Kultur, katastrof (nästan) och kulinariska upplevelser

Har haft en ovanligt händelserik vecka, fylld av nya upplevelser, sedan jag senast skrev! Började redan i onsdags, då vi testade en ny, koreansk restaurang. Tror det var första gången jag åt koreansk mat, men var ska man göra det om inte i Afghanistan..? Fantastiskt gott var det, och vi var ett helt gäng som beställde in nästan allt som fanns på menyn. Lokalen var dock bland det tråkigaste jag sett, lysrör och skolmatsalkänsla, så där har de lite att jobba på. Sägs att de som driver restaurangen är kristna missionärer, vilket förstås är strängt förbjudet i Afghanistan, men förhoppningsvis får de vara kvar och berika det kulinariska utbudet i Kabul.

På torsdagen avnjöt jag ytterligare en fantastisk middag i goda vänners lag, denna gång på spansk restaurang. Drömmer fortfarande om deras tortilla och lufttorkade skinka...och vinet föstås, men det tror jag var italienskt. Ja, så matmässigt har det inte gått någon nöd på mig på sistone. Kom däremot hem, förstås innan kl 10, och somnade djupt bara för att bli väckt strax efter midnatt av en jordbävning. Det var den första på länge, och det tog några sekunder innan jag registrerade att det var det som pågick. Sängen och fönstrena skakade, och jag kastade mig upp för att dra ut värmeelementet så att inte det skule falla omkull och sätta eld på heltäckningsmattan. Konstig första reaktion såhär i efterhand kan jag tycka, kanske snarare borde ha satsat på att ta mig ur huset, men skyller på vinet. Jordbävningen tilltog i styrka efter en stund så jag placerade mig i dörröppningen och inom 10 sekunder var det hela över. Trasslade på mig pyjamas och gick ned för att kolla så att alla var OK. Vid det laget hade mina housemates, som kastat sig ut ur huset, hunnit komma tillbaka in igen. De nya stackarna var inte alls förberedda på att Afghanistan är utsatt för jordbävningar (precis som jag när jag först kom hit) och var ganska uppskärrade. Vi var uppe nån timme ifall det skulle komma efterskalv men det förblev lugnt. Epicentrum visade sig vara ca 30 mil nordost om Kabul, och styrkan runt 6.2. Har inte sett några rapporter om döda eller skadade, så förhoppningvis var det som värst i obebodda områden.

Fredagen ägnades åt jobb på förmiddagen, mycket efterlängtad fotbollsträning på eftermiddagen, och födelsedagsfest på kvällen. På lördagsförmiddagen var vi ett gäng på 4 stycken som traskade iväg för att vandra längs delar av den gamla stadsmuren som går längs en av bergskammarna ovanför, eller kanske snarare mitt i, Kabul. Muren sägs ha byggts på 500-talet, av två bröder som inte kunde komma överens (vanligt tema här), men inte mycket av den återstår idag. Vi började i en liten by som klängde längs bergsväggen- afghanerna måste vara bland det mest luttrade folket i världen. De tvingas släpa mat, vatten och bränsle rakt uppför bergsväggarna, där en annan skulle kollapsa omedelbart. Tog inte lång tid förrän jag var helt slut, och det krävdes en del pauser för att ta igen sig på vägen upp. Kabul ligger redan på 1800 m ö h, och vi steg kanske 300 höjdmeter - det kändes att luften var tunnare. Eller så kändes det bara ovanligt att inte andas in damm, avgaser och bajspartiklar. Väl uppe på toppen blev man belönad med en otrolig 360 graders vy av Kabul med omkringliggande berg! När man inte längre kunde höra stadens brus, och sådär på avstånd, så infann sig faktiskt en märklig känsla av lugn, och det var svårt att föreställa sig att bara på andra sidan bergen driver talibanerna fram och tillbaka mer eller mindre ostört. Promenaden tog strax under 3 timmar och det var oerhört skönt, även om det smärtar en hel del idag, att få sträcka på benen och faktiskt få röra sig bland stadens invånare.







Fler bilder finns i albumet, klicka på bilden i vänstermarginalen.

Mot slutet av dagen tog Josef och jag en tur längs Kabuls shoppinstråk - Chicken street. Josef fyndade vackra, gamla träskåp och jag köpte glas som tillverkas i Herat i västra Afganistan. Mycket vackra men sköra som satan. Får se om jag lyckas frakta hem några.

Allt som allt en otroligt skön helg med nya upplevelser och mycket glädje! Precis vad som behövdes för att kunna ta itu med arbetsveckan som började idag igen. SKriv gärna och berätta vad som händer därhemma!

Dag 9 – Bilresan från helvetet

Vi var alla rätt angelägna om att komma tillbaka ”hem”, inklusive chauffören, så vi kom iväg hyfsat tidigt. Första sträckan var som sagt på grusvägar, och trots att det var en fyrhjulsdriven jeep med förhållandevis sjysst stötdämpning, kastades vi upp och ned, och åt sidorna som vantar. Speciellt jag, som till en början tyckt att jag placerat mig strategiskt i mittbaksätet, för att undvika åksjuka och kunna sträcka lite på benen. En fördel var att vi nu satt så lågt jämfört med bussen att stupen skymdes, iaf där det fanns lite buskage längs vägen. Jag hade naturligtvis räknat med att det skulle gå snabbare med bil, delvis för att det var nedför, men på dessa vägar gör 20 km/h istället för 10 sjukt stor skillnad för läskighetsfaktorn… Tokchauffören gjorde helgalna, stressade omkörningar, backade gärna nedför berget vid möte, och tutade som en galning innan varje krök – men körde ändå på i samma hastighet. Slog mig att det nog gått inflation i tutandet, för fordon från varje håll räknade liksom kallt med att den andra skulle stanna och körde sedan bara rakt på. Vi fick uppleva ett par halsbrytande inbromsningar i kurvorna, där bilarna inte stannade mer än nån meter från varandra, och sedan kivades chaufförerna om vem som skulle backa… Tillslut fick vi be chauffören sakta ned, vilket han motvilligt gjorde, säkert hela 2 km/h.

Lunchstoppet var välkommet, framförallt för att det betydde att resten av resan skulle gå på asfalterad väg, och således inte skumpa så mycket uppochned. Jojo… Nu förvandlades den redan stressade chauffören till en regelrätt kamikaze-chaufför; man kunde liksom se hur han kröp ihop framför ratten och tänkte att nu jävlar skulle han ta igen all förlorad tid. Jag, fortfarande i mitten, fick nu hålla i mig i framsätena så gott jag kunde för att inte krossa mina medpassagerare mot bildörrarna i varje sväng, alternativt hamna med trynet på växelspaken. Neil proppade in hörlurar till sin Ipod, Tracy läste frenetiskt, och Nicola var mest tyst, men jag kunde inte låta bli att ge ifrån små skrämda läten då och då, och tillslut var jag så uppskrämd att jag röt till chauffören att sakta ned. Då hade han slirat ur ett par kurvor, gärna där vattnet var decimeterhögt pga av att vattenfall korsade vägen. Bilder från Musse, Långben och Kalles husvagnssemester passerade, något oväntat, revy; ni vet, där de tar sig nedför ett berg, med bara två hjul kvar på vägen, och husvagnen voltar ned… Ja, fy faan, jag önskade ett par gånger att jag istället satt på helvetesbussen, trots att den skulle ta dubbelt så lång tid.

Väl framme i Kathmandu var vi nära att krocka på motorvägen och nu var Neil riktigt förbannad. Vår guide och bärare, de tokarna, bara sov i baksätet hela vägen. Äntligen hemma, jag skulle få bo hos Nicola och Neil de resterande dagarna, var det sjukt skönt att bara kunna slappna av, uppdatera sig på världsläget och få dra på sig rena, icke svettstinkande kläder.

Nu när jag skriver det här, tillbaka i Kabul, kan jag konstatera att det var mer äventyr att vandra i Himalaya än vad jag föreställt mig, men trots all smärta, rädsla och hårt slit är jag glad att jag fick och tog chansen att uppleva något helt nytt och så fantastiskt vackert! Dröjer kanske innan jag gör om det, ska jobba lite på min höjdrädsla, men kan definitivt rekommendera det!

Resterande dagarna i Kathmandu unnade jag mig massage och goda middagar, ett gäng tempelbesök och allmänt turistande, slappande framför tvn samt med att shoppa upp mina sista slantar. Köpte på mig allehanda varma kläder, mössor och vantar, tjocka tröjor och en otroligt varm Yakullssjal, som jag nu bär med mig överallt, även i sängen… Inhandlade också ett gäng inredningsprylar, som jag hoppas kan sätta lite färg på mitt trista Kabul rum (trots den havsblåa heltäckningsmattan).

Eftersom jag var tvungen att flyga via Delhi hade jag planerat in några dagars sightseeing där. Hann med de viktigaste monumenten, ytterligare lite shopping, och ett par riktigt goda middagar innan det var dags att återvända till ris-och brödlandet. Delhi är f ö en stad som jag tycker man bör undvika, den är skitig, skrikig och obehaglig – har sällan känt mig så uttittad och jagad, och då bor jag ändå i Kabul…- , så det känns extra träligt att jag måste tillbringa så mycket tid ”in transit” där så fort jag vill ta mig nånstans. Flygplatsen är dessutom en av de sämsta jag varit på. State of the art säkerhet, åtminstone ytligt sett, men de tycks tro att bara för att man har stämplar överallt har alla säkerhetshot eliminerats… Skulle inte förvåna mig om de stämplar mig i pannan nästa gång… annars är de mest inkompetenta och krångliga, och andelen skitförbanande passagerare är förmodligen bara högre på nån amerikansk flygplats… Jaja… Fick f ö öva lite mer på att bota min flygrädsla på väg till Kabul från Delhi. Väl framme, precis innan vi skulle gå ned för landning (vi kunde klart och tydligt se bebyggelsen på marken) meddelade kaptenen att sikten var för dålig för att kunna landa. Huh?? Vi skulle cirkla tills det blev bättre… Efter en timme hade det visst inte förbättrats, så då meddelade kaptenen att vi skulle flyga TILLBAKA till Indien, till Amritsar på gränsen till Pakistan. Tjip, sagt och gjort, efter 4 timmars flygande landade vi i Indien, där vi tydligen skulle tanka. Förmodligen också laga planet, för jag tror snarare det var något tekniskt fel än ett väderproblem. En timme senare lyfte vi igen och kunde nu landa utan problem i Kabul. Så en resa på planerade 2 timmar tog istället 7, skoj.

Hursomhelst var det faktiskt rätt skönt att komma ”hem”. Senaste dagarna har det dock varit snorkallt i rummet och jag har vaknat med feber och huvudvärk av värsta sorten. Så nu har jag fått min lilla plåtkamin installerad, och rummet är numera som en bastu! Skönt!

Ska lägga på lite mer ved på brasan nu, och laga lite middag. Till er som är hemma i Sverige – vi ses om ganska exakt 5 veckor, inshallah! Kram!

Ps. ursäkta längden på inlägget, men var tvungen att slutföra Nepalåterberättandet innan jag glömt allt...Ds

Slut på ledighet för den här gången

Har återigen flytt hemifrån till Chaila café; börjar nästan bli en helgrutin nu… Dock en besvikelse den här gången för internet funkade i ca 5 minuter och bröt sedan helt ihop. Killen bakom disken, som övrigt helt glömde bort min beställning, säger att han inget kan göra för hans manager är inte där och dörren är låst… Har den senaste veckan kommit till insikt om att problemlösningsförmåga är inget som lärs ut här en masse – vet inte om det är religion eller kultur, eller möjligen en mix, men inställningen är snarare att aldrig ifrågasätta eller fundera ut saker på egen hand. Svaren förväntas komma ovanifrån nånstans, antingen från en auktoritet av något mänskligt slag eller Allah själv. I ett modernt samhälle blir detta tillvägagångssätt otroligt ineffektivt och långsamt; man måste hela tiden ge exakta order och coacha - jag har därför själv tagit på mig att öva min assistent i lite basic problem-solving så att han ska kunna bli lite mer självständig och självgående. Bra management träning för mig förvisso.

Eid är nu över men de flesta Afghanerna tar extra ledigt – det gjorde även vi hela veckan…yes, strömmen och internet tillbaka… har nästan känts som skollov så det kommer kännas mer än lovligt segt att ta sig upp imorrn bitti… Har haft fem riktigt sköna dagar, mycket bokläsning, en hel del dagdrömmande , visst mått shopping samt en mycket trevlig avskedsfest igår! Kollega F, vars fest det var, hade förberett mat i flera dagar, och jag tror han grillade minst en hel ko på förmiddagen innan festen började. Det droppade in en blandad skara under eftermiddagen, och det var riktigt skönt att hänga ute på vår veranda. Efter ett par timmar tog jag och två andra flickor en festpaus och åkte in till stan för lite shoppingterapi. Denna gång till…oops nu gick strömmen igen…eller…tillbaka igen! Tur, för jag lyssnar med vänstra örat på TVn som har Daily Show med Jon Stewart på – sjukt rolig! Han kommenterar just ny den senaste veckans politiska debatter mellan de amerikanska presidentkandidaterna – en värre cirkus får man ju leta efter… Var var jag..? Just det – shopping! Vi besökte ett litet center där man säljer varor som tillverkats av afghanska flyktingar i Pakistan. Det fanns alla möjliga saker att köpa, kläder, smycken, inredningsgrejer och möbler. Hade inte så många pengar med mig, men jag lyckades ändå få med mig en ny outfit, ett par sjyssta fårskinnstofflor och ett par örhängen…något säger mig att det blir fler resor dit… Kom tillbaka till huset där festen fortfarande pågick, dock nu med aningen högre alkoholhalt hos alla inblandade. Spenderade resten av kvällen med att diskutera diverse ämnen med total frånvaro av politisk korrekthet, och det var väldigt uppfriskande – cynismen är allestädes närvarande här.... Som exempel kan nämnas det ’faktum’ att de stackars vilsna själar som ställer upp på att bli självmordsbombare, enligt Jihads förvridna form av islam, gör så delvis för att de utlovas inte mindre än 72 oskulder när de anländer (i bitar) till himlen. Detta kanske kan vara en motivation för män, men knappast för de kvinnor som väljer att gå detta öde till mötes… Usch, det är egentligen eländigt, och jag menar att inte att göra mig lustig på offrens bekostnad, men det finns för mig ingen möjlighet att förstå resonemanget hos dessa fundamentalister…

Förstår heller inte resonemanget hos de män jag bor med…En av dem, S, gömmer sig för det mest inne på sitt rum, misstänker att han pratar med sin fru mest hela tiden. Han kröp i alla fall ur sin håla och råkade komma in i köket precis när jag bakade äppelkaka på eftermiddagen. Efter att ha kommenterat att det såg mycket bra ut, blivit försäkrad om att alla var välkomna att smaka, och konstaterat att jag nog skurit för tjocka äppelklyftor krälade han tillbaka…för att en timme senare komma ut med en enorm bit av kakan, som inte ens hunnit svalna, och som han tagit för sig utan att fråga. Han fällde ytterligare kommentarer om att det trots allt blivit ganska bra, och att jag lyckats få sockermängden helt rätt…själv kan han på sin höjd koka te, och har dessutom friskt tagit för sig av all min mat jag köpt för eget behov… alltså, när är det befogat att sparka någon hårt på smalbenet?? Jag tog mitt pick och pack och flydde alla grottmänniskor jag bor med…och nu måste jag tyvärr ta mig tillbaka till min neandertalargrotta…som förvisso idag utrustats med nya djupröda heltäckningsmattor, värdiga vilken bordell som helst…

Innan vill jag bara dela med mig av en artikel från BBC, om den höga mödradödligheten i Afghanistan som är helt ofattbar, näst värst i hela världen. Var 28e minut dör en kvinna under eller strax efter förlossning!

Till sist – kanske redan har skrivit detta, men lägger numera till bilder i ett separat fotoalbum som finns länkat i vänstra marginalen…Finns ett par nya att beskåda… Hör av er där hemifrån! Kram!

Första månaden avklarad!

Vill inte riktigt gå och lägga mig, för det innebär att helgen officiellt är slut... Det har varit en skön helg, minimalt med arbete och åtminstone ett par halv-sociala aktiviteter... I torsdags kväll var vi ute och käkade. Efter vad som kändes som en timmes irrande där vi försökte hitta en fransk restaurang, och jag tålmodigt (jo!) försökt påpeka att vi var i helt fel stadsdel, gav vi upp och bad chauffören ta oss till ett lebanesiskt istället... vi hamnade på samma som förra gången, en av de förbjudna...Sjukt hungriga som vi var bestämde vi snabbt att det kanske inte var nödvändigt att meddela chefen exakt var vi var... living on the edge, I know!

På fredagen hängde vi några timmar på ett kafe, där jag försökte avklara lite jobb i en miljö som inte var varken kontoret eller huset, a.k.a fängelset (som iofs varit mycket drägligare den här helgen då kollega F är bortrest...). På vägen hem uträttade vi lite (helt onödig) shopping, men det känns ändå som ett litet mått frihet när man kan gå omkring och plocka på sig saker som man aldrig annars skulle ens komma på tanken att köpa... Som Nutella t ex, som jag inte ätit sedan vi bilsemestrade i Danmark i början av 90-talet. Eller en ny syltsort varje gång, den ena äckligare än den andra... På vägen hem sedan hann det blåsa upp till sandstorm, vilket jag kan meddela är det närmaste vi kommit regnväder här på en månd... ja, för det föll säkert 4 droppar regn (alternativt stänkte det från de öppna avloppskanalerna, men väljer att tro det förra) Enligt BBC har det nu regnat flera dagar i rad i Kabul, och man undrar lite lätt om de också anlitat den där gubben nånstans i Norrland som brukar spå Sverige vädret i fiskinälvor...?? Eftersom det bara var vi flickor här, tillbringade vi resten av dagen med att laga god mat och baka - jag lyckades få till en sjukt god banankaka med massa nötter o choklad i, det återstår bara sorgliga smulor av den nu... Tror t o m afghanerna gillade den! Både bra och dåligt att upptäcka att det är möjligt att baka här, för det lyckade resultatet resulterade även i en persikopaj...

Fick många sköna timmars sömn inatt och vaknade först halv tio när städerskan slamrade våldsamt med något utanför mitt rum... Vill inte klaga som en bortskämd brat, men det är ganska påfrestande att jämt ha okända männsikor nära omkring sig som man dessutom inte riktigt kan kommunicera med. Man måste konstant tänka på hur man klär sig och beter sig, för jag har upptäckt att det skvallras en hel del... På vardagarna är det helt OK, då möter man dem i dörren på vägen till jobbet, men de är även här en av helgdagarna, av någon anledning, och då vill man helst bara smyga omkring i sitt nattlinne och vara söndagsful och tråkig...Jaja, det kunde väl kanske vara värre...

Idag har jag besökt ISAF basen, dvs där Nato-styrkorna här har sitt högkvarter här i Afghanistan. Sverige deltar också i Nato styrkan här, men har sitt högkvarter i staden Mazar i Sharif, i norra Afghanistan; traditionellt sett också mer säkert. En liten grupp av dem arbetar här i Kabul, så idag fick jag en rundvisning. Det var spännande att se hur det ser ut inne på basen, även om jag nog aldrig riktigt kommer vänja mig vid synen på alla dessa vapen överallt. Det kanske iofs är ett sundhetstecken... Det var dessutom skönt att få konversera lite på svenska, och få dricka riktigt kaffe :) Och 'behovet' av att se män i uniform är tillfredsställt, för en viss framtid iaf... ;)

Läste precis om den massiva bomben som exploderat utanför Marriot hotel i Islamabad; 40tal döda och 100tals skadade, siffran kommer förmodligen att stiga. Jag önskar jag var tillräckligt insatt för att kunna erbjuda en snabb analys av den regionala politiken, men nöjer mig med att konstatera att allt som sker i Pakistan är nära förbundet med vad som händer i Afghanistan. Den pakistanska säkerhetstjänsten har länge varit en av talibanernas största supporter, och majoriteten av talibanerna har sina baser på pakistanskt territorium. De två ländernas öden är väldigt nära sammankopplade, så om man är intresserad av utvecklingen här, bör man också hålla ett öga på vad som sker i Pakistan. För den som är extra intresserad av regionen och hur det hönger ihop kan jag rekommendera Ahmed Rashids 'Descent into Chaos'.

Dags att sova; imorrn börjar vad som verkar vara ytterligare en fartfylld vecka! Hör av er därhemifrån, om man har hemlisar går det bra att maila mig :) så försöker jag skriva tillbaka så fort jag kan! Kram!

Ännu en helgdag!

Idag har det varit ytterligare en helgdag här i Afghanistan, den här gången för att fira minnet av Ahmad Shah Massoud som ledde en av motståndsrörelserna mot Talibanerna. Massoud mördades av al-Qaeda 9 september 2001, och utropades året därpå som 'nationell hjälte'. Jag frågade min assistent Qasim hur han skulle fira denna nationella helgdag, och svaret blev 'göra ingenting'. När jag undrade varför förklarade han att Massoud tillhörde en annan etnisk grupp (tajiker) och att han var ansvarig för att ha dödat många från Qasims egna etniska grupp, hazarerna. Detta är ett enkelt exempel på svårigheterna med att skapa en nationell samhörighet i ett land med flera olika etniska grupper, som slagits mot varandra i flera hundra år. Det ligger mycket i uttrycket 'One man's freedom fighter is another man's terrorist', åtminstone i den här kontexten...

Hur firandet sen gick till har jag ingen aning om, då vi haft totalt rörelseförbud idag. Vi fick t o m skicka chaufförerna för att köpa middag till oss, från pizzastället 2 kvarter bort. Igår kväll var vi dock och käkade middag inne i stan, och de hade förberett firadet med ett gäng gigantiska porträtt på Massoud och andra krigshjältar som var uppställda runt om. De är mycket för sånt här... Middagen var väldigt trevlig, vi hade bjudit med oss chefen och hans spanska hustru. Vi hade tänkt gå på en fransk restaurang men den visade sig vara, på den vid det här laget kilometerlånga, listan över 'förbjudna' restauranger. Chefen föreslog istället libanesiskt. I det totalt nedsläckta Kabul och med murar omkring allt är det rätt svårt att hitta rätt, så vi irrade runt ett tag innan vi väl hittade rätt restaurang - trodde vi. När vi fått menyerna konstaterade chefen rätt generat att vi hamnat på fel libanesiska ställe, och att detta var en av de 'förbjudna'. Vi skrattade gott åt det och konstaterade att allt var möjligt så länge vi bjöd med chefen... Kvällen bjöd på jättegod mat, vin (!) och många skratt, och det var skönt att få umgås lite mer avslappnat och informellt, och kunna diskutera både det ena och andra.

Efter min korta svacka, med hjälp av ett gäng uppmuntrande kommentarer hemifrån samt återkomst av min kvinnliga kollega LM, har jag nu börjat lyfta blicken lite och börjat fundera över mina kommande ledigheter, för att skapa lite motivation. Jag har två veckor så kallad 'Rest and recuperation' (RnR) runt månadsskiftet oktober/november, och just nu är planen att vandra nån vecka i nepalesiska Himalaya, följt av några dagars total avslappning förmodligen i Kathmandu, samt ett par dagars shopping/sightseeing i Delhi. Sedan ska jag också be om ledigt över jul och nyår; förutsatt att jag får det tänker jag komma hem till det, jämfört med här, varma Sverige! Kvällarna börjar faktiskt redan bli avsevärt kyligare, och jag ser inte direkt fram emot -30 i ett hus som knappast kan klassas som välisolerat, och där det redan är sådär med varmvatten i duschen...

Biforgar några bilder från besöket på 'Butcher street' häromdagen... L och jag ville käka riktig biff till middag så vi svängde förbi på vägen hem från kontoret. Jag höll på att storkna av stanken, flugorna och den totala bristen på hygientänk, men köttet visade sig vara riktigt mört och gott väl tillagat! Tror det var biff eller file, men med mina begränsade styckkunskaper kunde vi lika gärna ha blivit pålurade en vad...

Kontoret
L köper kött. Notera gärna yxan och huggkubben, har viftat bort flugsvärmen.
Något slags dött djur

Till sist vill jag bara meddela att jag äntligen fått mina alldeles egna, blänkande visitkort! Det måste betyda rejält med vuxenpoäng för mig!? Å andra sidan - om man fortfarande räknar vuxenpoäng kanske det automatiskt medför avdrag...?

Kram på er!

Första helgen

Så var helgen redan över...tiden går snabbt här, det är svårt att tro att jag endast varit här i 3 dagar! Igår var tanken att jag skulle hänga med Josef på fest och middag, men det har nu gått upp för mig att Save har en otroligt strikt policy när det gäller säkerheten. Vi får inte vara ute efter kl 10, då alla partyn börjar, utan måste snällt åka hem. Även om jag förstår bakgrunden till att man vidtar liknande åtgärder känns det lite snopet när andra NGOfolk och FNanställda har mycket större utrymme att nätverka. Det handlar inte bara om att få gå på fester utan om att få tillfälle att umgås med andra i samma situation och utbyta informiton, både professionellt och personligen. Men det känns som att just nu är det ingen ide att försöka göra uppror, så ni där hemma kan ju se fram emot 15 blogginlägg per idag och ett allmänt stalkande på skype och msn...:)

Vi tog oss iallafall tillslut ut ur huset för middag på en kinesisk restaurang inne i stan, det var riktigt gott. Jag har läst att de flesta kinesiska ställen här brukar fungera som front för bordeller här, och därför ses expats som går dessa 'restauranger' knappast med blida ögon på. Såg dock inga omedelbara tecken på sådan verksamhet, vilket iofs kanske inte betyder något... restaurangen var vaktad av flera stycken tungt beväpnade afghaner, med en liten vaktkur utanför runtomvilken man staplat sandsäckar i händelse av eventuellt anfall....Jag har ovanligt snabbt tvingats vänja mig vid synen på beväpnade män i uniform överallt; är det inte poliser så är det militärer, eller vanliga vakter. I går kväll åkte vi också igenom ett antal sk checkpoints, men så fort de ser att det är expats i bilen verkar de vinka förbi en.

I morse (läs: kl 11) chockade jag kroppen med lite fysisk aktivitet...det hade egentligen räckt med att gå ned för trappan till gymmet, men jag tvingade mig att hoppa lite hopprep och gjorde några halvhjärtade försök till styrketräning. Skyller på värmen...Försökte sedan få ihop en shoppingtur med Josef, hans och mina kollegor till en italiensk supermarket som enligt ryktet skulle ha vin, och det säljs inte direkt i varje gathörn här...Försökte förgäves koordinera ihop det, men tillslut visade det sig att vinet ändå hade tagit slut, ja och då var det ju ingen ide att åka. Jag och två av mina kollegor tog oss ändå in till stan, för att fixa lite cash och kolla in en ny supermarket (jaja, man blir glad för det lilla här). De hade en massa importerade varor, och döm om min förvåning när jag hittade juice med svensk text på! Fast från Cypern...huh? De hade dessutom ett utbud av hygienartiklar värdigt Coop så jag hade knappast behövt släpa 10 kg schampoo... Jag köpte på mig pringles, lindt choklad, nestle yogurt och lipton te...De säljer också havregryn här, så min tillvaro är i det närmaste perfekt :)

Jag hade min första encounter med tiggare, minimala kvinnor med små barn på armen som såg ut att lida fruktansvärt. De kastade sig ned på marken och skulle kyssa mina skor, och vi i sin tur kastade oss in i vår stora flashiga 4hjulsdrivna bil och fick mota bort dem för att kunna stänga dörrarna... Hjärtskärande och väldigt svårt att veta vad som är rätt i en sådan situation... Fick tillfälle att i smyg iaktta människorna i Kabul lite närmare, och det är en salig blandning! Det finns 20 olika etniska grupper, men de största är Pashtuner, Tajiker, Hazarer och Uzbeker, i den ordningen. De bor huvudsakligen i olika delar av landet, men här i Kabul finns förstås alla samlade. Man ser faktiskt en del kvinnor, varav en majoritet bär ljusblå burqkas. På framsidan slutar de vid knäna men på baksidan är de fotsida. Framför ögonen har de ett slags broderat nät, så man ser inte ens ögonen på dem. Många kvinnor har dock mindre traditionell klädsel, men alla bär dock någon form av huvudsjal. Den är för övrigt ett kapitel för sig själv, jag lyckas omöjligt få den att stanna på skallen, utan får hela tiden rätta till den. Med mitt fantastiskt nordiska hår, dvs tunt som attan, innebär det att det bildas statisk elektricitet efter tre sekunder och sedan står mitt hår rakt upp... Innan vi åkte tillbaka stannade vi vid en liten supermarket där de sålde öl. Det annonseras ju inte direkt, så det gäller att veta var man ska. Till det facila priset av 60 dollar fick vi en platta Tuborg - de skall drickas medelst andakt!

Nu ska jag försöka borsta av mig myrfarmen man drar till sig varje gång man sitter ute och faktiskt gå o lägga mig... Imorrn vänta en lång dag! Hoppas ni alla har det bra, kram!

Produktiv dag!

Idag har jag haft en förhållandevis produktiv dag, och sett lite mer av Delhi. Började med att ta mig till Afghanska ambassaden. Hade en lite otrevlig upplevelse med taxichauffören som körde mig dit; vi hade kommit överens om ett pris för tur och retur resa redan igår kväll, men när jag kom ut i morse ville de ändra på det. Jag stod på mig och det verkade som vi hade nått en överenskommelse. Icke... Det var omöjligt att kommunicera och i ren frustration betalade jag tillslut och stegade därifrån. Måste nog jobba mer på att inte tappa ansiktet... Själva visumansökningsprocessen var förvånansvärt smärtfri, mycket tack vare det förberedande arbete man gjort från Kabul. Tog en autorikshaw (tänk thailändsk tuktuk) tillbaka till kontoret, en tur på ca 45 minuter under vilken jag skulle tro att jag inhalerade en livstids dosering av kolmonoxid och dieselångor. Se video här. Jag är inte darrhänt, vägen är så skumpig...


Roade mig med att läsa på bussarna och bilarna som for förbi, se smakprov:
Det står BOLW HORN och LIVER BOX...huh?

Väl tillbaka på Nehru Place noterade jag att en av restaurangerna har symbolen för rikskuponer utanför! Jessi - kan du skicka mig några, kan nog få en gourmetmiddag för en 50-kronors :)

Hann sedan sitta ned med kollega S, som briefade mig på allt möjligt gällande Afghanistan. Hon hade själv börjat arbeta där för 20 år sedan och upplevt både det ena och andra, bland annat talibanernas intåg. Det var fascinerade att lyssna på, samtidigt som jag börjar förstå hur komplicerat mitt arbete kommer att bli, och hur mycket jag måste få koll på på rekordtid. Det är bara hoppas på förstående kollegor, som kommer ihåg när de var nybörjare själva. S försåg mig sedan med en försvarlig mängd dokument jag bör plöja, helst i förrgår. Under tiden hann jag få inte mindre än 2 deadlines på rapporter och sk donor proposals som skall lämnas in i slutet av augusti..ehhh. Bara kasta sig huvudstupa före...

Dagen avslutades med att helcoola kollega M tog med mig på shopping av kläder som jag kan ha i Kabul utan att behöva dra onödigt mycket uppmärksamhet till mig. Det var riktigt skoj att kombinera de tre delarna hit och dit, och kläderna är faktiskt riktigt bekväma! Har bifogat några suddiga smakprov, fler kommer säkert senare!




Har avslutat kvällen med indisk mat på rummet, och skall krypa ned nu. Hör av er därhemifrån, och tack till alla ni som lämnat kommentarer, det är superkul att få!