Kontantlös men med nya skor

Har just återvänt till hotellet efter en lång dag som avslutades med ett möte med ett företag som vill skänka pengar till ett utbildningsprojekt i Afghanistan. Det är vi naturligtvis väldigt tacksamma för! Jag fick följa med för att försöka ge en bättre bild av hur det är att arbeta i Afghanistan, men det ställdes ganska många kluriga, detaljerade frågor om just utbildningsprogrammet så jag kände väl kanske att jag borde varit bättre förberedd och påläst...nu hade mina kollegor gjort ett sånt himla bra jobb med att redan övertyga dem så förmodligen ingen större skada skedd. Hursomhelst väldigt intressant att få träffa våra givare och veta lite mer hur de resonerar, speciellt i det rådande ekonomiska klimatet. Apropå det senare, eller snarare trots det, råkade jag bara ta vägen hem genom Covent Garden (aka posh shoppingområde) och hittade naturligtvis ett par skor jag inte kunde vara utan, speciellt inte med tanke på att det var löning idag. Hade naturligtvis kollat kontot idag och visste att det fanns en del sköna slantar där, men det gick inte att betala med kortet. Här använder de bara chip verkar det som, och häromdagen kunde jag ta ut i ATM, så jag tänkte att det knappast kan vara avmagnetiserat. Fick springa iväg och försöka ta ut kontanter men det funkade inte heller. Och jag som redan snört på mig 'mina' nya dojjor...pinsamt. Som tur var lyckades jag hitta en sista skrynklig sedel. Så nu sitter jag mer eller mindre kontantlös, dock med ett par sjukt snygga skor förstås, men med en helg kvar i London...blir nog ett telefonsamtal till banken imorrn. Kan hända att jag chockat kortet såpass efter noll aktivitet i Afghanistan att banken tror att det blivit snott...det har det ju inte, men möjligen helt övertaget av shoppingdjävulen jag verkar ha på axeln...

På temat världen är liten var jag och klippte mig igår, precis mittemot kontoret på ett ställe som blivit rekommenderat av en kollega. Killen var helt fantastiskt rolig och vi hade jätteintressanta konversationer. Dessutom är det den första frisör jag stött på som verkligen engagerat sig och kommit med tips och ideer. Och nej, inte gay. Kanske borde droppa mitt visitkort där, hmm...;) Ett glas vin ingick i servicen också...tyckte det var en sjukt bra affärside! Hursom, en av de andra tjejerna som jobbade där inne visade sig komma från Jönköping...vad är oddsen? I en stad som London, där det måste finnas en miljard frisörer??

Jaja, nu ska jag väl äta min sorgliga middag, bestående av frukt och bröd inköpt i den lokala kiosken...

Kram på er!

Nästa huvudstad, nästa kontinent...

Jaha, 12 härliga timmars flyg och vips sitter jag i en annan huvudstad...även denna gång bloggar jag från lobbyn på hotellet, med den minimala skillnaden att det inte finns en massa ständigt leende thaiare överallt som underdånigt lyder minsta vink. Ja, inga britter heller för den delen. Kanske därför att detta hotell kanske förtjänar max två stjärnor not Bangkok-hotellets fem, hmpf...usch, vad lätt det är att bli bortskämd :)!

Resan hit gick ganska smärtfritt, bättre än förväntat då jag för ett par dagar sedan drabbades av huvudvärken från helvetet, med tillhörande feber och muskelvärk. Samma kväll som Anna åkte hem förvärrades det och var tillslut övertygad om att hjärnan skulle sprängas, alternativt att jag dragit på mig någon konstig tropisk bakterie. Lyckades stapplande ta mig till akutmottagningen på ett närliggande sjukhus, där det togs alla möjliga blodtester, och jag fick smärtstillande intravenöst. Efter all denna drama kunde doktorn konstarera att det allra troligast rörde sig om en enkel jävla influensa...mycket väsen för ingenting alltså, och fullpumpad med piller av alla de slag kunde jag fortsätta semestra nästan som vanligt de sista två dagarna.

Anlände tidigt imorse till vad som verkade vara ett soligt och vårvarmt London, eftersom britterna på planet hade iklätt sig både flipflops och kort kort. Blev lite misstänksam på tåget in till stan dock, då folk klev på i vinterjackor och stora halsdukar...hmm? Efter en ganska kort promenad (dock fylld av svordomar eftersom min ena rullväska blivit sned och envisades med att vobbla runt hela tiden) nådde jag äntligen hotellet kl 8, bara för att få veta att jag inte kunde checka in förrän tidigast kl 14. Skoj... Så det var bara att ge sig ut i, vad som till slut kunde konstateras var, det fantastiska vårvädret och utforska omgivningarna. London är riktigt vackert, vårblommor och gröna gräsmattor överallt! Hann med en riktigt lång promenad, och tycker nog jag kan säga att jag sett det viktigaste i London redan idag :)Mötte sedan upp med en gammal Uppsalakompis för ytterligare lite sightseeing och middag, och är nu som sagt tillbaka på hotellet, redo för en lång natts sömn! Om jag inte har ett alldeles för upptaget schema alla dessa kvällar (yeah, right) kan det tänkas att jag får för mig att ladda upp bilder...men bara kanske.

Tillbaka i Bangkok

Ojoj, veckan på beachen bara flög förbi, och nu är vi tillbaka i Bangkok, utmattade efter den kanske obekvämaste bussresan nånson, men galet solbrända och fräscha :) typ... Vi spenderade en natt på ett sunkigt hotel på en av de större beacherna, innan vi letade oss vidare söderut till en lite mindre, lugnare (trodde vi i vår enfald) strand med små mysiga bungalows precis vid strandkanten. Spenderade första dan med att tilldra mig första gradens brännskador på vaderna, de var mer blålila än något annat... andra dagen låg jag i skuggan och tredje dagen regnade det halva dan...Kanske lika bra, fick vila den stackars huden, om än något ofrivilligt. Efter tre dagar bytte vi till nästa ställe, då Koh Samet, tack vare sin närhet till Bangkok, fullkomligt invaderas av thailändska tonåringar på helgerna, och dessa av någon märklig, otroligt diskriminerade anledning, hade förtur till rummen...vi blev mer eller mindra utslängda alltså. De hippa tonåringarna livade förstås upp stämmingen med att dricka Singha och fulwhiskey hela kvällarna och sjunga falsk thaikaraoke. Ja, påminde lite om festerna vi brukade ha i Kisäng, fast lite mer exotiskt med palmer vajandes mot solnedgången. Kan också konstatera att thaiarna blivit den nya tidens japaner, i form av ett evigt fotograferande och poser av alla möjliga slag. Skulle tippa på att 75% av dem hade en sprillans ny systemdigitalkamera dinglandes runt halsen. Alla släpade de dessutom omkring på stativ, så att det påminde om Kalle Ankas zoologiska expedition. Var rätt sugen på att fråga om det var utförsäljning nånstans, och ska nog ge mig ut på kamerajakt för att kolla upp vad man får ge för en sådan... för nu återstår fyra dagars shopping, massage, möjligen ett par träningspass om jag blir riktigt sinnesförvirrad, samt sightseeing i expressfart med Anna. Sen bär det av mot London, och tillbaka till verkligheten...kommer bli ett bryskt uppvaknande... kram på er!

Framme i Thailand!

Hej på er alla därhemma, och tack för alla grattisönskningar som trillat in under dagen! Kom fram tidigt som attan i morse, efter en svajjig flygtur i en riktigt gammal kärra. Har nu varit vaken närmare 36 timmar, och är utmattad till gränsen på galen... Har nostalgitrippat en hel del, och varit och kollat in min gamla 'gata i stan' - redan gått 3 år sen sist jag var här nu! Har dessutom hunnit med en massage, lunch på Cabbages and Condoms och promenad längs Sukhumvit. Life is good..:) På eftermiddan kom Anna fram, och vi har precis kommit tillbaka till hotellet efter en kortare shoppingtur. Hotellet har varit jättegulliga och skickat både blommor och frukt som födelsedagspresent!

Om vi orkar, ska vi försöka svida om och ge oss iväg till en sjysst restaurang för middag och drinkar, sen hoppas jag på en hel timmars sömn så vi orkar fortsätta äventyren imorrn..:)

Puss o kram!

Crisis management

Ibland undrar jag lite försiktigt vad det är för dålig karma jag lyckas dra på mig, och skälen till detta. Inom loppet av tio minuter lyckades jag idag förlora fem timmars arbete på ett projektförslag samt mottaga informationen att flighten mellan Kabul och Delhi på fredag är inställd...Ringde min kollega på branten till nervöst sammanbrott som fick vända tillbaka med bilen och leda mig ut ur kontoret... Nu kanske jag överdriver detta aningen, och satt i proportion är ju detta inte särskilt allvarligt, men jag fascineras av sanningshalten i uttrycket om att olyckor har en elak tendens att sällan komma ensamma...måste bygga på nån slags statistiska undersökningar... Hursomhelst, efter fanatiskt rundringande visade det sig att flighten trots allt inte är inställd, utan att det är något problem med min väns biljett. Förjävligt för honom, men jag drog trots allt en lättnadens suck... Så nu återstår bara det lilla delikata problemet med att återskapa de senaste timmarnas jobb. Har hällt upp ett glas vin, satt på mig mysbrallorna och kavlat upp ärmarna...ska nog lösa sig!

Världen är liten...

Har jobbat stenhårt på den sociala biten hela helgen och bestraffas nu såhär i efternhand med mördande sömnbrist...men det var det värt! Träffade riktigt trevliga människor och tvingade på folk mitt visitkort till höger och vänster. Bland annat en kille som det, efter en stunds konverserande, visade sig hade gått på University of Maryland där jag var 05-06. Det är ett ganska stort universitet så det är ju inte helt otippat att man skulle springa på nån därifrån, men när det visade sig att vi också tagit exakt sammam, helkonstiga kurs och suttit ett par rader ifrån varandra hängde hakan ganska långt ned...helt sanslöst sammanträffande! Ska bli spännande och se vad nästa sammanträffande blir, eller vem man lyckas springa på på nästa obskyra fest i Kabul...

Har som ni märkt inte skrivit på ett tag, det brukar bli så när jag haft lite sensor overload och för många intryck att sortera att man inte ens orkar tänka efter... Min Mazar vistelse var väldigt givande, och jag förstår våra projekt mycket bättre nu. Det var också fantastiskt att se vilka otroliga kollegor jag har där uppe, deras motivation och engagemang var verkligen smittande! Dagen innan jag skulle åka tillbaka till Kabul skedde det en översvämning sent på kvällen i en liten by ute på landsbydgen, och då de flesta afghaner bygger sina hus av typ lera och halm, spolades ett femtiotal hus helt bort. Människorna hann precis rädda sig själva, men såvitt jag vet dog eller skadades ingen. Vi var där som de första på plats dagen efter och bidrog med lastbilar som kunde börja pumpa bort vatten, samt delade ut filtar. Lite knepigt att säga kanske, men det var förstås spännande och intressant att delta i en katastrofinsats, om än på liten skala. Det är så otroligt mycket man måste tänka på, och försöka hålla huvudet kallt samtidigt som man måste bevittna människors lidande. Jag blev kvar ett par dagar extra på grund av detta, men tog mig tillslut tillbaka till Kabul i en minst lika hårresande flygresa som ditvägen.

Veckan och helgen som varit har bara flygit förbi, och nu återstår endast 4 dagar innan jag ger mig av mot sol och strandliv, shopping och massage. Som vanligt ett fett inshallah över allt man gör här men den här gången SKA jag komma iväg! Efter två veckors softande väntar en veckas introduktion i London, ska bli riktigt spännande att få veta mer om vad de sysslar med där och hur de kan stödja oss ute i 'fält' på bästa sätt.

Usch, nu är ögonlocken tunga...kram!