Dag 9 – Bilresan från helvetet

Vi var alla rätt angelägna om att komma tillbaka ”hem”, inklusive chauffören, så vi kom iväg hyfsat tidigt. Första sträckan var som sagt på grusvägar, och trots att det var en fyrhjulsdriven jeep med förhållandevis sjysst stötdämpning, kastades vi upp och ned, och åt sidorna som vantar. Speciellt jag, som till en början tyckt att jag placerat mig strategiskt i mittbaksätet, för att undvika åksjuka och kunna sträcka lite på benen. En fördel var att vi nu satt så lågt jämfört med bussen att stupen skymdes, iaf där det fanns lite buskage längs vägen. Jag hade naturligtvis räknat med att det skulle gå snabbare med bil, delvis för att det var nedför, men på dessa vägar gör 20 km/h istället för 10 sjukt stor skillnad för läskighetsfaktorn… Tokchauffören gjorde helgalna, stressade omkörningar, backade gärna nedför berget vid möte, och tutade som en galning innan varje krök – men körde ändå på i samma hastighet. Slog mig att det nog gått inflation i tutandet, för fordon från varje håll räknade liksom kallt med att den andra skulle stanna och körde sedan bara rakt på. Vi fick uppleva ett par halsbrytande inbromsningar i kurvorna, där bilarna inte stannade mer än nån meter från varandra, och sedan kivades chaufförerna om vem som skulle backa… Tillslut fick vi be chauffören sakta ned, vilket han motvilligt gjorde, säkert hela 2 km/h.

Lunchstoppet var välkommet, framförallt för att det betydde att resten av resan skulle gå på asfalterad väg, och således inte skumpa så mycket uppochned. Jojo… Nu förvandlades den redan stressade chauffören till en regelrätt kamikaze-chaufför; man kunde liksom se hur han kröp ihop framför ratten och tänkte att nu jävlar skulle han ta igen all förlorad tid. Jag, fortfarande i mitten, fick nu hålla i mig i framsätena så gott jag kunde för att inte krossa mina medpassagerare mot bildörrarna i varje sväng, alternativt hamna med trynet på växelspaken. Neil proppade in hörlurar till sin Ipod, Tracy läste frenetiskt, och Nicola var mest tyst, men jag kunde inte låta bli att ge ifrån små skrämda läten då och då, och tillslut var jag så uppskrämd att jag röt till chauffören att sakta ned. Då hade han slirat ur ett par kurvor, gärna där vattnet var decimeterhögt pga av att vattenfall korsade vägen. Bilder från Musse, Långben och Kalles husvagnssemester passerade, något oväntat, revy; ni vet, där de tar sig nedför ett berg, med bara två hjul kvar på vägen, och husvagnen voltar ned… Ja, fy faan, jag önskade ett par gånger att jag istället satt på helvetesbussen, trots att den skulle ta dubbelt så lång tid.

Väl framme i Kathmandu var vi nära att krocka på motorvägen och nu var Neil riktigt förbannad. Vår guide och bärare, de tokarna, bara sov i baksätet hela vägen. Äntligen hemma, jag skulle få bo hos Nicola och Neil de resterande dagarna, var det sjukt skönt att bara kunna slappna av, uppdatera sig på världsläget och få dra på sig rena, icke svettstinkande kläder.

Nu när jag skriver det här, tillbaka i Kabul, kan jag konstatera att det var mer äventyr att vandra i Himalaya än vad jag föreställt mig, men trots all smärta, rädsla och hårt slit är jag glad att jag fick och tog chansen att uppleva något helt nytt och så fantastiskt vackert! Dröjer kanske innan jag gör om det, ska jobba lite på min höjdrädsla, men kan definitivt rekommendera det!

Resterande dagarna i Kathmandu unnade jag mig massage och goda middagar, ett gäng tempelbesök och allmänt turistande, slappande framför tvn samt med att shoppa upp mina sista slantar. Köpte på mig allehanda varma kläder, mössor och vantar, tjocka tröjor och en otroligt varm Yakullssjal, som jag nu bär med mig överallt, även i sängen… Inhandlade också ett gäng inredningsprylar, som jag hoppas kan sätta lite färg på mitt trista Kabul rum (trots den havsblåa heltäckningsmattan).

Eftersom jag var tvungen att flyga via Delhi hade jag planerat in några dagars sightseeing där. Hann med de viktigaste monumenten, ytterligare lite shopping, och ett par riktigt goda middagar innan det var dags att återvända till ris-och brödlandet. Delhi är f ö en stad som jag tycker man bör undvika, den är skitig, skrikig och obehaglig – har sällan känt mig så uttittad och jagad, och då bor jag ändå i Kabul…- , så det känns extra träligt att jag måste tillbringa så mycket tid ”in transit” där så fort jag vill ta mig nånstans. Flygplatsen är dessutom en av de sämsta jag varit på. State of the art säkerhet, åtminstone ytligt sett, men de tycks tro att bara för att man har stämplar överallt har alla säkerhetshot eliminerats… Skulle inte förvåna mig om de stämplar mig i pannan nästa gång… annars är de mest inkompetenta och krångliga, och andelen skitförbanande passagerare är förmodligen bara högre på nån amerikansk flygplats… Jaja… Fick f ö öva lite mer på att bota min flygrädsla på väg till Kabul från Delhi. Väl framme, precis innan vi skulle gå ned för landning (vi kunde klart och tydligt se bebyggelsen på marken) meddelade kaptenen att sikten var för dålig för att kunna landa. Huh?? Vi skulle cirkla tills det blev bättre… Efter en timme hade det visst inte förbättrats, så då meddelade kaptenen att vi skulle flyga TILLBAKA till Indien, till Amritsar på gränsen till Pakistan. Tjip, sagt och gjort, efter 4 timmars flygande landade vi i Indien, där vi tydligen skulle tanka. Förmodligen också laga planet, för jag tror snarare det var något tekniskt fel än ett väderproblem. En timme senare lyfte vi igen och kunde nu landa utan problem i Kabul. Så en resa på planerade 2 timmar tog istället 7, skoj.

Hursomhelst var det faktiskt rätt skönt att komma ”hem”. Senaste dagarna har det dock varit snorkallt i rummet och jag har vaknat med feber och huvudvärk av värsta sorten. Så nu har jag fått min lilla plåtkamin installerad, och rummet är numera som en bastu! Skönt!

Ska lägga på lite mer ved på brasan nu, och laga lite middag. Till er som är hemma i Sverige – vi ses om ganska exakt 5 veckor, inshallah! Kram!

Ps. ursäkta längden på inlägget, men var tvungen att slutföra Nepalåterberättandet innan jag glömt allt...Ds