslutande pashtuner. Här pratar de dessutom pashtun, till skillnad mot dari (persiska) som pratas i de centrala och norra delarna. Vi besökte en stor skola där vi driver delen för flickor. Skolan hade 35 klasser, men bara 16 klassrum så de flesta satt utomhus, under bar himmel och med bara ett par meter mellan 'klassrummen'. Här får flickor och pojkar inte gå i skola samtidigt så man har delat upp det i två skift, pojkar på morgonen och flickor på eftermiddagen. Vi åkte vidare och besökte vårt program för afghaner med handikapp. SAK driver det största sådana i hela landet. I Jalalabad har vi en sk workshop där man tillverkar både proteser, rullstolar och diverse tekniska lösningar för olika fysiska handikapp. Dessutom driver man sjukgymnast- och ortopedmottagningar för både män och kvinnor. Nästa dag åkte vi vidare till provinsen Laghman, där vi driver alla kliniker. Vi stannade vid två stycken och blev rundvisade. Det är i stort sett omöjligt att hitta kvinnliga läkare i den här delen av landet, något som generellt är avgörande för huruvida kvinnor kan uppsöka läkarvård eller inte. I större delen av landet, främst ute på landsbydgen, tillåts kvinnor nämligen inte gå till manliga läkare. I de väntrum vi besökte var det dock fullt med kvinnor och barn, vilket var uppmuntrande att se. Jag pratade också med barnmorskorna, som visade förlossningsrummet, samt hur de bedriver sexualupplysning och distribuerar gratis preventivmedel. Detta verkar ske i långt mycket större utsträckning än vad jag hade föreställt mig, men misstänker att männen knappast informeras av sina fruar...
Hmm, det blev kanske aningen långt trots allt...men nu vet ni vad jag sysslat med den senaste tiden :) Ses snart, kram!
