Det visade sig att idag är första dagen på Ramadan, så det är nationell helgdag idag. Hänger ändå på kontoret, tänker att om jag stirrar tillräckligt länge på skärmen kanske jag lyckas åstadkomma något...är det inte så man jobbar på kontor? Lyssnar på P3 Morgonpasset, de har precis haft ett inslag om Csar, den dansande Pumi-hunden, som med sin matte blivit inbjuden att framträda hos Oprah Winfrey...Ja, vad ska man säga... Det känns väl iofs skönt att någon svensk kan upprätta vårt skamfilade 'idrotts'-rykte aningen, såhär veckorna efter en sorgligt utebliven medaljskörd i OS. Se mer av eländet här. - "Ögonblicken vi helst vill glömma".
Varför de tippade svenska medaljerna uteblev är ju svårt att säga, men ganska säkert är iaf att Afghanistan vid nästa OS kommer att ha en betydligt större och grymt motiverad trupp än årets 4 tappra deltagare. En av dem lyckades nämligen bärga hem en brons-medalj i Taekwondo, vilket också betydde första OS medaljen någonsin för detta sargade land. Denna 21-åriga Nikpai har nu uppnått nationell-hjälte status, och varje dag på vägen mellan kontoret och huset åker vi förbi huset där de i en veckas tid fira medaljent och hans hemkomst. Stora plakat med porträtt och diverse utsmyckningar i afganska färger pryder vägen, huset och murarna runtomkring. Det florerar en hel del rykten om vad hjälten belönats med, allt från ett helt nybyggt hus från självaste president Karzai, 50 000 dollar i prispengar från ett lokalt mobilföretag samt ytterligare 50000 i träningsstipendium. Med tanke på kvinnors desperata situation i det här landet kan jag tyckas att också Robina Muqimyars bedrift borde uppmärksammas i samma utsträckning- hon blev den första afghanska kvinnan att tävla i ett OS nånsin i Aten 2004, och kunde återvända i år till Beijing. Med tanke på att talibanera helt förbjöd kvinnor att delta i sporter, har hon lyckats nå ganska långt på några få år. Robina slutade visserligen allra sist av de 85 tävlande i hennes gren - 100 meter - då hon sprang i mål på 14,8 sekunder, med en sjal på huvudet.
Om inte annat så kanske det kan skapa lite hopp hos unga afghaner om att drömmar kan gå i uppfyllelse, i ett Afghanistan som för varje dag verkar sjunka djupare ned i kriser av alla möjliga slag.
1 kommentar:
Hej!! Äntligen har jag kommit hem så jag kan läsa dina underbara inlägg! Jag tycker att ditt boende ser riktigt fint ut, jobbigt bara att all säkerhet är så nödvändig... Förstår att du har en del att sätta dig in i på jobbet men det låter som om du klarar dig jättebra!
NY var så klart fantastiskt, förstår verkligen varför du älskar den staden.
Stor kram från Susanne
Skicka en kommentar