Upp igen astidigt, käka frukost tillagad över öppen eld och snabbt packa ned allt igen. Utan att gå in på närmare detaljer kan jag meddela att det krävs en viss teknik för att kunna utnyttja de i den här delen av världen mer vanliga ”squat” toaletterna, dvs sådana som är nedsänkta i golvet och som man bara kan huka över. När låren krampar vid minsta ansträngning blir det dessutom ännu mer obekvämt… Efter ett par dagar en route resulterade detta fenomen i ihållande magknip, men det var bara att bita ihop…
Hursomhelst, vi hade kollat kartan och förberett oss på en ordentlig stigning första timmarna – på bara några kilometer skulle vi avverka 700 höjdmeter. Igen vandrade vi genom sagolik natur, förvridna mossbelupna träd, rhododendronbuskage, gigantiska ormbunkar och någon slags tallar. Det doftade skog, nästan som hemma! Den ordentliga stigningen började dock inte förrän strax innan vi hade planerat ett lunchstopp. Sista biten var fruktansvärd, rakt upp för en brant, där det krävdes vila varannan minut. Jag hade fått följe av en flicka i 7-årsåldern, som förmodligen sprang denna sträcka mest varje dag. Efter lite inledande blygsamhet tog hon min hand och höll den resolut hela vägen uppför berget. Tror faktiskt det hjälpte!
Väl uppe började naturen ändra sig igen, färre och färre träd ersattes med buskar och klippblock, och det kändes i luften att vi tagit oss en bra bit uppåt. Nu kunde man börja se mer av de snöklädda topparna som förut bara skymtats bakom de närmsta bergen. Om man vände sig om och såg tillbaka ned längs dalgången kunde man se molnen komma krypande uppför – nästan lite spöklikt!
Denna dag korsade vi inte mindre än två riktigt långa hängbroar, ett 30tal meter över forsen nedanför. Sjukt läskigt, var nära att vänd om första gången, och det enda som fick mig över var att upprepa mantrat ”titta inte ned” hela vägen över – blicken var fastlåst på andra sidan. Bevittnade ett antal olika tekniker, Nicola, som också tyckte det var obehagligt med broarna, valde att jogga över helt själv, medan en japanska vi mötte vi ledas över med maken på ena sidan och guiden å andra. Tror t o m hon blundade hela vägen… Såhär i efterhand är jag mäkta stolt över att jag inte bort ihop totalt pga av höjdrädsla, varken på nån bro eller vid de tillfällen då stigen var en halvmeter bred och det stupade rakt ned.
Sista biten denna dag avverkades i strålande sol, med en fantastiskt klarblå himmel. Tror t o m jag lyckades utverka lite solbränna, åtminstone på ena underarmen… Vi hann dessutom fram i god tid innan solnedgången och hann njuta en stund i solen med benen utsträckta. Så fort min packning anlände kastade jag mig i duschen, som var en 3 mm bred stråle solvarmt vatten. Om man råkade komma mer än en armslängds avstånd från vattenstrålen hackade man tänder av köld, men ack så skönt det var att få duscha bort all svett och skit!
Återigen tillbringades kvällen så nära kaminen som möjligt utan att elda upp kläderna. Detta gästhus hade lyx såsom bitvis elektricitet, men detta till trots var jag inpackad i min sovsäck kl 8, och i djupsömn en halvtimme senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar