Sista natten med gänget

Jag borde sova men alldeles för många tankar snurrar i huvudet. Det handlar mest om hur otroligt spännande det känns att få lära sig något nytt, att möta nya människor och kulturer och att äntligen få börja jobba med något jag brinner för. Eller om detaljer som om jag packat rätt sorts skor, kopierat alla viktiga papper, och hur jag skall försvara övervikten på bagaget för en grinig incheckningskärring. Men i bakhuvudet finns också den där djävulen som bara lyssnar på alla dåliga nyheter om nya dödsoffer hit och ökat våld dit, och rädslan att varenda sak jag gör är för sista gången. Som att krama mina syskon, mamma, släkt och vänner t.ex. Jag vet ju att man inte kan tänka att man kommer dö hela tiden, det är inte ett optimalt sätt att leva sitt liv, och inte speciellt rationellt heller. Ändå finns de där tankarna där just nu, trots att jag gör mitt bästa för att gömma dem långt under alla positiva saker jag hoppas på att få uppleva... Kanske är det sunt att vara rädd och nervös; detta är ändå mitt största äventyr hittills! Men jag hoppas dock att jag snart kan skaka av mig rädslorna och bara fokusera på nuet. Det ska jag för övrigt försöka göra nu direkt så jag kan få några timmars sömn... Vi hörs snart igen!