Självmordsbombare på lite för nära håll...

Idag på eftermiddagen runt kl 2 smällde det till rejält, så att både väggar och fönster skakade ordentligt. Det stod snabbt klart att det berodde på en explosion av något slag, och ganska snabbt kom information om att det var en bomb som utlösts. I den riktningen där det skett ligger bland annat en shia moske och en stor gymnasieskola, och det gick ett par oroliga minutrar innan vi visste vad som faktiskt blivit attackerat. Det senaste är att det var en självmordsbombare, antingen på cykel :s, eller till fots, som attackerat ett ambassad fordon - tyskt sägs det. Knäppskallen verkar ha missat sitt tänkta mål och utlöst bomben för tidigt, vilket resulterat i civila dödsoffer, men vi vet inte hur många än. Det ägde rum ca två kvarter från vårt kontor, därav den höga smällen, och under större delen av eftermiddagen var vi under lockdown på kontoret. Nu har vi tagit oss hem, och jag kollar nyheterna med jämna mellanrum för att se vad som egetligen hänt... Samlar på mig massor av erfarenheter, men att känna efterchocken av en bomb är onekligen en av de sämre...

Glad advent!

Yes! Har nu iaf betalt för alla mina biljetter hem, så nu är det bara vädergudar och talibaner som kan hindra mig. Är fortfarande lite oroad över situationen i Bangkok, men vad som än händer där tar jag mig från Kabul på fredag oavsett sen får vi se var jag hamnar...

Har haft en lagom skön lördag, bara lite jobb och därtillhörande ångest. Tog jättelång sovmorgon, och gjorde mitt bästa för att ignorera de högljudda byggarbetarna på tomten bredvid så länge som möjligt. De rev nyligen ned muren mellan vårt hus och deras, med motiveringen att den var för låg. Nu har de byggt upp den igen, och den är säkert 1,2 dm högre än den förra... Denna kommer dock att byggas på med taggtråd - säkerhetsrekommendation från London. Så snart är vi helt omgivna av taggtrådsprydna murar. Har återigen påpekat att det står i våra säkerhetsriktlinjer att vi skall fly över muren på baksidan om vi blir attackerade från framsidan. Detta måste uppenbarligen ha skrivits innan rekommendationen om taggtråd, för det verkar minst lika farligt att försöka klätta över taggtråd som att möta ett talibangäng...bara hoppas på att de kommer ver muren på baksidan så vi kan springa ut genom grinden på framsidan...

På eftermiddagen hade jag baka kaka lektion med min ena kollega och Fahima som lagar maten åt oss. Vi gjorde kladdkaka med extra mycket choklad, och banankaka med massa valnötter och mandlar. Igår fick jag till en riktigt god mjuk pepparkaka som det bara återstår smulor av. Att baka har blivit lite av terapi för mig, det innebär nån slgas normalitet i den annars sjukt märkliga världen jag lever i här... Igår kväll var jag på lite adventsfika hos en svensk organisation här, de bjöd på supergod glögg, massvis med pepparkakor och risgrynsgröt! Fick riktigt mycket julkänsla, nu är det bara snön som saknas!

Imorrn påbörjar jag min näst sista jobbvecka det här året, och jag tror det kommer gå rasande fort till julsemester så vi ses snart, inshallah!

Kram Josephine

Blä....

Fasen vad motigt det varit senaste veckan... Det enda som gör mig glad numera är tanken på att få komma härifrån, så jag har bokat en resa till Thailand över Eid högtiden som varar mellan 7-11 december. Skulle precis boka mitt hotell vid stranden när jag slog på nyheterna, och nu har de jädrans demonstranterna i Thailand ockuperat flygplatsen i Bangkok, och inga plan kan varken lyfta eller landa... Va faaan! Har ju sedan en hemresa till Sverige bokad ver jul, men jag har ännu inte betalat för biljetten mellan Kabul och Delhi. Hade planerat göra det imorrn, och skulle för detta ändamål åka in till stan och ta ut pengar nu ikväll. Nähä, det var strängt förbjudet, 'SECURITY', så det blir ingen biljett för mig imorrn... Jag skulle inte bli förvånad om, när jag väl lyckas skaffa fram pengar, och skall hämta ut biljetten så har de avbokat den... Då lägger jag mig ned på marken och vrålar...

Alla så kallade säkerhetsföreskrifter håller på att göra mig galen just nu, för jag känner mig inte ett dugg säkrare trots alla regler. Belsut tas hit och dit, och för de mesta motsäger de varandra och saknar logik. Först skulle vi åka alla i samma bil, nu får vi bara vara två st expats i samma bil på samma gång. Detta innebär minst tre resor varje morgon bara från mitt hus. Detta är för att undvika att om nu bilen skulle nu bli attackerad så dödas inte alla expats på samma gång... Jag har försiktigt påpekat att desto fler bilresor vi gör, desto högre är risken för att vi faktiskt ska bli utsatta för något. Dessutom kör chaufförerna nu som dårar för att hinna med alla resor, inom den halvtimmen det tidigare bestämts att vi måste åka, och häromdagen fick vi tvärbromsa för att undvika att köra över två flickor på väg till skolan. Ena dagen skall vi undvika rutin och planering, och andra dagen krävs det formulär och fråga om lov senast två dagar i förväg. Allt det gör just nu är att skapa missnöje och ytterligare stress hos oss, för att vi aldrig får något miljöombyte. Vi får nu heller inte jobba längre på kontoret en viss tid, och inte åka dit på helger, så varje dag släpar jag hem en massa arbete som jag inte hinner utföra under dagen. Man kommer varken bort från jobbet som sådant eller får umgås med någon annan än ens kollegor. Jobbördan har dessuotm bara ökats på, och härom natten jobbade vi långt över midnatt hemma i huset för att hinna färdigt - jag är helt utmattad. Näe, usch vad träligt det är just nu...

Jaja, nu har jag fått skriva av mig lite och ska sluta klaga... Jag har för övrigt laddat upp en massa bilder från min Nepalresa, de finns i vänstermarginalen i fotoalbumet.

Kram kram!

Seriösa och triviala funderingar

Afghanistan verkar vara sorgligt frånvarande från svenska nyheter, men häromdagen hade DN faktiskt en artikel om en attack som ägde rum i Kandahar, största staden i södra Afghanistan. Ett gäng män på motorcyklar använde vattenpistoler för att spruta frätande syra på en grupp flickor på väg till skolan. Männen klev t o m av sina motorcyklar för att kunna lyfta upp burkorna, som flickorna använder mest för att det faktiskt ger dem ett visst skydd, och sprutade syran rakt i ansiktet på dem. Detta är ett vedervärdigt beteende, som syftar till att avskräcka flickor, och deras familjer från att tillåta dem att gå till skolan. Södra Afghanistan är fortfarande otroligt traditionellt, och uppenbarligen finns det många kvar där som stöder talibanerna, och deras kvinnoförtryck. Trots detta har Save varit väldigt framgångsrika; i en del av de skolprojekt vi driver är det faktiskt fler flickor än pojkar. Sådana här attacker risker dock att rasera allt som byggts upp, framförallt om föräldrar av rädsla vägrar låta sina döttrar gå till skolan. Det visar också hur viktigt det är med fysisk säkerhet för att utvecklingsprojekt skall kunna fungera framgångsrikt. Afghanistan har fortfarande en lång väg att gå...

Nu till dagens trivialiteter... Har konstaterat att plåtburkarna till kaminer (kallas för bucharis) de installerat i våra rum inte är direkt bränslesnåla... De genererar sjukt mycket värme när det väl brinner, men eftersom väggarna är så tunna lagras ingen värme, så så fort det börjar glöda måste man slänga på mer ved. Har inte riktigt listat ut konstruktionen, men hittills verkar det inte spela någon roll om man lassar in så mycket ved det bara får plats; det brinner inte längre bara mer våldsamt... Verkar dumt med bränsleineffektiva uppvärmningsmetoder i ett land som till stor del består av infertil öken, och som lider av århundradets torka. Jag tror jag eldat upp bränsle från ett område stort som Sörmland på bara en vecka... På kontoret har vi nu fått gasdrivna värmelement i varje rum. Genererar förvisso värme så att man inte behöva hacka tänder, men det verkar vara förenat med livsfara att hålla dörren stängd; om man inte passar sig kan man tydligen lätt bli gasförgiftad. Att ha en fet gasoltub i rummet känns inte heller supertryggt... Man undrar lite smått varför ingen funderat ut bättre, hälsosammare och miljövänliga alternativ för att undvika att frysa ihjäl under de bistra vintrarna här...?

Dumle

Lyckan var total när jag, efter ganska nogrannt botaniserande skall tilläggas, upptäckte att affären där alla expats handlar hade ett fåtal paket dumlekolor inklämda mellan äckligt afghanskt fulgodis.Lyckan blev lite kantstött när jag upptäckte att de liksom klippt bort en femtedel av paketet och sedan tejpat tillbaka kanten igen. Vad kan det bero på? Att nån samlat på EAN koder? Eller att de strategiskt trollat bort bäst-före datumet? Sjukt misstänkt iaf... Men varken det, eller ens prislappen på 700 afghanis, vilket är ca 100 spänn, fick mig att avstå...börjar bli sjukt desperat efter svenska (ja, eller föredetta svensk koloni, dvs finskt eftersom det är Fazer) produkter, och kan nästan känna smaken och doften av mammas mat... Ni får alla därhemma hålla tummarna för att vädergudarna är välvilligt inställda så att jag tar mig här ifrån som planerat i december!

Dag 9 – Bilresan från helvetet

Vi var alla rätt angelägna om att komma tillbaka ”hem”, inklusive chauffören, så vi kom iväg hyfsat tidigt. Första sträckan var som sagt på grusvägar, och trots att det var en fyrhjulsdriven jeep med förhållandevis sjysst stötdämpning, kastades vi upp och ned, och åt sidorna som vantar. Speciellt jag, som till en början tyckt att jag placerat mig strategiskt i mittbaksätet, för att undvika åksjuka och kunna sträcka lite på benen. En fördel var att vi nu satt så lågt jämfört med bussen att stupen skymdes, iaf där det fanns lite buskage längs vägen. Jag hade naturligtvis räknat med att det skulle gå snabbare med bil, delvis för att det var nedför, men på dessa vägar gör 20 km/h istället för 10 sjukt stor skillnad för läskighetsfaktorn… Tokchauffören gjorde helgalna, stressade omkörningar, backade gärna nedför berget vid möte, och tutade som en galning innan varje krök – men körde ändå på i samma hastighet. Slog mig att det nog gått inflation i tutandet, för fordon från varje håll räknade liksom kallt med att den andra skulle stanna och körde sedan bara rakt på. Vi fick uppleva ett par halsbrytande inbromsningar i kurvorna, där bilarna inte stannade mer än nån meter från varandra, och sedan kivades chaufförerna om vem som skulle backa… Tillslut fick vi be chauffören sakta ned, vilket han motvilligt gjorde, säkert hela 2 km/h.

Lunchstoppet var välkommet, framförallt för att det betydde att resten av resan skulle gå på asfalterad väg, och således inte skumpa så mycket uppochned. Jojo… Nu förvandlades den redan stressade chauffören till en regelrätt kamikaze-chaufför; man kunde liksom se hur han kröp ihop framför ratten och tänkte att nu jävlar skulle han ta igen all förlorad tid. Jag, fortfarande i mitten, fick nu hålla i mig i framsätena så gott jag kunde för att inte krossa mina medpassagerare mot bildörrarna i varje sväng, alternativt hamna med trynet på växelspaken. Neil proppade in hörlurar till sin Ipod, Tracy läste frenetiskt, och Nicola var mest tyst, men jag kunde inte låta bli att ge ifrån små skrämda läten då och då, och tillslut var jag så uppskrämd att jag röt till chauffören att sakta ned. Då hade han slirat ur ett par kurvor, gärna där vattnet var decimeterhögt pga av att vattenfall korsade vägen. Bilder från Musse, Långben och Kalles husvagnssemester passerade, något oväntat, revy; ni vet, där de tar sig nedför ett berg, med bara två hjul kvar på vägen, och husvagnen voltar ned… Ja, fy faan, jag önskade ett par gånger att jag istället satt på helvetesbussen, trots att den skulle ta dubbelt så lång tid.

Väl framme i Kathmandu var vi nära att krocka på motorvägen och nu var Neil riktigt förbannad. Vår guide och bärare, de tokarna, bara sov i baksätet hela vägen. Äntligen hemma, jag skulle få bo hos Nicola och Neil de resterande dagarna, var det sjukt skönt att bara kunna slappna av, uppdatera sig på världsläget och få dra på sig rena, icke svettstinkande kläder.

Nu när jag skriver det här, tillbaka i Kabul, kan jag konstatera att det var mer äventyr att vandra i Himalaya än vad jag föreställt mig, men trots all smärta, rädsla och hårt slit är jag glad att jag fick och tog chansen att uppleva något helt nytt och så fantastiskt vackert! Dröjer kanske innan jag gör om det, ska jobba lite på min höjdrädsla, men kan definitivt rekommendera det!

Resterande dagarna i Kathmandu unnade jag mig massage och goda middagar, ett gäng tempelbesök och allmänt turistande, slappande framför tvn samt med att shoppa upp mina sista slantar. Köpte på mig allehanda varma kläder, mössor och vantar, tjocka tröjor och en otroligt varm Yakullssjal, som jag nu bär med mig överallt, även i sängen… Inhandlade också ett gäng inredningsprylar, som jag hoppas kan sätta lite färg på mitt trista Kabul rum (trots den havsblåa heltäckningsmattan).

Eftersom jag var tvungen att flyga via Delhi hade jag planerat in några dagars sightseeing där. Hann med de viktigaste monumenten, ytterligare lite shopping, och ett par riktigt goda middagar innan det var dags att återvända till ris-och brödlandet. Delhi är f ö en stad som jag tycker man bör undvika, den är skitig, skrikig och obehaglig – har sällan känt mig så uttittad och jagad, och då bor jag ändå i Kabul…- , så det känns extra träligt att jag måste tillbringa så mycket tid ”in transit” där så fort jag vill ta mig nånstans. Flygplatsen är dessutom en av de sämsta jag varit på. State of the art säkerhet, åtminstone ytligt sett, men de tycks tro att bara för att man har stämplar överallt har alla säkerhetshot eliminerats… Skulle inte förvåna mig om de stämplar mig i pannan nästa gång… annars är de mest inkompetenta och krångliga, och andelen skitförbanande passagerare är förmodligen bara högre på nån amerikansk flygplats… Jaja… Fick f ö öva lite mer på att bota min flygrädsla på väg till Kabul från Delhi. Väl framme, precis innan vi skulle gå ned för landning (vi kunde klart och tydligt se bebyggelsen på marken) meddelade kaptenen att sikten var för dålig för att kunna landa. Huh?? Vi skulle cirkla tills det blev bättre… Efter en timme hade det visst inte förbättrats, så då meddelade kaptenen att vi skulle flyga TILLBAKA till Indien, till Amritsar på gränsen till Pakistan. Tjip, sagt och gjort, efter 4 timmars flygande landade vi i Indien, där vi tydligen skulle tanka. Förmodligen också laga planet, för jag tror snarare det var något tekniskt fel än ett väderproblem. En timme senare lyfte vi igen och kunde nu landa utan problem i Kabul. Så en resa på planerade 2 timmar tog istället 7, skoj.

Hursomhelst var det faktiskt rätt skönt att komma ”hem”. Senaste dagarna har det dock varit snorkallt i rummet och jag har vaknat med feber och huvudvärk av värsta sorten. Så nu har jag fått min lilla plåtkamin installerad, och rummet är numera som en bastu! Skönt!

Ska lägga på lite mer ved på brasan nu, och laga lite middag. Till er som är hemma i Sverige – vi ses om ganska exakt 5 veckor, inshallah! Kram!

Ps. ursäkta längden på inlägget, men var tvungen att slutföra Nepalåterberättandet innan jag glömt allt...Ds

Dag 8 – Åter till civilisationen

Sista vandringsdagen, för vi hade beslutat att korta av trekken en dag för att komma tillbaka till Kathmandu lite tidigare. Väldigt klokt beslut visade det sig… Jag tyckte jag hade stretchat ordentligt men det dröjde inte många minuter innan jag började känna av knä- och fotleder. Att gå nedför går visserligen fortare och är inte lika ansträngande, men fy faan vad tufft det är för lederna… Jag proppade i mig smärtstillande men de hade noll inverkan… Några timmar in på vandringen kom vi till en passage där det gått ett jordskred. Stigen var otroligt brant, bestod nästan bara av sand och svängde liksom runt en krök, och det stupade naturligtvis rätt ned på ena sidan. Jag vågade inte riktigt lita på mina smärtande ben, och fann mig helt plötsligt sittande, med benen skakande som asplöv. De andra kom ifatt mig, och guiden fick hålla mig i handen och liksom leda mig nedför. Det var riktigt läskigt och jag tror jag tappade självförtroendet lite där, för resten av vandringen tillbaka var mest en pina. Ena knät smärtade som attan och jag fick använda gåstaven som en krycka och mest halta fram. Det var omöjligt att ta ett trappsteg i varje steg utan jag fick liksom köra barnvarianten med ett steg i taget. Varje brant kurva, som jag utan problem tagit mig uppför, kändes nu jätteläskigt och jag fick hasa mig ned på arslet ett antal gånger. Gråten var nära…Tillslut kunde vi iaf skymta vår by och då var det bara att bita ihop och kämpa sig fram. Ramlade utmattad, och ganska lycklig ihop på gräsmattan utanför hotellet och vägrade ta ett steg innan jag fått sträcka ut och fylla på med energi, och smärtstillande.

När vi väl konstaterat att vi klarat av strapatsen och lyckas återvända in one piece mer eller mindre, började vi fokusera på tillbakaresan, som ju skulle ske med helvetesbussen. Det var uppenbarligen fler än vi som till varje pris ville undvika denna mardröm, så det var ett frenetiskt köpslående om de fyrhjulsdrivna jeepar som skulle gå tillbaka till Kathmandu dagen därpå. Vår guide lyckades hyra en för ett hyfsat pris, och vi var all ganska lättade att vi skulle slippa skumpa 11 timmar på bussen.

Kunde för första gången på en vecka ta en riktigt lång och skön dusch, samt uträtta behoven på en riktigt toalett…ren lyx! Efter påfyllning av värktabletter somnade jag utmattad, ganska nöjd med mig själv, och utan en tanke på den stundande hemfärden…

Dag 7 – Dags att vända åter

Natten var som sagt riktigt kall, och på morgonen när vi kom ut hade vattenpölarna frusit till is och marken var frostbiten. T o m Yakarna hade kurat ihop sig i stora ulliga högar för att hålla värmen.

Idag skulle vi avklara på en dag vad det tagit oss två dagar att slutföra på uppvägen. Första sträckan var ganska jämn men redan efter en timme beordrades första stoppet. Vi värmde oss med varm hagtornsjuice (?) Var säkert supernyttigt… VI vandrade ytterligare någon timme och sedan var det dags för ”Second breakfast”. Skitbra med britter, det var som att vandra med hober (Sagan om ringen): te, frukost, te, second breakfast, te, lunch, te, mellanmål, te, te, te, middag, te igen…

Det var nästan löjeväckande vilken skillnad det var att vandra nedför istället för uppåt…tänkte jag iaf, något sinnesförvirrat skulle det visa sig, vid ett tillfälle då det tog mig 10 minuter att avverka samma brant nedför som det tagit en timme uppför. Vi trugade på i rask takt och snart hade landskapet förvandlats till träd och blommor igen. Lustigt hur fort man glömmer också, de sista två timmarna var jag helt övertygad om att ’hotellet’ skulle vara runt nästa krök…7 timmar tog det oss att komma fram, vilket firades med iskall Tuborg och popcorn – har aldrig varit så gott som då!

Glömde skriva i föregående inlägg att stjärnhimlen där vi var som längst upp var något alldeles makalöst vacker! Jag har aldrig sett så många stjärnor på himlen förut! Man kunde se vintergatan breda ut sig – eh, förutsätter att det är möjligt… Helt klart svårt att föreställa sig att vi skulle vara ensamma i universum vid den synen…

Dag 6 – Rakt upp för berget

Det var tänkt att vi skulle starta ’klättringen’ kl 5, förstod aldrig riktigt varför och tillslut lyckades vi övertala guiden att kl 7 var tillräckligt tidigt. Väl uppe visade det sig att två av fyra st hade bangat, de kände sig lite väl slutkörda. Jag velade lite men bestämde mig tillslut för att ta mig s långt jag kunde, det var ju liksom lite av en utmaning som jag inte kunde motstå…

Laura skickade vi tillbaka nedför berget, med en guide och en bärare, och nu återstod bara en stackars kille som skulle konka fyra väskor nedför berget… Helt otroligt hur mycket de där bärarna orkar, och ena snubben vandrade dessutom i badtofflor… Kände mig aningen dum i all min nyinköpta utstyrsel, framförallt varje gång jag fick stanna och släppa förbi en av bärarna, som dessutom knappt verkade andfådd…

Påbylsade gav jag och Tracy oss iväg. Det vara bara ett par plusgrader och jag hade blivit rekommenderad dunjacka mot vinde, men efter 200 meter var jag redan så pass varm att den åkte ned i ryggsäcken. Vi hade beslutat oss för att ge oss på en av de lägre topparna; den vi hade planerat att bestiga först skulle ta 6 timmar, och musklerna var ömma redan som det var. Upp, upp, gick det – det var ju förvisso ett berg – och desto högre vi kom desto mer kändes tryckminskningen i form av spänningshuvudvärk och andfåddhet. Vi gick i kortare och kortare intervaller, med längre och längre pauser, och tillslut stoppade jag var 50e meter, helt slut av ansträngningen. ”Vad skulle det här vara nödvändigt för” upprepades otal gånger… Tillslut nådde vi kanten på berget, varifrån man hade en otrolig 360 graders utsikt av de omgivande bergen. Det återstod nu bara ca 200 meter till den faktiska toppen, men för att komma dit var man tvungen att gå längs kanten, vars ena sida stupade rätt ned. Min höjdskräck slog tillslut till och jag beslutade snabbt att det räckte med vyer för min del. Installerade mig följaktligen med ryggen tryggt mot ett stenblock och sa åt Tracy att fortsätta hela vägen, medan jag väntade kvar. När jag väl lugnat ned mg lite kunde jag börja se mig mer omkring, och det var helt klart värt ansträngningen! Kunde nu se hela glaciären som gav ifrån sig knakade ljud som ekade i dalen, älven långt nedanför, stora rovfåglar som seglade på vindarna, en nästan overkligt klarblå himmel – kände mig ganska liten!

På vägen ned började det blåsa upp rätt rejält, och det var helt plötsligt tydligt varför guiden var så angelägen om att vi skulle starta tidigt. Resten av dagen tillbringades med kaloriintag och slappande. Ramlade tidigt i säng, min stackars kropp behövde all vila den kunde få. Det blev dock en väldigt kall natt, tror jag drog sovsäcksnitlotten. Vägarn var dessutom så tunna att man kunde höra personen i nästa rum andas. Golvet var halvbra isolerat, för rummet var helt plötsligt delvis rökfyllt tack vara kaminen våningen under. Kvalitetssömnen uteblev, tur att jag satsat på kvantitet.

Dag 5 – Langtang till Kyangjen Gompa

Idag fick vi sovmorgon till kl 7, riktigt lyxigt! Vaknade till en otrolig utsikt både upp mot bergen och ned längs dalen. Då vi befann oss över 3000 m.ö.h. skulle detta bli en lugn dag. Luften är betydlig tunnare än vid havsnivå, och risken för höjdsjuka är överhängande om man tar sig mer än 400 höjdmeter per dag utan acklimatisering. Vi hann knappt börja vandra innan jag kände av en lätt huvudvärk och tryck över bihålorna, så jag tog det extra långsamt. Delvis berodde huvudvärken nog på att man snabbt blev uttorkad; man svettas litervis i de där sovsäckarna, och tänker inte på att dricka vatten när man mest är frusen.

Landskapet ändrade långsamt karaktär, nu var det bara låga busksnår och klippblock överallt, och vi vandrade på sandiga stigar. Nu var vi nästan helt omgivna av majestätiska snöklädda toppar som nådde mellan 5000-6000 meter. Här och var passerade vi uppstaplade stenmurar med buddistiska böneinskriptioner på, och ”gompas”, buddistiska kloster. Fick veta att den här dalen mest befolkats av buddistiska tibetaner som flytt Tibet. Vi befann oss dessutom nu i ”Yak country” – bakom varje buske tycktes det beta en Yak, som ser ut lite som en ullig, långhårig kossa fast med längre horn. Dessa djur överlever inte under 3000 meters höjd, tror det har och göra med syrenivå i luften eller nåt… Nån som kan upplysa?

Efter ca 3 timmar hade vi nått 3800 meters höjd, och trots två tidigare tepauser denna dag tog vi ytterligare en där det utlovades tysk chokladkaka… man skull kanske kunna förvänta sig att denna strapats medfört viss viktnegång, men knappast i mitt fall – är sjukt hungrig hela tiden! Och chokladsugen…

Väl framme vid gästhuset kunde vi äntligen pusta ut och njuta av utsikten! Två glaciärer snirklade sig ned för bergen, som vi nästan var helt omgivna av nu; hästar och yakar vandrade fritt; traditionellt klädda nepaleser som arbetade på sina gårdar; solbrända barn som lekte, och så vi – turisterna, alla i The North Face kläder. Inte så många av de senare faktiskt, vilket var rätt skönt. Vi kunde också se berget, eller utsiktspunkten, som det var meningen att vi skulle klättra upp till dagen därpå. Det såg väldigt högt ut… Klättringen innebär 1000 höjdmeter på ca 3 timmar, och sedan direkt ned igen för att inte drabbas av höjdsjuka.

På eftermiddagen tog vi en promenad upp till en stupa och ett kloster - 600 år gammalt! Beundrade de vackra väggmålningarna och köpte dyra souvenirer för att stödja munkarna…

Dag 4 – Vandring till Langtang

Upp igen astidigt, käka frukost tillagad över öppen eld och snabbt packa ned allt igen. Utan att gå in på närmare detaljer kan jag meddela att det krävs en viss teknik för att kunna utnyttja de i den här delen av världen mer vanliga ”squat” toaletterna, dvs sådana som är nedsänkta i golvet och som man bara kan huka över. När låren krampar vid minsta ansträngning blir det dessutom ännu mer obekvämt… Efter ett par dagar en route resulterade detta fenomen i ihållande magknip, men det var bara att bita ihop…

Hursomhelst, vi hade kollat kartan och förberett oss på en ordentlig stigning första timmarna – på bara några kilometer skulle vi avverka 700 höjdmeter. Igen vandrade vi genom sagolik natur, förvridna mossbelupna träd, rhododendronbuskage, gigantiska ormbunkar och någon slags tallar. Det doftade skog, nästan som hemma! Den ordentliga stigningen började dock inte förrän strax innan vi hade planerat ett lunchstopp. Sista biten var fruktansvärd, rakt upp för en brant, där det krävdes vila varannan minut. Jag hade fått följe av en flicka i 7-årsåldern, som förmodligen sprang denna sträcka mest varje dag. Efter lite inledande blygsamhet tog hon min hand och höll den resolut hela vägen uppför berget. Tror faktiskt det hjälpte!

Väl uppe började naturen ändra sig igen, färre och färre träd ersattes med buskar och klippblock, och det kändes i luften att vi tagit oss en bra bit uppåt. Nu kunde man börja se mer av de snöklädda topparna som förut bara skymtats bakom de närmsta bergen. Om man vände sig om och såg tillbaka ned längs dalgången kunde man se molnen komma krypande uppför – nästan lite spöklikt!

Denna dag korsade vi inte mindre än två riktigt långa hängbroar, ett 30tal meter över forsen nedanför. Sjukt läskigt, var nära att vänd om första gången, och det enda som fick mig över var att upprepa mantrat ”titta inte ned” hela vägen över – blicken var fastlåst på andra sidan. Bevittnade ett antal olika tekniker, Nicola, som också tyckte det var obehagligt med broarna, valde att jogga över helt själv, medan en japanska vi mötte vi ledas över med maken på ena sidan och guiden å andra. Tror t o m hon blundade hela vägen… Såhär i efterhand är jag mäkta stolt över att jag inte bort ihop totalt pga av höjdrädsla, varken på nån bro eller vid de tillfällen då stigen var en halvmeter bred och det stupade rakt ned.

Sista biten denna dag avverkades i strålande sol, med en fantastiskt klarblå himmel. Tror t o m jag lyckades utverka lite solbränna, åtminstone på ena underarmen… Vi hann dessutom fram i god tid innan solnedgången och hann njuta en stund i solen med benen utsträckta. Så fort min packning anlände kastade jag mig i duschen, som var en 3 mm bred stråle solvarmt vatten. Om man råkade komma mer än en armslängds avstånd från vattenstrålen hackade man tänder av köld, men ack så skönt det var att få duscha bort all svett och skit!

Återigen tillbringades kvällen så nära kaminen som möjligt utan att elda upp kläderna. Detta gästhus hade lyx såsom bitvis elektricitet, men detta till trots var jag inpackad i min sovsäck kl 8, och i djupsömn en halvtimme senare.

Dag 3 – Första trekkingdagen

Efter en ordentlig frukost bestående av havregryngröt, kokt ägg och tibetanskt bröd satte vi av runt halv åtta fyllda av energi och förväntan! Vi hade ca 900 höjdmeter framför oss, vilket enligt guidens utsago skulle ta oss ca 7 timmar. Hela vandringen skulle vi följa en glaciärälv i en dalgång som snirklade sig upp mot några av de högsta bergen i världen.

Vet inte vad jag hade föreställt mig, men ganska snabbt stod det klart att det inte var som jag föreställt mig… Det var till att börja med ett konstant klättrande uppåt, som att gå i väldigt branta trappor. Då och då gick det nedför, men det var mest irriterande eftersom man visste att det betydde mycket mer klättrande längre fram. Naturen var storslagen, men man fick påminna sig själv att stanna till då och då, för blicken var djupt koncentrerad på marken och var man klev, för att undvika snubbelsteg. Ett snedstag och man kunde rasa ganska långt ned för stupen som slutade i den brusande älven. Vi gick genom djungelliknande skog, med massor av fuktig grönska, lianer och bambusnår, blommor i alla färger.

Väldigt tursamt att alla mina trekkingpolare var britter; det är ingen myt att de är tegalna… Det var alltså inte jättesvårt att övertala dem att stanna och vila (=dricka te) så fort tillfälle gavs. Efter lunch gick det väldigt brant uppåt, och jag hamnade i nån slags matkoma, dvs all energi i magen och i stort sett ingen i benen. Det var sjukt jobbigt och jag hann fundera ganska många gånger på vad fasen jag gett mig inpå, som knappt orkar upp för trapporna till mitt rum… Nu skall den inverkan som höga höjder har på kroppen och orken icke underskattas, men jag kan tyvärr inte bara skylla på detta…

När vi väl började närma oss stället där vi skulle övernatta hade vi stretat uppför i ca 8 timmar. Det kändes ganska rejält i musklerna… Väl framme hann allt varmvatten ta slut innan bärarna kom fram med mina rena kläder (låter ju helt barockt) så dusch uteblev den kvällen. Kräktes nästan av min egen stank i sovsäcken den natten… Kvällen tillbringades annars så nära kaminen i allrummet som möjligt, där en stadig kolhydratladdad middag intogs. Tidigt i säng, då det inte fanns någon elektricitet. Jag hade helt missat att ta med mig ficklampa, men som tur var hade Laura en kombinerad minimal cigaretttändare/ficklampa…mycket rutinerat… Trots det var det aningen meckigt att ta av sig linser, hitta rätt kläder i väskan och komma till rätta i sovsäcken. Det var sjukt kallt i rummet, det blåste praktiskt taget rakt genom väggarna, så det var bara dra på sig flera lager kläder samt mössa. Sovsäcken visade sig dock vara av bra kvalitet så det dröjde inte länge innan allt utom huvudet var uppvärmt.

Dag 2 - Bussresan från helvetet

Upp igen tidigt som faan; sammanlagt 15 timmars sömn fördelat på tre dygn men jag var trots det mitt vanliga glada, positiva jag…☺ Bussen skulle gå 0630, och kvällen innan hade vi fått veta att vi skull fördas medelst lokalbuss åtta timmar – vi var tvungna at vara ute i god tid om vi ville få bra säten. Enligt guiden kunde vi förvänta oss att det skulle vara ”very crowded and uncomfortable”…well, no shit…

De andra hade under middagen gjort sitt bästa för att skrämma upp mig om vilken mardröm det skulle vara att åka lokalbuss i Nepal, helt utan marginaler på vindlande vägar med 100 meters stup på ena sidan i rasande fart utan vägräcken. Det visade sig inte vara en överdrift.

Hursomhelst, vi kom i tid för att säkra sjyssta säten, hyfsat långt fram bakom chauffören. Planen var att sitta så nära chauffören som möjligt, efter som denna förmodligen till varje pris skulle vilja undvika en olycka på sin sida bussen, samt att, eftersom det är vänstertrafik i Nepal, chaufförens sida skulle vara längst ifrån stupen… Bussen packades full, med nepaleser, turister och tunga säckar med varor. När jag var säker på att bristningsgränsen var nådd, började man istället stapla väskor, säckar och människor på taket. Det var folk överallt; trots att jag satt två säten från vindrutan kunde jag inte se ut genom den för de ca 15 pers som trängt ihop sig längst fram. Tillslut kom vi iväg, till symfonin av ett våldsamt tutande värdigt en brandbilsarmada. Bussen hade förmodligen säteskapacitet för 40, men vi var minst dubbla antalet. Ja, alltså innan vi började plocka upp människor längs vägen…

Ut ur Kathmandu for vi, upp längs kullarna, på en fin bred asfalterad väg, bred nog för att två bussar skulle kunna mötas, dvs minst 4 meter…På ena sidan bredde branta risodlingar ut sig, blandat med blommor i alla möjliga färger byar som klättrade längs bergskanterna och en otrolig grönska. Ja, fick jag höra iaf, säkert fantasiskt vackert om jag vågat mig på att spana ut genom rutan. Jag blundade nästan konstant med ena ögat; det ögat som liksom var närmast stupet…

Tutandet fortsatte öronbedövande i varje hårnålskurva, för att undvika en krock – det var jag vad jag naivt inbillade mig. Vi fortsatte ständigt uppåt, enligt mig helt emot fysikens lagar att en så fullastad buss kunde ta sig uppför, eller nedför för den delen, utan att däcken släppte eller bromsarna låste sig. Efter ett tag märkte jag hur jag liksom lutade mig i mot bergväggen för att på nåt vis försöka motverka att bussen välte ned över kanten. Efter fem timmar av detta nådde vi vårt lunchställe, och jag hade precis börjat vänja mig, och nästan lita på chaufförens förmåga att framföra bussen på de mest omöjliga vägar. Tänkte att det inte kunde bli så mycket värre vad som skulle vara återstående 3 timmarna. Felfelfelfelfel…. Istället vek vi nu av på en grusväg, eller snarare kostig, som jag inte trott nåt annat än en skogsmaskin skulle kunna ta sig fram på. Stupen blev om möjligt ännu brantare och högre, och den asfalterade vägen mindes jag som en autostrada i jämförelse. Vissa bitar var vägen helt bortspolad av stora jordskred, och hade hastigt krattats ihop igen, alternativt bestod av stenblock eller berggrund. 2 gånger fick vi stanna för att byta däck, men med tanke på slitaget var det nog värt att bli lite försenad.

Varje gång vi kom ur en kurva, och vi kunde se den kommande sträckan längs berget vi skulle färdas, muttrade jag svimfärdigt ”bloody hell”, och för varje avklarad, till synes omöjliga väg, ett ”fucking unbelievabe” (ursäkta språket, men det var det enda som hjälpte…). Chauffören körde visserligen väldigt försiktigt, jag tror han var extra medveten om oss stackars turister, och potentiellt också den sjukt dåliga PR som skulle bli följden av en busskrasch med en massa döda turister… Iaf väldigt imponerande, det måste vara helt utmattande att köra något så tungt med en sådan koncentration. Upptäckte efter ett tag att chauffören spottade ut genom rutan var 10e sekund, och antar att det berodde på att han tuggande nån slags drog för att hålla sig vaken och alert…

Bussen fungerade också som ett slags postbud, här och var i yttepyttesmå byar hämtade vi upp eller lämnade av små paket eller pengar. Nånstans efter lunch kräktes en av kvinnorna som tvingades sitta på bussgolvet. Spyan lyckades på något märkligt vis tillslut transportera sig till mina byxor och strumpor, vars stank sedan följde mig de återstående 6 timmarna. Hurra!

Sista biten ned till byn där vi skulle spendera första natten var absolut värst; hårnålskurva efter hårnålskurva rakt nedför ett stup i princip, och jag var övertygad om att bromsarna skulle släppa. Blundade varje gång det var min tur att svänga ut mot stupets sida och se avsaknaden av marginaler.

Att slutligen få kliva av bussen, efter 11 hårresande timmar omgiven av kräklukt, var en lättnad utan like. Mindre lugnande var tanken på att behöva göra om samma resa om en vecka igen…

Dag 1 – Från Delhi till Kathmandu

Vi anlände med mördartidig flight från skitiga Delhi, efter att ha spenderat 20 timmar i frihet, skapligt förvirrade av att kunna röra oss fritt, gå längre sträckor och inte ha en chaufför on stand-by. Tvingade mig själv att titta ut genom fönstret vid inflygningen, och blev belönad med en fantastisk vy över Himalaya.

Vi tog oss direkt till Lauras före detta kontor och träffade hennes gamla kollegor, som vi också skulle trekka med. Det blev bestämt att jag skulle fullfölja hela trekken (igen-ingen konsekvensanalys), och att bara Laura skulle återvända två dagar tidigare, då hon skulle iväg på nån slags trädkramar/meditations retreat ute i djungeln.

Utsvultna, och i stort behov av trekkinganpassade kläder, gav vi oss sedan in till stan för att uträtta högst nödvändig shopping i blixtfart. 3 timmar senare hade inhandlats trekkingbyxor, fleecejacka, t-shirts, mössor och vantar, vattenflaska, ryggsäck, yllesockor, gåstav, solglasögon och diverse hygienartiklar. Nämnde jag att vi skulle ha bärare med på trekken, i bästa pensionärsstil…? Allt vi skulle behöva bära själva var en ”daypack” med det vi skulle behöva under dagen.

Snabbt hem igen för att packa. Hann nästan precis färdigt inna strömmen gick och det blev kolmörkt. Här i Kathmandu går de på ett schema så det är fullt förutsägbart när man har ström och inte, vilket jag tycker är ett föredömligt tillvägagångssätt som borde implementeras i Kabul.

Laura mådde inte så bra, tror det var en kombination av chocken att bli ivägsläppt från Afghanistan och att följaktligen äntligen kunna slappna av lite. Hon slocknade redan kl 7, medan jag hängde på de andra till restaurang för lite middag. Efter det skjutsades jag hem till Tracy, där jag skulle spendera natten. Supersnällt med gratis sängplats, men jag placerades i rummet som tidigare tillhört tonårssonen. Den där fräna hormondoften hade inte riktigt vädrats ur, och lakanen var inte bytta; gjorde intressanta hårfynd innan jag bestämde att det vore skönt att åtminstone ha en fuktig handduk mellan mig och sängkläderna… Det blev en kall och rätt obekväm natt, men det kan så här i efterhand konsterars att den var en ganska bra uppvärmning för vad som skulle komma…

Fortsättning följer…

Konsekvensanalys är inte mitt starkaste kort

Sitter hemma hos Neil och Nichola i Kathmandu, de har väldigt gästvänligt låtit mig sova här de resterande dagarna i Nepal. Vi kom tillbaka redan i lördags, en dag tidigare än beräknat men efter att ha upplevt smärtan av att klättra NED för ett berg protesterade jag inte det minsta…

Tänkte dela upp återgivandet av mitt Himalaya äventyr lite, mest för att jag inte orkar skriva och dessutom eventuellt har en 2,5 timmars massage om nån timme ;) så här kommer första delen:

Så här i efterhand kan konstateras att jag besitter åtminstone sex egenskaper som var och en för sig borde ha fått mig att tänka en gång extra när det föreslogs att min första semester skulle tillbringas medelst vandring uppför (och nedför) ett berg, och jag glad i hågen tackade ja:
1)Jag är aningen flygrädd – krävs två flygresor för att komma hit från Kabul, visserligen i stora fina jumbojets, men Nepal måste vara innehavare av en av världens sämsta statistik när det gäller flygkrascher.
2)Jag är sjukt höjdrädd – Inte förrän vi gav oss iväg upp i bergen gjorde jag kopplingen världens högsta berg = potentiellt livsfarliga stup. Det var en karaktärsstärkande upptäckt…
3)Jag är en av de morgontröttaste personerna jag vet. Första dagen gick bussen 6.30, och den resterande veckan var det uppstigning senast kl 6. Tur att vi gick och la oss senast 19 på kvällen då, i brist på elektricitet, värme och aktiviteter …
4)Jag blir lätt åksjuk. När jag tänker tillbaka på vägen vi fick åka, i tio timmar på skumpande lokalbuss, är det lite av ett under att jag inte kaskadkräktes i nacken på passagerarna framför.
5)Jag är aningen kräsen med maten, och på 5000 meters höjd är det liksom bara att tacka och ta emot. Som tur var erbjöds havregrynsgröt på varenda ställe…
6)Jag är i mitt livs sämsta form, framförallt efter att rört mig ca 50 meter per dag i två månaders tid och bara ätit kolhydrater.

Kan nån vänligen förklara hur jag resonerade, och varför ingen av varningarna om att vandring i Nepal inte lät särskilt avslappnande fastnade??