Stressig första vecka

Idag är det 'lördag' här, men jag sitter ändå på kontoret. Känner mig hopplöst efter med det mesta, och vansinnigt förvirrad. Den här gångna veckan har varit sjukt stressig; mesta tiden har ägnats åt att färdigställa ett förslag på ett projekt vi ska söka pengar för, som ska lämnas in till Europeiska Unionen. Kriterierna för hur detta förslag skall utformas är helt tokigt strikta (jag förbannar EUs byråkrati tusenfalt), och varje gång jag läst instruktionerna har jag upptäckt något jag missat. Trodde att jag lyckats slutföra det igår kväll, då hade jag stressat upp halva kontoret för att få allt klart, eftersom deadline skulle vara 1630. Eh, trodde jag... Jag upptäckte nämligen nu att jag blandat ihop dagarna och att det faktiskt ska lämnas in på söndag. Tur det, för när jag kom hit i morse insåg jag dessutom att jag glömt att inkludera en 4-sidors sammanfattning av det 45-sidiga förslaget, som redan blivit snyggt inbundet...scheisse...kände hjärnblödningen komma smygande... Jaja, det är ju tur att jag har 6 års avancerade studier i copy+paste... Men om jag har blödande magsår lagom till nästa helg skulle jag inte bli förvånad.. kanske dock är nyttigt för mig att få jobba hårt för en gångs skull, som den slacker jag allmänt är känd som...:)

Igår hade vi ett stort event här utanför kontoret (bilder kommer) som syftade till att rikta uppmärksamheten mot det så kallade Millenium Development Goal nr 4 - att minska antalet barn under 5 som dör i världen med 2/3 till 2015... Helt omöjligt kan tyckas, och omöjligare än omöjligast i Afghanistan. Här dör ofattbara 900 barn VARJE DAG, de flesta av dem pga sjukdomar som man med enkla medel skulle kunna förebygga med ex vaccinationer, ett minimum av vård till blivande och nyblivna mödrar, eller bara tillräckligt med vatten och mat. Men Afghanistan rankas som nr 174 av 178 på listan över länders välstånd (Human Development Index), så det säger sig själv att det krävs en hel del för att vända situationen. Det är enormt hjärtskärande.

För övrigt var det ett flertal afghanska tvstationer där, eftersom vi hade besök av både diplomater och ministrar, så om nån där hemma har typ al-Jazeera eller Tulo TV kanske ni får se en skymt av mig :)

Har nu flytta in i mitt nymålade rum, det känns skönt att kunna få börja göra sig hemmastadd. Internet funkar tyvärr inte än, inte heller TVn med de 600 kanalerna... men å andra sidan kanske man ska va glad att vi har el då och då, rinnande vatten och toalett som (oftast) går att spola på... det är mer än det 100-tal interna flyktingar som har sitt läger på andra sidan muren vårat flashiga kontor...

Apropå saker som man sldrig trodde man skulle uppleva i Kabul, spenderade jag 3 timmar på terassen igår med att lyssna på en predikan från en av gubbarna här om hur alla sjundedagsadventister är det utvalda folket, tt deras sanning är den enda rätta, samt att det är rätt troligt att jag kommer hamna i helvetet snart. För att inte tala om alla katoliker - de är tydligen absolut värst. Till saken hör att den andra gubben är katolik...det blev lite spänt efter ett tag... Alltid enormt intressant att lära sig om andras trosföreställninagr men det fanns liksom inte så mycket utrymme för faktiska diskussioner...

Nu ska jag strax börja röra mig hemåt. Hoppas ni där hemma får en skön helg, och tack för alla kommentarer/att ni läser! Många kramar

Behöver en personlig assistent...

Ja, nu börjar det kännas på riktigt, på riktigt... Har äntligen fått ett gäng 'välkomst-dokument' från Kabul som ger lite vägledning om vad man kan vänta sig i fråga om kulturkrockar, mat, vad man behöver packa med sig, samt hur osäkerheten kommer påverka det dagliga livet. Kan meddela att inte mindre än fyra punkter behandlar ämnet 'urinering'... Det är, förutom urineringen, en hel del annat att tänka på, och jag börjar bli rädd för att jag skall lyckas förolämpa hela kontoret redan första dagen... Har även kontaktat ett par personer som är/har varit i Kabul och bett om lite råd och tips. Har dessutom börjat skriva långa listor på allt jag behöver införskaffa och packa med mig, och allt jag behöver göra innan jag åker...ja, för det var just den lilla detaljen - jag har fortfarande ingen biljett. Efter en massa mailande fram och tillbaka, där jag på svenskt inlindat manér försökt kommunicera att jag omöjligen kan lägga ut pengar för flygbiljetten, framförallt inte efter att ha jobbat gratis i New York i två terminer, varpå bollen hela tiden kastats tillbaka till mig, tog jag till slut saken i egna händer och kontaktade en resebyrå som är specialiserad på resor till liknande länder, för hjälporganisationer. Vad får jag sedan för svar från Kabul? Jo, att nu kan de plötsligt boka och betala biljetten mellan Delhi och Kabul...jag blir inte klok... Har valt att bortse från detta senaste besked och istället krävt att få uppgifter så jag kan fakturera biljetten direkt till RB. Vore skönt att få det här avklarat nu så jag kan fokusera på mer relevanta frågor...Åh, just det, fick veta häromdagen att det krävs visum för att stanna två dar i Delhi, så gårdagen spenderades med att försöka få tag i någon på indiska ambassaden i Sthlm. Efter några om och men står klart att det skall gå att ordna på en dag, så jag får återigen ta mig till hufvudstaden. Det ska tydligen inte vara allt för lätt att ta sig till Kabul, då kanske alla skulle vilja åka dit...

Förbannad svensk byråkrati och dålig service...

...jag blir så trött... Jag skäms å det svenska vårdsystemets vägnar, när jag nu tre dagar i rad fått ursäkta mig och försökt förklara för mina blivande kollegor i Kabul att man minsann inte bara kan få träffa en läkare här. Landstinget Södermanland utfärdar nämligen inte hälsointyg, eller tar de tester som behövs, framförallt inte på sommaren, då man bara får komma om man är mer död än levande. Istället hänvisar den en till närmaste privatläkare. Jojo, närmaste sådan finns i Norrköping eller Stockholm och tar hutlösa priser. Jag lyckades till slut boka ett besök på en klinik i hufvudstaden, där jag varit förut. De är specialister på utlandstjänstgöring så väl där borde undersökningen, till det facila priset av 3000 riksdaler, inte innebära några större motgångar. Men att få någon ersättning från landstinget går inte...tur då att blivande arbetsgivaren står för kostnaden, men de ser väl, precis som jag, förmodligen också det ironiska i att det tar längre tid och kostar 10 ggr mer i Sverige än i Afghnistan att få en underskrift på att man är frisk...  Visserligen har jag blivit upplyst om att det tar 2 veckor för Ministry of Economy i Kabul att lämna ut ett faxnummer till vilket man sedan kan skicka sin ansökan om arbetstillstånd, men i alla fall...