13 augusti 2011
Tro på framtiden
Abdi kommer direkt fram till mig och Katie, där vi står utanför Save the Childrens lilla kontor. Han har på sig den knallgulaste skjortan jag någonsin skådat, med blå broderier på kragen. Han skulle förmodligen inte sticka ut nämnvärt i vilken svensk stad som helst, i alla fall inte modemässigt. Hans historia är dock från en annan värld, långt bort från trygga Sverige. I Dadaab är han långt ifrån ensam om den.
Abdi föddes i Somalias huvudstad Mogadishu, 1986 säger han, men hans familj härstammar från en region som heter Middle Juba. Abdi kom till Dadaab och del-lägret Ifo tillsammans med sin familj när han var runt 5 år – de tvingades som många andra fly när inbördeskriget bröt ut. 20 av sina 25 år har han alltså spenderat i ett flyktingläger.
FN har precis deklarerat svält bland delar av Mogadishus befolkning. Det innebär att minst 20% av hushållen har extrem matbrist, akut undernäring hos mer än 30% av befolkningen, samt att minst 2 per 10,000 invånare dör varje dag av undernäring. Det är 10 barn per dag in en stad som Nyköping. Vi får i vår officiella kommunikation dock inte nämna ordet ’svält’ (famine), eftersom vi då riskerar att bli utslängda, eller ännu värre attackerade, av Al Shabaab, som styr merparten av södra och centrala Somalia. Att arbeta i deras områden hänger hela tiden på en skör tråd, och på rak kommunikation om det vi ämnar göra där de styr, annars riskerar vi vår personals säkerhet. Det är kanske svårt att föreställa sig, men inte ens bistånd i form av livsavgörande katastrof-hjälp undgår att politiseras och utnyttjas.
2007 drabbades Dadaab av svåra översvämningar. Över 100,000 människor blev tvungna att förflytta sig igen – flyktingar från ett flyktingläger, vilket grymt öde. Save the Children kom då till Dadaab för första gången. Bland annat delade man ut mat och filtar, och Abdi anmälde sig som frivillig för att hjälpa till. Sedan dess har han arbetat för oss. Flyktingarna får inte lämna lägret för att ta anställning utanför. Enligt Kenyansk lag får vi heller inte betala lön till de med flyktingstatus. Istället får de vad som kallas ett incitament – 100 dollar i månaden. Det kommer man inte långt på. Abdi försörjer sin familj som består av mamma, 2 systrar, 3 bröder och en kusin. När jag försiktigt frågar om Abdis pappa, svarar han att pappan först kom med dem till Ifo, men av någon anledning återvände till Somalia, där han arbetade för regeringen. Strax efter återvändandet dödades han, men Abdi säger inte av vem eller vilka.
Nu arbetar Abdi som en så kallad Best Interest Determination (BID) officer, inom ramen för vårt Child Protection program. Grace, som jag berättade om sist, är hans chef. Hon berättar att Abdi är väldigt värdefull som medarbetare – han pratar språket och förstår sig mycket bättre på bakgrunden. Jag misstänker att han också vet mycket väl vad barn som tvingas fly går igenom. Men vi går aldrig in på de detaljerna.
BID officers identifierar barn som anlänt ensamkommande, eller barn som anses som extra utsatta, och följer upp genom att till exempel placera dem i en foster familj. Abdi gör också utvärderingar av potentiella foster familjer – det finns flera på en standby lista som är redo att ta emot barn. Som jag berättade tidigare fångas en del barn upp på vägen av familjer som tar in dem och erbjuder skydd och mat. I många fall funkar det, ibland inte. Därför utvärderar vi också dessa familjer, för att försöka avgöra om barnet i fråga får ett tillräckligt omhändertagande. Det resulterar ibland i att foster föräldrarna erbjuds träning, som t ex i barns rättigheter, hur man bäst kommunicerar med ett barn, och barns hälsa och utveckling. Om familjen inte bedöms lämplig, kan vi omhänderta barnet och omförflytta honom eller henne till en mer säker miljö - så säkert det nu kan bli. Ibland sker omförflyttning även av barn som anlänt med sina biologiska föräldrar, men där man uppmärksammat att övergrepp sker. Abdi berättar att familjen i dessa fall ibland kan bli våldsam, och att vi då tvingas ta hjälp av kenyansk polis för att genomföra separationen.
Alla barn som Save the Children placerar i en foster familj, och är äldre än 5 år, får också gå i skola som drivs av UNHCR eller deras partner organisationer. Trots det är uppskattningsvis 80,000 barn i skolålder utanför ’systemet’. Många föräldrar vill inte låta sina barn gå i skola, av flera anledningar, och en del skickar dem hellre till religiösa skolor, sk Duqsi, där endast Koranen står på schemat.
Abdi tillhör de som hade tur – han fick gå i grundskola i Ifo, som drevs av olika hjälporganisationer. Där studerade han engelska, matte, vetenskap, och språk - somali och arabiska. När grundskolan var avklarad fick han ett stipendium av en annan organisation för att genomföra en 2-årig utbildning som socialarbetare, på distans. Examensprov och workshops hölls dock in Nairobi, så han fick ett sk ’movement pass’ från kenyanska myndigheter för att kunna ta sig fram och tillbaka. En resa på 9 timmar i varje riktning under de bästa förhållandena. Nu hoppas han på att få slutföra en magister utbildning - med inriktning på child protection.
Att träffa unga människor som Abdi ger mig hopp. Om någon som gått igenom liknande umbäranden som Abdi - som lyckas överkomma vad som ter sig som oöverstigliga hinder i jakt på en utbildning, som inte kunnat ta någonting för givet - fortfarande lyckas behålla sin tro på framtiden och en vilja att hjälpa andra som har det sämre, ja då kan man inte annat än förundras över människans motståndskraft. Och konstatera att ens egna umbärande oftast är ganska futtiga i jämförelse.
”Do you think you will ever go back to Somalia?”, frågar jag. ”When the country becomes stabile and peaceful”, svarar Abdi.
Abdi föddes i Somalias huvudstad Mogadishu, 1986 säger han, men hans familj härstammar från en region som heter Middle Juba. Abdi kom till Dadaab och del-lägret Ifo tillsammans med sin familj när han var runt 5 år – de tvingades som många andra fly när inbördeskriget bröt ut. 20 av sina 25 år har han alltså spenderat i ett flyktingläger.
FN har precis deklarerat svält bland delar av Mogadishus befolkning. Det innebär att minst 20% av hushållen har extrem matbrist, akut undernäring hos mer än 30% av befolkningen, samt att minst 2 per 10,000 invånare dör varje dag av undernäring. Det är 10 barn per dag in en stad som Nyköping. Vi får i vår officiella kommunikation dock inte nämna ordet ’svält’ (famine), eftersom vi då riskerar att bli utslängda, eller ännu värre attackerade, av Al Shabaab, som styr merparten av södra och centrala Somalia. Att arbeta i deras områden hänger hela tiden på en skör tråd, och på rak kommunikation om det vi ämnar göra där de styr, annars riskerar vi vår personals säkerhet. Det är kanske svårt att föreställa sig, men inte ens bistånd i form av livsavgörande katastrof-hjälp undgår att politiseras och utnyttjas.
2007 drabbades Dadaab av svåra översvämningar. Över 100,000 människor blev tvungna att förflytta sig igen – flyktingar från ett flyktingläger, vilket grymt öde. Save the Children kom då till Dadaab för första gången. Bland annat delade man ut mat och filtar, och Abdi anmälde sig som frivillig för att hjälpa till. Sedan dess har han arbetat för oss. Flyktingarna får inte lämna lägret för att ta anställning utanför. Enligt Kenyansk lag får vi heller inte betala lön till de med flyktingstatus. Istället får de vad som kallas ett incitament – 100 dollar i månaden. Det kommer man inte långt på. Abdi försörjer sin familj som består av mamma, 2 systrar, 3 bröder och en kusin. När jag försiktigt frågar om Abdis pappa, svarar han att pappan först kom med dem till Ifo, men av någon anledning återvände till Somalia, där han arbetade för regeringen. Strax efter återvändandet dödades han, men Abdi säger inte av vem eller vilka.
Nu arbetar Abdi som en så kallad Best Interest Determination (BID) officer, inom ramen för vårt Child Protection program. Grace, som jag berättade om sist, är hans chef. Hon berättar att Abdi är väldigt värdefull som medarbetare – han pratar språket och förstår sig mycket bättre på bakgrunden. Jag misstänker att han också vet mycket väl vad barn som tvingas fly går igenom. Men vi går aldrig in på de detaljerna.
BID officers identifierar barn som anlänt ensamkommande, eller barn som anses som extra utsatta, och följer upp genom att till exempel placera dem i en foster familj. Abdi gör också utvärderingar av potentiella foster familjer – det finns flera på en standby lista som är redo att ta emot barn. Som jag berättade tidigare fångas en del barn upp på vägen av familjer som tar in dem och erbjuder skydd och mat. I många fall funkar det, ibland inte. Därför utvärderar vi också dessa familjer, för att försöka avgöra om barnet i fråga får ett tillräckligt omhändertagande. Det resulterar ibland i att foster föräldrarna erbjuds träning, som t ex i barns rättigheter, hur man bäst kommunicerar med ett barn, och barns hälsa och utveckling. Om familjen inte bedöms lämplig, kan vi omhänderta barnet och omförflytta honom eller henne till en mer säker miljö - så säkert det nu kan bli. Ibland sker omförflyttning även av barn som anlänt med sina biologiska föräldrar, men där man uppmärksammat att övergrepp sker. Abdi berättar att familjen i dessa fall ibland kan bli våldsam, och att vi då tvingas ta hjälp av kenyansk polis för att genomföra separationen.
Alla barn som Save the Children placerar i en foster familj, och är äldre än 5 år, får också gå i skola som drivs av UNHCR eller deras partner organisationer. Trots det är uppskattningsvis 80,000 barn i skolålder utanför ’systemet’. Många föräldrar vill inte låta sina barn gå i skola, av flera anledningar, och en del skickar dem hellre till religiösa skolor, sk Duqsi, där endast Koranen står på schemat.
Abdi tillhör de som hade tur – han fick gå i grundskola i Ifo, som drevs av olika hjälporganisationer. Där studerade han engelska, matte, vetenskap, och språk - somali och arabiska. När grundskolan var avklarad fick han ett stipendium av en annan organisation för att genomföra en 2-årig utbildning som socialarbetare, på distans. Examensprov och workshops hölls dock in Nairobi, så han fick ett sk ’movement pass’ från kenyanska myndigheter för att kunna ta sig fram och tillbaka. En resa på 9 timmar i varje riktning under de bästa förhållandena. Nu hoppas han på att få slutföra en magister utbildning - med inriktning på child protection.
Att träffa unga människor som Abdi ger mig hopp. Om någon som gått igenom liknande umbäranden som Abdi - som lyckas överkomma vad som ter sig som oöverstigliga hinder i jakt på en utbildning, som inte kunnat ta någonting för givet - fortfarande lyckas behålla sin tro på framtiden och en vilja att hjälpa andra som har det sämre, ja då kan man inte annat än förundras över människans motståndskraft. Och konstatera att ens egna umbärande oftast är ganska futtiga i jämförelse.
”Do you think you will ever go back to Somalia?”, frågar jag. ”When the country becomes stabile and peaceful”, svarar Abdi.
12 augusti 2011
Same dust in the wind - men i en helt annan del av världen
Jag har precis avslutat middagen med en tallrik vattenmelon, spelat en omgång biljard och dricker nu en Tusker beer. Det blåser en svag, behaglig bris, bortsett från det fina sanddammet, och är kanske 25 grader varmt. Solen gick ned för någon timme sedan och nu är det bäckmörkt. På stereon spelas de senaste hitsen på hög volym.
5 kilometer bort svälter människor ihjäl dagligen, många efter att ha vandrat i veckor, i stekande sol, genom öken, bärandes på de få tillhörigheter de kunde få med sig. Kanske har de under vandringens gång blivit attackerade av banditer, blivit våldtagna, separerats från sina barn, eller föräldrar, eller sett ett litet syskon dö av utmattning.
Kontrasterna är något av de mest bisarra jag upplevt. Jag befinner mig i nordöstra Kenya, 10 mil från den somaliska gränsen, i Dadaab - världens för nuvarande största flyktingläger. 400,000 människor, de flesta från Somalia, men även från Etiopien, Sudan och Congo, utspridda i tre läger från början byggt för att kunna ta emot ca 90,000 flyktingar.
Jag kom hit i söndags eftermiddag, efter 9 timmars obekvämt skumpande på tarmac och ökensand tillsammans med 9 kollegor. Ca tre timmar innan vi nådde fram stannade vi för att invänta andra organisationer som också var på väg till Dadaab. När alla anlänt fortsatte vi i konvoj, med beväpnade kenyanska poliser som eskort. Varje vecka attackeras fordon på den här vägen, antingen av kriminella gäng som vill åt bilar och värdesaker, eller av den somaliska terroriststämplade organisationen Al Shabaab som styr södra och centrala delarna av Somalia, och stundtals gör raider in i Kenya. Häromveckan stal de en av våra bilar, men lämnade som tur var chauffören relativt oskadd, och kom inte speciellt långt innan bensinen tog slut. Kenyansk polis hittade bilen ett par dagar senare mitt ute i bushen.
Dadaab är det första flyktingläger jag besökt, men jag tror detta är ett exceptionellt sådant. Lägret uppfördes för ca 20 år sedan, då somalier började fly sitt land efter att presidenten störtats och inbördeskrig bröt ut i början av 90-talet. Det är otroligt välorganiserat – många har varit här så länge att de hunnit bygga flera hus på sin lilla jordlott, komplett med staket och målade grindar. Det finns tre del-läger, och varje har varsin stor marknad mitt i, dit varor fraktas från Nairobi och Somalia, och det mesta verkar finnas till försäljning. Det faktum att lägret funnits här så länge innebär också att minst en generation ’flyktingar’ fötts här – vuxit upp, gått i skola (om de haft tur), träffat sin fru eller man och skaffat sitt första barn. En del av dem jobbar nu för oss.
Jag träffar Grace, som jobbar med vårt Child Protection program. Hon har man och små barn i Nairobi, men kommer upp till Dadaab 10 veckor i taget för att arbeta i ett av de tre del-lägren – Ifo. Hon berättar att första gången hon kom upp och blev rundvisad på sin nya arbetsplats, grät hon floder. ”I had never seen anything like it”, säger hon. ”It makes you forget about your small every day problems”.
Varje dag anländer ensamkommande barn till Dadaab. Genom den välorganiserade registreringsprocessen får Save the Children reda på vilka dessa barn är, och Graces jobb är att följa upp och se till att de placeras i foster familjer. En del barn har haft tur – på vägen till Dadaab har de lyckats ansluta sig till en familj, och vår personal utreder då vad som är bäst för barnet – att stanna med denna familj, att placeras om, eller att försöka återförenas med sina biologiska släktingar, om man lyckas spåra dem.
”Somali people are very intelligent” fortsätter Grace. ”And very kind. They will take in children who have lost, or become separated from their own families. A family of five biological members can grow to 20, all cramped in a small living space, sharing already very scarce resources.”
Jag och min kollega Katie får en snabb rundvisning av hur registreringen av nyanlända flyktingar går till. Varje dag anländer mellan 1000 och 1300 nya flyktingar, i varierande skick. De tas först emot i så kallade 'emergency reception centers', som finns i utkanten av varje läger. Där undersöks de snabbt av medicinsk personal – kvinnor och barn som visar tecken på undernäring eller har andra komplikationer får företräde i registreringsprocessen så att de snabbt kan få den vård de behöver. Alla barn under fem år vaccineras – gråten inifrån det rummet är hjärtskärande. Sedan slussas familjerna vidare och får mat, som skall räcka i ca tre veckor, samt en presenning, under vilken de förväntas kunna skydda sig mot vädrets makter. En del tilldelas tält från UNHCR, FNs flyktingorgan, som driver lägrena. Därefter slår de sig ned varhelst de kan hitta en ledig plats. Många bygger snabbt traditionella hyddor, över vilka de spänner filtar, kläder, och till sist presenningen. Del-lägrena är uppdelade efter vilken klan man tillhör. Registreringsprocessen är dock inte över än – de måste fortfarande ta sig till det centrala registreringstältet där de får lämna fingeravtryck och matas in datasystem, ytterligare ett par timmars vandring bort. Det kan ta dem flera veckor att samla fysisk styrka innan de klarar av det.
Vi träffar en av föreståndarna här, en dam som arbetar för den kenyanska regeringen. De sköter all central registrering och utfärdar flyktingstatus. ”You can help us!”, säger hon direkt. ”Go look at the children and tell us which ones we should prioritise. You can write on their documents.” Alla barn ser ut som små fågelungar i mina ögon. Regeringen hinner inte med att processa alla nyanlända, och tiotusentals människor har därför bara slagit sig ned i utkanten av de organiserade lägrena. Inte förrän allt pappersarbete är på plast kan de få den hjälp de behöver.
Efter att man registrerats här, slussas de vidare till andra organisationer, som t ex Save the Children. Vi registrerar de barn som anses som speciellt utsatta, t ex ensamkommande barn, och följer upp på olika sätt. Andra organisationer, som Läkare utan gränser, ser till att undernärda barn och mödrar får vård i deras kliniker. De tilldelas ransonkort så att de kan hämta mat varje månad. Föreståndaren berättar att precis nu i veckan hann en liten flicka dö medan hon väntade på att slussas vidare till nästa tält. Under tiden vi går omkring rullas en ung flicka in på en hemmagjord skottkärra av sin pappa. Hon kan inte längre gå själv.
Det gör ont i hjärtat att se allt detta lidande. Hur kan det få finnas ett överflöd av mat och rent dricksvatten i rika delar av världen, så pass att vi dör av övervikt-relaterade sjukdomar, medan dessa människor aldrig har fått äta sig mätta? Medan de i flera års tid tvingas köa för att få en påse majs och soja-mjöl och lite olja. Kommer de någonsin kunna återvända till sin hemby, eller kommer de tillhöra de generationer av barn som levt hela sitt liv i ett flyktingläger? Mitt ute i öknen.
Men jag lämnar inte Dadaab utan att ha förundrats över människans motståndskraft, generositet och tro på framtiden. Nästa gång tänker jag skriva om Abdi Fatah. Han kom till Ifo som 5- eller 6-åring (han minns inte riktigt). Han pratar flytande engelska och jobbar nu för Save the Children på dagarna, med hjälpa ensamkommande barn. På kvällen går han tillbaka till den hydda han delar med sin mamma och sina syskon. Abdi drömmer om att studera till en magister i social science – med inrikting på child protection.
5 kilometer bort svälter människor ihjäl dagligen, många efter att ha vandrat i veckor, i stekande sol, genom öken, bärandes på de få tillhörigheter de kunde få med sig. Kanske har de under vandringens gång blivit attackerade av banditer, blivit våldtagna, separerats från sina barn, eller föräldrar, eller sett ett litet syskon dö av utmattning.
Kontrasterna är något av de mest bisarra jag upplevt. Jag befinner mig i nordöstra Kenya, 10 mil från den somaliska gränsen, i Dadaab - världens för nuvarande största flyktingläger. 400,000 människor, de flesta från Somalia, men även från Etiopien, Sudan och Congo, utspridda i tre läger från början byggt för att kunna ta emot ca 90,000 flyktingar.
Jag kom hit i söndags eftermiddag, efter 9 timmars obekvämt skumpande på tarmac och ökensand tillsammans med 9 kollegor. Ca tre timmar innan vi nådde fram stannade vi för att invänta andra organisationer som också var på väg till Dadaab. När alla anlänt fortsatte vi i konvoj, med beväpnade kenyanska poliser som eskort. Varje vecka attackeras fordon på den här vägen, antingen av kriminella gäng som vill åt bilar och värdesaker, eller av den somaliska terroriststämplade organisationen Al Shabaab som styr södra och centrala delarna av Somalia, och stundtals gör raider in i Kenya. Häromveckan stal de en av våra bilar, men lämnade som tur var chauffören relativt oskadd, och kom inte speciellt långt innan bensinen tog slut. Kenyansk polis hittade bilen ett par dagar senare mitt ute i bushen.
Dadaab är det första flyktingläger jag besökt, men jag tror detta är ett exceptionellt sådant. Lägret uppfördes för ca 20 år sedan, då somalier började fly sitt land efter att presidenten störtats och inbördeskrig bröt ut i början av 90-talet. Det är otroligt välorganiserat – många har varit här så länge att de hunnit bygga flera hus på sin lilla jordlott, komplett med staket och målade grindar. Det finns tre del-läger, och varje har varsin stor marknad mitt i, dit varor fraktas från Nairobi och Somalia, och det mesta verkar finnas till försäljning. Det faktum att lägret funnits här så länge innebär också att minst en generation ’flyktingar’ fötts här – vuxit upp, gått i skola (om de haft tur), träffat sin fru eller man och skaffat sitt första barn. En del av dem jobbar nu för oss.
Jag träffar Grace, som jobbar med vårt Child Protection program. Hon har man och små barn i Nairobi, men kommer upp till Dadaab 10 veckor i taget för att arbeta i ett av de tre del-lägren – Ifo. Hon berättar att första gången hon kom upp och blev rundvisad på sin nya arbetsplats, grät hon floder. ”I had never seen anything like it”, säger hon. ”It makes you forget about your small every day problems”.
Varje dag anländer ensamkommande barn till Dadaab. Genom den välorganiserade registreringsprocessen får Save the Children reda på vilka dessa barn är, och Graces jobb är att följa upp och se till att de placeras i foster familjer. En del barn har haft tur – på vägen till Dadaab har de lyckats ansluta sig till en familj, och vår personal utreder då vad som är bäst för barnet – att stanna med denna familj, att placeras om, eller att försöka återförenas med sina biologiska släktingar, om man lyckas spåra dem.
”Somali people are very intelligent” fortsätter Grace. ”And very kind. They will take in children who have lost, or become separated from their own families. A family of five biological members can grow to 20, all cramped in a small living space, sharing already very scarce resources.”
Jag och min kollega Katie får en snabb rundvisning av hur registreringen av nyanlända flyktingar går till. Varje dag anländer mellan 1000 och 1300 nya flyktingar, i varierande skick. De tas först emot i så kallade 'emergency reception centers', som finns i utkanten av varje läger. Där undersöks de snabbt av medicinsk personal – kvinnor och barn som visar tecken på undernäring eller har andra komplikationer får företräde i registreringsprocessen så att de snabbt kan få den vård de behöver. Alla barn under fem år vaccineras – gråten inifrån det rummet är hjärtskärande. Sedan slussas familjerna vidare och får mat, som skall räcka i ca tre veckor, samt en presenning, under vilken de förväntas kunna skydda sig mot vädrets makter. En del tilldelas tält från UNHCR, FNs flyktingorgan, som driver lägrena. Därefter slår de sig ned varhelst de kan hitta en ledig plats. Många bygger snabbt traditionella hyddor, över vilka de spänner filtar, kläder, och till sist presenningen. Del-lägrena är uppdelade efter vilken klan man tillhör. Registreringsprocessen är dock inte över än – de måste fortfarande ta sig till det centrala registreringstältet där de får lämna fingeravtryck och matas in datasystem, ytterligare ett par timmars vandring bort. Det kan ta dem flera veckor att samla fysisk styrka innan de klarar av det.
Vi träffar en av föreståndarna här, en dam som arbetar för den kenyanska regeringen. De sköter all central registrering och utfärdar flyktingstatus. ”You can help us!”, säger hon direkt. ”Go look at the children and tell us which ones we should prioritise. You can write on their documents.” Alla barn ser ut som små fågelungar i mina ögon. Regeringen hinner inte med att processa alla nyanlända, och tiotusentals människor har därför bara slagit sig ned i utkanten av de organiserade lägrena. Inte förrän allt pappersarbete är på plast kan de få den hjälp de behöver.
Efter att man registrerats här, slussas de vidare till andra organisationer, som t ex Save the Children. Vi registrerar de barn som anses som speciellt utsatta, t ex ensamkommande barn, och följer upp på olika sätt. Andra organisationer, som Läkare utan gränser, ser till att undernärda barn och mödrar får vård i deras kliniker. De tilldelas ransonkort så att de kan hämta mat varje månad. Föreståndaren berättar att precis nu i veckan hann en liten flicka dö medan hon väntade på att slussas vidare till nästa tält. Under tiden vi går omkring rullas en ung flicka in på en hemmagjord skottkärra av sin pappa. Hon kan inte längre gå själv.
Det gör ont i hjärtat att se allt detta lidande. Hur kan det få finnas ett överflöd av mat och rent dricksvatten i rika delar av världen, så pass att vi dör av övervikt-relaterade sjukdomar, medan dessa människor aldrig har fått äta sig mätta? Medan de i flera års tid tvingas köa för att få en påse majs och soja-mjöl och lite olja. Kommer de någonsin kunna återvända till sin hemby, eller kommer de tillhöra de generationer av barn som levt hela sitt liv i ett flyktingläger? Mitt ute i öknen.
Men jag lämnar inte Dadaab utan att ha förundrats över människans motståndskraft, generositet och tro på framtiden. Nästa gång tänker jag skriva om Abdi Fatah. Han kom till Ifo som 5- eller 6-åring (han minns inte riktigt). Han pratar flytande engelska och jobbar nu för Save the Children på dagarna, med hjälpa ensamkommande barn. På kvällen går han tillbaka till den hydda han delar med sin mamma och sina syskon. Abdi drömmer om att studera till en magister i social science – med inrikting på child protection.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)