Abdi kommer direkt fram till mig och Katie, där vi står utanför Save the Childrens lilla kontor. Han har på sig den knallgulaste skjortan jag någonsin skådat, med blå broderier på kragen. Han skulle förmodligen inte sticka ut nämnvärt i vilken svensk stad som helst, i alla fall inte modemässigt. Hans historia är dock från en annan värld, långt bort från trygga Sverige. I Dadaab är han långt ifrån ensam om den.
Abdi föddes i Somalias huvudstad Mogadishu, 1986 säger han, men hans familj härstammar från en region som heter Middle Juba. Abdi kom till Dadaab och del-lägret Ifo tillsammans med sin familj när han var runt 5 år – de tvingades som många andra fly när inbördeskriget bröt ut. 20 av sina 25 år har han alltså spenderat i ett flyktingläger.
FN har precis deklarerat svält bland delar av Mogadishus befolkning. Det innebär att minst 20% av hushållen har extrem matbrist, akut undernäring hos mer än 30% av befolkningen, samt att minst 2 per 10,000 invånare dör varje dag av undernäring. Det är 10 barn per dag in en stad som Nyköping. Vi får i vår officiella kommunikation dock inte nämna ordet ’svält’ (famine), eftersom vi då riskerar att bli utslängda, eller ännu värre attackerade, av Al Shabaab, som styr merparten av södra och centrala Somalia. Att arbeta i deras områden hänger hela tiden på en skör tråd, och på rak kommunikation om det vi ämnar göra där de styr, annars riskerar vi vår personals säkerhet. Det är kanske svårt att föreställa sig, men inte ens bistånd i form av livsavgörande katastrof-hjälp undgår att politiseras och utnyttjas.
2007 drabbades Dadaab av svåra översvämningar. Över 100,000 människor blev tvungna att förflytta sig igen – flyktingar från ett flyktingläger, vilket grymt öde. Save the Children kom då till Dadaab för första gången. Bland annat delade man ut mat och filtar, och Abdi anmälde sig som frivillig för att hjälpa till. Sedan dess har han arbetat för oss. Flyktingarna får inte lämna lägret för att ta anställning utanför. Enligt Kenyansk lag får vi heller inte betala lön till de med flyktingstatus. Istället får de vad som kallas ett incitament – 100 dollar i månaden. Det kommer man inte långt på. Abdi försörjer sin familj som består av mamma, 2 systrar, 3 bröder och en kusin. När jag försiktigt frågar om Abdis pappa, svarar han att pappan först kom med dem till Ifo, men av någon anledning återvände till Somalia, där han arbetade för regeringen. Strax efter återvändandet dödades han, men Abdi säger inte av vem eller vilka.
Nu arbetar Abdi som en så kallad Best Interest Determination (BID) officer, inom ramen för vårt Child Protection program. Grace, som jag berättade om sist, är hans chef. Hon berättar att Abdi är väldigt värdefull som medarbetare – han pratar språket och förstår sig mycket bättre på bakgrunden. Jag misstänker att han också vet mycket väl vad barn som tvingas fly går igenom. Men vi går aldrig in på de detaljerna.
BID officers identifierar barn som anlänt ensamkommande, eller barn som anses som extra utsatta, och följer upp genom att till exempel placera dem i en foster familj. Abdi gör också utvärderingar av potentiella foster familjer – det finns flera på en standby lista som är redo att ta emot barn. Som jag berättade tidigare fångas en del barn upp på vägen av familjer som tar in dem och erbjuder skydd och mat. I många fall funkar det, ibland inte. Därför utvärderar vi också dessa familjer, för att försöka avgöra om barnet i fråga får ett tillräckligt omhändertagande. Det resulterar ibland i att foster föräldrarna erbjuds träning, som t ex i barns rättigheter, hur man bäst kommunicerar med ett barn, och barns hälsa och utveckling. Om familjen inte bedöms lämplig, kan vi omhänderta barnet och omförflytta honom eller henne till en mer säker miljö - så säkert det nu kan bli. Ibland sker omförflyttning även av barn som anlänt med sina biologiska föräldrar, men där man uppmärksammat att övergrepp sker. Abdi berättar att familjen i dessa fall ibland kan bli våldsam, och att vi då tvingas ta hjälp av kenyansk polis för att genomföra separationen.
Alla barn som Save the Children placerar i en foster familj, och är äldre än 5 år, får också gå i skola som drivs av UNHCR eller deras partner organisationer. Trots det är uppskattningsvis 80,000 barn i skolålder utanför ’systemet’. Många föräldrar vill inte låta sina barn gå i skola, av flera anledningar, och en del skickar dem hellre till religiösa skolor, sk Duqsi, där endast Koranen står på schemat.
Abdi tillhör de som hade tur – han fick gå i grundskola i Ifo, som drevs av olika hjälporganisationer. Där studerade han engelska, matte, vetenskap, och språk - somali och arabiska. När grundskolan var avklarad fick han ett stipendium av en annan organisation för att genomföra en 2-årig utbildning som socialarbetare, på distans. Examensprov och workshops hölls dock in Nairobi, så han fick ett sk ’movement pass’ från kenyanska myndigheter för att kunna ta sig fram och tillbaka. En resa på 9 timmar i varje riktning under de bästa förhållandena. Nu hoppas han på att få slutföra en magister utbildning - med inriktning på child protection.
Att träffa unga människor som Abdi ger mig hopp. Om någon som gått igenom liknande umbäranden som Abdi - som lyckas överkomma vad som ter sig som oöverstigliga hinder i jakt på en utbildning, som inte kunnat ta någonting för givet - fortfarande lyckas behålla sin tro på framtiden och en vilja att hjälpa andra som har det sämre, ja då kan man inte annat än förundras över människans motståndskraft. Och konstatera att ens egna umbärande oftast är ganska futtiga i jämförelse.
”Do you think you will ever go back to Somalia?”, frågar jag. ”When the country becomes stabile and peaceful”, svarar Abdi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar