Staying put

Helgen kom och gick fort som attan, och trots extra sömn var det likförbannat smärtsamt att dra sig upp ur sängen i morse. Jag skyller fortfarande på att vi är på förhållandevis hög höjd (1700 möh).

Nairobi är som en storstad är mest, det finns ett stort och varierat utbud av restauranger, exklusiva shopping malls, gröna parker, coola barer och klubbar. Samt trafikstockning, kriminalitet, ösregn och skyhöga priser. Var och en för sig kan de fyra senare effektivt sätta käppar i hjulet för ens sociala liv, och i kombination kan man ofta lika gärna kasta in handsken direkt. Ett exempel är hur vi efter mörkrets inbrott inte får lov att gå någonstans, på grund av den höga kriminaliteten, utan måste ringa efter taxi, vars priser är jämförbara med New York och måste prutas på nytt varje gång. Hällregnar det dessutom, vilket det gjort varje kväll de senaste två veckorna (regnperiod April-Juni), kollapsar Nairobis trafiksystem totalt, och en sträcka på ett par kilometer kan ta flera timmar. Helgen som gick blev därför en mix av att göra så lite som möjligt, till middagar i goda vänners sällskap, underbar massage, och shopping. Trots de förutnämnda hindrena, kan man ha ett tämligen gott liv här...så när jag i fredags blev erbjuden att stanna 3 månader till sade jag ja. Om jag helt fick välja fritt skulle jag nog faktiskt föredra någonstans långt ute i obygden, där jag får uppleva på plats den skillnad vi (förhoppningsvis) kan göra i ett barns liv, men tänker att den möjligheten säkert hinner komma innan 2-årskontraktet är till ända. Så klagar inte i nuläget...inte så mycket i alla fall :) Och när jag ramlade över Wasa knäckebröd på stormakrnaden igår, var det en 'done deal'. Betalade glatt 50 spänn för nedanstående, som förhoppningsvis kan hålla mig borta från de på kontoret strategiskt utplacerade kakburkarna.

För er hemma i Nypan innebär det tyvärr att jag missar midsommar i år vilket naturligtvis känns hårt, men hoppas vi kan ta igen det i augusti :) Har någon vägarna förbi Nairobi innan slutet på juli, hör av er!

Glad Valborg!!

Regn - både livsavgörande och dödligt

Den 15 april föll tillslut de första regnen i Mogadishu, och man antar att detta innebär början på regnperioden. Återstår att se om farhågorna att regnen skall vara långt under normala nivåer infrias, eller om somaliska barn och deras familjer kan få tid att för en gångs skull återhämta sig. 

Som jag nämnt tidigare, är regnet tyvärr inte odelat positivt. När det faller mycket på en gång, på jord som är uttorkad och inte kan suga åt sig vattnet tillräckligt fort, uppstår ofta översvämningar, eller till och med så kallade flashfloods. Dessa snabbt forsande vattenmassor kan svepa bort hela byar. Jag har själv sett det i Afghanistan, där Save the Children var först på plats i en liten by utanför Mazar-i-Sharif. Vattnet hade mitt i natten forsat rakt genom byn och tagit med sig allt i sin väg; raserat husen, rivit ned ledningar och sköljt bort husgeråd, kläder och skolböcker. Även om dessa hus kanske inte var de mest stabila konstruktionerna jag skådat, var de åtminstone inte tänkta som några tillfälliga konstruktioner.  Annat är läget för de tusentals internflyktingar som just nu befinner sig i och omkring Somalias huvudstad Mogadishu.  

Save the Children arbetar i två läger i utkanten av staden – Sigale och Darawich. Här bor just nu runt 100,000 människor, varav ungefär hälften är barn.  Många har anlänt bara de senaste månaderna – lägrena har växt från ca 9,000 familjer till 14,000 bara sedan februari - de flesta från områden i södra Somalia där konflikten mellan Al Shabaab och regerings-trogna styrkor trappats upp rejält på sistone. 

Det är inte enkelt att arbeta här; trots att läget förbättrats de senaste månaderna efter att den somaliska armén lyckats driva bort Al Shabaab, åtminstone från de centrala delarna av staden. Men frontlinjen går inte långt utanför, och varje dag anländer hundratals nya internflyktingar till de redan överfyllda lägren.

Delar av Sigale lägret ligger olyckligt placerat vid ett av stadens stora avloppsdiken, och minst 300 familjer har drabbats av regnen bara de senaste dagarna. Majoriteten bor i små hyddor som de byggt själva av pinnar och vad material de kunnat avvara för att skydda sig mot väder och vind. En del har presenningar som skyddar något bättre mot vätan, men skulle det bli rejäla översvämningar är det få tält som kommer stå kvar. Man försöker flytta familjer till säkrare områden, men det är ingen lätt operation. 

Ett annat orosmoment som regnen för med sig är att hygien- och sanitetsförhållanden tenderar att försämras ytterligare. De är till att börja med sällan bra i ett flyktingläger, men översvämningar för ofta med sig skitigt vatten som i sin tur bär på smittsamma sjukdomar. Små barn är som vanligt mest utsatta och riskerar lätt insjukna i t ex diarré, eller ännu värre, kolera. För barn som redan är försvagade av undernäring, blir detta en tuff kamp för immunsystemet att utkämpa. Lägg därtill nästintill obefintlig sjukvård, och kriterierna för ett nytt katastrof-läge är snabbt uppfyllda. 

Vi planerar dela ut presenningar i nästa vecka, så att familjer kan få ett bättre skydd mot regnet. Man har redan börjat dela ut plastdunkar för att hämta och lagra rent vatten i, samt tvål för att familjer skall kunna uppehålla en viss hygien. Vi håller också gruppmöten för att lära barn och deras familjer hur de bäst kan skydda sig mot sjukdomar. 

I början av maj planerar vi också att börja dela ut så kallade matkuponger (food vouchers), för att hjälpa familjer att se till att de får tillräckligt med mat. Dessa kan sedan hushåll använda för att byta till sig exempelvis kött eller grönsaker på den lokala marknaden. Jag ska försöka återkomma mer detaljerat längre fram till varför man väljer att genomföra denna insats, istället för att till exempel dela ut mat, eller kontanter. Men enkelt sett kan man säga att detta ger familjer en frihet att välja vilken mat de helst vill konsumera. Dessutom, eftersom efterfrågan på varor hålls uppe, innebär det en möjlighet för den lokala ekonomin att fortsätta fungera. En sådan typ av projekt är ett exempel på hur man försöker tänka lite mer långsiktigt, samtidigt som man försöker rädda liv.

En ond cirkel

För nästan exakt ett år sedan kom de första alarmerande rapporterna om det eskalerande läget på Afrikas Horn, då man förutspådde att den kommande regnperioden inte skulle kunna generera tillräckligt med föda för människorna här. Detta följde på nästan helt uteblivna regn under hösten 2010. Man varnade för att vissa områden i Somalia i värsta fall skulle komma att uppfylla kriterierna för svält, med katastrofala följder om inget gjordes. Humanitära organisationer och givare uppmanades genast börja planera för och implementera utökade hjälpinsatser. Men reaktionerna på varningarna kom alldeles för sent, och situationen utvecklades till den värsta humanitära katastrofen hittills under 2000-talet. I Somalia förvärrades dessutom torkan av den pågående konflikten mellan olika väpnade grupper, som Al Shabaab, och den svaga Somaliska staten, vilket innebar att stora områden inte kunde nås med hjälpinsatser. Tiotusentals somalier tvingades på flykt över gränserna till Etiopien och Kenya, och i kenyanska Dadaab, världens nuvarande största flyktingläger, strömmade familjer in - många efter att ha gått genom öken-landskap i flera veckor. Som mest var 13 miljoner människor i regionen drabbade av torkan. 

Under förra hösten kom regnen till slut. Trots att de förde med sig översvämningar och dödliga sjukdomar som kolera och malaria, förbättrades läget något, och i februari i år deklarerade FN att inget område längre uppfyllde kriterierna för svält. Men katastrofen är inte över för det.

En tredjedel av Somalias befolkning anses fortfarande befinna sig i en kris-situation, där man inte har tillräckligt med mat för att kunna föda sina familjer. Barn dör fortfarande dagligen av undernäring och de sjukdomar undernäringen ger upphov till, och familjer tvingas migrera i sökandet på mat och vatten. Många är bönder vars grödor inte växer, eller boskap dör, vilket i sin tur innebär att de inte längre kan försörja sig. Det är en farlig, dödlig spiral.

För bara en vecka sedan kom ytterligare ett bakslag. FEWS NET, som bevakar och analyserar tillgången på mat för att kunna ge tidiga varningssignaler, förutspår att den kommande regnperioden (april-juni) återigen kommer vara sämre än normalt på Afrikas horn. Återigen kan det få katastrofala följder för en redan utsatt och försvagad befolkning som inte hunnit återhämta sig från förra årets svältkatastrof. Varningstecknen finns där. Vi vet vad som händer om vi inte reagerar på dem i tid. Har vi lärt oss något?

Förhoppningsvis. Jag befinner mig som sagt i Nairobi, där huvudkontoret för Rädda Barnens Somalia-program ligger. Här arbetar vi just nu med att planera för hur vi snabbt skall kunna möta ett ökat akut hjälpbehov om regnen slår fel. Men vi arbetar också mer långsiktigt med att stödja familjer så att de kan skydda sin livnäring och stå bättre rustade inför ytterligare en nalkande katastrof.

Första uppdraget

Jag utvecklade tidigt en stark önskan och driv om att lämna min trygga tillvaro i Sverige och se mig omkring i världen, och tanken på en internationell karriär föddes nog redan under gymnasie-tiden. Ungefär halva universitets-tiden spenderades i Uppsala, men resten utomlands medelst utbytesstudier, praktik och distansplugg.  När jag efter examen blev erbjuden ett jobb för Save the Children UK (Rädda Barnens brittiska motsvarighet) i Kabul, Afghanistan, tvekade jag inte en sekund. Det visade sig vara rätt beslut - jag blev kvar 2,5 år. Efter det följde drygt ett år på Save’s huvudkontor i London innan jag började bli rastlös och kände jag att det var dags att ge sig iväg igen.  Sedan en månad tillbaka arbetar jag därför för Save’s humanitära avdelning, som del av ett team som ständigt står stand-by för att skickas ut i katastrof-situationer. Det kan innebära allt från väpnade konflikter till plötsliga naturkatastrofer, men också mer långsamt framväxande katastrofer – som det som sker, just nu, på Afrikas horn, och i Sahel-området, som bältet som sträcker sig precis söder om Sahara kallas. Jag har precis anlänt till Nairobi, där mitt första uppdrag är att stödja vårt Somalia-program. Man befarar att den förestående regnperioden inte kommer vara tillräcklig och att läget för de redan hårt drabbade somaliska barnen och deras familjer därför riskerar förvärras igen. Jag berättar mer om detta i nästa inlägg.

Jag kommer ursprungligen från Nyköping - en liten sörmländsk kustpärla som större delen av året känns ganska sömnig, men som på sommaren lever upp och tillsammans med sin omnejd erbjuder något som gör att jag inte riktigt kan sluta kalla det för ’hemma’. Trots att jag egentligen inte bott där de senaste 10 åren, och trots att jag numera knappt känner igen någon under en promenad längs Storgatan. Men det är naturligtvis inte bara den vackra naturen som lockar mig tillbaka –i störst utsträckning beror det såklart också på att majoriteten av min fina familj och fantastiska vänner finns där (ni som fins på annan ort är förstås precis lika viktiga!). Varför skriver jag om det, kanske ni undrar. Därför att jag tror att det är viktigt att komma ihåg sina rötter och var man kommer ifrån, framförallt med en sådan karriär jag valt. I en ständigt skiftande tillvaro ger det en trygghet som är svår att mäta med någon annan. Det är förvisso ett stort privilegium att hela tiden få möta spännande människor och uppleva nya kulturer, men också en ynnest att faktiskt ha något tryggt att återvända hem till. Många av de barn och familjer jag möter i mitt arbete har inte den möjligheten. De kanske är flyktingar, utan möjlighet att kunna återvända dit de kom från, eller gatubarn som lämnats att försörja sig själva bäst de kan.

Jag hoppas att den här bloggen kan uppfylla åtminstone två syften. Det ena är rent själviskt då jag hoppas att den kan hjälpa mig behålla kontakten med er där hemma – med mina rötter. Det andra är att försöka göra världen lite mindre genom att dela med mig av mina upplevelser, iakttagelser, möten, medgångar och frustrationer.Följ gärna med mig på min resa.

Här börjar ett nytt kapitel...

 ...åtminstone på denna blogg. Den har legat i dvala sedan jag avlutade kapitlet om Afghanistan, varpå följde ett kort mellanspel i London som dessvärre inte gav upphov till speciellt mycket inspiration. Förutom de tre veckorna jag fick spendera i Kenya och Dadaab i juli förra året för att stödja vårt katastrof-arbete på Afrikas horn som ju drabbats av den värsta svältkatastrofen i mannaminne. När jag kom tillbaka därifrån insåg jag att det är där, ute i fält, som jag helst vill tillbringa min tid. Så jag har vänt blad och påbörjat ett nytt kapitel. 

För er som kanske inte hängt med tidigare följer först en kort presentation. Sedan hoppas jag kunna skriva så ofta som andan och inspirationen faller på. Ibland är det kanske varje dag, ibland med flera veckors mellanrum. Trots det hoppas jag att bloggen är någorlunda intressant och kan ge ett personligt perspektiv på det jag arbetar med.