Efter en ordentlig frukost bestående av havregryngröt, kokt ägg och tibetanskt bröd satte vi av runt halv åtta fyllda av energi och förväntan! Vi hade ca 900 höjdmeter framför oss, vilket enligt guidens utsago skulle ta oss ca 7 timmar. Hela vandringen skulle vi följa en glaciärälv i en dalgång som snirklade sig upp mot några av de högsta bergen i världen.
Vet inte vad jag hade föreställt mig, men ganska snabbt stod det klart att det inte var som jag föreställt mig… Det var till att börja med ett konstant klättrande uppåt, som att gå i väldigt branta trappor. Då och då gick det nedför, men det var mest irriterande eftersom man visste att det betydde mycket mer klättrande längre fram. Naturen var storslagen, men man fick påminna sig själv att stanna till då och då, för blicken var djupt koncentrerad på marken och var man klev, för att undvika snubbelsteg. Ett snedstag och man kunde rasa ganska långt ned för stupen som slutade i den brusande älven. Vi gick genom djungelliknande skog, med massor av fuktig grönska, lianer och bambusnår, blommor i alla färger.
Väldigt tursamt att alla mina trekkingpolare var britter; det är ingen myt att de är tegalna… Det var alltså inte jättesvårt att övertala dem att stanna och vila (=dricka te) så fort tillfälle gavs. Efter lunch gick det väldigt brant uppåt, och jag hamnade i nån slags matkoma, dvs all energi i magen och i stort sett ingen i benen. Det var sjukt jobbigt och jag hann fundera ganska många gånger på vad fasen jag gett mig inpå, som knappt orkar upp för trapporna till mitt rum… Nu skall den inverkan som höga höjder har på kroppen och orken icke underskattas, men jag kan tyvärr inte bara skylla på detta…
När vi väl började närma oss stället där vi skulle övernatta hade vi stretat uppför i ca 8 timmar. Det kändes ganska rejält i musklerna… Väl framme hann allt varmvatten ta slut innan bärarna kom fram med mina rena kläder (låter ju helt barockt) så dusch uteblev den kvällen. Kräktes nästan av min egen stank i sovsäcken den natten… Kvällen tillbringades annars så nära kaminen i allrummet som möjligt, där en stadig kolhydratladdad middag intogs. Tidigt i säng, då det inte fanns någon elektricitet. Jag hade helt missat att ta med mig ficklampa, men som tur var hade Laura en kombinerad minimal cigaretttändare/ficklampa…mycket rutinerat… Trots det var det aningen meckigt att ta av sig linser, hitta rätt kläder i väskan och komma till rätta i sovsäcken. Det var sjukt kallt i rummet, det blåste praktiskt taget rakt genom väggarna, så det var bara dra på sig flera lager kläder samt mössa. Sovsäcken visade sig dock vara av bra kvalitet så det dröjde inte länge innan allt utom huvudet var uppvärmt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar