Upp igen tidigt som faan; sammanlagt 15 timmars sömn fördelat på tre dygn men jag var trots det mitt vanliga glada, positiva jag…☺ Bussen skulle gå 0630, och kvällen innan hade vi fått veta att vi skull fördas medelst lokalbuss åtta timmar – vi var tvungna at vara ute i god tid om vi ville få bra säten. Enligt guiden kunde vi förvänta oss att det skulle vara ”very crowded and uncomfortable”…well, no shit…
De andra hade under middagen gjort sitt bästa för att skrämma upp mig om vilken mardröm det skulle vara att åka lokalbuss i Nepal, helt utan marginaler på vindlande vägar med 100 meters stup på ena sidan i rasande fart utan vägräcken. Det visade sig inte vara en överdrift.
Hursomhelst, vi kom i tid för att säkra sjyssta säten, hyfsat långt fram bakom chauffören. Planen var att sitta så nära chauffören som möjligt, efter som denna förmodligen till varje pris skulle vilja undvika en olycka på sin sida bussen, samt att, eftersom det är vänstertrafik i Nepal, chaufförens sida skulle vara längst ifrån stupen… Bussen packades full, med nepaleser, turister och tunga säckar med varor. När jag var säker på att bristningsgränsen var nådd, började man istället stapla väskor, säckar och människor på taket. Det var folk överallt; trots att jag satt två säten från vindrutan kunde jag inte se ut genom den för de ca 15 pers som trängt ihop sig längst fram. Tillslut kom vi iväg, till symfonin av ett våldsamt tutande värdigt en brandbilsarmada. Bussen hade förmodligen säteskapacitet för 40, men vi var minst dubbla antalet. Ja, alltså innan vi började plocka upp människor längs vägen…
Ut ur Kathmandu for vi, upp längs kullarna, på en fin bred asfalterad väg, bred nog för att två bussar skulle kunna mötas, dvs minst 4 meter…På ena sidan bredde branta risodlingar ut sig, blandat med blommor i alla möjliga färger byar som klättrade längs bergskanterna och en otrolig grönska. Ja, fick jag höra iaf, säkert fantasiskt vackert om jag vågat mig på att spana ut genom rutan. Jag blundade nästan konstant med ena ögat; det ögat som liksom var närmast stupet…
Tutandet fortsatte öronbedövande i varje hårnålskurva, för att undvika en krock – det var jag vad jag naivt inbillade mig. Vi fortsatte ständigt uppåt, enligt mig helt emot fysikens lagar att en så fullastad buss kunde ta sig uppför, eller nedför för den delen, utan att däcken släppte eller bromsarna låste sig. Efter ett tag märkte jag hur jag liksom lutade mig i mot bergväggen för att på nåt vis försöka motverka att bussen välte ned över kanten. Efter fem timmar av detta nådde vi vårt lunchställe, och jag hade precis börjat vänja mig, och nästan lita på chaufförens förmåga att framföra bussen på de mest omöjliga vägar. Tänkte att det inte kunde bli så mycket värre vad som skulle vara återstående 3 timmarna. Felfelfelfelfel…. Istället vek vi nu av på en grusväg, eller snarare kostig, som jag inte trott nåt annat än en skogsmaskin skulle kunna ta sig fram på. Stupen blev om möjligt ännu brantare och högre, och den asfalterade vägen mindes jag som en autostrada i jämförelse. Vissa bitar var vägen helt bortspolad av stora jordskred, och hade hastigt krattats ihop igen, alternativt bestod av stenblock eller berggrund. 2 gånger fick vi stanna för att byta däck, men med tanke på slitaget var det nog värt att bli lite försenad.
Varje gång vi kom ur en kurva, och vi kunde se den kommande sträckan längs berget vi skulle färdas, muttrade jag svimfärdigt ”bloody hell”, och för varje avklarad, till synes omöjliga väg, ett ”fucking unbelievabe” (ursäkta språket, men det var det enda som hjälpte…). Chauffören körde visserligen väldigt försiktigt, jag tror han var extra medveten om oss stackars turister, och potentiellt också den sjukt dåliga PR som skulle bli följden av en busskrasch med en massa döda turister… Iaf väldigt imponerande, det måste vara helt utmattande att köra något så tungt med en sådan koncentration. Upptäckte efter ett tag att chauffören spottade ut genom rutan var 10e sekund, och antar att det berodde på att han tuggande nån slags drog för att hålla sig vaken och alert…
Bussen fungerade också som ett slags postbud, här och var i yttepyttesmå byar hämtade vi upp eller lämnade av små paket eller pengar. Nånstans efter lunch kräktes en av kvinnorna som tvingades sitta på bussgolvet. Spyan lyckades på något märkligt vis tillslut transportera sig till mina byxor och strumpor, vars stank sedan följde mig de återstående 6 timmarna. Hurra!
Sista biten ned till byn där vi skulle spendera första natten var absolut värst; hårnålskurva efter hårnålskurva rakt nedför ett stup i princip, och jag var övertygad om att bromsarna skulle släppa. Blundade varje gång det var min tur att svänga ut mot stupets sida och se avsaknaden av marginaler.
Att slutligen få kliva av bussen, efter 11 hårresande timmar omgiven av kräklukt, var en lättnad utan like. Mindre lugnande var tanken på att behöva göra om samma resa om en vecka igen…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar