Ett vidgat perspektiv

Det är många pågående katastrofer som slåss både om mediautrymmet och om tillgängliga resurser för tillfället. Samtidigt som man befarar att den senaste tidens förbättringar på Afrikas horn skall raseras i och med fallerande regn, utspelar sig liknande scener på andra sidan afrikanska kontinenten. Återigen har torka och väpnad konflikt försatt miljontals människor i kris – Rädda barnens egna mätningar säger att så många som 18 miljoner människor, fördelat över Västafrika,  befinner sig i farozonen för en hungerkris om inget görs NU. Detta bland annat för att den så kallade ’smala’ säsongen är på väg, där människor normalt sett går hungriga i väntan på skörden senare i år. Förutom en torka som är värre än vanligt, är en av anledningarna till att läget förväntas förvärras i år att de många konflikterna som pågår i området tvingat hundratusentals människor på flykt. Frånsett det traumatiska att behöva fly hals över huvud med få tillhörigheter, innebär det till exempel att människor också måste lämna sina jordbruk och boskap bakom sig och inte längre har någon inkomstkälla. Familjer i den här delen av världen är också i stor utsträckning beroende av så kallade penningremisser, som innebär att familjemedlemmar som arbetar i andra länder skickar hem sin inkomst. Stora delar av den här sortens inkomst för de västafrikanska familjerna kom från Libyen, men i och med att konflikt även där tvingat människor på flykt har den källan sinat. Det är ett komplext system, där många anledningar spelar in och tillsammans skapar denna potentiellt dödliga situation. Värst är läget i Niger, där matpriserna stigit som en följd av dåliga skördar. Läget här är redan generellt fruktansvärt – som jag tidigare skrivit är landet det värsta att vara mamma i. Hjälporganisationer som Rädda Barnen har, tack vare sina system för tidiga varningssignaler, försökt påtala denna annalkande katastrof under flera månader nu, men fortfarande har världens ledare inte reagerat. Som jag tidgare skrivit kom reaktionerna alldeles för sent för barnen på Afrikas horn – inte förrän bilder på svältande barn kablades ut på TV började man inse allvaret. Detta trots att man vet att det kostar så mycket mindre att förebygga än att försöka behandla redan undernärda barn och dela ut mat. Det är oerhört frustrerande och svårt att inte bli cynisk när detta återigen upprepas framför ögonen på oss. 

No worries...

...befann mig långt från dagens explosion i Nairobi - varken hörde eller kände den. Enligt nyhetskällor har man fortfarande inte lyckats fastställa vad den berodde på; om det var en bomb eller något slags elektriskt fel som orsakat den.

Det har florerat rykten om en förestående terroristattack ett tag nu, så det ligger väl nära till hands att anta att det var en sådan, men de vet som sagt inte än. Anledningen till att hotnivån höjts i Nairobi det senaste halvåret är att Kenya har skickat trupper till Somalia för att slåss mot Al Shabaab, vilket de sistnämnda hotat med att hämnas på genom att attackera kenyanska mål. Men även om det är ett verkligt, och trovärdigt hot, finns ingen större anledning för oss, eller er där hemma :), att vara speciellt oroliga. Men är trots det tacksam för att ni hör av er och kollar läget! Kram!

Sjukdomar ur olika perspektiv

Veckan som gått har nog varit den stressigaste hittills. Många kollegor har varit borta, antingen på semester, möten eller workshops. Då mitt jobb i stora delar går ut på att korrdinera ihop andras, har det varit svårt att få något uträttat och jag tror inte jag lyckades möta en enda deadline. Till råga på allt verkar de senaste veckorna vara en sån period där diverse sjukdomar bara går runt runt och det bara är en tidsfråga innan man själv insjuknar i något. En kollega har just blivit diagnostiserad med dysenteri, en annan flygs i denna stund akut ned från norra Somalia för att få kvalificerad läkarvård för ett än så länge diffust sjukdomstillstånd, och en tredje har just fått veta att hon har bilharzia, eller snäckfeber som det visst heter på svenska. Det senaste är en liten larv som tar sig in i kroppen via sötvatten, och lägger ägg i tarmar eller urin. Äckligt? Ja, ganska, men hjälparbetare är ett släkte förhållandevist frekvent utsatt för diverse tropiska sjukdomar, och trots alla vaccinationer man tvingas ta brukar man förr eller senare åka på någon suspekt bakterie, virus eller amöba. Tror basiluskerna tillslut hunnit ikapp mig med - dras med något konstigt, men förhoppningsvist harmlöst förkylningsvirus, som jag hoppas kunna vila mig frisk i från. För friska brukar vi västerlänningar oftast bli rätt snabbt, tack vare tillgång till mediciner och modern läkarvård. 

Visste ni dock att något så harmlöst som diarre ligger bakom över en femtedel av alla dödsfall av barn under fem år i Somalia? Eller att det är den näst vanligaste dödsorsaken för barn globalt sett? Detta trots att man relativt enkelt kan både förebygga och behandla det. Till exempel genom att tvätta händerna innan man äter, eller efter att man varit på toa. Dock lättare sagt än gjort i många av de länder vi arbetar med, där skitigt vatten ofta är det enda som finns att tillgå, både för tvätt, matlagning och att dricka. Man uppskattar att minst en miljard människor inte har tillgång till rent, säkert vatten. Enligt internationellt överenskomna minimumkrav skall människor ha tillgång till minst 15 liter per person per dag – detta skall täcka behov just i form av dricksvatten, matlagning och personlig hygien. Men så ’bra’ ser det naturligtvis sällan ut. Ofta är det dessutom unga barns uppgift att ansvara för familjens vattenförsörjning, och de tvingas vandra flera timmar i var riktning till en pump med dricksvatten, bärandes på tunga plastdunkar. På vägen är det inte ovanligt att de utsatts för stora risker, som till exempel att bli bortförda eller sexuellt utnyttjade. Fundera gärna på hur vi i västvärlden tar för givet att det varje dag skall komma friskt, drickbart vatten ur kranen  - i Sverige använder vi i snitt 160 liter per person per dag.

---

Försommar även i Kenya...

...trots att det faktiskt blir kallare och kallare. Men här kan man också göra rabarber-paj! Botar lite hemlängtan i vart fall :)

Mors dag tankar

Har sett att Rädda Barnens  årliga ’mamma-index’ fått en hel del uppmärksamhet där hemma. Bra! Jag tänkte dra mitt strå till stacken och försöka sätta Somalia på kartan. 

Landet är, kanske något överraskande, inte värst alla kategorier; Niger är sammantaget det värsta landet att bli och vara mamma i. Här dör vart sjunde barn som föds innan han eller hon fyllt fem år, vilket samtidigt innebär att varje mamma med säkerhet också kommer att mista ett barn. Det är hjärtskärande, och går inte att ens börja föreställa sig.

Somalia finns inte ens med på den sammantagna listan. Jag antar att det är för att det inte finns tillräckligt med pålitliga data för att få en ’ranking’. Men i Somalia dör till och med en än större andel barn innan de fyller fem än i Niger – vart sjätte barn. Somaliska barn har därmed sämst chans att överleva i hela världen.

En av de främsta grundläggande orsakerna till att barn dör tidigt är att de är undernärda, det vill säga helt enkelt inte får i sig tillräckligt med mat. Det kan både bero på en akut situation, som när svält uppstår, eller en mer kronisk situation då barnet under en lång tid inte fått i sig tillräckligt med näring och som en följd drabbats av upprepade infektioner. Eller en kombination av det två.  I Somalia är en tredjedel av alla barn udner fem år undernärda. Inte blir situationen bättre heller – antalet barn som är hämmade i växten på grund av undernäring har bara ökat de senaste 10 åren.

Det ser inte bättre ut på andra fronter:  

• 70% saknar tillgång till rent vatten.
•  Mindre än vart tredje barn får gå i skola, och av de som kan, hamnar flickor långt efter pojkar – flickor har i genomsnitt 2 års utbildning! Det finns ett klart samband mellan flickors, och blivande mödrars utbildning, och både lägre undernäring samt lägre barnadödlighet.
• Endast 1% av kvinnor använder någon form av preventivmedel.

Sverige då? Jo, vi klarar oss om vanligt bra, med en tredjeplats efter Norge och Island. Vi är bäst i världen på att tillhandahålla så kallade baby-vänliga sjukhus (’Baby-friendly hospital initiative’) . Det sistnämda ingår för övrigt i projektförslaget jag skrivit om tidigare, där vi skall stödja bykliniker att bli bättre på att stödja mammor att amma. Sverige är naturligtvis också bland de bästa länderna gällande föräldraledighet.

Jag diskuterade detta alldeles här om veckan med en amerikansk vän, som höll med mig om att USA är skandalöst dåliga på detta. Det är faktiskt det enda utvecklade landet i världen som inte lagstadgat att arbetsgivare måste ge betald mamma-ledighet. Endast 2% av sjukhusen anses baby-vänliga, mot 100% av Sveriges sjukhus. En amerikansk kvinna löper 15 gånger större risk att dö av graviditets-relaterade orsaker än en grekisk kvinna. Jag kan fortsätta i evighet.

Men statistik blir ju rätt torrt efter ett tag. Bakom alla siffror gömmer sig dock riktiga mammor, barn, och pappor med för den delen. Det kanske känns smått deprimerande att gå och tänka på hur illa ställt det är, speciellt ur ett svenskt perspektiv, i nästan alla andra delar av världen var dag. Alla har vi vårt eget att hantera, men skänk i vart fall då och då en tanke till alla dessa fantastiska kvinnor runt om i världen och vad de tvingas gå igenom för att kunna ge sina barn en så trygg uppväxt som möjligt.

Nästan alla här håller nog med om att våra mammor är bland det bästa som finns. Men ibland glömmer man kanske bort just hur viktiga de är, både i små och stora sammanhang. Mammors hälsa, utbildning och välmående är i allra högsta grad avgörande för deras barns chanser till överlevnad och ett långt, hälsosamt och produktivt liv. Så idag tänker jag vara extra tacksam att jag har en sådan fin mamma!

Kenyansk byråkrati 2

I onsdags förmiddag fick så chefen slutligen ett telefonsamtal från vår 'kontakt' hos immigrationsmyndigheten, som meddelade att tjänstemän var på väg över till vårt kontor för att kontrollera allas status. Då reglerna fortfarande inte är klara, utbröt mindre panik, och vi fick rafsa ihop våra saker och slänga oss i en bil för att snabbt ta oss från kontoret. Blev inte mycket gjort den dagen... Men nu har jag i alla fall precis fått besked om att mitt special-tillstånd blivit godkänt, vilket förhoppningsvis innebär att jag kan simma lugnt nästa gång de kommer :)

Hoppas ni där hemma njuter av långhelg och vårväder!

Värdefull gåva

Save har fått ett väldigt fint erkännande, i form av en donation av över 10 miljoner kronor från Dalai Lama. Donationen var del av ett pris som han mottog igår, och han har själv bett om att pengarna skall specifikt spenderas på Saves arbete med indiska undernärda barn. I absoluta siffror har Indien det största antalet undernärda barn i världen - var tredje undernärt barn är indiskt - vilket kanske är svårt att tro när man ser till landets utveckling de senaste decennierna. Så Dalai Lamas fantastiskt generösa gåva kan förhoppningsvis göra skillnad i många små barns liv.  

"Brothers and sisters, I am very happy to receive this award. I always stress I am nothing special. I am a person simply, one of the 7bn human beings. Can you make some distinction, my nose, my eyes, my ears? I think everybody's the same here,” sade han vid pris-ceremonin. Själv kan jag önska att det fanns några fler människor som delade hans ödmjukhet oct insikt. Bara det skull göra världen en mycket bättre plats för alla. 

Kenyansk byråkrati

Sitter på kontoret som är ovanligt tomt idag. Dels för att många befinner sig på ett möte i en annan del av staden, dels för att det på morgonen gick rykten om att kenyanska immigrationsverket skulle göra en 'raid' mot vårt kontor. Det har visst hänt förut, och den gången blev de som inte kunde uppvisa giltigt arbetstillstånd medförda till polisstationen. Låter lagom lockande. Har inte riktigt förstått hur det fungerar och om vi faktiskt bryter mot reglerna, men då det tar såpass lång tid att få utfärdat ett arbetstillstånd, och många av oss bara har korta kontrakt, ansöker vi istället om något slags specialpass. Min ansökan lämnades in samma dag som jag anlände, men har inte rört sig en tum sedan dess, så det verkar inte helt enkelt att försöka göra rätt för sig heller. Så för att undvika konfrontation med fyrkantiga byråkrater har de flesta utlänningarna utan tillstånd gett sig av för att arbeta hemifrån istället. Jag fick tillslut besked att jag kunde hänga kvar på kontoret men får av uppenbara skäl inte så mycket gjort...som tur är har vi dock inte fått något besök än, så det var kanske inte mer än rykten. Insh'allah.

Det är de små sakerna

Nairobi är en förhållandevis dyr stad. Att gå ut och käka middag går minst på ett par hundringar, lika mycket för taxiresan fram och tillbaka, vissa livsmedel kostar minst som hemma (smör, och konstigt nog, äpplen), för att inte tala om hyrorna - mina vänner betalar 30,000 (!) för sitt, förvisso stora, hus. Att besöka ett spa är knappast gratis heller - har fått begränsa mig till varannan vecka. It's a hardship. 

Men har äntligen hittat något riktigt prisvärt - blommor! Ynka 12 kronor fick jag betala för 20 stycken vackra, långskaftade rosor. En bukett blommor lyckas nästan alltid få mig på förvånansvärt bra humör. Jag får förvisso köpa dem åt mig själv, men man kan ju inte få allt :)

Nu finns jag här också...

....Barnrättskämpe!

I princip är det samma inlägg som dyker upp här på bloggen, med skillnaden att det nog blir uteslutande jobbrelaterat. Här kan man fortfarande också läsa om mina mer privata äventyr :)

Fortsätter på tema Regn...

I Nairobi har regnet öst ned den senaste veckan. Spektakulära åskoväder drar över staden med jämna mellanrum, där åskan ibland är så dånande att det får en att hoppa till. Nairobi-borna har börjat prata om att mängden regn vi fått hittills liknar situationen 1998 då El Nino fenomenet orsakade stora översvämningar i hela landet och många dog. Och vi har än så länge bara sett början på regnet.

Men som jag skrivit tidigare har man en tid befarat att det inte skall regna tillräckligt mycket överlag på Afrikas horn. I veckan kom analyser som bekräftar att regnet börjat sent och varit ojämnt fördelat. Detta har i sin tur inneburit att bönderna inte kunnat plantera sina grödor som de ska, vilket med all förmodan kommer resultera i att det inte finns tillräckligt med mat, igen. Fortsatt konflikt och osäkerhet gör att det är svårt för hjälporganisationer att nå de människor som är mest utsatta – barn och kvinnor i avlägsna byar där någon statlig hjälp knappast finns att tillgå. Därför pekar tyvärr nästan alla teckenpå att det kan gå lika illa som förra året. Trots att situationen förbättrats något sedan i höstas, och man i februari kunde deklarera att kriterierna för utbredd svält inte längre förelåg, beräknar FN att nio miljoner människor på Afrikas horn fortfarande har ett akut hjälpbehov.

Och just därför är det livsavgörande att hjälpen fortsätter komma. Både kortsiktigt och långsiktigt, så att vi kan både rädda liv med akuta insatser, men också bidra till att befolkningen i de här utsatta områdena kan stå bättre rustade inför nästa katastrof. För den kommer onekligen. Dessa väderfenomen är för det mesta cykliska och har förmodligen följt samma mönster i hundratals år, och människor har lärt sig hantera dem på ett eller annat sätt. Människor här är otroligt motståndskraftiga, innovativa och arbetar hårt för att ge sina familjer ett uppehälle. Men kombinationen av mer extrema väderförhållanden de senaste åren och blodiga konflikter har, som vi ser nu, förödande effekter. Mer om detta i nästa inlägg.

Nedan, bilder från Sigale och Darawish internflyktingläger i Mogadishu, där regnen resulterat i svåra översvämningar.  

Film om vårt arbete för att minska hungernöd

Förslagsskrivande

När jag kom hit i april var mitt uppdrag initialt att stödja vår Somalia verksamhet i endast fyra veckor. Men i förra veckan blev det som sagt beslutat att jag stannar kvar i ytterligare tre månader. Här arbetar jag nu främst med att koordinera och skriva projektförslag, som vi sedan lämnar in till givare (exempelvis svenska Sida, Unicef eller brittiska DFID) med förhoppningen att de vill finansiera just det vi föreslagit. Ett av förslagen jag arbetar med just nu är för ett så kallat ’näringsprogram’ (nutrition programme) i Puntland. Det är en region med självstyre i nordöstra Somalia, men som fortfarande står under regeringen i Mogadishu. Puntland är extremt fattigt, och mycket av piratverksamheten i indiska oceanen utgår just från kusten här.

Jag är (uppenbarligen) ingen teknisk expert, så med det här projektförslaget arbetar jag framförallt nära med vår tekniska rådgivare Zinet, en kvinna från Etiopien som med ett fantastiskt tålamod försöker förklara för mig hur hälsosystemet i Somalia är uppbyggt, och vad alla förkortningar innebär. För er som inte arbetar i den här branschen, tror jag vi för övrigt lätt kammar hem första priset för störst antal förkortningar (eller acronyms som det heter på engelska). Här är ett urval av några som förekommer bara i den inledande paragrafen på det jag skriver nu: OTP, TSFP, MUAC, SAM, MAM, IDP, U5s, PLW. Pris till den som kan gissa alla rätt :).

Hursomhelst, näringsinsatser går kortfattat ut på att dels behandla barn och mödrar som är undernärda, dels försöka förebygga att de blir undernärda till att börja med. Vi riktar främst in oss på barn som är under fem år, samt kvinnor som är gravida eller ammar, då dessa grupper löper störst risk att inte få i sig tillräckligt med näring. Behandling sker till exempel genom att barn matas med en väldigt närings- och kaloririk jordnötskräm, som gör att de snabbt kan gå upp i vikt. För att förebygga undernäring försöker vi bland annat sprida kunskap om hur bebisar och små barn bäst skall matas. Det innefattar till exempel att barn uteslutande skall ammas de första sex månaderna. För barn i utvecklingsländer kan en sådan förhållandevis enkel insats vara livsavgörande. Men det är inte alltid så enkelt att ändra ett beteende, framförallt när kultur och tradition säger annat, och det inte finns stöd för kvinnor som har svårt att komma igång med amningen.

En påse jordnötskräm, så kallad Plumpy’nut. Undernärda barn får med sig en hel behandling hem, vilket innebär att de slipper läggas in på sjukhus, och i förlängningen att många fler barn kan behandlas.

Det som känns mest intressant med den rollen jag har just nu är att jag får möjligheten att jobba med kollegor i en mängd olika funktioner, från Zinet med sin expertis, via finansavdelningen för att ta fram en budget, till logistikerna för att förstå hur vi kan inhandla och transportera allt material vi behöver. Det senare är verkligen ingen enkel operation i Somalia, där specialchartrade flyg ibland är det enda sättet att se till att allt kommer säkert fram. Det som känns mest frustrerande är naturligtvis att jag inte har en aning om hur det ser ut i verkligheten. Det är väldigt märkligt att sitta i ett helt annat land och försöka föreställa sig hur allt hänger ihop. Jag hoppas naturligtvis att jag får möjligheten att resa in i Somalia, men i dagsläget finns inga planer på det.

Från en knäppskalle till en annan

Abdi Godane, ledaren för den somaliska al Shabaab milisen, som är den ena parten i den blodiga konflikten som pågår i Somalia, har förärats en plats på Time magazine's lista över de 100 mest inflytelserika personerna 2012. I skurk-sektionen, förvisso. Han hamnar på samma plats som talibanernas ledare Mullah Omar. Abdi är visst själv en gammal taliban-krigare, så de har både det och kopplingarna till Al Qaeda gemensamt. Undrar om de ringt varandra och gratulerat? Eller ramat in utmärkelsen och hängt den på kontoret? Och vem röstade fram dem??