Sista vandringsdagen, för vi hade beslutat att korta av trekken en dag för att komma tillbaka till Kathmandu lite tidigare. Väldigt klokt beslut visade det sig… Jag tyckte jag hade stretchat ordentligt men det dröjde inte många minuter innan jag började känna av knä- och fotleder. Att gå nedför går visserligen fortare och är inte lika ansträngande, men fy faan vad tufft det är för lederna… Jag proppade i mig smärtstillande men de hade noll inverkan… Några timmar in på vandringen kom vi till en passage där det gått ett jordskred. Stigen var otroligt brant, bestod nästan bara av sand och svängde liksom runt en krök, och det stupade naturligtvis rätt ned på ena sidan. Jag vågade inte riktigt lita på mina smärtande ben, och fann mig helt plötsligt sittande, med benen skakande som asplöv. De andra kom ifatt mig, och guiden fick hålla mig i handen och liksom leda mig nedför. Det var riktigt läskigt och jag tror jag tappade självförtroendet lite där, för resten av vandringen tillbaka var mest en pina. Ena knät smärtade som attan och jag fick använda gåstaven som en krycka och mest halta fram. Det var omöjligt att ta ett trappsteg i varje steg utan jag fick liksom köra barnvarianten med ett steg i taget. Varje brant kurva, som jag utan problem tagit mig uppför, kändes nu jätteläskigt och jag fick hasa mig ned på arslet ett antal gånger. Gråten var nära…Tillslut kunde vi iaf skymta vår by och då var det bara att bita ihop och kämpa sig fram. Ramlade utmattad, och ganska lycklig ihop på gräsmattan utanför hotellet och vägrade ta ett steg innan jag fått sträcka ut och fylla på med energi, och smärtstillande.
När vi väl konstaterat att vi klarat av strapatsen och lyckas återvända in one piece mer eller mindre, började vi fokusera på tillbakaresan, som ju skulle ske med helvetesbussen. Det var uppenbarligen fler än vi som till varje pris ville undvika denna mardröm, så det var ett frenetiskt köpslående om de fyrhjulsdrivna jeepar som skulle gå tillbaka till Kathmandu dagen därpå. Vår guide lyckades hyra en för ett hyfsat pris, och vi var all ganska lättade att vi skulle slippa skumpa 11 timmar på bussen.
Kunde för första gången på en vecka ta en riktigt lång och skön dusch, samt uträtta behoven på en riktigt toalett…ren lyx! Efter påfyllning av värktabletter somnade jag utmattad, ganska nöjd med mig själv, och utan en tanke på den stundande hemfärden…
1 kommentar:
Hej du,
vilken resa! Du fängslar verkligen med ditt skrivande. Och så är det så skönt med någon som också känner att allt på semestrar är inte underbart, fantastiskt, skönt, njutningsfyllt, spännande, stimulerande och alldeles alldeles perfekt, utan att det ibland kan vara riktigt tufft och inte alls sådär roligt som man hade tänkt sig.
Sitter och planerar lite inför examen. Oj så skönt det ska bli! Nu är det i alla fall klart med jobb, och det blir inte SÖS till våren utan gyn här i Uppsala. Second best eller vad man ska säga. Vi blir kvar här ett tag i alla fall. Och så får vi se till sommaren. Känns tryggt och bra att stanna här. Helene kommer tillbaks, Anna är här och min träningskompis Helena är kvar. Lite värre för Daniel. Han har en 30-års kris så det heter duga. Och så känner han inte så många. Fast jag tror det ska bli bra.
Tänker på dig! Ta hand om dig!
Stor kram
Andrea
Skicka en kommentar