På plats i Sittwe

Nedan följer ett långt inlägg som jag inte hann publicera innan jag åkte på semester. Nu är jag på väg tillbaka till Burma för ytterligare 6 veckors jobb med samma konflikt, som tyvärr verkar ha trappats upp...

Sittwe är huvudstaden i Rakhine state. Jag och min kollega Nic har flygit hit från Yangon, över djungeltäckta berg och längs med Myanmars västkust. På planet är hälften av passagerna turister som hoppar av vid planets första stopp vid Ngapali, en av Myanmars vackraste stränder. Mindre än en timme bort trängs internflyktingar i stora läger som de inte tillåts lämna. Det är bisarrt, men runt omkring denna katastrof fortgår mycket som om ingeting hänt.

Inne i Sittwe finns det vid en första anblick inte mycket som vittnar om våldsamheterna som utspelades sig i juni och juli. Men när mina kollegor tar mig till ett buddistiskt kloster första dagen börjar det bli tydligt. Här har runt 300 människor trängt ihop sig på klostrets första våning, som inte kan vara större än 100 kvadratmeter. De sover på golvet, har sina få tillhörigheter i plastkassar. På baksidan av klostret kan barnen leka, och en del av dem deltar i gratis undervising som tillhandahålls i byggnaden brevid. Barnen är, som alltid, nyfikna och ler blygsamt till en början, men blir mer och mer modiga och ber mig tillslut att fotografera dem och deras vänner. Men det går inte att undgå att tänka att de nog allra helst skulle befinna sig någon helt annastans, i sitt hem, på en skolgård, med sina vänner. Men deras hus har blivit nedbrända och de tillåts inte bygga upp dem. Just här har Rädda Barnen hittills delat ut förnödenheter i form av filtar, hinkar, tvål och myggnät, men människorna här har fortfarande inte nåtts av några matutdelningar som tillhandahålls av World Food Program (WFP). Munkarnas välvilja räcker en bit, men de kan inte föda 300 människor om dagen. Vår personal på plats för diskussioner med WFP om att detta läger skall inkluderas i nästa omgång.

På väg till nästa läger pekar min kollega MMS ut flera områden där alla hus brändes ned. Stora fält gapar helt tomma sånär som på några husgrunder här och var, och växtlighet börjar redan ta över. MMS pekar också ut var Rohingya befolkningen tvingats slå igen sina små affärer, eftersom de nu inte tillåts röra sig fritt, antingen från de läger där de hamnat, eller från de få stadsdelar inne i Sittwe där ett fåtal Rohingya fortfarande bor. ”Hur får de mat och andra förnödenheter de behöver” undrar jag. ”Bra fråga” säger MMS. Jag misstänker att de måste muta sig till det. 

Dag två besöker vi ett läger där Rädda Barnen ansvarar för utdelning av mat. Kvinnor och män, och en del barn, väntar tålmodigt i kö på att deras namn skall ropas upp. Familjer för-registreras och bockas sedan av mot listor på dagen då utdelningen sker. De kliver sedan in i hyddan där maten mäts upp i säckar – varje familj får ris, kikärtor, oilja och salt som skall räcka i två veckor tills det är dags för nästa utdelning. Familjer med barn som är yngre än fem år, eller där det finns gravida eller ammande kvinnor, får dessutom en ration av extra näringsrikt livsmedel som kallas för Rice-Sugar-Soy Blend (RSSB). Detta är ett pulver där innehållet malts sönder och extra vitaminer och mineraler tillsatts; tanken är att det skall tillagas med vatten till en slags gröt. Anledningen är att den här gruppen av människor är extra utsatta för undernäring så genom att dela ut RSSB försöker man förebygga att läget förvärras. Men i ett läge där tillgången till rent vatten är begränsad är det svårt att tillaga pulvret som det är tänkt. I ett av lägrena stöter jag på en flicka med sin lillasyster på armen. Lillasystern äter sin RSSB outblandat. Det kan inte smaka speciellt gott, men hon har knappast råd att vara kräsen.   

 Lägrena som finns kvar inne i Sittwe är bara för Rakhine befolkningen, och är förhållandevis små. Många är belagda till kloster. Dag 3 besöker vi därför de stora Rohingya lägrena en bit utanför Sittwe. Det tar kanske en timmes långsamt skumpande på leriga vägar tills vi når fram till det första, Baw Du Pha. Här bor många människor i av UNHCR (FNs flyktingkommission) nybyggda baracker, men de har har inte hunnit med att möta behoven; hälften bor fortfarande i tält. Barackerna har 10 rum per hus, ett för en familj, och är kanske 8-10 kvadratmeter stora. Det är mörkt och trångt i dem. Man har försökt gräva små avloppsdiken runt ’bostäderna’ men det är fortfarande lerigt, och det är knappast någon angenäm doft som slår emot en. Trots att man byggt ett gäng latriner (tänk utedass fast värre), är det tydligt att de inte används utan att man hellre väljer att uträtta sina behov lite varstans. Detta är naturligtvis en hälsofara. I nästa läger, Thet Kel Phyin, bor alla i barracker, men latrinerna är i riktigt dåligt skick, för att inte tala om tvättutrymmena och avloppsdikena. Endast 7 av 17 vattenpumpar fungerar, resterande är antingen trasiga eller har kontaminerat vatten.

En av anledningarna till att vi besöker lägrena just nu är att vi arbetat i flera veckor med att ta fram ett projektförslag för att försöka möta just framförallt behoven gällande vattentillgång, hygien och renhållning. Vi visste redan att behoven var enorma, men ville se med egna ögon för att få en bättre förståelse, och för att få möjlighet att prata med flyktingar och personal på plats. Det är tydligt att bättre tillgång till vatten är akut – vatten är ju livsavgörande! Men kvinnor frågar också efter separata tvättutrymmen så de kan hålla efter sin och sina barns hygien bättre. De vill också ha bättre designade latriner – om de är för långt borta från husen eller i oupplysta områden är det tyvärr ofta så att kvinnor och flickor inte vågar ta sig dit eftersom de utsätter sig för risken att bli antastade, eller ännu värre.

Att besöka flyktingläger lämnar mig alltid med väldigt tvehuggna känslor. Å ena sidan är det fruktansvärt att se vilken misär människor tvingas leva i och hur enorma behoven är, och samtidigt veta att vi inte kommer kunna hjälpa alla på en och samma gång, eller tillräckligt snabbt. Å andra sidan slås jag gång på gång av människans överlevnadsinstinkt och motståndskraft. Vart vi än går möts vi av leenden och nyfikenhet, föräldrar som stolt visar upp sina barn, och barn som är ivriga att utnyttja sina språkkunskaper. De har förvisso inte mycket till val, men gör åtminstone valet att göra det bästa av sin situation. 

Mitt i allt elände lyckas de ändå behålla någon slags värdighet genom sin vilja att kämpa, och jag tror det är det som gör att jag också blir inspirerad till att göra det jag gör. Vad är väl ett gäng långa arbetsdagar, när jag vet att jag kan bidra, om än minimalt i sammanhanget, till att förhoppningsvis förbättra tillvaron för åtminstone en annan medmänniska...?