Första uppdraget

Jag utvecklade tidigt en stark önskan och driv om att lämna min trygga tillvaro i Sverige och se mig omkring i världen, och tanken på en internationell karriär föddes nog redan under gymnasie-tiden. Ungefär halva universitets-tiden spenderades i Uppsala, men resten utomlands medelst utbytesstudier, praktik och distansplugg.  När jag efter examen blev erbjuden ett jobb för Save the Children UK (Rädda Barnens brittiska motsvarighet) i Kabul, Afghanistan, tvekade jag inte en sekund. Det visade sig vara rätt beslut - jag blev kvar 2,5 år. Efter det följde drygt ett år på Save’s huvudkontor i London innan jag började bli rastlös och kände jag att det var dags att ge sig iväg igen.  Sedan en månad tillbaka arbetar jag därför för Save’s humanitära avdelning, som del av ett team som ständigt står stand-by för att skickas ut i katastrof-situationer. Det kan innebära allt från väpnade konflikter till plötsliga naturkatastrofer, men också mer långsamt framväxande katastrofer – som det som sker, just nu, på Afrikas horn, och i Sahel-området, som bältet som sträcker sig precis söder om Sahara kallas. Jag har precis anlänt till Nairobi, där mitt första uppdrag är att stödja vårt Somalia-program. Man befarar att den förestående regnperioden inte kommer vara tillräcklig och att läget för de redan hårt drabbade somaliska barnen och deras familjer därför riskerar förvärras igen. Jag berättar mer om detta i nästa inlägg.

Jag kommer ursprungligen från Nyköping - en liten sörmländsk kustpärla som större delen av året känns ganska sömnig, men som på sommaren lever upp och tillsammans med sin omnejd erbjuder något som gör att jag inte riktigt kan sluta kalla det för ’hemma’. Trots att jag egentligen inte bott där de senaste 10 åren, och trots att jag numera knappt känner igen någon under en promenad längs Storgatan. Men det är naturligtvis inte bara den vackra naturen som lockar mig tillbaka –i störst utsträckning beror det såklart också på att majoriteten av min fina familj och fantastiska vänner finns där (ni som fins på annan ort är förstås precis lika viktiga!). Varför skriver jag om det, kanske ni undrar. Därför att jag tror att det är viktigt att komma ihåg sina rötter och var man kommer ifrån, framförallt med en sådan karriär jag valt. I en ständigt skiftande tillvaro ger det en trygghet som är svår att mäta med någon annan. Det är förvisso ett stort privilegium att hela tiden få möta spännande människor och uppleva nya kulturer, men också en ynnest att faktiskt ha något tryggt att återvända hem till. Många av de barn och familjer jag möter i mitt arbete har inte den möjligheten. De kanske är flyktingar, utan möjlighet att kunna återvända dit de kom från, eller gatubarn som lämnats att försörja sig själva bäst de kan.

Jag hoppas att den här bloggen kan uppfylla åtminstone två syften. Det ena är rent själviskt då jag hoppas att den kan hjälpa mig behålla kontakten med er där hemma – med mina rötter. Det andra är att försöka göra världen lite mindre genom att dela med mig av mina upplevelser, iakttagelser, möten, medgångar och frustrationer.Följ gärna med mig på min resa.