Öronpropparnas lovsång

Sitter halvt utslagen och med begynnande (tränings)värk i sängen (ja, går minst 50 meter om dagen, och ansträngningen som krävs för att ta sig in och ur landcruisern skall icke underskattas) och lyssnar med ena örat på BBC som rapporterar om det allmänt usla världsläget, och med andra på det som oreras ut från åtminstone två moskeer inom radien av 250 meter. Kan meddela att det inte direkt är lugnande... Detta är nu sista kvällsbönen, ser blir det lugnt i hela 4 timmar...Nu under Ramazan hålls första bönen i god tid innan det blir ljust, så att folk hinner be och sedan äta frukost, allra helst innan kl 4 på morgonen. Sirenen de använder för att signalera att det är dags låter som något som användes under andra världskriget för att varna för flyganfall. Följaktligen har jag ganska abrubt vaknat ganska många nätter runt kl 2, helt övertygad om att talibanerna är på väg över muren. Det brukar sedan ta ett tag innan pulsen är nere under 100 och man oroligt kan somna om. Så trots alla timmar jag faktiskt tillbringar i sängen, är det inte många av dem som faktiskt utgörs av rofylld sömn. Har iofs nu börjat ge blanka faan i om jag missar eventuella talibanattacker och petat öronpropparna så långt in som fysiskt möjligt...ah, uppfinnaren av öronproppar borde få nobelpriset!

Det har inte hänt så mycket sen jag skrev sist, jag jobbar mest hela tiden tycker jag, utan att faktiskt få något gjort. Känns det som iaf, för varje rapport jag lyckas skicka in dyker två måsten nya upp. Min att-göra-när-det-lugnat-ned-sig-lista mäter nu ca 3,7 kilometer. Just nu när min kvinnliga kollega är här finns det dock ett ganska stort utrymme för att diskutera igenom dagarna och få ur sig frustrationer. Ser inte fram emot att hon ger sig av till norra Afghanistan i 3 veckor snart, speciellt inte eftersom jag kommer få tillbringa dessa veckor ensam i huset med predikande kollegan F som dessutom, under mitt 3 veckors långa arbetsliv, är den person med minst utvcklad känsla för socialt umgänge jag någonsin stött på. Otrevligare och drygare får man leta efter... Tur att jag precis blivit 'Battlestar Galactica' frälst och har sisådär 50 avsnitt att ta mig igenom.

Höll nästan på att glömma att jag blev utsläppt på fest häromkvällen, tillsammans med LM. Det kändes lite läskigt att behöva vara social med så många människor på samma gång, men det var hursomhelst trevligt att få se lite andra ansikten, prata lite svenska och se att det faktiskt finns massor med folk i ens egen ålder och med liknande värderingar här i Kabul. Det krävdes en ganska avancerad förberedelse fas: vi var tvugna att att smygköpa öl - de levererades till kontoret i svart ogenomskinlig platspåse -, be om tilllåtelse från pappa chefen att få åka iväg, varpå vi förhandlade fram att få vara ute till iaf kl 11 (!), och sedan telefonsamtal till säkerhetssnubben när vi lämnade huset och när vi var på väg tillbaka. Nästan som att vara 14 igen, fast med sjukt mycket högre veckopeng!

Nähä, nu ska jag peta in de där öronpropparna och drömma om promenader längre än 100 meter på ytor större än en genomsnittlig svensk radhustomt. Godnatt, kram!