Afghansk byråkrati

Mina lådor som jag skickade med frakt verkar äntligen ha kommit fram - Hurra! Skickade vår alltiallo för att kolla vilka procedurer jag behövde gå igenom för att kunna lösa ut dem, och idag kom han tillbaka och kunde meddela att alla mina böcker och dvds nu har vidarebefordrats till Ministeriet för kulturella affärer, för att klarlägga huruvida de strider mot afghansk kultur eller ej. Ställer mig tvivlande till hur de skall kunna göra det, speciellt det som är på svenska. Min mat, dvs mina fiberhavregryn och torrjäst, har skickats till hälsoministeriet för undersökning - man undrar ju om de tänker öppna och smaka... Jag suckade tungt och påpekade att detta är ett märkligt land, varpå alltiallon mumlade nåt om att om det inte löser sig så ger vi den ansvariga gubben lite pengar, läs: mutor. Det blev ju inte mindre märkligt för det... Längre än så kom vi alltså inte idag, eftersom alla statligt anställda slutar vid lunchtid.

On the bright side, så har IT-killen snackat med vår internetleverantör som nu sett till så att jag kan surfa på de sidor som tidigare var blockerade pga av pornografiskt innehåll, dvs bland andra den här bloggen, aftonbladet (kan iofs hålla med här) samt SNs bebisbilder. Efter noggrann kontroll hade de beslutat sig för att just dessa sidor ändå var rätt harmlösa.

Ja, nu så kan jag iaf surfa glatt, men får vänta på havregrynsgröten till nästa vecka, inshallah.

Sensor overload

Vet inte riktigt var och hur jag ska börja beskriva de senaste dagarna, men nyttig informtion kan kanske vara att jag nu är på plats i Kabul, att jag mår toppen bortsett från en upprörd mage, och att det känns riktigt spännande att äntligen vara framme! Fredag och lördag är helgdag här, så idag är jag ledig. Sitter just nu i mitt tillfälliga rum i mitt hus, eftersom det jag ska bo i målas om. Huset är rätt stort, 2 våningar och källare, med åtminstone 7 stora sovrum, ordentligt kök, vardagsrum och stora hallar. Finns 3 badrum och jag delar ett stort med en kvinnlig kollega som bor här till och från. Standarden är helt OK, även om det är rätt nedgånget och slitet. Badrummen är värst, där kunde säkert en riktig renovering behövas, och jag har ännu inte listat ut hur faan man får varmvatten...inga långa duschar hittills alltså... Jag delar huset med just nu 4 andra kollegor, men en kommer som sagt och går, och en annan ska flytta till ett eget hus. Jag har dragit ned medelåldern med sisådär 25 år skulle jag tro, jag bor med två män i 50-60årsåldern, en från Kenya och en från Holland. Tjejen är kanske 35 och kommer från England. Sen är det en Bangladeshier som är på semester just nu. De är alla väldigt trevliga och vi har redan haft väldigt intressanta diskussioner ute på verandan. Vi har en kock och städerska 5 dagar i veckan, och det finns gott om mat, massor a frukt och nötter att förse sig av så man behöver knappast svälta...På kontoret blir vi dessutom serverade lunch varje dag! Framför huset finns en jättefin trädgård, med ett stort träd som ger välbehövlig skugga och gör så att man kan hänga på verandan hela dagen. Huset är, som alla hus här i Kabul, omgärdade med höga murar. Vi har 2 vakter dygnet runt, varav en av dem fungerar som chaufför. Vi får nämligen inte gå någonstans, utan måste ta bil precis hela tiden. Inte mycket träning alltså, tur att vi har ett litet gym i källaren. Osäkerheten, och det faktum att strider äger rum ganska nära Kabul gör oss väldigt begränsade just nu, speciellt som tjej. Det är påtagligt att läget är osäkert, det är väldigt strikta rutiner för allt och det dånar med jämna mellanrum jaktflyg över stan. Idag lyckades jag koordinera ihop en lunchdate med Josef, som jag pluggat och praktiserat med, han jobbar för en annan NGO. Vi möttes på ett cafe inne i stan, där sk expats (utlänningar som jobbar här) träffas under mer västerländska förhållanden. På vägen in passerade man 2 murar, båda med beväpnade vakter... Höga murar runt om såklart, med ståltråd på toppen.

Det är svårt att beskriva Kabul efter att ha sett så lite av det, men det byggs iaf överallt och det är ju ett bra tecken att människor vågar investera. Det finns en hel del asfalterade vägar, men när man kommer in bland husen är det gropiga grusvägar, med öppna avloppskanaler längs dem. Titt som tätt åker man förbi stora flockar med getter; det är en märklig syn blan de förhållandevis moderna husen. Kabul ligger också på en platå omgiven av berg, och upp längs bergssidorna klättrar husen farligt. Nu när vi åkte hem från cafet såg man drakar i luften precis överallt, det verkar vara en väldigt vanlig fritidssysselsättning här, både för vuxna och barn. Det är mycket folk ute och rör sig på dagarna, men på kvällarna blir det kolmörkt - det finns ingen gatubelysning och central el finns bara att tillgå några timmar om dagen. Övrig tid drivs allt av generatorer som brummar. Jag har internetuppkoppling här men det är en ganska slö lina. Det är aningen bättre trådlöst internet på kontoret. Jag spenderade större delen av gårdagen där, med att hälsa på alla, bli briefad om säkerhetsrutiner, vilket måste ske inom 24 timmar från ankomst, och genomläsning av en del dokument. Jag ahr en assistent, Qasim, som förmodligen är i min ålder. Väldigt trevlig och försynt, pratar hyfsad engelska och verkar väldigt mån om att göra ett bra jobb. Från vad jag förstått är det en ganska tung arbetsbörda, speciellt eftersom jag är helt ny och dessutom ligger ca 3 veckor efter, så en assistent känns inte helt fel.

Inte så många skarpa iakttagelser idag tyvärr, men huvudet snurrar som sagt, jag förösker fortfarande sortera alla intryck, och jag skulle kunna berätta hur mycket som helst. Så jag stannar här och återkommer! Kram

Produktiv dag!

Idag har jag haft en förhållandevis produktiv dag, och sett lite mer av Delhi. Började med att ta mig till Afghanska ambassaden. Hade en lite otrevlig upplevelse med taxichauffören som körde mig dit; vi hade kommit överens om ett pris för tur och retur resa redan igår kväll, men när jag kom ut i morse ville de ändra på det. Jag stod på mig och det verkade som vi hade nått en överenskommelse. Icke... Det var omöjligt att kommunicera och i ren frustration betalade jag tillslut och stegade därifrån. Måste nog jobba mer på att inte tappa ansiktet... Själva visumansökningsprocessen var förvånansvärt smärtfri, mycket tack vare det förberedande arbete man gjort från Kabul. Tog en autorikshaw (tänk thailändsk tuktuk) tillbaka till kontoret, en tur på ca 45 minuter under vilken jag skulle tro att jag inhalerade en livstids dosering av kolmonoxid och dieselångor. Se video här. Jag är inte darrhänt, vägen är så skumpig...


Roade mig med att läsa på bussarna och bilarna som for förbi, se smakprov:
Det står BOLW HORN och LIVER BOX...huh?

Väl tillbaka på Nehru Place noterade jag att en av restaurangerna har symbolen för rikskuponer utanför! Jessi - kan du skicka mig några, kan nog få en gourmetmiddag för en 50-kronors :)

Hann sedan sitta ned med kollega S, som briefade mig på allt möjligt gällande Afghanistan. Hon hade själv börjat arbeta där för 20 år sedan och upplevt både det ena och andra, bland annat talibanernas intåg. Det var fascinerade att lyssna på, samtidigt som jag börjar förstå hur komplicerat mitt arbete kommer att bli, och hur mycket jag måste få koll på på rekordtid. Det är bara hoppas på förstående kollegor, som kommer ihåg när de var nybörjare själva. S försåg mig sedan med en försvarlig mängd dokument jag bör plöja, helst i förrgår. Under tiden hann jag få inte mindre än 2 deadlines på rapporter och sk donor proposals som skall lämnas in i slutet av augusti..ehhh. Bara kasta sig huvudstupa före...

Dagen avslutades med att helcoola kollega M tog med mig på shopping av kläder som jag kan ha i Kabul utan att behöva dra onödigt mycket uppmärksamhet till mig. Det var riktigt skoj att kombinera de tre delarna hit och dit, och kläderna är faktiskt riktigt bekväma! Har bifogat några suddiga smakprov, fler kommer säkert senare!




Har avslutat kvällen med indisk mat på rummet, och skall krypa ned nu. Hör av er därhemifrån, och tack till alla ni som lämnat kommentarer, det är superkul att få!

Tråkiga nyheter, episode 3

Det verkar sannerligen inte gå åt rätt håll...

'Ten French dead' in Afghan clash

Attack on Afghan Nato base foiled

Taleban at Kabul's doorstep

Taleban grow more brazen

Just nu känns det sådär att flyga dit på torsdag...

Första försöket...

Det finns en möjlighet att jag får ångra detta, för tanken är att jag i denna blogg skall berätta för er därhemma om min förmodade förestående vistelse i Afghanistan. Förmodade för att det kvarstår ett par praktiska frågetecken som måste rätas ut.  Men jag resonerar som så att skulle jag nu falla på mållinjen och inte få åka, hoppas jag att jag snart får anledning att blogga om något annat hursomhelst. I tanken är jag dock redan där, i Kabul, med en känsla som till 95% består av glädje, stolthet och spänning, och till 5% av "vad faan har jag gett mig in på"-tvivel och ohämmad rädsla. Jag har egentligen sedan länge bestämt mig för att tacka ja, skulle jag få chansen att åka, men med den inneboende schizofrenin som jag tror de flesta av oss är begåvade med, kommer jag nog behöva ett gäng mentala matcher med mig själv för att bli övertygad om det kloka i det här beslutet. Och människor i min närmaste omgivning påverkar mig naturligtvis också; ibland undrar jag om jag låter det ske i alldeles för stor utsträckning. Kanske är ett av skälen till att jag vill åka att jag vill bevisa, både för mig själv och andra att jag är redo för utmaningen. Only time will tell.