Ett steg framåt, femton steg tillbaka...

What You Should Know About Women's Rights in Afghanistan

Huffington Post
Anand Gopal
Posted April 13, 2009

Just as the world's eyes are turning towards Afghanistan once again, a few conservative Afghan lawmakers are trying to pass a law that would, amongst other things, legalize marital rape, prohibit women from leaving the home without permission, deny them the right of inheritance, force a woman to "preen for her husband as and when he desires," and set the minimum female marital age to sixteen.

The draft proposal, which is aimed only at the country's Shia minority, recalls for many the harsh strictures of the Taliban era and has been roundly condemned in the international community: Hillary Clinton said that she is "deeply concerned" about the law, Obama found it "abhorrent", and others in the West have asked, "Is this what our soldiers are dying for?" The international condemnation has forced the Karzai administration to shelve the law for the time being, as the Afghan government pledges to look at the details of the bill more closely.

While the world buzzes about this latest setback for Afghan women, you might be wondering just what exactly the bill says about women's rights in Afghanistan.

What do Afghan women think about this law?

Most Afghan women have never heard of it. This is because the majority of Afghans are rural, living without electricity or a connection to the happenings in Kabul. Afghan women suffer from the lowest literacy rate in the world, at 13 percent. And the ones that are familiar with it mostly shrug their shoulders, because the conditions that the law imposes are no different than those that already exist in their everyday lives. The typical woman from the country's south or east, for example, cannot leave her home without a male guardian. She must wear the burqa in public at all times, and in some villages she must even don one in private. Marital rape is the norm in a society where sex is a man's right, not a woman's.

According to the UK-based NGO Womankind, anywhere between sixty and eighty percent of marriages are forced, 57 percent of brides are under the age of 16, and 87 percent complain of domestic violence. UNIFEM says that 65 percent of widows in Kabul see suicide as their only option to "get rid of their miseries and desolation." Thousands of women turn to self-immolation every year. There are no reliable stats on rape, as most women will never report it. This is because women can be convicted of zina, extramarital sex, if knowledge of the rape becomes public. In most of the country, even a woman just found outside of her home without the permission of her male guardian will be thrown in jail and tried as an adulterer.

How do Afghan women fare now compared to the Taliban era?

The answer, like most things in Afghanistan, depends on where you look and whom you ask. In the central highlands, for example, women of the ethnic minority group the Hazaras are usually allowed to leave the home and sometimes even find work. In Kabul, some females now have access to education, and there are well-paying NGO jobs available for the elite. Only five percent of girls go to secondary school throughout the country, but in Kabul more girls are enrolled than at any point in the last ten years.

In the south and east, life for women is mostly unchanged since the Taliban times: they remain cloistered indoors, in burqas, away from schools, without health care, without independence, and without protection from physical and sexual violence. And in some ways, life is even worse than during the Taliban: these women now live in an active war zone, caught in a crossfire between belligerents.

So the lives of women in the central highlands and in some cities have improved, while things have remained the same or even gotten worse for women elsewhere. The sum result is that things have mostly stayed the same for Afghan women since the fall of the Taliban. It shouldn't be surprising that the Organization of Economic Cooperation and Development recently released a study finding that Afghanistan is the second most unequal society in terms of gender in the world. Or that Afghan women rank at or near the bottom in almost every conceivable world ranking: life expectancy, maternal mortality, access to education, access to health care, suicide rates, domestic violence, and more. In short, Afghanistan is just about the worst place in the world to be a woman.

Why are things so bad for Afghan women?

People wrongly assume that the Taliban is a sort of alien force, imposing misogynistic views on an unwilling society. For instance, Ellen Goodman of the Washington Post Writers Group writes in a recent editorial that:

Afghan women had slowly gained rights through the 20th century. They helped write their country's 1964 constitution. They served in parliament and went to universities. They were 40 percent of the doctors and 70 percent of the teachers. Then the Taliban turned their homeland into a patriarchal jail. This couldn't be further from the truth. Afghan women did gain rights throughout the twentieth century -- in the cities. In the countryside, where the majority lived, no such thing happened. And the Taliban did not turn the Afghan homeland into a patriarchal jail; it was already a prison for women.

There are three causes for women's predicament. First, Afghanistan was and is a rural society, and in the south and east dominated by tribes. This tribal society is deeply patriarchal, with women commodified into a resource to be bartered, sold and fought over. Hence the Pashtun man is honor-bound to defend zan, zamin and zar (woman, gold and land).

Various Afghan leaders -- including some kings and the Communist government -- tried in vain to modernize the countryside. But this was a second reason why women remained oppressed -- the central state has been weak and unable to successfully enact reforms throughout the country.

Even as the central state made such attempts, other actors were actively working to undermine women's interests in the country. The third reason for the situation today is foreign intervention, especially by Pakistan, Saudi Arabia and the United States. The US and its allies supported the mujahedeen -- fundamentalist, misogynist warlords -- against the Soviets in the eighties. The mujahedeen transformed an extremely reactionary interpretation of Islam into the national standard, and in many ways were even worse than the Taliban. They burned down schools and libraries, killed women in public positions, enforced the burqa in areas under their control. They raped and killed thousands. After coming to power in the mid-nineties, they established a Ministry for the Promotion of Virtue and Prevention of Vice. One issued decree mandated that:

Women do not need to leave their homes at all, unless absolutely necessary, in which case they are to cover themselves completely; are not to wear attractive clothing and decorative accessories; do not wear perfume; their jewelry must not make any noise; they are not to walk gracefully or with pride and in the middle of the sidewalk; are not to talk to strangers; are not to speak loudly or laugh in public; and they must always ask their husbands' permission to leave home. When the Taliban arrived in Kabul in 1996, they continued to enforce these mandates, without resorting to the widespread raping and killing that marked the mujahedeen government.

After the Taliban was toppled, the US and rest of the international community supported these same mujahedeen in their return to power. The majority of the Afghan parliament today consists of these warlords. Is it any surprise then that parliament tries to pass anti-women laws?

Can the West save Afghan women?

Many observers say that unless the rural, tribal structure of the society is changed, the patriarchal prison will continue. But that might be something only the Afghans themselves can accomplish. In the meantime, many Afghan women say that the West can help this process -- by dropping support for fundamentalists and misogynists.

It will be important to take such a step, they say, because the West has a credibility gap -- despite billions of dollars, thousands of lives lost, and scores of promises, Western intervention has not made the lives of Afghan women significantly better.

Halvbra nyheter

Hej mina vänner!

Jag vet inte hur många av er som kollat in BBC nyheter nu på morgonen (vilket jag naturligtvis räknar med att alla har tid att göra...) men för att förekomma eventuella reaktioner hemifrån kan jag rapportera att det nu på morgonen sköts ihjäl en kvinnlig hjälparbetare i Kabul. Incidenterna i Kabul har ökat markant de senaste veckorna, så detta är egentligen ingen senationell nyhet i sammanhanget, men vad som inte rapporteras är att det hände mellan 50 och 100 meter från vårt kontor. Inom en intervall på ca 20 minuter, mellan första kollegan åke till kontoret, och innan jag anlände, ägde detta rum runt tio i åtta i morse.

Den senatste informationen säger att de är en kvinna från Aydafrika, som arbetade för en organisation som heter SERVE. Hon brukade cykla eller gå till jobbet, och jag är ganska säker på att det är henne jag mött, något förnvånande, ett flertal mornar när vi kommer med bil till kontoret. Inledande analyser av detta säger att det förmodligen handlar om ett direkt attentat, politiskt motiverat, och att förövarna förmodligen kartlagt kvinnans rörelser under en längre tid. Detta gör naturligtvis att det känns rätt olustigt för oss, eftersom vi åker mer eller mindre samma väg mellan vårt hus och kontoret.

Vi väntar på mer information under dagen och kommer sedan att anpassa våra säkerhetsrutiner efter de rekommendationer vi får. Berättar mer när jag vet mer!

/ Josephine

Första månaden avklarad!

Vill inte riktigt gå och lägga mig, för det innebär att helgen officiellt är slut... Det har varit en skön helg, minimalt med arbete och åtminstone ett par halv-sociala aktiviteter... I torsdags kväll var vi ute och käkade. Efter vad som kändes som en timmes irrande där vi försökte hitta en fransk restaurang, och jag tålmodigt (jo!) försökt påpeka att vi var i helt fel stadsdel, gav vi upp och bad chauffören ta oss till ett lebanesiskt istället... vi hamnade på samma som förra gången, en av de förbjudna...Sjukt hungriga som vi var bestämde vi snabbt att det kanske inte var nödvändigt att meddela chefen exakt var vi var... living on the edge, I know!

På fredagen hängde vi några timmar på ett kafe, där jag försökte avklara lite jobb i en miljö som inte var varken kontoret eller huset, a.k.a fängelset (som iofs varit mycket drägligare den här helgen då kollega F är bortrest...). På vägen hem uträttade vi lite (helt onödig) shopping, men det känns ändå som ett litet mått frihet när man kan gå omkring och plocka på sig saker som man aldrig annars skulle ens komma på tanken att köpa... Som Nutella t ex, som jag inte ätit sedan vi bilsemestrade i Danmark i början av 90-talet. Eller en ny syltsort varje gång, den ena äckligare än den andra... På vägen hem sedan hann det blåsa upp till sandstorm, vilket jag kan meddela är det närmaste vi kommit regnväder här på en månd... ja, för det föll säkert 4 droppar regn (alternativt stänkte det från de öppna avloppskanalerna, men väljer att tro det förra) Enligt BBC har det nu regnat flera dagar i rad i Kabul, och man undrar lite lätt om de också anlitat den där gubben nånstans i Norrland som brukar spå Sverige vädret i fiskinälvor...?? Eftersom det bara var vi flickor här, tillbringade vi resten av dagen med att laga god mat och baka - jag lyckades få till en sjukt god banankaka med massa nötter o choklad i, det återstår bara sorgliga smulor av den nu... Tror t o m afghanerna gillade den! Både bra och dåligt att upptäcka att det är möjligt att baka här, för det lyckade resultatet resulterade även i en persikopaj...

Fick många sköna timmars sömn inatt och vaknade först halv tio när städerskan slamrade våldsamt med något utanför mitt rum... Vill inte klaga som en bortskämd brat, men det är ganska påfrestande att jämt ha okända männsikor nära omkring sig som man dessutom inte riktigt kan kommunicera med. Man måste konstant tänka på hur man klär sig och beter sig, för jag har upptäckt att det skvallras en hel del... På vardagarna är det helt OK, då möter man dem i dörren på vägen till jobbet, men de är även här en av helgdagarna, av någon anledning, och då vill man helst bara smyga omkring i sitt nattlinne och vara söndagsful och tråkig...Jaja, det kunde väl kanske vara värre...

Idag har jag besökt ISAF basen, dvs där Nato-styrkorna här har sitt högkvarter här i Afghanistan. Sverige deltar också i Nato styrkan här, men har sitt högkvarter i staden Mazar i Sharif, i norra Afghanistan; traditionellt sett också mer säkert. En liten grupp av dem arbetar här i Kabul, så idag fick jag en rundvisning. Det var spännande att se hur det ser ut inne på basen, även om jag nog aldrig riktigt kommer vänja mig vid synen på alla dessa vapen överallt. Det kanske iofs är ett sundhetstecken... Det var dessutom skönt att få konversera lite på svenska, och få dricka riktigt kaffe :) Och 'behovet' av att se män i uniform är tillfredsställt, för en viss framtid iaf... ;)

Läste precis om den massiva bomben som exploderat utanför Marriot hotel i Islamabad; 40tal döda och 100tals skadade, siffran kommer förmodligen att stiga. Jag önskar jag var tillräckligt insatt för att kunna erbjuda en snabb analys av den regionala politiken, men nöjer mig med att konstatera att allt som sker i Pakistan är nära förbundet med vad som händer i Afghanistan. Den pakistanska säkerhetstjänsten har länge varit en av talibanernas största supporter, och majoriteten av talibanerna har sina baser på pakistanskt territorium. De två ländernas öden är väldigt nära sammankopplade, så om man är intresserad av utvecklingen här, bör man också hålla ett öga på vad som sker i Pakistan. För den som är extra intresserad av regionen och hur det hönger ihop kan jag rekommendera Ahmed Rashids 'Descent into Chaos'.

Dags att sova; imorrn börjar vad som verkar vara ytterligare en fartfylld vecka! Hör av er därhemifrån, om man har hemlisar går det bra att maila mig :) så försöker jag skriva tillbaka så fort jag kan! Kram!

Dag full av intryck

Så var ännu en helg snart till ända, och jag sitter mätt efter middagen i min hårda men breda säng och försöker sortera intrycken...För det är många intryck, tankar och känslor som snurrar i huvudet, mest hela tiden. Idag har jag för första gången känt en stark hemlängtan, och undrat vad faan jag gett mig in på. Tror en rad händelser idag bidrog till detta... På fömiddagen, strax innan jag och L (holländaren) skulle ge oss av in till stan skakade det till i mitt rum, först väldigt kort, men sedan lite längre och kraftigare. Trots att jag bara upplevt en jordbävning tidigare, en viss annandag jul 2004, så stod det klart på en bråkdel av en sekund att det var det som pågick. Jag rusade en trappa ned, och de andra hade också känt det. Vid husbygget på tomten brevid hade byggarbetarna skrämda tagit sig ned från vad som i mina ögon ser ut som den absolut sämsta sortens byggställningar och stod nu samlade på marken. Vi stod en stund ute i trädgården men det kom inga mer skakningar. Det räckte dock för att ett gäng minnen och känslor skulle röras upp hos mig. Försökte snabbt ta reda på mer information och hann under tiden lugna ned mig och inse att det inte skulle bli värre. Senare på dagen visade det sig att epicentrum var ca 17 mil nordost från Kabul, i Hindu Kush bergen, att jordbävningen hade magnituden 5,7 samt att den känts så långt bort som Delhi. Inga rapporter om döda än så länge, men man räknar med att det ändras när man når de mer avlägsna områdena närmast epicentrum. Vet ju förstås att Afghanistan är utsatt för alla möjliga naturkrafter, men jag hade helt enkelt inte tänkt tanken att jag kommer behöva uppleva jordbävningar. Nu var ju den här verkligen minimal så här i efterhand, men jag kände mig ändå påmind om hur långt hemifrån jag är från trygga, stadiga Sverige.

Ett annat intressant inslag idag var att jag fick följa med till utbildningsdepartementet för att träffa några representanter för Världsbanken, som är donator till ett jättestort projekt vi ska dra igång inom nån månad. Det går ut på att träna lärare och rektorer för 'sekundär utbildning', dvs högstadiet. Byggnaden var sjukt ful, ser ut som ett ofrivilligt arv från Sovjet-tiden, med en bild på utbildningsministern uppsmackad på hela gaveln. Vore för övrigt ett intressant inslag i Sthlm - Carl Bildts nuna längs hela sidan av Arvsfurstens palats vore väl fint!? Inuti var det om möjligt ännu fulare, väggarna var målade i värsta sortens sekret- och kräksgrön (använd er fantasi), här och var låg folk och sov, och avloppssystemet gjorde lite för att dölja några 'dofter'. Jaja, i övrigt var det prima... Blev presenterad för de två indierna som jag skall ha fortsatt kontakt med - snudd på omöjligt att förstå vad de sa men jag lär mig nog snart... Detta verkar vara ett riktigt bra projekt, förutsatt att det kan genomföras som det är tänkt, men det är tydligt att den kompetensen som behövs egentligen inte finns i landet. Så då får man använda det som finns tillgängligt. Svårt - samtidigt som vi måste genomföra projekt på ett ansvarsfullt sätt, så effektivt som möjligt och så att pengarna används på det sätt de är ämnade för, ingår det också i vår uppgift att stärka kompetensen hos befolkningen och institutionerna så att vi så småningom kan ge oss av och projekten kan fortsätta med endast lokala aktörer inblandade. Dessa två uppgifter är ibland svåra att kombinera. Korruptionen är så fantastiskt utbredd här att man undrar hur nåt egentligen någonsin blir som det är tänkt.

På vägen hem bestämde vi oss för att vara lite rebelliska och uträtta lite shopping. Vi stannade först i en fantastisk bokaffär, där de sålde alla möjliga slags böcker! Kunde spenderat hela dagen där, men kom till slut därifrån med ett par planscher att pryda mina tomma väggar med samt två böcker om Afghanistan. Vi fortsatte till en marknad där de sålde guldsmycken; L ville köpa örhängen till sin dotter. Vi abd chaufföre hämta upp den tredje kollegan och sedan komma tillbaka för att hämta upp oss. Det dröjde inte mer än 5 minuter innan chefen ringde upp och sade att vi genast skulle återvända till bilen och under inga omständigheter fick bege oss till sådana platser. L blev rätt upprörd, han känner sig redan som i ett fängelse och har lyckats dra på sig 2 officiella varningar för att ha brutit mot säkerhetsreglerna. Stämningen i bilen hem var efter detta rätt tryckt.

Nu på kvällen läste jag en lång artikel från NY Times om kopplingarna mellan Pakistan, Afghanistan, talibaner och Al Qaeda, och visst är det tydligt att situationen här bara blir sämre för varje vecka. Det har de facto aldrig tidigare dött så här många utländska hjälparbetare, och det afghanska folket börjar helt tappa tron på den internationella närvaron här (läs: amerikanerna). Visst brukar juli och augusti vara värst våldsmässigt, och vintern rätt lugn, men alla tecken tyder nu på att det blir den värsta vintern sedan 2001. Med detta i bakhuvudet, samt den tuffa säkerheten, där vi knappt får röra oss utanför huset, blir man lätt lite skrämd. Jag förstår verkligen vad som motiverar den ökade säkerheten/begränsade rörligheten. Samtidigt kan jag inte hjälpa att tänka att desto mer vi fjärnar oss från afghanerna och deras vardagliga liv, desto mindre chans har vi att förstå deras behov och desto troligare är det att de vänder sig även mot oss, som till synes bara far omkring i våra feta jeepar och viftar med våra dollar. Det är en svår balansgång, svårt att säga vad som är rätt och fel...

Sammantaget har jag vacklat lite i min övertygelse om vistelse här idag, och jag misstänker att det kommer flera sådana tillfällen. Å andra sidan, om man får vara lite vidskeplig och se nånting positivt, så har min ring dykt upp igen! Städtanten hade hittat den, tagit med sig den hem för att ingen av arbetarna skulle sno den från mitt rum, och lämnade tillbaka den igår morse. Jag väljer att ta detta som ett gott tecken på att jag trots allt har nånting kvar på karmakontot, och att det kanske är lite för tidigt att ge upp :) Således kan ni förmodligen förvänta er ytterligare några inlägg av samma svamlande sort! Take care, kram!

Tråkiga nyheter, episode 3

Det verkar sannerligen inte gå åt rätt håll...

'Ten French dead' in Afghan clash

Attack on Afghan Nato base foiled

Taleban at Kabul's doorstep

Taleban grow more brazen

Just nu känns det sådär att flyga dit på torsdag...

Tråkiga nyheter, episode 2

"Rocket attack on Afghan capital airport, none hurt"

Tråkiga nyheter

Har nu läst denna artikel: Aid women killed in Afghanistan, och det gjorde väldigt lite för att lugna ned nerverna som redan ligger utanpå kroppen... Har skrivit till Kabul och framfört mina kondoleanser, för jag misstänker att mina blivande kollegor med all säkerhet kände dessa kvinnor. Har också stilla undrat hur detta kommer påverka rädda barnens arbete.

Åker på lördag morgon kl 10, mellanandar i Wien och sedan vidare mot Delhi där jag blir kvar 3-4 dagar. Hoppas jag hinner lugna ned mig lite tills det är dags för de facto avfärd mot Kabul...

Lite Afghanistan läsning...

Här följer några intressanta nyhetsartiklar om Afghanistan, blandat engelska och svenska:

"Afghanskt våld hotar biståndsarbete"

"Afghan forces to take over security in Kabul"

"For aid agencies, security comes at a price"

"Rethinking aid in Afghanistan"

"Afghanerna har tappat framtidstron"

"Långt krig gynnar talibanerna"