...för fightingsäsongen. Åtminstone i Kabul. Här har det varit lugnt ända sedan den stora attacken i slutet på februari, och varje självmordsbombfri vecka har jag dragit en lättnadens suck, trots att man vet att det kommer smälla förr eller senare. Det ironiska med dagens explosion var att jag tidigare för det mesta befunnit mig på långt avstånd, på 'rätt' sida om stan (väster om centrum). Med mitt nya jobb har jag dock flyttat till ett kontor så långt öster ut man kan komma inom stadsgränsen. Idag smällde det således längre ned på vägen från Save the Children, såpass kaftigt att rutorna hos oss på SAK skakade, flera mil bort. Talibanerna hävdar att de tillverkat dagens bomb med 750 kg sprängmedel så det kanske inte är så förvånande att även vi kände av den.
Fruktansvärt med så många döda och skadade, där tyvärr, som vanligt, merparten är oskyldiga kvinnor och barn.
Som om det inte vore nog med självmordsbomber och annat konfliktrelaterat elände, störtade det igår ett passagerarplan på väg från Kunduz i norr till Kabul. Flygbolaget är ett afghanskt, som många hjälparbetare flyger med för att det är så billigt. Antalet passagerare samt besättning verkar ha varit drygt 40. Tyvärr har man fortfarande inte lyckas lokalisera planet, utan vet bara att det försvann från radar runt kl 10 igår morse. Man tror att det slagit ned bland de högsta topparna i bergskedjan Salang, som är otillgängligt i bästa fall, men med de senaste dagarnas dåliga väder inte ens går att ta sig fram till fots i. På planet fanns ett antal utlänningar, och stämningen är nu ganska tung bland de som känner, och känner till, de personer som man får anta har förolyckats. Jag har också ett antal vänners vars afghanska kollegor skall ha befunnit sig på planet.
Ja, hörni, det här var kanske inte ett så upplyftande inlägg, men det är kanske ingen ide att sticka under stol med att det känns lite motigt just nu. Till ljuspunkterna hör dock att jag åker hem till Sverige nästa torsdag, förutsatt att jag törs kliva på planet förstås...:)
