Same dust in the wind - men i en helt annan del av världen

Jag har precis avslutat middagen med en tallrik vattenmelon, spelat en omgång biljard och dricker nu en Tusker beer. Det blåser en svag, behaglig bris, bortsett från det fina sanddammet, och är kanske 25 grader varmt. Solen gick ned för någon timme sedan och nu är det bäckmörkt. På stereon spelas de senaste hitsen på hög volym.

5 kilometer bort svälter människor ihjäl dagligen, många efter att ha vandrat i veckor, i stekande sol, genom öken, bärandes på de få tillhörigheter de kunde få med sig. Kanske har de under vandringens gång blivit attackerade av banditer, blivit våldtagna, separerats från sina barn, eller föräldrar, eller sett ett litet syskon dö av utmattning.

Kontrasterna är något av de mest bisarra jag upplevt. Jag befinner mig i nordöstra Kenya, 10 mil från den somaliska gränsen, i Dadaab - världens för nuvarande största flyktingläger. 400,000 människor, de flesta från Somalia, men även från Etiopien, Sudan och Congo, utspridda i tre läger från början byggt för att kunna ta emot ca 90,000 flyktingar.

Jag kom hit i söndags eftermiddag, efter 9 timmars obekvämt skumpande på tarmac och ökensand tillsammans med 9 kollegor. Ca tre timmar innan vi nådde fram stannade vi för att invänta andra organisationer som också var på väg till Dadaab. När alla anlänt fortsatte vi i konvoj, med beväpnade kenyanska poliser som eskort. Varje vecka attackeras fordon på den här vägen, antingen av kriminella gäng som vill åt bilar och värdesaker, eller av den somaliska terroriststämplade organisationen Al Shabaab som styr södra och centrala delarna av Somalia, och stundtals gör raider in i Kenya. Häromveckan stal de en av våra bilar, men lämnade som tur var chauffören relativt oskadd, och kom inte speciellt långt innan bensinen tog slut. Kenyansk polis hittade bilen ett par dagar senare mitt ute i bushen.

Dadaab är det första flyktingläger jag besökt, men jag tror detta är ett exceptionellt sådant. Lägret uppfördes för ca 20 år sedan, då somalier började fly sitt land efter att presidenten störtats och inbördeskrig bröt ut i början av 90-talet. Det är otroligt välorganiserat – många har varit här så länge att de hunnit bygga flera hus på sin lilla jordlott, komplett med staket och målade grindar. Det finns tre del-läger, och varje har varsin stor marknad mitt i, dit varor fraktas från Nairobi och Somalia, och det mesta verkar finnas till försäljning. Det faktum att lägret funnits här så länge innebär också att minst en generation ’flyktingar’ fötts här – vuxit upp, gått i skola (om de haft tur), träffat sin fru eller man och skaffat sitt första barn. En del av dem jobbar nu för oss.

Jag träffar Grace, som jobbar med vårt Child Protection program. Hon har man och små barn i Nairobi, men kommer upp till Dadaab 10 veckor i taget för att arbeta i ett av de tre del-lägren – Ifo. Hon berättar att första gången hon kom upp och blev rundvisad på sin nya arbetsplats, grät hon floder. ”I had never seen anything like it”, säger hon. ”It makes you forget about your small every day problems”.

Varje dag anländer ensamkommande barn till Dadaab. Genom den välorganiserade registreringsprocessen får Save the Children reda på vilka dessa barn är, och Graces jobb är att följa upp och se till att de placeras i foster familjer. En del barn har haft tur – på vägen till Dadaab har de lyckats ansluta sig till en familj, och vår personal utreder då vad som är bäst för barnet – att stanna med denna familj, att placeras om, eller att försöka återförenas med sina biologiska släktingar, om man lyckas spåra dem.

”Somali people are very intelligent” fortsätter Grace. ”And very kind. They will take in children who have lost, or become separated from their own families. A family of five biological members can grow to 20, all cramped in a small living space, sharing already very scarce resources.”

Jag och min kollega Katie får en snabb rundvisning av hur registreringen av nyanlända flyktingar går till. Varje dag anländer mellan 1000 och 1300 nya flyktingar, i varierande skick. De tas först emot i så kallade 'emergency reception centers', som finns i utkanten av varje läger. Där undersöks de snabbt av medicinsk personal – kvinnor och barn som visar tecken på undernäring eller har andra komplikationer får företräde i registreringsprocessen så att de snabbt kan få den vård de behöver. Alla barn under fem år vaccineras – gråten inifrån det rummet är hjärtskärande. Sedan slussas familjerna vidare och får mat, som skall räcka i ca tre veckor, samt en presenning, under vilken de förväntas kunna skydda sig mot vädrets makter. En del tilldelas tält från UNHCR, FNs flyktingorgan, som driver lägrena. Därefter slår de sig ned varhelst de kan hitta en ledig plats. Många bygger snabbt traditionella hyddor, över vilka de spänner filtar, kläder, och till sist presenningen. Del-lägrena är uppdelade efter vilken klan man tillhör. Registreringsprocessen är dock inte över än – de måste fortfarande ta sig till det centrala registreringstältet där de får lämna fingeravtryck och matas in datasystem, ytterligare ett par timmars vandring bort. Det kan ta dem flera veckor att samla fysisk styrka innan de klarar av det.

Vi träffar en av föreståndarna här, en dam som arbetar för den kenyanska regeringen. De sköter all central registrering och utfärdar flyktingstatus. ”You can help us!”, säger hon direkt. ”Go look at the children and tell us which ones we should prioritise. You can write on their documents.” Alla barn ser ut som små fågelungar i mina ögon. Regeringen hinner inte med att processa alla nyanlända, och tiotusentals människor har därför bara slagit sig ned i utkanten av de organiserade lägrena. Inte förrän allt pappersarbete är på plast kan de få den hjälp de behöver.

Efter att man registrerats här, slussas de vidare till andra organisationer, som t ex Save the Children. Vi registrerar de barn som anses som speciellt utsatta, t ex ensamkommande barn, och följer upp på olika sätt. Andra organisationer, som Läkare utan gränser, ser till att undernärda barn och mödrar får vård i deras kliniker. De tilldelas ransonkort så att de kan hämta mat varje månad. Föreståndaren berättar att precis nu i veckan hann en liten flicka dö medan hon väntade på att slussas vidare till nästa tält. Under tiden vi går omkring rullas en ung flicka in på en hemmagjord skottkärra av sin pappa. Hon kan inte längre gå själv.

Det gör ont i hjärtat att se allt detta lidande. Hur kan det få finnas ett överflöd av mat och rent dricksvatten i rika delar av världen, så pass att vi dör av övervikt-relaterade sjukdomar, medan dessa människor aldrig har fått äta sig mätta? Medan de i flera års tid tvingas köa för att få en påse majs och soja-mjöl och lite olja. Kommer de någonsin kunna återvända till sin hemby, eller kommer de tillhöra de generationer av barn som levt hela sitt liv i ett flyktingläger? Mitt ute i öknen.

Men jag lämnar inte Dadaab utan att ha förundrats över människans motståndskraft, generositet och tro på framtiden. Nästa gång tänker jag skriva om Abdi Fatah. Han kom till Ifo som 5- eller 6-åring (han minns inte riktigt). Han pratar flytande engelska och jobbar nu för Save the Children på dagarna, med hjälpa ensamkommande barn. På kvällen går han tillbaka till den hydda han delar med sin mamma och sina syskon. Abdi drömmer om att studera till en magister i social science – med inrikting på child protection.