De senaste veckorna har varit riktigt händelserika, vilket gjort att de bara rasat förbi. Förra helgen var jag och J ute på äventyr i Kabul. Först besökte vi det gamla, numera helt utbombade Darualaman palatset, som ligger precis nära där jag bor. Det byggdes på 1920-talet för den tidens afghanska kungar. Palatset förstördes helt i början på 90-talet, då Mujahiddin (de krigsherrar som precis lyckats köra ut sovjetiska ockupanter) istället för att få landet på rätt köl vände sig mot varandra och startade ett ännu värre inbördeskrig som varade tills Talibanerna lyckades ta över 1996. Mujahiddin ledarna kunde inte komma överens om hur de skulle dela på palatset så de satte sig helt sonika i varsin ände av palatset och skickade raketer på varandra inifrån - palatset är en sorglig påminnelse om landets tragiska historia av inbördes konflikt. Idag står det övergivet, på en kulle med vacker utsikt över bergen som omger Kabul, omringat av hög taggtråd.
Efter palatsbesöket åkte vi upp på det som kallas TV Hill. Det är ett av bergen som omger Kabul, eller snarare ligger det mellan min stadsdel och centrum. Där uppe har man rest hundratals mastar av olika slag, och på nätterna glimmar ljusen från dem riktigt vackert. Under bilturen upp fick jag en liten flashback till min fasansfulla Nepalbussresa, men väl uppe på toppen hade vi i princip 360 graders utsikt över Kabul och dess omgivningar, det var fantastiskt! Staden är bra mycket större än man tror, och här och var kunde man se vårgrönskan börja sprida ut sig.
Vet inte hur många av er som orkade läsa den engelska artikeln jag lade upp på bloggen, men den här nya lagen för Shia muslimer (minoritetsgruppen här, de flesta är Sunni muslimer) har debatterats hårt både här och internationellt, då den antogs nästan helt utan debatt i parlamentet, samt föreskriver extrema inskränkningar för shia kvinnor. De skulle enligt lagen bland annat behöva be sin make om lov för att lämna huset, samt kunna avkrävas sex minst var fjärde dag. Det första är förvisso något som redan praktiseras runtom i landet, de flesta av mina kvinnliga kollegor kan inte resa utanför Kabul om de inte har en manlig släkting med sig som kan skydda deras heder. Våldtäkt inom äktenskapet anses inte heller som brottsligt. Hursomhelt så har presidenten tack vare internationellt tryck nu skickat tillbaka lagen för ytterligare utvärdering. Ett annat gott tecken var att ca 300 shia kvinnor på onsdagen bestämde sig för att utnyttja sin rätt att demonstrera mot lagen. En av de största Shia moskeerna ligger granne med vårt kontor, och det var utanför där demonstrationen inleddes, så vi var inlåsta större delen av dagen. Det går knappt att föreställa sig hur modiga dessa kvinnor är som genomförde detta, och än mindre så när man betänker det faktum att de fick utstå spott, glåpord och stenkastning från både kvinnor och män som motdemonstrerade.
Natten till fredag ägde ytterligare en jordbävning rum, men det skakar ca en gång i veckan så senaste tiden har jag sovit igenom flera stycken. I torsdags natt vaknade jag dock upp, fönstrena skallrade och sängen skakade, men det varade bara i mindre än 30 sekunder så jag somnade strax om. Nu visade det sig att den varit tillräckligt kraftig för att förstöra 200 talet hus och resultera i ca 40 dödsoffer, i 4 byar uppe i Hindu Kush bergen ca 8 mil härifrån. I morse skickade vi iväg ett team för att undersöka vilka hjälpbehov som finns, för det talas också om hundratalet skadade.
Nu ska jag försöka njuta lite av det sköna vårvädret innan det är dags att förbereda för ny jobbvecka igen. Kram!
14 april 2009
Ett steg framåt, femton steg tillbaka...
What You Should Know About Women's Rights in Afghanistan
Huffington Post
Anand Gopal
Posted April 13, 2009
Just as the world's eyes are turning towards Afghanistan once again, a few conservative Afghan lawmakers are trying to pass a law that would, amongst other things, legalize marital rape, prohibit women from leaving the home without permission, deny them the right of inheritance, force a woman to "preen for her husband as and when he desires," and set the minimum female marital age to sixteen.
The draft proposal, which is aimed only at the country's Shia minority, recalls for many the harsh strictures of the Taliban era and has been roundly condemned in the international community: Hillary Clinton said that she is "deeply concerned" about the law, Obama found it "abhorrent", and others in the West have asked, "Is this what our soldiers are dying for?" The international condemnation has forced the Karzai administration to shelve the law for the time being, as the Afghan government pledges to look at the details of the bill more closely.
While the world buzzes about this latest setback for Afghan women, you might be wondering just what exactly the bill says about women's rights in Afghanistan.
What do Afghan women think about this law?
Most Afghan women have never heard of it. This is because the majority of Afghans are rural, living without electricity or a connection to the happenings in Kabul. Afghan women suffer from the lowest literacy rate in the world, at 13 percent. And the ones that are familiar with it mostly shrug their shoulders, because the conditions that the law imposes are no different than those that already exist in their everyday lives. The typical woman from the country's south or east, for example, cannot leave her home without a male guardian. She must wear the burqa in public at all times, and in some villages she must even don one in private. Marital rape is the norm in a society where sex is a man's right, not a woman's.
According to the UK-based NGO Womankind, anywhere between sixty and eighty percent of marriages are forced, 57 percent of brides are under the age of 16, and 87 percent complain of domestic violence. UNIFEM says that 65 percent of widows in Kabul see suicide as their only option to "get rid of their miseries and desolation." Thousands of women turn to self-immolation every year. There are no reliable stats on rape, as most women will never report it. This is because women can be convicted of zina, extramarital sex, if knowledge of the rape becomes public. In most of the country, even a woman just found outside of her home without the permission of her male guardian will be thrown in jail and tried as an adulterer.
How do Afghan women fare now compared to the Taliban era?
The answer, like most things in Afghanistan, depends on where you look and whom you ask. In the central highlands, for example, women of the ethnic minority group the Hazaras are usually allowed to leave the home and sometimes even find work. In Kabul, some females now have access to education, and there are well-paying NGO jobs available for the elite. Only five percent of girls go to secondary school throughout the country, but in Kabul more girls are enrolled than at any point in the last ten years.
In the south and east, life for women is mostly unchanged since the Taliban times: they remain cloistered indoors, in burqas, away from schools, without health care, without independence, and without protection from physical and sexual violence. And in some ways, life is even worse than during the Taliban: these women now live in an active war zone, caught in a crossfire between belligerents.
So the lives of women in the central highlands and in some cities have improved, while things have remained the same or even gotten worse for women elsewhere. The sum result is that things have mostly stayed the same for Afghan women since the fall of the Taliban. It shouldn't be surprising that the Organization of Economic Cooperation and Development recently released a study finding that Afghanistan is the second most unequal society in terms of gender in the world. Or that Afghan women rank at or near the bottom in almost every conceivable world ranking: life expectancy, maternal mortality, access to education, access to health care, suicide rates, domestic violence, and more. In short, Afghanistan is just about the worst place in the world to be a woman.
Why are things so bad for Afghan women?
People wrongly assume that the Taliban is a sort of alien force, imposing misogynistic views on an unwilling society. For instance, Ellen Goodman of the Washington Post Writers Group writes in a recent editorial that:
Afghan women had slowly gained rights through the 20th century. They helped write their country's 1964 constitution. They served in parliament and went to universities. They were 40 percent of the doctors and 70 percent of the teachers. Then the Taliban turned their homeland into a patriarchal jail. This couldn't be further from the truth. Afghan women did gain rights throughout the twentieth century -- in the cities. In the countryside, where the majority lived, no such thing happened. And the Taliban did not turn the Afghan homeland into a patriarchal jail; it was already a prison for women.
There are three causes for women's predicament. First, Afghanistan was and is a rural society, and in the south and east dominated by tribes. This tribal society is deeply patriarchal, with women commodified into a resource to be bartered, sold and fought over. Hence the Pashtun man is honor-bound to defend zan, zamin and zar (woman, gold and land).
Various Afghan leaders -- including some kings and the Communist government -- tried in vain to modernize the countryside. But this was a second reason why women remained oppressed -- the central state has been weak and unable to successfully enact reforms throughout the country.
Even as the central state made such attempts, other actors were actively working to undermine women's interests in the country. The third reason for the situation today is foreign intervention, especially by Pakistan, Saudi Arabia and the United States. The US and its allies supported the mujahedeen -- fundamentalist, misogynist warlords -- against the Soviets in the eighties. The mujahedeen transformed an extremely reactionary interpretation of Islam into the national standard, and in many ways were even worse than the Taliban. They burned down schools and libraries, killed women in public positions, enforced the burqa in areas under their control. They raped and killed thousands. After coming to power in the mid-nineties, they established a Ministry for the Promotion of Virtue and Prevention of Vice. One issued decree mandated that:
Women do not need to leave their homes at all, unless absolutely necessary, in which case they are to cover themselves completely; are not to wear attractive clothing and decorative accessories; do not wear perfume; their jewelry must not make any noise; they are not to walk gracefully or with pride and in the middle of the sidewalk; are not to talk to strangers; are not to speak loudly or laugh in public; and they must always ask their husbands' permission to leave home. When the Taliban arrived in Kabul in 1996, they continued to enforce these mandates, without resorting to the widespread raping and killing that marked the mujahedeen government.
After the Taliban was toppled, the US and rest of the international community supported these same mujahedeen in their return to power. The majority of the Afghan parliament today consists of these warlords. Is it any surprise then that parliament tries to pass anti-women laws?
Can the West save Afghan women?
Many observers say that unless the rural, tribal structure of the society is changed, the patriarchal prison will continue. But that might be something only the Afghans themselves can accomplish. In the meantime, many Afghan women say that the West can help this process -- by dropping support for fundamentalists and misogynists.
It will be important to take such a step, they say, because the West has a credibility gap -- despite billions of dollars, thousands of lives lost, and scores of promises, Western intervention has not made the lives of Afghan women significantly better.
Huffington Post
Anand Gopal
Posted April 13, 2009
Just as the world's eyes are turning towards Afghanistan once again, a few conservative Afghan lawmakers are trying to pass a law that would, amongst other things, legalize marital rape, prohibit women from leaving the home without permission, deny them the right of inheritance, force a woman to "preen for her husband as and when he desires," and set the minimum female marital age to sixteen.
The draft proposal, which is aimed only at the country's Shia minority, recalls for many the harsh strictures of the Taliban era and has been roundly condemned in the international community: Hillary Clinton said that she is "deeply concerned" about the law, Obama found it "abhorrent", and others in the West have asked, "Is this what our soldiers are dying for?" The international condemnation has forced the Karzai administration to shelve the law for the time being, as the Afghan government pledges to look at the details of the bill more closely.
While the world buzzes about this latest setback for Afghan women, you might be wondering just what exactly the bill says about women's rights in Afghanistan.
What do Afghan women think about this law?
Most Afghan women have never heard of it. This is because the majority of Afghans are rural, living without electricity or a connection to the happenings in Kabul. Afghan women suffer from the lowest literacy rate in the world, at 13 percent. And the ones that are familiar with it mostly shrug their shoulders, because the conditions that the law imposes are no different than those that already exist in their everyday lives. The typical woman from the country's south or east, for example, cannot leave her home without a male guardian. She must wear the burqa in public at all times, and in some villages she must even don one in private. Marital rape is the norm in a society where sex is a man's right, not a woman's.
According to the UK-based NGO Womankind, anywhere between sixty and eighty percent of marriages are forced, 57 percent of brides are under the age of 16, and 87 percent complain of domestic violence. UNIFEM says that 65 percent of widows in Kabul see suicide as their only option to "get rid of their miseries and desolation." Thousands of women turn to self-immolation every year. There are no reliable stats on rape, as most women will never report it. This is because women can be convicted of zina, extramarital sex, if knowledge of the rape becomes public. In most of the country, even a woman just found outside of her home without the permission of her male guardian will be thrown in jail and tried as an adulterer.
How do Afghan women fare now compared to the Taliban era?
The answer, like most things in Afghanistan, depends on where you look and whom you ask. In the central highlands, for example, women of the ethnic minority group the Hazaras are usually allowed to leave the home and sometimes even find work. In Kabul, some females now have access to education, and there are well-paying NGO jobs available for the elite. Only five percent of girls go to secondary school throughout the country, but in Kabul more girls are enrolled than at any point in the last ten years.
In the south and east, life for women is mostly unchanged since the Taliban times: they remain cloistered indoors, in burqas, away from schools, without health care, without independence, and without protection from physical and sexual violence. And in some ways, life is even worse than during the Taliban: these women now live in an active war zone, caught in a crossfire between belligerents.
So the lives of women in the central highlands and in some cities have improved, while things have remained the same or even gotten worse for women elsewhere. The sum result is that things have mostly stayed the same for Afghan women since the fall of the Taliban. It shouldn't be surprising that the Organization of Economic Cooperation and Development recently released a study finding that Afghanistan is the second most unequal society in terms of gender in the world. Or that Afghan women rank at or near the bottom in almost every conceivable world ranking: life expectancy, maternal mortality, access to education, access to health care, suicide rates, domestic violence, and more. In short, Afghanistan is just about the worst place in the world to be a woman.
Why are things so bad for Afghan women?
People wrongly assume that the Taliban is a sort of alien force, imposing misogynistic views on an unwilling society. For instance, Ellen Goodman of the Washington Post Writers Group writes in a recent editorial that:
Afghan women had slowly gained rights through the 20th century. They helped write their country's 1964 constitution. They served in parliament and went to universities. They were 40 percent of the doctors and 70 percent of the teachers. Then the Taliban turned their homeland into a patriarchal jail. This couldn't be further from the truth. Afghan women did gain rights throughout the twentieth century -- in the cities. In the countryside, where the majority lived, no such thing happened. And the Taliban did not turn the Afghan homeland into a patriarchal jail; it was already a prison for women.
There are three causes for women's predicament. First, Afghanistan was and is a rural society, and in the south and east dominated by tribes. This tribal society is deeply patriarchal, with women commodified into a resource to be bartered, sold and fought over. Hence the Pashtun man is honor-bound to defend zan, zamin and zar (woman, gold and land).
Various Afghan leaders -- including some kings and the Communist government -- tried in vain to modernize the countryside. But this was a second reason why women remained oppressed -- the central state has been weak and unable to successfully enact reforms throughout the country.
Even as the central state made such attempts, other actors were actively working to undermine women's interests in the country. The third reason for the situation today is foreign intervention, especially by Pakistan, Saudi Arabia and the United States. The US and its allies supported the mujahedeen -- fundamentalist, misogynist warlords -- against the Soviets in the eighties. The mujahedeen transformed an extremely reactionary interpretation of Islam into the national standard, and in many ways were even worse than the Taliban. They burned down schools and libraries, killed women in public positions, enforced the burqa in areas under their control. They raped and killed thousands. After coming to power in the mid-nineties, they established a Ministry for the Promotion of Virtue and Prevention of Vice. One issued decree mandated that:
Women do not need to leave their homes at all, unless absolutely necessary, in which case they are to cover themselves completely; are not to wear attractive clothing and decorative accessories; do not wear perfume; their jewelry must not make any noise; they are not to walk gracefully or with pride and in the middle of the sidewalk; are not to talk to strangers; are not to speak loudly or laugh in public; and they must always ask their husbands' permission to leave home. When the Taliban arrived in Kabul in 1996, they continued to enforce these mandates, without resorting to the widespread raping and killing that marked the mujahedeen government.
After the Taliban was toppled, the US and rest of the international community supported these same mujahedeen in their return to power. The majority of the Afghan parliament today consists of these warlords. Is it any surprise then that parliament tries to pass anti-women laws?
Can the West save Afghan women?
Many observers say that unless the rural, tribal structure of the society is changed, the patriarchal prison will continue. But that might be something only the Afghans themselves can accomplish. In the meantime, many Afghan women say that the West can help this process -- by dropping support for fundamentalists and misogynists.
It will be important to take such a step, they say, because the West has a credibility gap -- despite billions of dollars, thousands of lives lost, and scores of promises, Western intervention has not made the lives of Afghan women significantly better.
11 april 2009
Nu finns det lite bilder...
...från Thailand! Jag har fräckt snott hälften från Anna (tack, tack :)). Klicka på länken Picasa fotoalbum i högermarginalen.
GLAD PÅSK på er!
GLAD PÅSK på er!
08 april 2009
Afghansk problemlösning
Jag brukar oftast tycka att det är intressant och lärorikt att ta del av hur man löser problem i mindre utvecklade land (än Sverige) för oftast lyckas människor med minimala resursr komma på otroligt uppfinningsrika tillvägagångssätt som aldrig skulle ha slagit oss i väst. Men lika mycket som jag imponeras av innovationsförmågan, lika lite imponeras jag av det kortsiktiga tänkande som karaktäriserar en stor del av problemlösandet här. Ett exempel är vårt vattensystem i huset. När jag kom hit bröt det totalt ihop med ett par veckors mellanrum, vilket man kanske ändå till en viss del fick acceptera. Började dock kännas lite märkligt när samma gubbe dök upp varje gång nåt gick sönder, skruvade lite, bytte nån del, tog emot betalning och dyrt och heligt bedyrade att allt nu skulle vara löst - för att vara tillbaka ett par veckor senare för att laga samma problem. Senaste veckorna har vi gått från problem med vattenledningarna och vattentillgång varje vecka, till varje dag till att det i princip fungerat max en timme efter att de meckat. Under tiden jag var borta upptäcktes det att en del av problemet var en vattenläcka. Sagt och gjort, stengolvet i hall och kök borrades upp, det tätades, och sedan hällde man helt enkelt bara cement för att fylla igen hålen. Heltäcknigsmattan vek man helt sonika bara tillbaka, utan att kolla huruvuda golvet faktiskt var jämt, så nu har vi en skrynklig heltäckningsmatta och ett sjukt ojämnt golv. I köket har de inte ens bemödat sig med att lägga tillbaka plattorna över, och nån lyckades såklart trampa i cementen innan det torkat - ser mycket proffsigt ut! Nu kanske ni tycker att jag klagar ovanligt mycket, men då jag haft möjligheten att kolla in hur andra bor, och hur det funkar hemma hos dem, kan jag meddela att detta knappast tllhör vanligheterna, trots att vi befinner oss i Afghanistan.
Ett annat exempel, mer roligt än irriterande, även om jag suckade ganska tungt när jag upptäckte det, är att jag i två dagar försökt få städerskan att tvätta två av mina kuddar, för de ser verkligen äckliga ut, och består nog till 99% av kvalster. Första dagen försökte jag förlara att de behövde tvättas, när hon bara ville dra på nya örngott och lägga tilbaka dem. Visade väldigt pedagogiskt tykte jag. Trots det låg de otvättade, inslängda i min garderob, dock med nya örngott på när jag kom hem. Lade dem ånyo i tvättkorgen och tog demonstrativt av örngotten. När jag kom igår låg kuddarna på min säng, igen i nya örngott. Men när jag skulle ta ut dem för att kolla så de verkligen tvättats visade det sig att hon SYTT igen ett inre örngott, så att jag inte kan kolla själva kuddarna. Mycket listigt...
Imorrn börjar helgen om, jädrar vad fort veckorna går nu! Glad påsk på er alla där hemma! Kram!
Ett annat exempel, mer roligt än irriterande, även om jag suckade ganska tungt när jag upptäckte det, är att jag i två dagar försökt få städerskan att tvätta två av mina kuddar, för de ser verkligen äckliga ut, och består nog till 99% av kvalster. Första dagen försökte jag förlara att de behövde tvättas, när hon bara ville dra på nya örngott och lägga tilbaka dem. Visade väldigt pedagogiskt tykte jag. Trots det låg de otvättade, inslängda i min garderob, dock med nya örngott på när jag kom hem. Lade dem ånyo i tvättkorgen och tog demonstrativt av örngotten. När jag kom igår låg kuddarna på min säng, igen i nya örngott. Men när jag skulle ta ut dem för att kolla så de verkligen tvättats visade det sig att hon SYTT igen ett inre örngott, så att jag inte kan kolla själva kuddarna. Mycket listigt...
Imorrn börjar helgen om, jädrar vad fort veckorna går nu! Glad påsk på er alla där hemma! Kram!
04 april 2009
Back to reality
Min 3 veckors världsturné tog slut i måndags, då jag återvände till Kabul. Kom fram tidigt på morgonen, efter en skitträlig resa med mellanlandning i Dubai. Hade tre timmar mellan flygen och tänkte i min enfald att jag skulle kunna få några timmars sömn där, men väl framme visade det sig att jag anlänt till fel terminal och behövde byta för mitt plan tll Afghanistan. Brukar ju va en ganska enkel sak på vilken annan flygplats som helst, men här verkade ingen veta hur det skulle gå till. Jag gick fram och tillbaka med mitt bagage in en timme och frågade folk om hjälp. Insåg till slut att det inte fanns något annat transportmedel än taxi, så efter att ha växlat till mig lokal valuta, skakat på huvudet och svurit upprepat, fick jag betala motsvarande 10 pund för en 20 minuters taxiresa till terminal 2, som de stoppat undan på nån jädra bakgård. Efter ytterligare 2 timmars skumpande med ett av de inhemska flygbolagen landade jag på den vansinnigt röriga Kabul-flygplatsen. Väl igenom den sista 'säkerhetskontrollen' (2 sovande poliser och en icke fungerande röntgenapparat - tur, hade alkoholhalltiga drycker i väskan), väntade en timmes skumpande, denna gång som tur var på fast mark, innan jag kunde stupa i säng. Har således haft en kort men intensiv jobbvecka. Helgen inleddes i torsdags kväll med stor, supertrevlig fest, och har av den anledningen varit ovanligt lugn de följande 2 dagarna...
Idag har det varit riktigt skönt vårväder, så jag har lunchat ute med ett par vänner, varpå några av oss åkte vidare till en stor park för att kolla in en fotoutställning. De ställde bl a ut en av världens mest igenkända foton från Afghanistan, som först publicerades i National Geographic i mitten på 80-talet. Hennes blick är något otroligt genomträngande!
Flickan fotograferades i ett flyktingläger precis på andra sidan gränsen i Pakistan där hon hamnat efter att hennes hemby bombats sönder och hennes föräldrar dött. För några år sedan lyckades fotografen leta reda på henne igen, hon hade lyckats återvända till Afghanistan, gift sig och fött fyra döttrar. Sorgligt nog var hon fortfarande utfattig och bodde i en avlägsen del av landet långt från några utbildningsmöjligheter. Trots att detta foto av henne dragit in massvis med pengar verkar inget av det kommit henne till dels. Däremot skapade National Geographic en fond i hennes namn som idag tydligen ger afghanska barn utbildningsmöjligheter. Alltid något!
Dags att förbereda för en ny arbetsvecka, tjoho! Hoppas ni därhemma kunnat njuta av det fantastiska vårvädret jag fått rapporter om! Kram!
Idag har det varit riktigt skönt vårväder, så jag har lunchat ute med ett par vänner, varpå några av oss åkte vidare till en stor park för att kolla in en fotoutställning. De ställde bl a ut en av världens mest igenkända foton från Afghanistan, som först publicerades i National Geographic i mitten på 80-talet. Hennes blick är något otroligt genomträngande!
Flickan fotograferades i ett flyktingläger precis på andra sidan gränsen i Pakistan där hon hamnat efter att hennes hemby bombats sönder och hennes föräldrar dött. För några år sedan lyckades fotografen leta reda på henne igen, hon hade lyckats återvända till Afghanistan, gift sig och fött fyra döttrar. Sorgligt nog var hon fortfarande utfattig och bodde i en avlägsen del av landet långt från några utbildningsmöjligheter. Trots att detta foto av henne dragit in massvis med pengar verkar inget av det kommit henne till dels. Däremot skapade National Geographic en fond i hennes namn som idag tydligen ger afghanska barn utbildningsmöjligheter. Alltid något!
Dags att förbereda för en ny arbetsvecka, tjoho! Hoppas ni därhemma kunnat njuta av det fantastiska vårvädret jag fått rapporter om! Kram!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)