Same dust in the wind - men i en helt annan del av världen

Jag har precis avslutat middagen med en tallrik vattenmelon, spelat en omgång biljard och dricker nu en Tusker beer. Det blåser en svag, behaglig bris, bortsett från det fina sanddammet, och är kanske 25 grader varmt. Solen gick ned för någon timme sedan och nu är det bäckmörkt. På stereon spelas de senaste hitsen på hög volym.

5 kilometer bort svälter människor ihjäl dagligen, många efter att ha vandrat i veckor, i stekande sol, genom öken, bärandes på de få tillhörigheter de kunde få med sig. Kanske har de under vandringens gång blivit attackerade av banditer, blivit våldtagna, separerats från sina barn, eller föräldrar, eller sett ett litet syskon dö av utmattning.

Kontrasterna är något av de mest bisarra jag upplevt. Jag befinner mig i nordöstra Kenya, 10 mil från den somaliska gränsen, i Dadaab - världens för nuvarande största flyktingläger. 400,000 människor, de flesta från Somalia, men även från Etiopien, Sudan och Congo, utspridda i tre läger från början byggt för att kunna ta emot ca 90,000 flyktingar.

Jag kom hit i söndags eftermiddag, efter 9 timmars obekvämt skumpande på tarmac och ökensand tillsammans med 9 kollegor. Ca tre timmar innan vi nådde fram stannade vi för att invänta andra organisationer som också var på väg till Dadaab. När alla anlänt fortsatte vi i konvoj, med beväpnade kenyanska poliser som eskort. Varje vecka attackeras fordon på den här vägen, antingen av kriminella gäng som vill åt bilar och värdesaker, eller av den somaliska terroriststämplade organisationen Al Shabaab som styr södra och centrala delarna av Somalia, och stundtals gör raider in i Kenya. Häromveckan stal de en av våra bilar, men lämnade som tur var chauffören relativt oskadd, och kom inte speciellt långt innan bensinen tog slut. Kenyansk polis hittade bilen ett par dagar senare mitt ute i bushen.

Dadaab är det första flyktingläger jag besökt, men jag tror detta är ett exceptionellt sådant. Lägret uppfördes för ca 20 år sedan, då somalier började fly sitt land efter att presidenten störtats och inbördeskrig bröt ut i början av 90-talet. Det är otroligt välorganiserat – många har varit här så länge att de hunnit bygga flera hus på sin lilla jordlott, komplett med staket och målade grindar. Det finns tre del-läger, och varje har varsin stor marknad mitt i, dit varor fraktas från Nairobi och Somalia, och det mesta verkar finnas till försäljning. Det faktum att lägret funnits här så länge innebär också att minst en generation ’flyktingar’ fötts här – vuxit upp, gått i skola (om de haft tur), träffat sin fru eller man och skaffat sitt första barn. En del av dem jobbar nu för oss.

Jag träffar Grace, som jobbar med vårt Child Protection program. Hon har man och små barn i Nairobi, men kommer upp till Dadaab 10 veckor i taget för att arbeta i ett av de tre del-lägren – Ifo. Hon berättar att första gången hon kom upp och blev rundvisad på sin nya arbetsplats, grät hon floder. ”I had never seen anything like it”, säger hon. ”It makes you forget about your small every day problems”.

Varje dag anländer ensamkommande barn till Dadaab. Genom den välorganiserade registreringsprocessen får Save the Children reda på vilka dessa barn är, och Graces jobb är att följa upp och se till att de placeras i foster familjer. En del barn har haft tur – på vägen till Dadaab har de lyckats ansluta sig till en familj, och vår personal utreder då vad som är bäst för barnet – att stanna med denna familj, att placeras om, eller att försöka återförenas med sina biologiska släktingar, om man lyckas spåra dem.

”Somali people are very intelligent” fortsätter Grace. ”And very kind. They will take in children who have lost, or become separated from their own families. A family of five biological members can grow to 20, all cramped in a small living space, sharing already very scarce resources.”

Jag och min kollega Katie får en snabb rundvisning av hur registreringen av nyanlända flyktingar går till. Varje dag anländer mellan 1000 och 1300 nya flyktingar, i varierande skick. De tas först emot i så kallade 'emergency reception centers', som finns i utkanten av varje läger. Där undersöks de snabbt av medicinsk personal – kvinnor och barn som visar tecken på undernäring eller har andra komplikationer får företräde i registreringsprocessen så att de snabbt kan få den vård de behöver. Alla barn under fem år vaccineras – gråten inifrån det rummet är hjärtskärande. Sedan slussas familjerna vidare och får mat, som skall räcka i ca tre veckor, samt en presenning, under vilken de förväntas kunna skydda sig mot vädrets makter. En del tilldelas tält från UNHCR, FNs flyktingorgan, som driver lägrena. Därefter slår de sig ned varhelst de kan hitta en ledig plats. Många bygger snabbt traditionella hyddor, över vilka de spänner filtar, kläder, och till sist presenningen. Del-lägrena är uppdelade efter vilken klan man tillhör. Registreringsprocessen är dock inte över än – de måste fortfarande ta sig till det centrala registreringstältet där de får lämna fingeravtryck och matas in datasystem, ytterligare ett par timmars vandring bort. Det kan ta dem flera veckor att samla fysisk styrka innan de klarar av det.

Vi träffar en av föreståndarna här, en dam som arbetar för den kenyanska regeringen. De sköter all central registrering och utfärdar flyktingstatus. ”You can help us!”, säger hon direkt. ”Go look at the children and tell us which ones we should prioritise. You can write on their documents.” Alla barn ser ut som små fågelungar i mina ögon. Regeringen hinner inte med att processa alla nyanlända, och tiotusentals människor har därför bara slagit sig ned i utkanten av de organiserade lägrena. Inte förrän allt pappersarbete är på plast kan de få den hjälp de behöver.

Efter att man registrerats här, slussas de vidare till andra organisationer, som t ex Save the Children. Vi registrerar de barn som anses som speciellt utsatta, t ex ensamkommande barn, och följer upp på olika sätt. Andra organisationer, som Läkare utan gränser, ser till att undernärda barn och mödrar får vård i deras kliniker. De tilldelas ransonkort så att de kan hämta mat varje månad. Föreståndaren berättar att precis nu i veckan hann en liten flicka dö medan hon väntade på att slussas vidare till nästa tält. Under tiden vi går omkring rullas en ung flicka in på en hemmagjord skottkärra av sin pappa. Hon kan inte längre gå själv.

Det gör ont i hjärtat att se allt detta lidande. Hur kan det få finnas ett överflöd av mat och rent dricksvatten i rika delar av världen, så pass att vi dör av övervikt-relaterade sjukdomar, medan dessa människor aldrig har fått äta sig mätta? Medan de i flera års tid tvingas köa för att få en påse majs och soja-mjöl och lite olja. Kommer de någonsin kunna återvända till sin hemby, eller kommer de tillhöra de generationer av barn som levt hela sitt liv i ett flyktingläger? Mitt ute i öknen.

Men jag lämnar inte Dadaab utan att ha förundrats över människans motståndskraft, generositet och tro på framtiden. Nästa gång tänker jag skriva om Abdi Fatah. Han kom till Ifo som 5- eller 6-åring (han minns inte riktigt). Han pratar flytande engelska och jobbar nu för Save the Children på dagarna, med hjälpa ensamkommande barn. På kvällen går han tillbaka till den hydda han delar med sin mamma och sina syskon. Abdi drömmer om att studera till en magister i social science – med inrikting på child protection.

Undrar vad de talibanerna tycker om att...

...min lokala supermarket har en hel hylla med griskött...?? Som dessutom reas ut...

Konstiga tankegångar

Har precis gått och lagt mig - i morgon börjar en ny vecka om - och det slog mig precis hur djupt denna kontext egentligen påverkar mig och mina tankar och handlingar. Konstaterade just för mig själv att det är skönt att det blivit såpass kallt på nätterna att man numera kan sova i pyjamas. Just detta kanske inte låter helt märkligt. Men här innebär det i sin tur att om det sker en jordbävning hinner jag snabbare ut ur huset eftersom jag inte behöver dra på mig kläder. Det vore nämligen otänkbart att springa ut i sina underkläder och chocka afghanerna genom att inte vara ordentligt täckt. Denna 'respekt för kulturen' sitter så djupt rotad nu att jag hellre i en situation där mitt liv kan stå på spel, flera gånger ödslat tid på att slita fram långbrallor och en jacka innan jag gett mig ut...hur jävla vrickat är inte det!?

Har dessutom hela veckan brottats med ett påstående en av mina afghanska kollegor slängde ur sig när vi diskuterade huruvida vi bör inrätta en mekanism för att hantera sexuella trakasserier på arbetsplatsen, och hur den skulle utformas och definieras. Tydligen är det så att män, med stöd i afghansk lag, kan anklaga en kvinna för sexuella trakasserier om hon, enligt mannen, burit något åtsmitande eller utmanande... Här är det utmanande att visa sina armbågar.

Så jag sover numera i full mundering, av flera skäl.

Typiskt

Kom hem från en BBQ för nån dryg timme sedan, där vi bland annat diskuterade jordbävningar och hur oförberedd man är på dem när man kommer hit första gången; det utelämnas liksom i briefingen om allt annat jävulskap man kan råka utför. Jag påpekade att det är 'jordbävningssäsong' nu, för de flesta jag upplevt här har varit just under Sep-Nov. Tro faan att det skakar till rejält för ca 20 minuter sen! Trodde de första skakningarna var en explosion, men när det fortsatte var det bara att i halvpanik dra på sig kläder och kasta sig ned för alla trapporna. Har haft allvarliga funderingar på om det är bättre att förskansa sig i en dörrpost om det blir en riktigt stor jordbävning, för då hinner man nog inte ned... Försöker ta reda på hur stor den var men det verkar inte ha registrerats än. Usch, det blir inte mycket sömn inatt, kommer ligga stel som en pinne med kläderna på. Sist det avr en rejäl jordbävning, kom den dagen efter den hemska attacken mitt i centrum i februari. Det var nog den värsta helgen jag upplevt här. Hoppas denna inte följer samma mönster trots att det är valdag imorrn, och våldsamheter lär äga rum överallt i landet.

Det är på dagen 4 månader sedan jag skrev sist. Det har varit ganska händelserika månader, men det är nog ingen större ide att blicka tillbaka i nuläget, utan tänker mest se framåt. Har ganska exakt 5 månader kvar på mitt kontrakt, och det är i nuläget oklart vad som händer sedan. Just nu känns det som att jag helst skulle vilja spendera tid där jordbävningar är i stort sett omöjliga. Kan ta bomber och raketer, men naturens krafter har jag långt mycket större respekt för.

Nu har startskottet gått...

...för fightingsäsongen. Åtminstone i Kabul. Här har det varit lugnt ända sedan den stora attacken i slutet på februari, och varje självmordsbombfri vecka har jag dragit en lättnadens suck, trots att man vet att det kommer smälla förr eller senare. Det ironiska med dagens explosion var att jag tidigare för det mesta befunnit mig på långt avstånd, på 'rätt' sida om stan (väster om centrum). Med mitt nya jobb har jag dock flyttat till ett kontor så långt öster ut man kan komma inom stadsgränsen. Idag smällde det således längre ned på vägen från Save the Children, såpass kaftigt att rutorna hos oss på SAK skakade, flera mil bort. Talibanerna hävdar att de tillverkat dagens bomb med 750 kg sprängmedel så det kanske inte är så förvånande att även vi kände av den.

Fruktansvärt med så många döda och skadade, där tyvärr, som vanligt, merparten är oskyldiga kvinnor och barn.

Som om det inte vore nog med självmordsbomber och annat konfliktrelaterat elände, störtade det igår ett passagerarplan på väg från Kunduz i norr till Kabul. Flygbolaget är ett afghanskt, som många hjälparbetare flyger med för att det är så billigt. Antalet passagerare samt besättning verkar ha varit drygt 40. Tyvärr har man fortfarande inte lyckas lokalisera planet, utan vet bara att det försvann från radar runt kl 10 igår morse. Man tror att det slagit ned bland de högsta topparna i bergskedjan Salang, som är otillgängligt i bästa fall, men med de senaste dagarnas dåliga väder inte ens går att ta sig fram till fots i. På planet fanns ett antal utlänningar, och stämningen är nu ganska tung bland de som känner, och känner till, de personer som man får anta har förolyckats. Jag har också ett antal vänners vars afghanska kollegor skall ha befunnit sig på planet.

Ja, hörni, det här var kanske inte ett så upplyftande inlägg, men det är kanske ingen ide att sticka under stol med att det känns lite motigt just nu. Till ljuspunkterna hör dock att jag åker hem till Sverige nästa torsdag, förutsatt att jag törs kliva på planet förstås...:)

Afghanistan är vackert!

Vet inte riktigt varför jag inte skrivit på så länge, den senaste månaden har varit full av upplevelser som jag velat dela med mig av! Och redan är det om några dagar dags för min första RnR (Rest and Recuperation) - jag landar i Sverige på onsdag kväll och stannar 12 dagar. Med min nya arbetsgivare har jag RnR oftare, men kortare...föredrar nog egentligen tvärtom, men skall inte klaga och det ska bli grymt skönt att komma hem till ett vårigt Nyköping!

Sedan den stora attacken i slutet av februari har det varit lugnt i Kabul, men enligt statistiken brukar det gå 4-5 veckor mellan varje attack, så de senaste veckorna har det byggts upp lite av en nervös stämning, och det florerar ständigt många rykten om förestående attacker. Vi går med all förmodan mot den blodigaste sommarsäsongen på länge, då de amerikanska trupperna håller på att förstärka sin närvaro inför bland annat en stor offensiv i södra Afghanistan, som anses vara huvudfästet för talibanerna. Tyvärr slåss den militära insatsen inte mot en konventionell arme, utan mot en svårdefinierad, snabbförflyttad och flexibel fiende, som gång på gång visar att regeringen, trots stöd av utländska trupper, inte lyckas hålla säkerheten ens i huvudstaden. Det innebär med all sannolikhet att vi kommer få se större antal döda, både soldater och civila det kommande året. I september är det dessutom parlamentsval och med tanke på vilket fiasko det senaste presidentvalet var, kan man bara hoppas att någon läxa är lärd. Hmm, jo, nog ser det ganska dystert ut på säkerhetsfronten alltid... vilket gör detta land till en otrolig paradox. Den senaste månaden har jag upplevt nya delar av Afghanistan nästan varje helg, och landskapet är delvis alldeles fantastiskt vackert. Det är bisarrt att åka genom bördiga dalar, med blommande fruktträdgårdar och breda floder, och tänka att här pågick det strider, kanske så sent som förra veckan.

Istället för att bli långrandig tänkte jag sammanfatta den senaste tiden i bilder

Firade min födelsedag medelst födelsedagsmiddag. Mina fantastiska vänner hade ordnat med snittar och champagne, hemlagad middag, och tårtor! Dekorationerna skall föreställa en zebra och en tiger...:)


Helgen därpå åkte jag tillsammans med kompisar till Pansjir valley, en naturskön och förhållandevis säker provins ca 3 timmar norr om Kabul. Pansjir är känt som hemmaprovinsen för Ahmed Shah Massoud. Massoud deltog först i utdrivandet av sovjetstyrkorna i slutet på 80-talet och blev sedan under en kort tid försvarsminister. Efter att talibanerna tog över blev Massoud ledare för motståndsrörelsen, och ledde denna från just Pansjir, som 'högkvarteret' för den sk Norra Allianen. Massoud dödades i ett självmordsdåd 9 September 2001, då två Al Qaida medlemmar förklädda till journalister lyckades ta sig in till honom med en bomb gömd i en kamera. Året därpå utsågs Massoud till martyr och man firar hans minne varje år på hans dödsdag. I Pansjir har man nu börjat bygga ett stort minnesmonument till Massoud, och det är hans grav som syns på en av bilderna.

I Pansjir finns också vad som bäst kan beskrivas som kyrkogårdar med övergivna diverse militärfordon. Vi plockade fram den barnsliga sidan och klättrade in och ut ur antika stridsvagnar ett bra tag...






En annan helg packade vi picnic och åkte iväg till den lilla byn Istalif, som ligger ett par timmar nordväst om Kabul. Byn är mest känd för att man tillverkar färgglatt porslin här, och man kan också vandra omkring med fantastisk utsikt över den så kallade Shamali dalen. Vi var borta hela dagen och det var otroligt skönt att kunna sträcka på benen och andas frisk luft! Det är vi inte direkt bortskämda med inne i Kabul, där mängden avföringspartiklar från de öppna avloppskanalerna tydligt går att uppmäta i tester av luften...




Sista söndagen i Mars åkte jag på min första fältresa tillsammans med en kollega, dels för att titta på våra projekt, dels för att 'visa upp' mig på ett par fältkontor, där ju det mesta av det faktiska arbetet görs. Vi åkte rakt österut från Kabul, genom vindlande bergspass och bördig åkermark med vajande vetefält tills vi kom fram till Jalalabad, som ligger bara någon timme från gränsen till Pakistan. Staden är en märklig blandning av central- och sydasien, den vimlade av färgglada tuktuks och vajande palmer, men samtidigt kunde jag räkna antalet kvinnor jag såg ute på ena handen. Denna del av Afghanistan är pashtunsk, vilket generellt innebär väääldigt konservativ. Inte för att svartmåla en hel folkgrupp, men talibanerna är nästan uteslutande pashtuner. Här pratar de dessutom pashtun, till skillnad mot dari (persiska) som pratas i de centrala och norra delarna. Vi besökte en stor skola där vi driver delen för flickor. Skolan hade 35 klasser, men bara 16 klassrum så de flesta satt utomhus, under bar himmel och med bara ett par meter mellan 'klassrummen'. Här får flickor och pojkar inte gå i skola samtidigt så man har delat upp det i två skift, pojkar på morgonen och flickor på eftermiddagen. Vi åkte vidare och besökte vårt program för afghaner med handikapp. SAK driver det största sådana i hela landet. I Jalalabad har vi en sk workshop där man tillverkar både proteser, rullstolar och diverse tekniska lösningar för olika fysiska handikapp. Dessutom driver man sjukgymnast- och ortopedmottagningar för både män och kvinnor. Nästa dag åkte vi vidare till provinsen Laghman, där vi driver alla kliniker. Vi stannade vid två stycken och blev rundvisade. Det är i stort sett omöjligt att hitta kvinnliga läkare i den här delen av landet, något som generellt är avgörande för huruvida kvinnor kan uppsöka läkarvård eller inte. I större delen av landet, främst ute på landsbydgen, tillåts kvinnor nämligen inte gå till manliga läkare. I de väntrum vi besökte var det dock fullt med kvinnor och barn, vilket var uppmuntrande att se. Jag pratade också med barnmorskorna, som visade förlossningsrummet, samt hur de bedriver sexualupplysning och distribuerar gratis preventivmedel. Detta verkar ske i långt mycket större utsträckning än vad jag hade föreställt mig, men misstänker att männen knappast informeras av sina fruar...











Hmm, det blev kanske aningen långt trots allt...men nu vet ni vad jag sysslat med den senaste tiden :) Ses snart, kram!

Otypisk vecka i Afghanistan

Som om det inte var tillräckligt med attacken i fredags, väcktes jag på söndagmorgonen, halv fyra, av en jordbävning. Den varade inte speciellt länge, och uppnådde inte mer än 5.7 på richterskalan, men var tillräckligt för att jag inte skulle våga somna om...inte den mest avslappnade helgen direkt. Arbetsveckan gick som vanligt fort, så snart var det torsdag igen.

För att försöka hitta en motvikt mot förra helgens jobbigheter, försökte jag den här helgen uppleva en del av det som trots allt är bra med Kabul. I torsdag gick vi således på konsert med Kabuls enda (?) indie popband, Kabul Dreams. Publiken var överväldigande afghansk, och det var uppmuntrande nog ett ganska stort antal tjejer där. När musiken väl drog igång satt de dock tysta och stilla på stolar längs ena sidan, medan killarna dansade och röjde framför scenen. Bandet består endast av tre killar, som framförde både covers och egna låtar, och de har ett riktigt bra sound, åtmistone för att vara ett afghanskt band som spelar västerländsk musik. Verkligen modigt av dem, och jag hoppas att fler unga människor inspireras till att uttrycka sig genom musik. Några smakprov finns här.

På fredagen följde jag med för att titta på en match i den afghanska nationalsporten Buzkashi. Kort går 'sporten' ut på att man, till häst, skall släpa en död get ett varv runt en plan i full galopp för att sedan försöka släppa det i en ring i ena änden av spelplanen. Det var oklart huruvida de faktiskt spelade på lag, men ens moståndare gör i alla fall allt de kan för att hindra en från att lyckas med detta. - det var ett under att det inte uppstod speciellt många skador! I matchen vi såg deltog kanske 50 man till häst, och det var väldigt intensiva kapplöpningar och fighter om den stackars huvudlösa geten. Buzkashifältet vi besökte ägdes tydligen av vice presidenen Fahim, som faktiskt dök upp efter ett par timmar omringad av sitt personliga garde och diverse VIP gäster. För att göra det hela ytterligare spännande började Fahim dela ut prispengar till de som lyckades 'göra mål', vilket naturligtvis intensifierade det hela, och alla medel verkade nu vara tillåtna... helt galet. En amerikansk antropolog har beskrivit spelet som en metafor för en afghansk existens: "brutal, chaotic, a continual fight for control".

Här följer några foton och en video:
Alla var inte superatleter...






Trots de brutala inslagen var det en fantastisk utflykt, och väldigt skönt att komma ut från Kabul och få se något nytt. Tyvärr avslutades veckan på ett mindre trevligt sätt...blev förmodligen matförgiftad igår när vi var ute och käkade middag, och spenderade större delen av natten med att kräkas och feberyra. Mår aningen bättre nu, så hoppas det hela är över...