Just nu är det som sagt bröllopssäsong, så här i lagom tid innan hela landet lamslås av vinterkyla och större delen av befolkningen varken har råd att äta eller värma sig... Bröllopen förtjänar faktiskt ett helt kapitel för sig själv, de var både väldigt intressanta och roliga, men samtidigt helt knasiga... På det förra temat kan nämnas det faktum att jag äntligen fått se alla vackra afghanska kvinnor utan vare sig burka eller sjal. Det är märkligt vad en människas hår faktiskt gör för hennes/hans identitet, och hur man liksom inte sett hela personen förrän de tar av sig sig huvudsjal. Möjligen åt det ytliga hållet, men i vissa fall blev mina kvinnliga kollegor som helt nya människor när de fick visa upp sitt fantastiskt vackra hår, och klä sig i mindre säckiga och heltäckande kläder... Många kvinnliga muslimer skulle säkert inte hålla med, men jag tycker det är sorgligt att se hur halva befolkningen måste gömma sig mest hela tiden. Jag har dock aldrig sett så mycket glitter, paljetter och juveler i samma rum tidigare, det var 10 ggr värre än julpysslet på lågstadiet... Det var också en otrolig glädje hos alla, som var inspirerande att se. Ja, förutom hos bruden då, för traditionen bjuder visst att hon skall sörja att hon nu lämnar sin familj för sin mans familj... På det första bröllopet drog bruden inte på munnen en enda gång, vilket förvisso är ganska imponerande då hon satt uppflugen på samma tron i flera timmar. Möjligen log hon i mjugg när jag blev upptvingad på dansgolvet för att dansa för det nyblivna paret... En av brudgummens systrar tog resolut min hand och uppmanade mig att komma med och dansa, och när jag väl fått allas uppmärksamhet, som den enda vitingen i rummet (åh, liten detalj - detta var ett litet afghanskt bröllop med cirka 500 gäster...) satte hon sig helt sonika på sidan för att titta på. No backing out, så jag fick snällt vicka runt där på mattan i min pinsamma ensamhet...helt nykter skall tilläggas! Efter att nära inpå snubblat på mattkanten minst fem gånger drog jag upp ett par tjejer till och fullföljde min plikt låten ut. Musiken kan bäst beskrivas som traditionell afghansk musik fast modernt remixad till nåt helmärkligt elektrodance dunkadunka som spelades på högsta volym. Ganska långt ifrån det som spelas på svenska klubbar, som man iaf har någorlunda koll på hur man åmar sig till...
Till de mer märkliga sakerna hör att kvinnor och män separeras i olika rum, eller snarare de är i samma rum, men det är avdelat med en lång vikvägg så att man inte kan se varandra. På det första bröllopet var de endast brudgummen och hans manliga släktingar som fick komma in till oss. Efter ett par timmar hade de lyckats rigga upp en skärm på vilken vi i fem minuter fick beskåda männen när de dansade. Efteråt fick jag veta att bruden aldrig ens visats upp på männens sida, så min manliga kollega hade ingen aning om hur hon faktiskt såg ut... På det andra bröllopet var det aningen mindre barockt, där var alla de manliga släktingarna och vännerna med och dansade inne i kvinnorummet för bruden, och brudgummen kom senare runt och tackade alla (500 gästerna) för att de kommit.
En annan intressant detalj är att paret själva knappast har något att säga till om. Släktingarna förhandlar fram allt, och det verkar som om dautm beslutas max en vecka i förtid. På de bröllop jag var på förstod jag det som att paren känt varandra sen tidigare, och de var dessutom i ungefär samma ålder, men i en majoritet av fallen har de aldrig ens träffats och det kan skilja så mycket som 40 år mellan man och kvinna. Det är också väldigt vanligt med månggifte...i bemärkelsen att en man har fler fruar.
Eftersom dessa tillställningar är så gigantiska hålls de i speciella wedding halls, som utfrån sett ser ut som vilket hotell i Las Vegas som helst. Jag tror att neonskyltarna och skulpturerna förmodligen står för 50 % av Kabuls elförbrukning, det blinkar som värsta tivolit...
Som sagt, det var en delad upplevelse, det var väldigt roligt att bli inbjuden och få möjligheten att se vad som döljer sig under alla de där sjoken av tyg, men lite sorgligt att se att man inte ens kan umgås kvinnor och män vid något så festligt som ett bröllop.
Min arbetsvecka började redan idag, jag har massor att göra innan vi sticker iväg till Nepal på torsdag, så jag får berätta mer någon annan gång! Dessutom håller mina händer på att förfrysa, de har tyvärr missat den lilla detaljen med isolering av sina hus. Lätt hänt kanske, i tropiskt klimat, men inte så lyckat vid inlandsklimat med temperaturer ned mot minus 35 på vintern... Det går ned till 0 gradigt på nätterna nu, men är fasen inte många grader varmare i husen. Jag sover redan med yllesockor, dubbla nattlinen och dubbla tjocka filtar och vaknar frusen in i märgen...Och, ja, jag har räknat till 32237273 'but you are Swedish...' kommentarer varje gång jag beklagar mig över kylan. Fortsättning följer...
Till sist vill jag bara bidra med en kommentar till det amerikanska valet, enligt den gamla devisen 'en bild säger mer än 1000 ord'
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar