Murphys law...

Har haft en riktig Murphy dag idag...ni vet, en sån där dag då allt som kan gå fel går fel. Murphys law på engelska, lagen om allt jävlighet på svenska. Originalet lyder 'If anything can go wrong, it will', men i mitt fall har det varit mer 'If many things can go wrong, they will all go wrong at the same time', alternativt ' en olycka kommer sällan ensam'. I min frustration över att inte få något gjort på jobbet då ingen behagar närvara, började jag beta av folk på skype och msn...det var ju helt fel strategi, för inom loppet av en timme hade jag fått ett gäng dåliga nyheter. Det är rätt värdelöst att sitta 500 mil hemifrån i ett sånt läge... Detta utvecklades tillslut till en helt okontrollerbar frustration över det mesta man kunde tänka sig, allt från kvinnors allmänna situation till hastigheten på internetuppkopplingen, ackompanjerat av snyftande och snorande. Kastade näsduk efter näsduk i papperskorgen, och tillslut hade trycket lättat såpass att jag kände att det var dags att åka hem till (det läckande, skitiga, illaluktande jävla) huset. Under tre minuters bilresande hinner chauffören på knacklig engelska, förmodligen helt ovetandes, förolämpa och såra mig så att jag väl innaför dörren är tillbaka där jag började...som ett vrak. När allt känns hopplöst så är humorn det bästa vapnet, så efter en stunds samtal med kollegan L kom jag till slut på bättre, eller i alla fall andra, tankar. Vi bjöd ut kollega F på lite avskedsmiddag, och jag tänkte att det enda som kunde få mig att genomlida detta var mental yxkastning i hans riktning. Nu blev det inte riktigt så illa, han betedde sig bättre än nånsin, så middagen var trots allt ett bra alternativ till att sitta kvar på rummet och tycka synd om mig själv.

Ska rycka upp mig lite tills imorrn, det finns trots allt en chans att Murphy har fel: I'f Murphy's law is right then it will go wrong'
Eller slutligen 'the key to happiness is to be O.K. with not being O.K.' - ska nog gråta en skvätt till nu :)

Sista natten med gänget

Jag borde sova men alldeles för många tankar snurrar i huvudet. Det handlar mest om hur otroligt spännande det känns att få lära sig något nytt, att möta nya människor och kulturer och att äntligen få börja jobba med något jag brinner för. Eller om detaljer som om jag packat rätt sorts skor, kopierat alla viktiga papper, och hur jag skall försvara övervikten på bagaget för en grinig incheckningskärring. Men i bakhuvudet finns också den där djävulen som bara lyssnar på alla dåliga nyheter om nya dödsoffer hit och ökat våld dit, och rädslan att varenda sak jag gör är för sista gången. Som att krama mina syskon, mamma, släkt och vänner t.ex. Jag vet ju att man inte kan tänka att man kommer dö hela tiden, det är inte ett optimalt sätt att leva sitt liv, och inte speciellt rationellt heller. Ändå finns de där tankarna där just nu, trots att jag gör mitt bästa för att gömma dem långt under alla positiva saker jag hoppas på att få uppleva... Kanske är det sunt att vara rädd och nervös; detta är ändå mitt största äventyr hittills! Men jag hoppas dock att jag snart kan skaka av mig rädslorna och bara fokusera på nuet. Det ska jag för övrigt försöka göra nu direkt så jag kan få några timmars sömn... Vi hörs snart igen!

Panikattacker..

..väckte mig åtminstone ett par gånger inatt, men jag lyckades skaka bort dem genom att tvinga mig själv att tänka på annat. Jag tror de triggades mest av insikten om att risken att jag aldrig kommer komma tillbaka ibland blir lite för sannolik. Jag känner mig som i limbo, har inget avresedatum och kan alltså inte till 100 % ställa in mig på att åka inom en snar framtid. De kan fortfarande dra tillbaka erbjudandet, och sedan jag diskret försökte hinta att jag omöjligen kan börja 1 augusti, som kontraktet förskriver, har jag inte hört något... Men jag har tagit mitt beslut att åka och tänker stå vid det tills jag är överbevisad om att det är ett oklokt sådant - då får de skicka hem mig (förutsatt att jag ens blir ditskickad förstås). Känner mig som världens modigaste och räddaste på samma gång, vad betyder det?