Avresa närmar sig, tror jag...

Har igår sett min första riktiga ultraljudsbild, på en ca 16 veckor gammal bebis - det var underbart! Det blir ett helmärkligt tidsperspektiv när man inser att nästa gång jag ser den lilla krabaten är han eller hon förmodligen minst ett halvår gammal... Börjar inse hur lite jag egentligen hunnit tänka på vad som komma skall, men kanske är det bra att inte göra sig för många föreställningar och skapa förväntningar, för att sedan upptäcka att verkligheten var väldigt annorlunda. Men jag önskar dock att jag visste hur jag kunde förbereda mig bättre; i nuläget vet jag inte ens vad jag bör packa för kläder...och jag har som tidigare påpekats inte ens någon biljett. Efter mitt senaste skype chattade med personalansvarig lyckades jag få honom att säga att det vore bra om jag kunde sikta på den 15 aug. Antar att han kanske menar att jag bör vara på plats då, men jag väljer att förstå det som att jag bör åka då... I morgon väntar alltså en hel del mailande och forskande, så att jag med gott samvete och avslappnat kan ägna mig åt att umgås med mina vänner på lördag. Åh, just det - har fått mitt intyg från FN praktiken i paket, skall hämtas ut på Hemköp, väldigt högtidligt. Det tog dem för övrigt bara 8 månader att skicka...

Panikattacker..

..väckte mig åtminstone ett par gånger inatt, men jag lyckades skaka bort dem genom att tvinga mig själv att tänka på annat. Jag tror de triggades mest av insikten om att risken att jag aldrig kommer komma tillbaka ibland blir lite för sannolik. Jag känner mig som i limbo, har inget avresedatum och kan alltså inte till 100 % ställa in mig på att åka inom en snar framtid. De kan fortfarande dra tillbaka erbjudandet, och sedan jag diskret försökte hinta att jag omöjligen kan börja 1 augusti, som kontraktet förskriver, har jag inte hört något... Men jag har tagit mitt beslut att åka och tänker stå vid det tills jag är överbevisad om att det är ett oklokt sådant - då får de skicka hem mig (förutsatt att jag ens blir ditskickad förstås). Känner mig som världens modigaste och räddaste på samma gång, vad betyder det?

Förbannad svensk byråkrati och dålig service...

...jag blir så trött... Jag skäms å det svenska vårdsystemets vägnar, när jag nu tre dagar i rad fått ursäkta mig och försökt förklara för mina blivande kollegor i Kabul att man minsann inte bara kan få träffa en läkare här. Landstinget Södermanland utfärdar nämligen inte hälsointyg, eller tar de tester som behövs, framförallt inte på sommaren, då man bara får komma om man är mer död än levande. Istället hänvisar den en till närmaste privatläkare. Jojo, närmaste sådan finns i Norrköping eller Stockholm och tar hutlösa priser. Jag lyckades till slut boka ett besök på en klinik i hufvudstaden, där jag varit förut. De är specialister på utlandstjänstgöring så väl där borde undersökningen, till det facila priset av 3000 riksdaler, inte innebära några större motgångar. Men att få någon ersättning från landstinget går inte...tur då att blivande arbetsgivaren står för kostnaden, men de ser väl, precis som jag, förmodligen också det ironiska i att det tar längre tid och kostar 10 ggr mer i Sverige än i Afghnistan att få en underskrift på att man är frisk...  Visserligen har jag blivit upplyst om att det tar 2 veckor för Ministry of Economy i Kabul att lämna ut ett faxnummer till vilket man sedan kan skicka sin ansökan om arbetstillstånd, men i alla fall...

Så var det gjort...

...har nu tackat formellt ja till jobberbjudandet. Ett steg närmare. Mailade iväg ett gäng frågor igår och fick tillfredsställande svar. Verkar som om det som står mellan mig och ett år i Kabul just nu framförallt är huruvida min referenser i New York talar väl om mig eller ej, samt om jag blir någorlunda friskförklarad efter en grundlig läkarundersökning. Resten, såsom visum och arbetstillstånd verkar vara tänkt att det skall lösa sig på plats. Träffar doktorn i Stockholm om en vecka. Innan dess blir det road-trip till Trondheim, hoppas att den friska luften och vackra naturen skall ge mig det fokus och den energi som jag misstänker kommer krävas de kommande veckorna. 

Första försöket...

Det finns en möjlighet att jag får ångra detta, för tanken är att jag i denna blogg skall berätta för er därhemma om min förmodade förestående vistelse i Afghanistan. Förmodade för att det kvarstår ett par praktiska frågetecken som måste rätas ut.  Men jag resonerar som så att skulle jag nu falla på mållinjen och inte få åka, hoppas jag att jag snart får anledning att blogga om något annat hursomhelst. I tanken är jag dock redan där, i Kabul, med en känsla som till 95% består av glädje, stolthet och spänning, och till 5% av "vad faan har jag gett mig in på"-tvivel och ohämmad rädsla. Jag har egentligen sedan länge bestämt mig för att tacka ja, skulle jag få chansen att åka, men med den inneboende schizofrenin som jag tror de flesta av oss är begåvade med, kommer jag nog behöva ett gäng mentala matcher med mig själv för att bli övertygad om det kloka i det här beslutet. Och människor i min närmaste omgivning påverkar mig naturligtvis också; ibland undrar jag om jag låter det ske i alldeles för stor utsträckning. Kanske är ett av skälen till att jag vill åka att jag vill bevisa, både för mig själv och andra att jag är redo för utmaningen. Only time will tell.