Första försöket...

Det finns en möjlighet att jag får ångra detta, för tanken är att jag i denna blogg skall berätta för er därhemma om min förmodade förestående vistelse i Afghanistan. Förmodade för att det kvarstår ett par praktiska frågetecken som måste rätas ut.  Men jag resonerar som så att skulle jag nu falla på mållinjen och inte få åka, hoppas jag att jag snart får anledning att blogga om något annat hursomhelst. I tanken är jag dock redan där, i Kabul, med en känsla som till 95% består av glädje, stolthet och spänning, och till 5% av "vad faan har jag gett mig in på"-tvivel och ohämmad rädsla. Jag har egentligen sedan länge bestämt mig för att tacka ja, skulle jag få chansen att åka, men med den inneboende schizofrenin som jag tror de flesta av oss är begåvade med, kommer jag nog behöva ett gäng mentala matcher med mig själv för att bli övertygad om det kloka i det här beslutet. Och människor i min närmaste omgivning påverkar mig naturligtvis också; ibland undrar jag om jag låter det ske i alldeles för stor utsträckning. Kanske är ett av skälen till att jag vill åka att jag vill bevisa, både för mig själv och andra att jag är redo för utmaningen. Only time will tell.