Kultur, katastrof (nästan) och kulinariska upplevelser

Har haft en ovanligt händelserik vecka, fylld av nya upplevelser, sedan jag senast skrev! Började redan i onsdags, då vi testade en ny, koreansk restaurang. Tror det var första gången jag åt koreansk mat, men var ska man göra det om inte i Afghanistan..? Fantastiskt gott var det, och vi var ett helt gäng som beställde in nästan allt som fanns på menyn. Lokalen var dock bland det tråkigaste jag sett, lysrör och skolmatsalkänsla, så där har de lite att jobba på. Sägs att de som driver restaurangen är kristna missionärer, vilket förstås är strängt förbjudet i Afghanistan, men förhoppningsvis får de vara kvar och berika det kulinariska utbudet i Kabul.

På torsdagen avnjöt jag ytterligare en fantastisk middag i goda vänners lag, denna gång på spansk restaurang. Drömmer fortfarande om deras tortilla och lufttorkade skinka...och vinet föstås, men det tror jag var italienskt. Ja, så matmässigt har det inte gått någon nöd på mig på sistone. Kom däremot hem, förstås innan kl 10, och somnade djupt bara för att bli väckt strax efter midnatt av en jordbävning. Det var den första på länge, och det tog några sekunder innan jag registrerade att det var det som pågick. Sängen och fönstrena skakade, och jag kastade mig upp för att dra ut värmeelementet så att inte det skule falla omkull och sätta eld på heltäckningsmattan. Konstig första reaktion såhär i efterhand kan jag tycka, kanske snarare borde ha satsat på att ta mig ur huset, men skyller på vinet. Jordbävningen tilltog i styrka efter en stund så jag placerade mig i dörröppningen och inom 10 sekunder var det hela över. Trasslade på mig pyjamas och gick ned för att kolla så att alla var OK. Vid det laget hade mina housemates, som kastat sig ut ur huset, hunnit komma tillbaka in igen. De nya stackarna var inte alls förberedda på att Afghanistan är utsatt för jordbävningar (precis som jag när jag först kom hit) och var ganska uppskärrade. Vi var uppe nån timme ifall det skulle komma efterskalv men det förblev lugnt. Epicentrum visade sig vara ca 30 mil nordost om Kabul, och styrkan runt 6.2. Har inte sett några rapporter om döda eller skadade, så förhoppningvis var det som värst i obebodda områden.

Fredagen ägnades åt jobb på förmiddagen, mycket efterlängtad fotbollsträning på eftermiddagen, och födelsedagsfest på kvällen. På lördagsförmiddagen var vi ett gäng på 4 stycken som traskade iväg för att vandra längs delar av den gamla stadsmuren som går längs en av bergskammarna ovanför, eller kanske snarare mitt i, Kabul. Muren sägs ha byggts på 500-talet, av två bröder som inte kunde komma överens (vanligt tema här), men inte mycket av den återstår idag. Vi började i en liten by som klängde längs bergsväggen- afghanerna måste vara bland det mest luttrade folket i världen. De tvingas släpa mat, vatten och bränsle rakt uppför bergsväggarna, där en annan skulle kollapsa omedelbart. Tog inte lång tid förrän jag var helt slut, och det krävdes en del pauser för att ta igen sig på vägen upp. Kabul ligger redan på 1800 m ö h, och vi steg kanske 300 höjdmeter - det kändes att luften var tunnare. Eller så kändes det bara ovanligt att inte andas in damm, avgaser och bajspartiklar. Väl uppe på toppen blev man belönad med en otrolig 360 graders vy av Kabul med omkringliggande berg! När man inte längre kunde höra stadens brus, och sådär på avstånd, så infann sig faktiskt en märklig känsla av lugn, och det var svårt att föreställa sig att bara på andra sidan bergen driver talibanerna fram och tillbaka mer eller mindre ostört. Promenaden tog strax under 3 timmar och det var oerhört skönt, även om det smärtar en hel del idag, att få sträcka på benen och faktiskt få röra sig bland stadens invånare.







Fler bilder finns i albumet, klicka på bilden i vänstermarginalen.

Mot slutet av dagen tog Josef och jag en tur längs Kabuls shoppinstråk - Chicken street. Josef fyndade vackra, gamla träskåp och jag köpte glas som tillverkas i Herat i västra Afganistan. Mycket vackra men sköra som satan. Får se om jag lyckas frakta hem några.

Allt som allt en otroligt skön helg med nya upplevelser och mycket glädje! Precis vad som behövdes för att kunna ta itu med arbetsveckan som började idag igen. SKriv gärna och berätta vad som händer därhemma!

Födelsedagsfirande

Idag fyller RB 90 år! Organisationen grundades 1919 av en brittisk kvinna som rest runt i Europa och sett det ofantliga lidande som barn fick utstå under och efter första världskriget. Lokalt firade vi detta tillsammans med våra systerorganisationer från Sverige-Norge och USA, som vi så småningom ska slås ihop med och bilda en enda stor RB Afghanistan. Firandet samamnföll med lanseringen av nästa stora globala kampanj som skall fokusera på överlevnad, främst för barn under fem år. Barndödlighet är ett ganska vanligt mått på hur välutvecklat ett land är, eller inte. I Afghanistan dör t ex var femte barn som föds, och i hela världen dör det ofattbara 10 miljoner barn varje år, innan de fyller fem. Detta motsvarar ett barn var tredje sekund. I 90% av dessa fall är anledningen en sjukdom som skulle kunna ha antingen förhindrats, eller botats om bara kunskap och resurser funnits tillgängliga. Sorglig statistik, och något RB gör sitt bästa för att påminna regeringar världen runt om, både rika och fattiga, så att de skall förstå att det behövs satsas mer pengar på att minska barndödligheten. När FN satte sina sk Millenium mål 1990, var ett av dem att minska antalet barn som dör innan de fyller fem med två tredjedelar 2015. Vissa framsteg har gjorts, men som trenden ser ut nu lär vi inte nå detta mål förrän tidigast 2045. Detta är ytterligare en anledning till att RB lanserar denna kampanj nu, som under kommande 6 år siktar på att dra in 600 miljoner dollar för att bidra till att fler barn kan överleva.

Ska sluta propagera och repetera skrämmande statistik nu, men ibland kan det vara bra att påminna sig om att tillvaron inte är så tokig trots allt... Godnatt!

Turistattraktioner, demonstration och jordbävning

De senaste veckorna har varit riktigt händelserika, vilket gjort att de bara rasat förbi. Förra helgen var jag och J ute på äventyr i Kabul. Först besökte vi det gamla, numera helt utbombade Darualaman palatset, som ligger precis nära där jag bor. Det byggdes på 1920-talet för den tidens afghanska kungar. Palatset förstördes helt i början på 90-talet, då Mujahiddin (de krigsherrar som precis lyckats köra ut sovjetiska ockupanter) istället för att få landet på rätt köl vände sig mot varandra och startade ett ännu värre inbördeskrig som varade tills Talibanerna lyckades ta över 1996. Mujahiddin ledarna kunde inte komma överens om hur de skulle dela på palatset så de satte sig helt sonika i varsin ände av palatset och skickade raketer på varandra inifrån - palatset är en sorglig påminnelse om landets tragiska historia av inbördes konflikt. Idag står det övergivet, på en kulle med vacker utsikt över bergen som omger Kabul, omringat av hög taggtråd.

Efter palatsbesöket åkte vi upp på det som kallas TV Hill. Det är ett av bergen som omger Kabul, eller snarare ligger det mellan min stadsdel och centrum. Där uppe har man rest hundratals mastar av olika slag, och på nätterna glimmar ljusen från dem riktigt vackert. Under bilturen upp fick jag en liten flashback till min fasansfulla Nepalbussresa, men väl uppe på toppen hade vi i princip 360 graders utsikt över Kabul och dess omgivningar, det var fantastiskt! Staden är bra mycket större än man tror, och här och var kunde man se vårgrönskan börja sprida ut sig.

Vet inte hur många av er som orkade läsa den engelska artikeln jag lade upp på bloggen, men den här nya lagen för Shia muslimer (minoritetsgruppen här, de flesta är Sunni muslimer) har debatterats hårt både här och internationellt, då den antogs nästan helt utan debatt i parlamentet, samt föreskriver extrema inskränkningar för shia kvinnor. De skulle enligt lagen bland annat behöva be sin make om lov för att lämna huset, samt kunna avkrävas sex minst var fjärde dag. Det första är förvisso något som redan praktiseras runtom i landet, de flesta av mina kvinnliga kollegor kan inte resa utanför Kabul om de inte har en manlig släkting med sig som kan skydda deras heder. Våldtäkt inom äktenskapet anses inte heller som brottsligt. Hursomhelt så har presidenten tack vare internationellt tryck nu skickat tillbaka lagen för ytterligare utvärdering. Ett annat gott tecken var att ca 300 shia kvinnor på onsdagen bestämde sig för att utnyttja sin rätt att demonstrera mot lagen. En av de största Shia moskeerna ligger granne med vårt kontor, och det var utanför där demonstrationen inleddes, så vi var inlåsta större delen av dagen. Det går knappt att föreställa sig hur modiga dessa kvinnor är som genomförde detta, och än mindre så när man betänker det faktum att de fick utstå spott, glåpord och stenkastning från både kvinnor och män som motdemonstrerade.

Natten till fredag ägde ytterligare en jordbävning rum, men det skakar ca en gång i veckan så senaste tiden har jag sovit igenom flera stycken. I torsdags natt vaknade jag dock upp, fönstrena skallrade och sängen skakade, men det varade bara i mindre än 30 sekunder så jag somnade strax om. Nu visade det sig att den varit tillräckligt kraftig för att förstöra 200 talet hus och resultera i ca 40 dödsoffer, i 4 byar uppe i Hindu Kush bergen ca 8 mil härifrån. I morse skickade vi iväg ett team för att undersöka vilka hjälpbehov som finns, för det talas också om hundratalet skadade.

Nu ska jag försöka njuta lite av det sköna vårvädret innan det är dags att förbereda för ny jobbvecka igen. Kram!

Ett steg framåt, femton steg tillbaka...

What You Should Know About Women's Rights in Afghanistan

Huffington Post
Anand Gopal
Posted April 13, 2009

Just as the world's eyes are turning towards Afghanistan once again, a few conservative Afghan lawmakers are trying to pass a law that would, amongst other things, legalize marital rape, prohibit women from leaving the home without permission, deny them the right of inheritance, force a woman to "preen for her husband as and when he desires," and set the minimum female marital age to sixteen.

The draft proposal, which is aimed only at the country's Shia minority, recalls for many the harsh strictures of the Taliban era and has been roundly condemned in the international community: Hillary Clinton said that she is "deeply concerned" about the law, Obama found it "abhorrent", and others in the West have asked, "Is this what our soldiers are dying for?" The international condemnation has forced the Karzai administration to shelve the law for the time being, as the Afghan government pledges to look at the details of the bill more closely.

While the world buzzes about this latest setback for Afghan women, you might be wondering just what exactly the bill says about women's rights in Afghanistan.

What do Afghan women think about this law?

Most Afghan women have never heard of it. This is because the majority of Afghans are rural, living without electricity or a connection to the happenings in Kabul. Afghan women suffer from the lowest literacy rate in the world, at 13 percent. And the ones that are familiar with it mostly shrug their shoulders, because the conditions that the law imposes are no different than those that already exist in their everyday lives. The typical woman from the country's south or east, for example, cannot leave her home without a male guardian. She must wear the burqa in public at all times, and in some villages she must even don one in private. Marital rape is the norm in a society where sex is a man's right, not a woman's.

According to the UK-based NGO Womankind, anywhere between sixty and eighty percent of marriages are forced, 57 percent of brides are under the age of 16, and 87 percent complain of domestic violence. UNIFEM says that 65 percent of widows in Kabul see suicide as their only option to "get rid of their miseries and desolation." Thousands of women turn to self-immolation every year. There are no reliable stats on rape, as most women will never report it. This is because women can be convicted of zina, extramarital sex, if knowledge of the rape becomes public. In most of the country, even a woman just found outside of her home without the permission of her male guardian will be thrown in jail and tried as an adulterer.

How do Afghan women fare now compared to the Taliban era?

The answer, like most things in Afghanistan, depends on where you look and whom you ask. In the central highlands, for example, women of the ethnic minority group the Hazaras are usually allowed to leave the home and sometimes even find work. In Kabul, some females now have access to education, and there are well-paying NGO jobs available for the elite. Only five percent of girls go to secondary school throughout the country, but in Kabul more girls are enrolled than at any point in the last ten years.

In the south and east, life for women is mostly unchanged since the Taliban times: they remain cloistered indoors, in burqas, away from schools, without health care, without independence, and without protection from physical and sexual violence. And in some ways, life is even worse than during the Taliban: these women now live in an active war zone, caught in a crossfire between belligerents.

So the lives of women in the central highlands and in some cities have improved, while things have remained the same or even gotten worse for women elsewhere. The sum result is that things have mostly stayed the same for Afghan women since the fall of the Taliban. It shouldn't be surprising that the Organization of Economic Cooperation and Development recently released a study finding that Afghanistan is the second most unequal society in terms of gender in the world. Or that Afghan women rank at or near the bottom in almost every conceivable world ranking: life expectancy, maternal mortality, access to education, access to health care, suicide rates, domestic violence, and more. In short, Afghanistan is just about the worst place in the world to be a woman.

Why are things so bad for Afghan women?

People wrongly assume that the Taliban is a sort of alien force, imposing misogynistic views on an unwilling society. For instance, Ellen Goodman of the Washington Post Writers Group writes in a recent editorial that:

Afghan women had slowly gained rights through the 20th century. They helped write their country's 1964 constitution. They served in parliament and went to universities. They were 40 percent of the doctors and 70 percent of the teachers. Then the Taliban turned their homeland into a patriarchal jail. This couldn't be further from the truth. Afghan women did gain rights throughout the twentieth century -- in the cities. In the countryside, where the majority lived, no such thing happened. And the Taliban did not turn the Afghan homeland into a patriarchal jail; it was already a prison for women.

There are three causes for women's predicament. First, Afghanistan was and is a rural society, and in the south and east dominated by tribes. This tribal society is deeply patriarchal, with women commodified into a resource to be bartered, sold and fought over. Hence the Pashtun man is honor-bound to defend zan, zamin and zar (woman, gold and land).

Various Afghan leaders -- including some kings and the Communist government -- tried in vain to modernize the countryside. But this was a second reason why women remained oppressed -- the central state has been weak and unable to successfully enact reforms throughout the country.

Even as the central state made such attempts, other actors were actively working to undermine women's interests in the country. The third reason for the situation today is foreign intervention, especially by Pakistan, Saudi Arabia and the United States. The US and its allies supported the mujahedeen -- fundamentalist, misogynist warlords -- against the Soviets in the eighties. The mujahedeen transformed an extremely reactionary interpretation of Islam into the national standard, and in many ways were even worse than the Taliban. They burned down schools and libraries, killed women in public positions, enforced the burqa in areas under their control. They raped and killed thousands. After coming to power in the mid-nineties, they established a Ministry for the Promotion of Virtue and Prevention of Vice. One issued decree mandated that:

Women do not need to leave their homes at all, unless absolutely necessary, in which case they are to cover themselves completely; are not to wear attractive clothing and decorative accessories; do not wear perfume; their jewelry must not make any noise; they are not to walk gracefully or with pride and in the middle of the sidewalk; are not to talk to strangers; are not to speak loudly or laugh in public; and they must always ask their husbands' permission to leave home. When the Taliban arrived in Kabul in 1996, they continued to enforce these mandates, without resorting to the widespread raping and killing that marked the mujahedeen government.

After the Taliban was toppled, the US and rest of the international community supported these same mujahedeen in their return to power. The majority of the Afghan parliament today consists of these warlords. Is it any surprise then that parliament tries to pass anti-women laws?

Can the West save Afghan women?

Many observers say that unless the rural, tribal structure of the society is changed, the patriarchal prison will continue. But that might be something only the Afghans themselves can accomplish. In the meantime, many Afghan women say that the West can help this process -- by dropping support for fundamentalists and misogynists.

It will be important to take such a step, they say, because the West has a credibility gap -- despite billions of dollars, thousands of lives lost, and scores of promises, Western intervention has not made the lives of Afghan women significantly better.

Afghanska kvinnors lidanden

Ny månad, ny arbetsvecka, nya utmaningar. Och jag har ingen inspiration... Enda ljuskällan är min kollegas återkomst till Landet för länge sedan - vi har firat med vodkadrinkar så här på söndagskvällen, samt räknat dagarna till nästa ledighet. I ärlighetens namn är det inte såå fruktansvärt här just nu, men klagomål på tillvaron är liksom fullt legitimt här oavsett tidpunkt.

Det riktigt sorgliga är dock att det börjar kännas som om det här landet är på väg riktigt utför, våldsamheterna bara ökar och det finns få ljuspunkter som signalerar någon riktig utveckling. Presidentvalet i September drar närmare, och risken för att valrelaterat våld skall öka är överhängande. Vi har satt evakueringplaner i verket, och alla internationella skall ständigt ha giltiga visum till Indien och Tajikistan för eventuell snabb evakuering. Vidare har vi fört samtal med både brittiska och nederländska ambassaderna om evakueringsassistans. Känns overkligt, men så fort vintern är över och snön i bergen smälter drar krigarsäsongen igång igen, och fler och fler talibaner kommer komma över gränsen från Pakistan. Idag på säkerhetsmötet fick vi veta att talibaner tagit över två provinser helt i öst och utropat egen flagga och styre, samt såklart fundamentalistiska sharia lagar.

Läste annars en artikel idag om hur jävla taskig hälsovård kvinnor får här. Vet att jag skrivit om det förut, men det tål att upprepas att Afghanistan har den högsta dödligheten bland blivande och nyblivna mammor i världen, näst efter Niger. Detta beror bland annat på att traditionen bjuder att de afghanska männen inte tillåter att kvinnorna träffar en manlig läkare, alternativt måste ha manlig eskort för att uppsöka läkarhjälp. Detta blir ju vansinningt, speciellt i de provinser där det inte finns en enda kvinnlig läkare, och heller inte speciellt långsiktigt eftersom samma män inte tillåter sina döttrar att skaffa sig en utbildning så att de så småningom kan bli läkare. Bara idag mötte jag en kvinnlig kollega från norra Afghanistan, som kommit till Kabul för ett möte. Hon var tvungen att ha med sig sin bror som maharam (motsatsen till haram, vilket är ordet som används för allt otillåtet/förbjudet inom islam), dvs någon manlig släkting som gör det tillåtet för en kvinna att resa, och som kan 'försvara hennes heder'. Otroligt ineffektivt men framförallt frihetsinskränkande.

Hursomhelst tvingar detta kvinnor till att använda så kallade traditionella mediciner, som opium, eller uppsöka amatörer utan utbildningen eller utrustning. Inte konstigt då att en afghansk kvinna löper en risk på 1 på 8 att dö under graviditet, eller att graviditetsrelaterade dödsfall är den mest vanliga dödsorsaken för kvinnor här. I Sverige är motsvarande risk 1 på 17400. Det är hjärtskärande att tänka på vad alla dessa kvinnor måste gå igenom, bara för att män bestämt sig för att kvinnor inte är värda samma rättigheter. Kokar inombords, och då har jag inte ens gått på djupet av det utbredda kvinnoförtrycket, och hur det påverkar barnens levnadssituation...

Johnny Walker och Ankie Bagger

De senaste 3 dagarna har vi haft besök från direktören för RB Holland - de kanaliserar största andelen av våra inkomster från diverse givare, och stöder därigenom en mängd projekt. Vi är i processen att säkra ytterligare ett anslag via dem, som skall gå till ett projekt som under fyra år kommer fokusera på utveckling i en specifik provins i södra Afghanistan. Hursomhelst, eftersom igår var hans sista dag här anordnades det ett litet party i vårt gästhus, och ett gäng kollegor samt folk från våra partner organisationer samlades för lite mat och dryck - det hade till och med införskaffats öl och en flaska Johnny Walker! Jag blandade friskt det sistnämnda med fulpepsi...ingen hit...

Jag erbjöd mig fixa fram lite bakgrundsmusik, och döm om min förvåning när en afghansk kollega mot slutet av kvällen (läs: halv nio) plötsligt utbrister "Oh, we used to dance to this all the time in the discoteques! It was a really big hit in 1986!" Jag lyssnade lite noggrannare, och minsann, var det inte Ankie Bagger - Where were you last night



"Brukade ni dansa till det här i KABUL" utbrast jag chockat, och kanske aningen oupplyst, men svaret blev att kollegan hade under den tiden pluggat till sin master i Aviation Engineering, i Kiev, Ukraina. Där hade låten minsann varit riktigt populär i mitten av 80-talet! Undrar om Ankie är medveten om vilken spridning hennes one hit wonder hade...?

Självmordsbombare och dubbelmoral

Helgen har bara blåst förbi, och imorrn börjar veckan om igen. Har insett att jag måste börja planera lite mer långsiktigt än närmsta veckan, för den här våren kommer gå så himla snabbt! Planerar resa till norra Afghanistan, besök från Italien, London besök, Thailand semester, utbildning/workshop, ja och sen allt det vardagliga jobbet däremellan...

Släpptes ut på middag igår kväll, och fick med mig L och en ny tillfällig kollega -Z. Z är pakistanier, och per definition muslim, men en väldigt moderat och modern sådan. Vi hade ett par väldigt intressanta diskussioner om islam, vilket generellt är tabu här, och framförallt om dubbelmoralen som är rätt utbredd, iaf i Afghanistan, Det går t ex an att dricka akohol hemma i sitt eget hus, vilket en majoritet gör, men knappast offentligt, eller om man ser någon annan göra det. Det finns något slags socialt, och hierarkiskt religiöst tryck som gör att trots att en majoritet av befolkningen utövar vissa (o)vanor förändras inte den officiella normen i samhället. Väldigt märkligt fenomen, men den demokratiska traditionen att förändra systemet underifrån lyser totalt med sin frånvaro. Det sk civila samhället i Afghanistan, dvs organisationer på gräsrotsnivå som driver frågor, såsom kvinnors rättigheter, miljöfrågor etc. finns inte alls här, och det är en av våra uppgifter att försöka bygga upp och stärka ett sådant samhälle så att förändringar faktiskt kan komma inifrån och underifrån, istället för att bli pådyvlade från andra länder.

Restaurangen vi åkte till ligger i ett välbevakat område av Kabul - Wazir Akhbar Khan - där de flesta ambassaderna befinner sig, samt många internationella bor. Vi blev stannade i minst fyra vägspärrar på vägen dit, där polis/militär kollar vilka som befinner sig i bilen. Med tanke på den höga säkerheten är det aningen oroväckande att en självmordbombare idag lyckades ta sig ända fram till tyska ambassaden, som ligger mitt i detta välbevakade område och utlösa en bilbomb precis invid en militärkonvoj, som, enligt de senaste siffrorna jag hört, dödat 5 och skadat ett femtiotal. Planen verkar ha varit att utlösa bomben nära en fulllastad tankbil för större inverkan, men som tur var hade tankbilen redan levererat till ambassaden och var tom... Det ligger nära till hands att misstänka att ett sådant dåd inte går att genomföra utan någon slags assistans från säkerhetsstyrkorna själva... Och återigen var den absoluta majoriteten offer civila afghaner; man kan bara hoppas att detta faktum bidrar till att stoppa det alltmer utbredda stödet för talibanerna.

Imorrn ska jag spendera hela dagen på holländska ambassaden, de är en av våra största givare och bidrar till en mängd projekt i södra delen av landet. Skall bli intressant att höra vad de har för vision för de kommande åren, speciellt med tanke på att deras trupper skall dra sig ur nästa år. Det görs nämligen ingen större hemlighet av att länder som har trupper stationerade i vissa delar av Afghansitan också kanaliserar en majoritet av sitt bistånd till samma region. Så även Sverige.

Det blir kallare och kallare

Har precis upptäckt att om jag söker bland alla mina låtar i ITunes på "Don't stop' får jag en riktigt skön blandning låtar! Intressant va...?

Känner att det här med kyla och värme kommer att bli ett stående inslag i varenda blogginlägg de kommande månaderna - ni anar inte hur jävla plågsamt det är att ta sig upp på morgonen, efter att ha varit ihopkurad under sovsäck som klarar minusgrader, dubbla filtar samt påpälsad med pyjamas och sockor. Och det är knappt minusgrader ute än! Fy faan... Jag brassar på min kamin precis innan jag går och lägger mig och då är det som en äkta finsk bastu i rummet. Har även kommit på knepet att ställa en kastrull med vatten på kaminen så att jag undviker total uttorkning - man får lite ångbastukänsla faktiskt! Fast kom precis på att det kanske inte är så smart med tanke på möglet som är mäkta utbrett i taket...? Äh, man kan inte få allt... Hursomhelst funderar jag fortfarande på om det faktiskt måste bli så att jag håller kaminen igång hela natten, för att möjliggöra uppstigning på morgonen... skulle inte bli förvånad om det kommer bli frost inne snart, när temperaturen sjunker...då får man kanske helt enkelt sluta tvätta sig... Chansen att rören fryser till finns väl förmodligen också, då blir det hinkmetoden...tjoho!

Fast aningen värre är det förstås för de hundratals afghaner som med största sannolikhet kommer frysa ihjäl pga av den stränga vintern i större delen av landet som väntas. Förra vintern var en av de värsta i mannaminne och 800 människor dog som direkt följd av kyla och snöfall. Dessutom dog massor av boskap, så människor förlorade både mat och sina inkomstkällor. Många lider fortfarande av konsekvenserna. Då var inte hjälporganisationerna förberedda, men den här vintern verkar förberedelserna vara bättre. Vi har skrivit ett antal förslag för att försöka äska pengar för sk 'winterization', och inkluderar nu i varje projekt en budget för att t ex kunna utrusta skolor bättre inför kallt väder , samt bidra till vår personals ökade levnadskostnader när de måste köpa extra bränsle att elda med. Dessutom har vi delat ut minst 50,000 pyttesmå stickade mössor till små barn så att de kan hållas lite varmare iaf!

Om det är någon som mot all förmodan försöker messa mig på mitt svenska mobilnummer, så kan jag meddela att det inte fungerar - finns visst inget avtal mellan Tele2 och de afghanska mobilnäten... Men testa gärna på mitt afghanska nummer +93 795 144886.

Hör av er där hemifrån, jag har husarrest och är sjukt uttråkad!

Seriösa och triviala funderingar

Afghanistan verkar vara sorgligt frånvarande från svenska nyheter, men häromdagen hade DN faktiskt en artikel om en attack som ägde rum i Kandahar, största staden i södra Afghanistan. Ett gäng män på motorcyklar använde vattenpistoler för att spruta frätande syra på en grupp flickor på väg till skolan. Männen klev t o m av sina motorcyklar för att kunna lyfta upp burkorna, som flickorna använder mest för att det faktiskt ger dem ett visst skydd, och sprutade syran rakt i ansiktet på dem. Detta är ett vedervärdigt beteende, som syftar till att avskräcka flickor, och deras familjer från att tillåta dem att gå till skolan. Södra Afghanistan är fortfarande otroligt traditionellt, och uppenbarligen finns det många kvar där som stöder talibanerna, och deras kvinnoförtryck. Trots detta har Save varit väldigt framgångsrika; i en del av de skolprojekt vi driver är det faktiskt fler flickor än pojkar. Sådana här attacker risker dock att rasera allt som byggts upp, framförallt om föräldrar av rädsla vägrar låta sina döttrar gå till skolan. Det visar också hur viktigt det är med fysisk säkerhet för att utvecklingsprojekt skall kunna fungera framgångsrikt. Afghanistan har fortfarande en lång väg att gå...

Nu till dagens trivialiteter... Har konstaterat att plåtburkarna till kaminer (kallas för bucharis) de installerat i våra rum inte är direkt bränslesnåla... De genererar sjukt mycket värme när det väl brinner, men eftersom väggarna är så tunna lagras ingen värme, så så fort det börjar glöda måste man slänga på mer ved. Har inte riktigt listat ut konstruktionen, men hittills verkar det inte spela någon roll om man lassar in så mycket ved det bara får plats; det brinner inte längre bara mer våldsamt... Verkar dumt med bränsleineffektiva uppvärmningsmetoder i ett land som till stor del består av infertil öken, och som lider av århundradets torka. Jag tror jag eldat upp bränsle från ett område stort som Sörmland på bara en vecka... På kontoret har vi nu fått gasdrivna värmelement i varje rum. Genererar förvisso värme så att man inte behöva hacka tänder, men det verkar vara förenat med livsfara att hålla dörren stängd; om man inte passar sig kan man tydligen lätt bli gasförgiftad. Att ha en fet gasoltub i rummet känns inte heller supertryggt... Man undrar lite smått varför ingen funderat ut bättre, hälsosammare och miljövänliga alternativ för att undvika att frysa ihjäl under de bistra vintrarna här...?

Bröllopssäsong!

Ursäkta den cyberspatiala frånvaron, jag har medvetet fokuserat på mer sociala aktiviteter den senaste veckan! Bland annat har jag varit på två bröllop (vilket för övrigt är fler än jag varit på i Sverige i mitt vuxna liv), två middagar, två fester samt spenderat en heldag på disney world aka amerikanska ambassaden som ägnades åt fotbollsspel, poolhäng och bbq.

Just nu är det som sagt bröllopssäsong, så här i lagom tid innan hela landet lamslås av vinterkyla och större delen av befolkningen varken har råd att äta eller värma sig... Bröllopen förtjänar faktiskt ett helt kapitel för sig själv, de var både väldigt intressanta och roliga, men samtidigt helt knasiga... På det förra temat kan nämnas det faktum att jag äntligen fått se alla vackra afghanska kvinnor utan vare sig burka eller sjal. Det är märkligt vad en människas hår faktiskt gör för hennes/hans identitet, och hur man liksom inte sett hela personen förrän de tar av sig sig huvudsjal. Möjligen åt det ytliga hållet, men i vissa fall blev mina kvinnliga kollegor som helt nya människor när de fick visa upp sitt fantastiskt vackra hår, och klä sig i mindre säckiga och heltäckande kläder... Många kvinnliga muslimer skulle säkert inte hålla med, men jag tycker det är sorgligt att se hur halva befolkningen måste gömma sig mest hela tiden. Jag har dock aldrig sett så mycket glitter, paljetter och juveler i samma rum tidigare, det var 10 ggr värre än julpysslet på lågstadiet... Det var också en otrolig glädje hos alla, som var inspirerande att se. Ja, förutom hos bruden då, för traditionen bjuder visst att hon skall sörja att hon nu lämnar sin familj för sin mans familj... På det första bröllopet drog bruden inte på munnen en enda gång, vilket förvisso är ganska imponerande då hon satt uppflugen på samma tron i flera timmar. Möjligen log hon i mjugg när jag blev upptvingad på dansgolvet för att dansa för det nyblivna paret... En av brudgummens systrar tog resolut min hand och uppmanade mig att komma med och dansa, och när jag väl fått allas uppmärksamhet, som den enda vitingen i rummet (åh, liten detalj - detta var ett litet afghanskt bröllop med cirka 500 gäster...) satte hon sig helt sonika på sidan för att titta på. No backing out, så jag fick snällt vicka runt där på mattan i min pinsamma ensamhet...helt nykter skall tilläggas! Efter att nära inpå snubblat på mattkanten minst fem gånger drog jag upp ett par tjejer till och fullföljde min plikt låten ut. Musiken kan bäst beskrivas som traditionell afghansk musik fast modernt remixad till nåt helmärkligt elektrodance dunkadunka som spelades på högsta volym. Ganska långt ifrån det som spelas på svenska klubbar, som man iaf har någorlunda koll på hur man åmar sig till...

Till de mer märkliga sakerna hör att kvinnor och män separeras i olika rum, eller snarare de är i samma rum, men det är avdelat med en lång vikvägg så att man inte kan se varandra. På det första bröllopet var de endast brudgummen och hans manliga släktingar som fick komma in till oss. Efter ett par timmar hade de lyckats rigga upp en skärm på vilken vi i fem minuter fick beskåda männen när de dansade. Efteråt fick jag veta att bruden aldrig ens visats upp på männens sida, så min manliga kollega hade ingen aning om hur hon faktiskt såg ut... På det andra bröllopet var det aningen mindre barockt, där var alla de manliga släktingarna och vännerna med och dansade inne i kvinnorummet för bruden, och brudgummen kom senare runt och tackade alla (500 gästerna) för att de kommit.

En annan intressant detalj är att paret själva knappast har något att säga till om. Släktingarna förhandlar fram allt, och det verkar som om dautm beslutas max en vecka i förtid. På de bröllop jag var på förstod jag det som att paren känt varandra sen tidigare, och de var dessutom i ungefär samma ålder, men i en majoritet av fallen har de aldrig ens träffats och det kan skilja så mycket som 40 år mellan man och kvinna. Det är också väldigt vanligt med månggifte...i bemärkelsen att en man har fler fruar.

Eftersom dessa tillställningar är så gigantiska hålls de i speciella wedding halls, som utfrån sett ser ut som vilket hotell i Las Vegas som helst. Jag tror att neonskyltarna och skulpturerna förmodligen står för 50 % av Kabuls elförbrukning, det blinkar som värsta tivolit...

Som sagt, det var en delad upplevelse, det var väldigt roligt att bli inbjuden och få möjligheten att se vad som döljer sig under alla de där sjoken av tyg, men lite sorgligt att se att man inte ens kan umgås kvinnor och män vid något så festligt som ett bröllop.

Min arbetsvecka började redan idag, jag har massor att göra innan vi sticker iväg till Nepal på torsdag, så jag får berätta mer någon annan gång! Dessutom håller mina händer på att förfrysa, de har tyvärr missat den lilla detaljen med isolering av sina hus. Lätt hänt kanske, i tropiskt klimat, men inte så lyckat vid inlandsklimat med temperaturer ned mot minus 35 på vintern... Det går ned till 0 gradigt på nätterna nu, men är fasen inte många grader varmare i husen. Jag sover redan med yllesockor, dubbla nattlinen och dubbla tjocka filtar och vaknar frusen in i märgen...Och, ja, jag har räknat till 32237273 'but you are Swedish...' kommentarer varje gång jag beklagar mig över kylan. Fortsättning följer...

Till sist vill jag bara bidra med en kommentar till det amerikanska valet, enligt den gamla devisen 'en bild säger mer än 1000 ord'


Kram!

Slut på ledighet för den här gången

Har återigen flytt hemifrån till Chaila café; börjar nästan bli en helgrutin nu… Dock en besvikelse den här gången för internet funkade i ca 5 minuter och bröt sedan helt ihop. Killen bakom disken, som övrigt helt glömde bort min beställning, säger att han inget kan göra för hans manager är inte där och dörren är låst… Har den senaste veckan kommit till insikt om att problemlösningsförmåga är inget som lärs ut här en masse – vet inte om det är religion eller kultur, eller möjligen en mix, men inställningen är snarare att aldrig ifrågasätta eller fundera ut saker på egen hand. Svaren förväntas komma ovanifrån nånstans, antingen från en auktoritet av något mänskligt slag eller Allah själv. I ett modernt samhälle blir detta tillvägagångssätt otroligt ineffektivt och långsamt; man måste hela tiden ge exakta order och coacha - jag har därför själv tagit på mig att öva min assistent i lite basic problem-solving så att han ska kunna bli lite mer självständig och självgående. Bra management träning för mig förvisso.

Eid är nu över men de flesta Afghanerna tar extra ledigt – det gjorde även vi hela veckan…yes, strömmen och internet tillbaka… har nästan känts som skollov så det kommer kännas mer än lovligt segt att ta sig upp imorrn bitti… Har haft fem riktigt sköna dagar, mycket bokläsning, en hel del dagdrömmande , visst mått shopping samt en mycket trevlig avskedsfest igår! Kollega F, vars fest det var, hade förberett mat i flera dagar, och jag tror han grillade minst en hel ko på förmiddagen innan festen började. Det droppade in en blandad skara under eftermiddagen, och det var riktigt skönt att hänga ute på vår veranda. Efter ett par timmar tog jag och två andra flickor en festpaus och åkte in till stan för lite shoppingterapi. Denna gång till…oops nu gick strömmen igen…eller…tillbaka igen! Tur, för jag lyssnar med vänstra örat på TVn som har Daily Show med Jon Stewart på – sjukt rolig! Han kommenterar just ny den senaste veckans politiska debatter mellan de amerikanska presidentkandidaterna – en värre cirkus får man ju leta efter… Var var jag..? Just det – shopping! Vi besökte ett litet center där man säljer varor som tillverkats av afghanska flyktingar i Pakistan. Det fanns alla möjliga saker att köpa, kläder, smycken, inredningsgrejer och möbler. Hade inte så många pengar med mig, men jag lyckades ändå få med mig en ny outfit, ett par sjyssta fårskinnstofflor och ett par örhängen…något säger mig att det blir fler resor dit… Kom tillbaka till huset där festen fortfarande pågick, dock nu med aningen högre alkoholhalt hos alla inblandade. Spenderade resten av kvällen med att diskutera diverse ämnen med total frånvaro av politisk korrekthet, och det var väldigt uppfriskande – cynismen är allestädes närvarande här.... Som exempel kan nämnas det ’faktum’ att de stackars vilsna själar som ställer upp på att bli självmordsbombare, enligt Jihads förvridna form av islam, gör så delvis för att de utlovas inte mindre än 72 oskulder när de anländer (i bitar) till himlen. Detta kanske kan vara en motivation för män, men knappast för de kvinnor som väljer att gå detta öde till mötes… Usch, det är egentligen eländigt, och jag menar att inte att göra mig lustig på offrens bekostnad, men det finns för mig ingen möjlighet att förstå resonemanget hos dessa fundamentalister…

Förstår heller inte resonemanget hos de män jag bor med…En av dem, S, gömmer sig för det mest inne på sitt rum, misstänker att han pratar med sin fru mest hela tiden. Han kröp i alla fall ur sin håla och råkade komma in i köket precis när jag bakade äppelkaka på eftermiddagen. Efter att ha kommenterat att det såg mycket bra ut, blivit försäkrad om att alla var välkomna att smaka, och konstaterat att jag nog skurit för tjocka äppelklyftor krälade han tillbaka…för att en timme senare komma ut med en enorm bit av kakan, som inte ens hunnit svalna, och som han tagit för sig utan att fråga. Han fällde ytterligare kommentarer om att det trots allt blivit ganska bra, och att jag lyckats få sockermängden helt rätt…själv kan han på sin höjd koka te, och har dessutom friskt tagit för sig av all min mat jag köpt för eget behov… alltså, när är det befogat att sparka någon hårt på smalbenet?? Jag tog mitt pick och pack och flydde alla grottmänniskor jag bor med…och nu måste jag tyvärr ta mig tillbaka till min neandertalargrotta…som förvisso idag utrustats med nya djupröda heltäckningsmattor, värdiga vilken bordell som helst…

Innan vill jag bara dela med mig av en artikel från BBC, om den höga mödradödligheten i Afghanistan som är helt ofattbar, näst värst i hela världen. Var 28e minut dör en kvinna under eller strax efter förlossning!

Till sist – kanske redan har skrivit detta, men lägger numera till bilder i ett separat fotoalbum som finns länkat i vänstra marginalen…Finns ett par nya att beskåda… Hör av er där hemifrån! Kram!

Eid Mubarak!

Jag har tillfälligt fått byta rum, eftersom det fortsätter droppa från taket, och man nästan kan se fläckarna breda ut sig mer och mer... Tyvärr lite ur askan i elden då rumsbytet fört mig ett steg närmare kollega F som den senaste timmen helt tondövt sjungit psalmer oavbrutet...Det gör han för övrigt nästan varje morgon, ger mig faan på att han tar i lite extra när jag kommer in i köket...Det är oftast samma psalm, och på nåt märkligt jädra vis har jag kommit på mig själv med att nynna den satans melodin då och då...blir mörkrädd... Denna kollegan lämnar landet för gott nästa vecka, och de flesta tycks vara överens om att detta är enbart av godo. Häromdagen knackade han på för att fråga om ett par jeans som han hittat i sitt rum tillhörde mig. Jag svarade att det nog var den kvinnliga kollegan LMs, varpå han mumlade något om att de såg alldeles för stora ut för henne och att jag var mycket större så han trodde de tillhörde mig... han plockar inte många pluspoäng kan jag meddela...

Idag är första dagen av tredagars firandet som markerar slutet på Ramazan - kallas för Eid al-Fitr. Det har smällts vansinnigt många smällre och himlen har varit fylld med drakar. Vi har varit lediga idag så jag hann med ett besök i gymmet, lunch med några kollegor i det andra gästhuset och nu på kvällen middag på italiensk restaurang med kollega L som precis återvänt från Holland. Vågade mig för första gången på fisk, efter att ha blivit försäkrad att alla råvaror flygs in från Italien. Fisk och skaldjur är annars aldrig att rekommendera i ett land som inte har någon kustlinje... I morgon ska jag eventuellt besöka min assistent Q och hans familj, och kanske även Kabul Zoo som ligger några kvarter bort.

Godnatt!

Tag ett djupt andetag, det blev långt...

Jaha, hänger återigen på cafe, denna gång Flower Street Cafe, läppjar på en Frappe och har smockat i mig banankaka, vars storlek skulle göra vilken amerikan som helt imponerad...life is good :)

Kan med glädje konstatera att min blogg lästs mer än 1200 gånger; det känns superkul att ni där hemma hänger med i mina äventyr och tillhörande mood swings... För det går uppochned... Men jag har trots allt fortfarande inte gråtit sedan jag kom hit! Ja, förstås förutom de tårar som föll igår kväll när den kvinnliga hjälten i Battlestar Galactica blev väldigt känslosam efter att hon lyckats rädda sig själv från en ogästvänlig planet, medelst att flyga ett av de onda rymdvarelsernas flygplan tillbaka till moderskeppet. Guess you had to be there... Det är kanske ett tecken på att det egentligen inte är så himla illa trots allt, hmm eller kanske på att jag blivit helt avtrubbad och känslokall... Sammanbrottet kommer väl förr eller senare dock, lämpligen nånstans där man ostört kan vråla ut sin frustration över världsläget i allmänhet..på nån bergstopp i Himalaya kanske...

Jaja... Igår besökte jag svenska ambassaden, som f ö alldeles nyligen fått ambassadstatus, på deras månatliga 'svenskträff'. Vi blev kanske ett tjugotal sammanlagt och det var väldigt skönt att få öva lite på modersmålet - allt nytt man lär sig blir ju på engelska, och jag vet att jag konstaterat det tidigare, men man lägger sig ganska snabbt till med värsta rotvälskan a la Victoria Silvstedt, blandar friskt engelska försvenskade uttryck med bräkig sörmländska. Tur att alla andra här pratar på nästan samma sätt, minus bräkandet... Det blir värre att komma hem, men jag hoppas ni har viss förståelse!

Hade igår bland annat en intressant diskussion med ett svenskt befäl (fråga inte om rang) som på sävlig och väldig charmig norrländska berättade att han just läst ut 'Bokhandlaren i Kabul', och hur upprörd han var över hur kvinnor behandlas som lägre stående varelser här (vilket i stor utsträckning är sorgligt sant). Efterspelet till boken har varit ganska kontroversiellt, bland annat har Bokhandlaren stämt författaren (Åsne Seierstad) för att hon utnyttjat hans förtroende och spridit saker om hans familj som han påstår antingen inte varit sanna eller sagts i förtroende. Hans första fru har nu flyttat till Kanada, och hans andra söker asyl i Norge... Kan rekommendera boken om man vill få en inblick i afghanska förhållanden. Hursomhelst, det jag ville komma till var att det igår gick upp för mig att denna bokhandel är samma som jag besökte för några veckor sedan! Jag träffade då självaste bokhandlaren där, som jag fick uppfattnigen var en ovanligt bildad och beläst man för att vara Afghan, och vars bokhandel förmodligen har det bästa utbudet av litteratur från hela världen i Afghanistan. Med tanke på den allmänna censuren som förekommer här måste det ändå beundras.

I förrgår kväll kände vi i Kabul skakningarna från ytterligare en jordbävning, som ägde rum på ungefär samma ställe som sist. Det varade kanske bara 10 sekunder, och var inte speciellt kraftigt så ingen skada skedd. Möjligen förutom att jag nu ständigt tycker att marken skakar. Kan visserligen hänga ihop med att vibrationerna från den faktiska jordbävningen fortfarande går runt i min numera sjukt förslappade kropp... Jag ser framför mig med fasa hur jag efter de första 200 meterna på min 10 dagar långa Nepalvandring dödstrött måste ta första vilan, alernativt klättra upp på nån av bärarna...

Nästa vecka är det dags för Eid, som markerar slutet på Ramazan. Det pågår i tre dagar, och som jag förstått det går det mest ut på att äta ikapp allt man missat under fastan. Man samlar familjen och släkten, och besöker vänner. Jag har fått ett par inbjudningar av kollegor, får se om de är allvarligt menade, men det skulle vara väldigt spännande att få en inblick i hur en afghansk familj lever! De flesta kollegorna har ledigt hela veckan, förutom vi internationella, men det blir väl svårt att få speciellt mycket gjort så jag ser fram emot en lagom hård vecka :)

Till sist tänke jag att jag skulle uppmuntra kommenterandet:

Onkel Rolf: Imponerande att du fortsätter utforska dina kvinnliga sidor a la Mel Gibson i 'What women want'. Dina tre tjejer måste vara mäkta stolta :) Antar att det är du o Claes i klippet 'Åre Mayhem festival'? Och jag håller med om devisen 'man skall prova allt minst en gång', även undantagen, men kan meddela att en majoritet av afghanerna i söder skulle protestera högljutt mot det sistnämnda...det är liksom en livsstil. Och sen undrar de varför utveckligen går långsamt, doh! Till sist kan jag med ett snett leende konstatera att tonåringar förtjänar mycket mer cred än de får av sina föräldrar...3 dagar är mer än tillräckligt för att hinna städa undan bevisen från årets största fest i Bromma kommun.

Pappan: Att äppelkakan finns kvar i frysen vittnar väl kanske om dess vid det här laget totala oätbarhet...släng! GA i NY är ju ett spektakel utan dess like. Läste att Ms Palin skulle få chansen att träffa ledare från andra länder, som hon med stor sannolikhet aldrig hört talas om. Undrar hur mycket overlap hon och Ahmadinejad upptäckte att de har i sin syn på kvinnans rättigheter... Till sist, akta dig för den amerikanska sjukvården

Charlotte: Snart får du komma iväg till värmen, det kommer göra er alla gott tror jag! Och jag är grymt imponerad över alla svåra ord du kan :) Universitetstudier skall icke underskattas :) Och hemlis-mailet får snart ett eget mailsvar :)

Cicki: Du arma stackare! Att bli förälder ska visst inte vara lätt nånstans...ja, förutom där det tar sin början kanske...:) Följer med spänning din blogg och hoppas innerligt att nästa kan rapportera att det lilla livet beslutat sig för att det vill se nåt annat... har du testat en snabb språngmarsch uppför lasarettsbacken än? Gör susen tror jag :)

Till alla andra cyniker där ute (förenen eder) kan jag tipsa om min nya källa till kunskap: The Onion. Läs och förundras över allt ni inte visste..

Ta hand om er, och stor kram!

Första månaden avklarad!

Vill inte riktigt gå och lägga mig, för det innebär att helgen officiellt är slut... Det har varit en skön helg, minimalt med arbete och åtminstone ett par halv-sociala aktiviteter... I torsdags kväll var vi ute och käkade. Efter vad som kändes som en timmes irrande där vi försökte hitta en fransk restaurang, och jag tålmodigt (jo!) försökt påpeka att vi var i helt fel stadsdel, gav vi upp och bad chauffören ta oss till ett lebanesiskt istället... vi hamnade på samma som förra gången, en av de förbjudna...Sjukt hungriga som vi var bestämde vi snabbt att det kanske inte var nödvändigt att meddela chefen exakt var vi var... living on the edge, I know!

På fredagen hängde vi några timmar på ett kafe, där jag försökte avklara lite jobb i en miljö som inte var varken kontoret eller huset, a.k.a fängelset (som iofs varit mycket drägligare den här helgen då kollega F är bortrest...). På vägen hem uträttade vi lite (helt onödig) shopping, men det känns ändå som ett litet mått frihet när man kan gå omkring och plocka på sig saker som man aldrig annars skulle ens komma på tanken att köpa... Som Nutella t ex, som jag inte ätit sedan vi bilsemestrade i Danmark i början av 90-talet. Eller en ny syltsort varje gång, den ena äckligare än den andra... På vägen hem sedan hann det blåsa upp till sandstorm, vilket jag kan meddela är det närmaste vi kommit regnväder här på en månd... ja, för det föll säkert 4 droppar regn (alternativt stänkte det från de öppna avloppskanalerna, men väljer att tro det förra) Enligt BBC har det nu regnat flera dagar i rad i Kabul, och man undrar lite lätt om de också anlitat den där gubben nånstans i Norrland som brukar spå Sverige vädret i fiskinälvor...?? Eftersom det bara var vi flickor här, tillbringade vi resten av dagen med att laga god mat och baka - jag lyckades få till en sjukt god banankaka med massa nötter o choklad i, det återstår bara sorgliga smulor av den nu... Tror t o m afghanerna gillade den! Både bra och dåligt att upptäcka att det är möjligt att baka här, för det lyckade resultatet resulterade även i en persikopaj...

Fick många sköna timmars sömn inatt och vaknade först halv tio när städerskan slamrade våldsamt med något utanför mitt rum... Vill inte klaga som en bortskämd brat, men det är ganska påfrestande att jämt ha okända männsikor nära omkring sig som man dessutom inte riktigt kan kommunicera med. Man måste konstant tänka på hur man klär sig och beter sig, för jag har upptäckt att det skvallras en hel del... På vardagarna är det helt OK, då möter man dem i dörren på vägen till jobbet, men de är även här en av helgdagarna, av någon anledning, och då vill man helst bara smyga omkring i sitt nattlinne och vara söndagsful och tråkig...Jaja, det kunde väl kanske vara värre...

Idag har jag besökt ISAF basen, dvs där Nato-styrkorna här har sitt högkvarter här i Afghanistan. Sverige deltar också i Nato styrkan här, men har sitt högkvarter i staden Mazar i Sharif, i norra Afghanistan; traditionellt sett också mer säkert. En liten grupp av dem arbetar här i Kabul, så idag fick jag en rundvisning. Det var spännande att se hur det ser ut inne på basen, även om jag nog aldrig riktigt kommer vänja mig vid synen på alla dessa vapen överallt. Det kanske iofs är ett sundhetstecken... Det var dessutom skönt att få konversera lite på svenska, och få dricka riktigt kaffe :) Och 'behovet' av att se män i uniform är tillfredsställt, för en viss framtid iaf... ;)

Läste precis om den massiva bomben som exploderat utanför Marriot hotel i Islamabad; 40tal döda och 100tals skadade, siffran kommer förmodligen att stiga. Jag önskar jag var tillräckligt insatt för att kunna erbjuda en snabb analys av den regionala politiken, men nöjer mig med att konstatera att allt som sker i Pakistan är nära förbundet med vad som händer i Afghanistan. Den pakistanska säkerhetstjänsten har länge varit en av talibanernas största supporter, och majoriteten av talibanerna har sina baser på pakistanskt territorium. De två ländernas öden är väldigt nära sammankopplade, så om man är intresserad av utvecklingen här, bör man också hålla ett öga på vad som sker i Pakistan. För den som är extra intresserad av regionen och hur det hönger ihop kan jag rekommendera Ahmed Rashids 'Descent into Chaos'.

Dags att sova; imorrn börjar vad som verkar vara ytterligare en fartfylld vecka! Hör av er därhemifrån, om man har hemlisar går det bra att maila mig :) så försöker jag skriva tillbaka så fort jag kan! Kram!

Ännu en helgdag!

Idag har det varit ytterligare en helgdag här i Afghanistan, den här gången för att fira minnet av Ahmad Shah Massoud som ledde en av motståndsrörelserna mot Talibanerna. Massoud mördades av al-Qaeda 9 september 2001, och utropades året därpå som 'nationell hjälte'. Jag frågade min assistent Qasim hur han skulle fira denna nationella helgdag, och svaret blev 'göra ingenting'. När jag undrade varför förklarade han att Massoud tillhörde en annan etnisk grupp (tajiker) och att han var ansvarig för att ha dödat många från Qasims egna etniska grupp, hazarerna. Detta är ett enkelt exempel på svårigheterna med att skapa en nationell samhörighet i ett land med flera olika etniska grupper, som slagits mot varandra i flera hundra år. Det ligger mycket i uttrycket 'One man's freedom fighter is another man's terrorist', åtminstone i den här kontexten...

Hur firandet sen gick till har jag ingen aning om, då vi haft totalt rörelseförbud idag. Vi fick t o m skicka chaufförerna för att köpa middag till oss, från pizzastället 2 kvarter bort. Igår kväll var vi dock och käkade middag inne i stan, och de hade förberett firadet med ett gäng gigantiska porträtt på Massoud och andra krigshjältar som var uppställda runt om. De är mycket för sånt här... Middagen var väldigt trevlig, vi hade bjudit med oss chefen och hans spanska hustru. Vi hade tänkt gå på en fransk restaurang men den visade sig vara, på den vid det här laget kilometerlånga, listan över 'förbjudna' restauranger. Chefen föreslog istället libanesiskt. I det totalt nedsläckta Kabul och med murar omkring allt är det rätt svårt att hitta rätt, så vi irrade runt ett tag innan vi väl hittade rätt restaurang - trodde vi. När vi fått menyerna konstaterade chefen rätt generat att vi hamnat på fel libanesiska ställe, och att detta var en av de 'förbjudna'. Vi skrattade gott åt det och konstaterade att allt var möjligt så länge vi bjöd med chefen... Kvällen bjöd på jättegod mat, vin (!) och många skratt, och det var skönt att få umgås lite mer avslappnat och informellt, och kunna diskutera både det ena och andra.

Efter min korta svacka, med hjälp av ett gäng uppmuntrande kommentarer hemifrån samt återkomst av min kvinnliga kollega LM, har jag nu börjat lyfta blicken lite och börjat fundera över mina kommande ledigheter, för att skapa lite motivation. Jag har två veckor så kallad 'Rest and recuperation' (RnR) runt månadsskiftet oktober/november, och just nu är planen att vandra nån vecka i nepalesiska Himalaya, följt av några dagars total avslappning förmodligen i Kathmandu, samt ett par dagars shopping/sightseeing i Delhi. Sedan ska jag också be om ledigt över jul och nyår; förutsatt att jag får det tänker jag komma hem till det, jämfört med här, varma Sverige! Kvällarna börjar faktiskt redan bli avsevärt kyligare, och jag ser inte direkt fram emot -30 i ett hus som knappast kan klassas som välisolerat, och där det redan är sådär med varmvatten i duschen...

Biforgar några bilder från besöket på 'Butcher street' häromdagen... L och jag ville käka riktig biff till middag så vi svängde förbi på vägen hem från kontoret. Jag höll på att storkna av stanken, flugorna och den totala bristen på hygientänk, men köttet visade sig vara riktigt mört och gott väl tillagat! Tror det var biff eller file, men med mina begränsade styckkunskaper kunde vi lika gärna ha blivit pålurade en vad...

Kontoret
L köper kött. Notera gärna yxan och huggkubben, har viftat bort flugsvärmen.
Något slags dött djur

Till sist vill jag bara meddela att jag äntligen fått mina alldeles egna, blänkande visitkort! Det måste betyda rejält med vuxenpoäng för mig!? Å andra sidan - om man fortfarande räknar vuxenpoäng kanske det automatiskt medför avdrag...?

Kram på er!

Dag full av intryck

Så var ännu en helg snart till ända, och jag sitter mätt efter middagen i min hårda men breda säng och försöker sortera intrycken...För det är många intryck, tankar och känslor som snurrar i huvudet, mest hela tiden. Idag har jag för första gången känt en stark hemlängtan, och undrat vad faan jag gett mig in på. Tror en rad händelser idag bidrog till detta... På fömiddagen, strax innan jag och L (holländaren) skulle ge oss av in till stan skakade det till i mitt rum, först väldigt kort, men sedan lite längre och kraftigare. Trots att jag bara upplevt en jordbävning tidigare, en viss annandag jul 2004, så stod det klart på en bråkdel av en sekund att det var det som pågick. Jag rusade en trappa ned, och de andra hade också känt det. Vid husbygget på tomten brevid hade byggarbetarna skrämda tagit sig ned från vad som i mina ögon ser ut som den absolut sämsta sortens byggställningar och stod nu samlade på marken. Vi stod en stund ute i trädgården men det kom inga mer skakningar. Det räckte dock för att ett gäng minnen och känslor skulle röras upp hos mig. Försökte snabbt ta reda på mer information och hann under tiden lugna ned mig och inse att det inte skulle bli värre. Senare på dagen visade det sig att epicentrum var ca 17 mil nordost från Kabul, i Hindu Kush bergen, att jordbävningen hade magnituden 5,7 samt att den känts så långt bort som Delhi. Inga rapporter om döda än så länge, men man räknar med att det ändras när man når de mer avlägsna områdena närmast epicentrum. Vet ju förstås att Afghanistan är utsatt för alla möjliga naturkrafter, men jag hade helt enkelt inte tänkt tanken att jag kommer behöva uppleva jordbävningar. Nu var ju den här verkligen minimal så här i efterhand, men jag kände mig ändå påmind om hur långt hemifrån jag är från trygga, stadiga Sverige.

Ett annat intressant inslag idag var att jag fick följa med till utbildningsdepartementet för att träffa några representanter för Världsbanken, som är donator till ett jättestort projekt vi ska dra igång inom nån månad. Det går ut på att träna lärare och rektorer för 'sekundär utbildning', dvs högstadiet. Byggnaden var sjukt ful, ser ut som ett ofrivilligt arv från Sovjet-tiden, med en bild på utbildningsministern uppsmackad på hela gaveln. Vore för övrigt ett intressant inslag i Sthlm - Carl Bildts nuna längs hela sidan av Arvsfurstens palats vore väl fint!? Inuti var det om möjligt ännu fulare, väggarna var målade i värsta sortens sekret- och kräksgrön (använd er fantasi), här och var låg folk och sov, och avloppssystemet gjorde lite för att dölja några 'dofter'. Jaja, i övrigt var det prima... Blev presenterad för de två indierna som jag skall ha fortsatt kontakt med - snudd på omöjligt att förstå vad de sa men jag lär mig nog snart... Detta verkar vara ett riktigt bra projekt, förutsatt att det kan genomföras som det är tänkt, men det är tydligt att den kompetensen som behövs egentligen inte finns i landet. Så då får man använda det som finns tillgängligt. Svårt - samtidigt som vi måste genomföra projekt på ett ansvarsfullt sätt, så effektivt som möjligt och så att pengarna används på det sätt de är ämnade för, ingår det också i vår uppgift att stärka kompetensen hos befolkningen och institutionerna så att vi så småningom kan ge oss av och projekten kan fortsätta med endast lokala aktörer inblandade. Dessa två uppgifter är ibland svåra att kombinera. Korruptionen är så fantastiskt utbredd här att man undrar hur nåt egentligen någonsin blir som det är tänkt.

På vägen hem bestämde vi oss för att vara lite rebelliska och uträtta lite shopping. Vi stannade först i en fantastisk bokaffär, där de sålde alla möjliga slags böcker! Kunde spenderat hela dagen där, men kom till slut därifrån med ett par planscher att pryda mina tomma väggar med samt två böcker om Afghanistan. Vi fortsatte till en marknad där de sålde guldsmycken; L ville köpa örhängen till sin dotter. Vi abd chaufföre hämta upp den tredje kollegan och sedan komma tillbaka för att hämta upp oss. Det dröjde inte mer än 5 minuter innan chefen ringde upp och sade att vi genast skulle återvända till bilen och under inga omständigheter fick bege oss till sådana platser. L blev rätt upprörd, han känner sig redan som i ett fängelse och har lyckats dra på sig 2 officiella varningar för att ha brutit mot säkerhetsreglerna. Stämningen i bilen hem var efter detta rätt tryckt.

Nu på kvällen läste jag en lång artikel från NY Times om kopplingarna mellan Pakistan, Afghanistan, talibaner och Al Qaeda, och visst är det tydligt att situationen här bara blir sämre för varje vecka. Det har de facto aldrig tidigare dött så här många utländska hjälparbetare, och det afghanska folket börjar helt tappa tron på den internationella närvaron här (läs: amerikanerna). Visst brukar juli och augusti vara värst våldsmässigt, och vintern rätt lugn, men alla tecken tyder nu på att det blir den värsta vintern sedan 2001. Med detta i bakhuvudet, samt den tuffa säkerheten, där vi knappt får röra oss utanför huset, blir man lätt lite skrämd. Jag förstår verkligen vad som motiverar den ökade säkerheten/begränsade rörligheten. Samtidigt kan jag inte hjälpa att tänka att desto mer vi fjärnar oss från afghanerna och deras vardagliga liv, desto mindre chans har vi att förstå deras behov och desto troligare är det att de vänder sig även mot oss, som till synes bara far omkring i våra feta jeepar och viftar med våra dollar. Det är en svår balansgång, svårt att säga vad som är rätt och fel...

Sammantaget har jag vacklat lite i min övertygelse om vistelse här idag, och jag misstänker att det kommer flera sådana tillfällen. Å andra sidan, om man får vara lite vidskeplig och se nånting positivt, så har min ring dykt upp igen! Städtanten hade hittat den, tagit med sig den hem för att ingen av arbetarna skulle sno den från mitt rum, och lämnade tillbaka den igår morse. Jag väljer att ta detta som ett gott tecken på att jag trots allt har nånting kvar på karmakontot, och att det kanske är lite för tidigt att ge upp :) Således kan ni förmodligen förvänta er ytterligare några inlägg av samma svamlande sort! Take care, kram!

Sjuk, men på bättringsvägen

Har haft två tämligen miserabla dygn - i förrgår kväll upptäckte jag att jag lyckats tappa en av mina guldringar. Har letat lite sporadiskt men det är väl bara inse att den är hopplöst borta, och om någon eventuellt skulle ha hittat den så har den förmodligen gått till mat och vatten för någon fattig stackare...eller jag väljer att inbilla mig det iaf, när jag försöker hitta en balans mellan att sörja materialistiska (dock med högt sentimentalt värde i detta fall) förluster och den ständiga påminnelsen om den utbredda fattigdomen här - läste just att bara 31% av befolkningen har tillgång till drickbart vatten i Afghanistan.

Igår eftermiddag när jag kom tillbaka från kontoret kraschade jag omedelbart i sängen, helt utmattad och utan aptit, och det dröjde inte länge förrän jag fick stifta en väldigt nära bekantskap med insidan av toalettstolen. Så höll det på hela kvällen. Det torra vädret här gör att man relativt snabbt blir oerhört uttorkad, men jag kunde inte ens behålla vätska. Tillslut fick jag leta fram Resorb som jag väldigt långsamt lyckades få i mig. RIngde chefen och sa att det skulle bli svårt att ta sig till jobbet som idag - han var väldigt förstående. Sov sedan 12 timmar och idag känns det mycket bättre, frånsett lite feber och värk. Kanske var det bara nån sån där '24 hour bug', eller så hann all spänning jag upplevt de senaste veckorna äntligen ifatt mig nu när jag så smått börjar stadga mig. Ännu bättre kände jag mig efter att ett gäng kollegor ringt och undrat hur jag mår, önskat mig snabb bättring, samt erbjudit sig att fixa vad jag än kunde behöva! Så nu väntar jobb igen imorgon, en tre timmars workshop om hur EU's humanitära organ ECHO bör utforma sin nästa kommande strategi för Afghanistan. Det kan ju bli väldigt intressant och lärorikt, eller alternativt alldeles, alldeles...tråkigt. Lovar att berätta mera :)

Lite hopp...

Det visade sig att idag är första dagen på Ramadan, så det är nationell helgdag idag. Hänger ändå på kontoret, tänker att om jag stirrar tillräckligt länge på skärmen kanske jag lyckas åstadkomma något...är det inte så man jobbar på kontor? Lyssnar på P3 Morgonpasset, de har precis haft ett inslag om Csar, den dansande Pumi-hunden, som med sin matte blivit inbjuden att framträda hos Oprah Winfrey...Ja, vad ska man säga... Det känns väl iofs skönt att någon svensk kan upprätta vårt skamfilade 'idrotts'-rykte aningen, såhär veckorna efter en sorgligt utebliven medaljskörd i OS. Se mer av eländet här. - "Ögonblicken vi helst vill glömma".

Varför de tippade svenska medaljerna uteblev är ju svårt att säga, men ganska säkert är iaf att Afghanistan vid nästa OS kommer att ha en betydligt större och grymt motiverad trupp än årets 4 tappra deltagare. En av dem lyckades nämligen bärga hem en brons-medalj i Taekwondo, vilket också betydde första OS medaljen någonsin för detta sargade land. Denna 21-åriga Nikpai har nu uppnått nationell-hjälte status, och varje dag på vägen mellan kontoret och huset åker vi förbi huset där de i en veckas tid fira medaljent och hans hemkomst. Stora plakat med porträtt och diverse utsmyckningar i afganska färger pryder vägen, huset och murarna runtomkring. Det florerar en hel del rykten om vad hjälten belönats med, allt från ett helt nybyggt hus från självaste president Karzai, 50 000 dollar i prispengar från ett lokalt mobilföretag samt ytterligare 50000 i träningsstipendium. Med tanke på kvinnors desperata situation i det här landet kan jag tyckas att också Robina Muqimyars bedrift borde uppmärksammas i samma utsträckning- hon blev den första afghanska kvinnan att tävla i ett OS nånsin i Aten 2004, och kunde återvända i år till Beijing. Med tanke på att talibanera helt förbjöd kvinnor att delta i sporter, har hon lyckats nå ganska långt på några få år. Robina slutade visserligen allra sist av de 85 tävlande i hennes gren - 100 meter - då hon sprang i mål på 14,8 sekunder, med en sjal på huvudet.

Om inte annat så kanske det kan skapa lite hopp hos unga afghaner om att drömmar kan gå i uppfyllelse, i ett Afghanistan som för varje dag verkar sjunka djupare ned i kriser av alla möjliga slag.

Lite fler bilder!

Igår hängde jag halva dagen på ett supermysigt internet cafe - kaffet serverades i IKEA muggar, det känns himla tryggt!

Imorrn, eller möjligen på tisdag börjar Ramadan, eller Ramazan som de säger här. Detta innebär i korthet en månads fastande för muslimerna, samt avhållsamhet från ex sex och rökning, under dygnets ljusa timmar. Vår nationella personal har därför förkortad arbetstid under Ramadan - helt förståeligt, vet själv vilket monster jag blir om jag inte får äta enligt mat och sovklockan...:) Skillnaden för mig blir ju inte egentligen så stor annars, då jag redan idkar avhållsamhet i 2 av 3 nämnda fall... Läs mer allmänt om det här: , ramadan i Sverige här samt den kommersiella vinkeln här

Svensk text...:)
Kabul hus
Kabul hotell
Min gata i stan...
Get on track - event: Children can't wait!
Teckningar som barnen gjort
Jag med en av chaufförerna/alltiallo - Farid
Tre flickor fick hålla korta tal, och bland annat påpekade de det faktum att deras lärare snor deras böcker och material för egen vinning...
Min assistent Qasim

Stressig första vecka

Idag är det 'lördag' här, men jag sitter ändå på kontoret. Känner mig hopplöst efter med det mesta, och vansinnigt förvirrad. Den här gångna veckan har varit sjukt stressig; mesta tiden har ägnats åt att färdigställa ett förslag på ett projekt vi ska söka pengar för, som ska lämnas in till Europeiska Unionen. Kriterierna för hur detta förslag skall utformas är helt tokigt strikta (jag förbannar EUs byråkrati tusenfalt), och varje gång jag läst instruktionerna har jag upptäckt något jag missat. Trodde att jag lyckats slutföra det igår kväll, då hade jag stressat upp halva kontoret för att få allt klart, eftersom deadline skulle vara 1630. Eh, trodde jag... Jag upptäckte nämligen nu att jag blandat ihop dagarna och att det faktiskt ska lämnas in på söndag. Tur det, för när jag kom hit i morse insåg jag dessutom att jag glömt att inkludera en 4-sidors sammanfattning av det 45-sidiga förslaget, som redan blivit snyggt inbundet...scheisse...kände hjärnblödningen komma smygande... Jaja, det är ju tur att jag har 6 års avancerade studier i copy+paste... Men om jag har blödande magsår lagom till nästa helg skulle jag inte bli förvånad.. kanske dock är nyttigt för mig att få jobba hårt för en gångs skull, som den slacker jag allmänt är känd som...:)

Igår hade vi ett stort event här utanför kontoret (bilder kommer) som syftade till att rikta uppmärksamheten mot det så kallade Millenium Development Goal nr 4 - att minska antalet barn under 5 som dör i världen med 2/3 till 2015... Helt omöjligt kan tyckas, och omöjligare än omöjligast i Afghanistan. Här dör ofattbara 900 barn VARJE DAG, de flesta av dem pga sjukdomar som man med enkla medel skulle kunna förebygga med ex vaccinationer, ett minimum av vård till blivande och nyblivna mödrar, eller bara tillräckligt med vatten och mat. Men Afghanistan rankas som nr 174 av 178 på listan över länders välstånd (Human Development Index), så det säger sig själv att det krävs en hel del för att vända situationen. Det är enormt hjärtskärande.

För övrigt var det ett flertal afghanska tvstationer där, eftersom vi hade besök av både diplomater och ministrar, så om nån där hemma har typ al-Jazeera eller Tulo TV kanske ni får se en skymt av mig :)

Har nu flytta in i mitt nymålade rum, det känns skönt att kunna få börja göra sig hemmastadd. Internet funkar tyvärr inte än, inte heller TVn med de 600 kanalerna... men å andra sidan kanske man ska va glad att vi har el då och då, rinnande vatten och toalett som (oftast) går att spola på... det är mer än det 100-tal interna flyktingar som har sitt läger på andra sidan muren vårat flashiga kontor...

Apropå saker som man sldrig trodde man skulle uppleva i Kabul, spenderade jag 3 timmar på terassen igår med att lyssna på en predikan från en av gubbarna här om hur alla sjundedagsadventister är det utvalda folket, tt deras sanning är den enda rätta, samt att det är rätt troligt att jag kommer hamna i helvetet snart. För att inte tala om alla katoliker - de är tydligen absolut värst. Till saken hör att den andra gubben är katolik...det blev lite spänt efter ett tag... Alltid enormt intressant att lära sig om andras trosföreställninagr men det fanns liksom inte så mycket utrymme för faktiska diskussioner...

Nu ska jag strax börja röra mig hemåt. Hoppas ni där hemma får en skön helg, och tack för alla kommentarer/att ni läser! Många kramar