Och så var det måndag igen…

...och den gångna veckan handlade inte helt otippat nästan uteslutande om jobb. Snittar på 12 timmar på kontoret om dagen, sex dagar i veckan. Mest för att det är mycket att göra, men också för att jag fått arbetsuppgifter som jag aldrig gjort förut (fast det har jag förstås inte sagt till någon), så jag misstänker att det kanske går långsammare än normalt till och från. Just nu är det inte så glamoröst, jag och min chef har fått plocka isär det mesta som hade gjorts till vi tog över, och försöker nu få saker och ting på rätt köl igen. Jag spenderar därför huvuddelen av min tid framför gigantiska excel-ark med komplicerade formler, för att försöka lista ut vad vi har medel att genomföra, och hur mycket vi behöver dra in...osexigt så det förslår. Hursomhelst, vi ska försöka få till en fältresa i slutet av månaden, och hoppas att bitarna faller mer på plats då. 

Om ni nu funderat över varför jag är här till att börja med, så följer nu en kort(-ish) sammanfattning:

Myanmar (Burma) består av ett stort antal olika etniska grupper, närmare bestämt 135 stycken, som sedan delas in i 8 större grupperingar. I stora drag bor grupperna i olika, ganska avskiljda delar av landet, och bekänner sig till olika religioner. Det finns en mängd andra olikheter förstås men har inte lärt mig detaljerna riktigt än... Flera av de här grupperna har länge fört väpnad kamp mot majoritets-gruppen (som kallas burmeser och också är de som styr landet) och har sina egna ’stater’, med egen militär, administration osv. I västra Myanmar, med gräns mot Bangladesh ligger Rakhine state. Majoritetsbefolkningen här kallas Rakhine, är buddhister och lyder under styret i Yangon. Här finns också en muslimsk minoritetsgrupp, som kallas för Rohingyas. De härstammar från Bangladesh, men majoriteten har av allt att döma befunnit sig på Myanmars territorium i hundratals år. Trots det fråntogs de sitt medborgarskap i början på 1980-talet och har sedan dess utsatts för alla möjliga former av diskriminering, våld och förföljelse. Som icke-medborgare har de inga rättigheter. Rakhine state är dessutom den näst fattigaste i hela landet så det är ingen här som har det speciellt väl ställt. 

Det har länge varit ganska spända relationer mellan Rakhine och Rohingya, men i juni blossade våldsamheter upp och spred sig sedan som en löpeld. Man brände ned varandras hus och skolor, och hundratalet människor dog. Som en följd av detta drevs tiotusentals människor på flykt och har nu bosatt sig i överfulla internflyktingläger. Regeringen förklarade tillslut undantagstillstånd och satte in armén för att hålla isär befolkningen. Men armén anklagas samtidigt för att förgripa sig på Rohingya-befolkningen. Sedan dess har många Rakhine kunnat återvända hem,  men runt 5,000 bor fortfarande i läger eller har tagit över skolor och tempel. Desto fler Rohingyas, runt 70,000, befinner sig i läger och ser inte ut att kunna återvända hem på ett bra tag. Då de tvingats lämna sina fält, alla tilhörigheter och inte längre kan försörja sig, är de i stort behov av mat. De väldigt snabba undersökningar man gjort i lägrena visar att nästan en fjärdedel av alla barn uppvisar tecken på undernäring. Flyktingläger är också en grogrund för diverse sjukdomar, då de är trånga och ofta saknar tillräcklig tillgång till rent vatten, toaletter och sjukvård. Monsunsäsongen pågår minst en månad till, vilket innebär att sjukdomar som malaria och kolera lätt kan spridas snabbt. 

Hittills har vi delat ut mat och andra förnödenheter, som myggnät, tvål, hinkar och presenningar, men det hjälper bara lite för stunden och är förstås  inte tillräckligt. Än så länge har vi kunnat arbeta mer eller mindre ostört men på grund av spänningarna mellan de etniska grupperna är allt vi gör väldigt politiskt känsligt. Den ena gruppen har hotat flera hjälporganisationer och sagt att man kommer kasta ut oss om vi hjälper den andra sidan. Presidenten har öppet sagt att han vill skicka iväg alla Rohingyas till ett annat land. Många har flytt över gränsen till Bangladesh, där det redan finns hundratusentals flyktingar, men där vägrar myndigheterna ta emot och registera dem så de är rättslösa även där. Det finns inte många som ställer sig på Rohingyas sida bland burmeserna, så till och med här på kontoret får vi vara lite försiktiga när och hur vi pratar om det, för man kan aldrig vara riktigt säker på vem som lyssnar.

Som humanitär organisation måste man följa en mängd överenskomna internationella principer, varav en är att vi självklart inte får diskriminera och måste ge hjälp till vem som än behöver det. Vi måste också se till att vi inte gör saker värre (Do No Harm, liknande läkares ed), och det som ter sig nödvändigt just nu kanske riskerar att förvärra situationen längre fram. I det här fallet är man till exempel orolig för att regeringen planerar att göra lägrena för Rohingyas till permanenta bostäder, och på så vis snarare ytterligare späda på konflikten, istället för att försöka få grupperna att försonas och leva fredligt i samma område. Därför törs man (västerländska organisationer och regeringar) i nuläget inte stödja speciellt mycket.

Hmm, detta kanske blev lite torrt, men jag tror att jag mest ville ha sagt att det är en otroligt komplicerad situation. I och för sig är det väl sällan raka spåret och svart eller vitt, men det är verkligen inte lätt att göra rätt här.