Afghanistan håller andan

De verkar äntligen har räknat färdigt rösterna, så här 2 månader senare, och idag, eller på lördag, förväntas valkommissionen kungöra först och främst huruvida valet var korrumperat, och sedan vad utgången av detta beslut blir. Tydligt är att det inte verkar finnas någon valutgång som är helt igenom bra för landet. De bakomliggande politiska maktspelen är så komplicerade att det är omöjligt att försöka sig på en kvalificerad gissning om vad som kommer hända, eller ens vilka alterntiva scenarion som kan komma att utspela sig de närmaste veckorna.

Vinner den sittande presidenten Karzai, och får chansen att bilda regering, kommer förmodligen anhängarna till åtminstone den kandidat som fick näst flest röster, Dr Abdullah Abdullah, att högljutt protestera. Skulle valkommissionen ha beslutat sig för att det blir en andra valomgång, en sk run off mellan Karzai och Abduallah, kommer förmodligen Karzais anhängare bli mäkta upprörda, eftersom alla förhandsresultat hävdat att Karzai fått mer än 50 % av rösterna. Dock misstänks mer än en miljon av rösterna för Karzai vara falska. Hoppet kvarstår till någon slags maktdelning kompromiss (sk power sharing deal)som kan tillfredsställa alla relevanta kandidater. I Afghanistan är det i det närmaste omöjligt, för det finns så många intressen att ta hänsyn till, inte bara i landet, utan även internationellt.

Nu vet man ju inte vad som försigått bakom kulisserna, men troligt är iaf att detta inte kommer kommas ihåg som ett lysande exempel på demokrati-byggande och utveckling. Jämförelsevis med förra valet vågade sig få afghaner ut till röstlokalerna, och om uppfattningen bland folket är att valresultaten snarare är en uppgörelse mellan de mest mäktiga, än faktiskt baserat på antalet röster, är ju dessa modiga afghaners riskerande av sina liv aningen bortkastat. Å andra sidan, ett val där så många röster är falska och borde diskvalificeras, är inte heller ulitimat. Lite av en moment 22; ingenting är någonsin okomplicerat i detta land.

Det återstår alltså bara att vänta.

Afghanska kvinnors lidanden

Ny månad, ny arbetsvecka, nya utmaningar. Och jag har ingen inspiration... Enda ljuskällan är min kollegas återkomst till Landet för länge sedan - vi har firat med vodkadrinkar så här på söndagskvällen, samt räknat dagarna till nästa ledighet. I ärlighetens namn är det inte såå fruktansvärt här just nu, men klagomål på tillvaron är liksom fullt legitimt här oavsett tidpunkt.

Det riktigt sorgliga är dock att det börjar kännas som om det här landet är på väg riktigt utför, våldsamheterna bara ökar och det finns få ljuspunkter som signalerar någon riktig utveckling. Presidentvalet i September drar närmare, och risken för att valrelaterat våld skall öka är överhängande. Vi har satt evakueringplaner i verket, och alla internationella skall ständigt ha giltiga visum till Indien och Tajikistan för eventuell snabb evakuering. Vidare har vi fört samtal med både brittiska och nederländska ambassaderna om evakueringsassistans. Känns overkligt, men så fort vintern är över och snön i bergen smälter drar krigarsäsongen igång igen, och fler och fler talibaner kommer komma över gränsen från Pakistan. Idag på säkerhetsmötet fick vi veta att talibaner tagit över två provinser helt i öst och utropat egen flagga och styre, samt såklart fundamentalistiska sharia lagar.

Läste annars en artikel idag om hur jävla taskig hälsovård kvinnor får här. Vet att jag skrivit om det förut, men det tål att upprepas att Afghanistan har den högsta dödligheten bland blivande och nyblivna mammor i världen, näst efter Niger. Detta beror bland annat på att traditionen bjuder att de afghanska männen inte tillåter att kvinnorna träffar en manlig läkare, alternativt måste ha manlig eskort för att uppsöka läkarhjälp. Detta blir ju vansinningt, speciellt i de provinser där det inte finns en enda kvinnlig läkare, och heller inte speciellt långsiktigt eftersom samma män inte tillåter sina döttrar att skaffa sig en utbildning så att de så småningom kan bli läkare. Bara idag mötte jag en kvinnlig kollega från norra Afghanistan, som kommit till Kabul för ett möte. Hon var tvungen att ha med sig sin bror som maharam (motsatsen till haram, vilket är ordet som används för allt otillåtet/förbjudet inom islam), dvs någon manlig släkting som gör det tillåtet för en kvinna att resa, och som kan 'försvara hennes heder'. Otroligt ineffektivt men framförallt frihetsinskränkande.

Hursomhelst tvingar detta kvinnor till att använda så kallade traditionella mediciner, som opium, eller uppsöka amatörer utan utbildningen eller utrustning. Inte konstigt då att en afghansk kvinna löper en risk på 1 på 8 att dö under graviditet, eller att graviditetsrelaterade dödsfall är den mest vanliga dödsorsaken för kvinnor här. I Sverige är motsvarande risk 1 på 17400. Det är hjärtskärande att tänka på vad alla dessa kvinnor måste gå igenom, bara för att män bestämt sig för att kvinnor inte är värda samma rättigheter. Kokar inombords, och då har jag inte ens gått på djupet av det utbredda kvinnoförtrycket, och hur det påverkar barnens levnadssituation...

Självmordsbombare på lite för nära håll...

Idag på eftermiddagen runt kl 2 smällde det till rejält, så att både väggar och fönster skakade ordentligt. Det stod snabbt klart att det berodde på en explosion av något slag, och ganska snabbt kom information om att det var en bomb som utlösts. I den riktningen där det skett ligger bland annat en shia moske och en stor gymnasieskola, och det gick ett par oroliga minutrar innan vi visste vad som faktiskt blivit attackerat. Det senaste är att det var en självmordsbombare, antingen på cykel :s, eller till fots, som attackerat ett ambassad fordon - tyskt sägs det. Knäppskallen verkar ha missat sitt tänkta mål och utlöst bomben för tidigt, vilket resulterat i civila dödsoffer, men vi vet inte hur många än. Det ägde rum ca två kvarter från vårt kontor, därav den höga smällen, och under större delen av eftermiddagen var vi under lockdown på kontoret. Nu har vi tagit oss hem, och jag kollar nyheterna med jämna mellanrum för att se vad som egetligen hänt... Samlar på mig massor av erfarenheter, men att känna efterchocken av en bomb är onekligen en av de sämre...

Blä....

Fasen vad motigt det varit senaste veckan... Det enda som gör mig glad numera är tanken på att få komma härifrån, så jag har bokat en resa till Thailand över Eid högtiden som varar mellan 7-11 december. Skulle precis boka mitt hotell vid stranden när jag slog på nyheterna, och nu har de jädrans demonstranterna i Thailand ockuperat flygplatsen i Bangkok, och inga plan kan varken lyfta eller landa... Va faaan! Har ju sedan en hemresa till Sverige bokad ver jul, men jag har ännu inte betalat för biljetten mellan Kabul och Delhi. Hade planerat göra det imorrn, och skulle för detta ändamål åka in till stan och ta ut pengar nu ikväll. Nähä, det var strängt förbjudet, 'SECURITY', så det blir ingen biljett för mig imorrn... Jag skulle inte bli förvånad om, när jag väl lyckas skaffa fram pengar, och skall hämta ut biljetten så har de avbokat den... Då lägger jag mig ned på marken och vrålar...

Alla så kallade säkerhetsföreskrifter håller på att göra mig galen just nu, för jag känner mig inte ett dugg säkrare trots alla regler. Belsut tas hit och dit, och för de mesta motsäger de varandra och saknar logik. Först skulle vi åka alla i samma bil, nu får vi bara vara två st expats i samma bil på samma gång. Detta innebär minst tre resor varje morgon bara från mitt hus. Detta är för att undvika att om nu bilen skulle nu bli attackerad så dödas inte alla expats på samma gång... Jag har försiktigt påpekat att desto fler bilresor vi gör, desto högre är risken för att vi faktiskt ska bli utsatta för något. Dessutom kör chaufförerna nu som dårar för att hinna med alla resor, inom den halvtimmen det tidigare bestämts att vi måste åka, och häromdagen fick vi tvärbromsa för att undvika att köra över två flickor på väg till skolan. Ena dagen skall vi undvika rutin och planering, och andra dagen krävs det formulär och fråga om lov senast två dagar i förväg. Allt det gör just nu är att skapa missnöje och ytterligare stress hos oss, för att vi aldrig får något miljöombyte. Vi får nu heller inte jobba längre på kontoret en viss tid, och inte åka dit på helger, så varje dag släpar jag hem en massa arbete som jag inte hinner utföra under dagen. Man kommer varken bort från jobbet som sådant eller får umgås med någon annan än ens kollegor. Jobbördan har dessuotm bara ökats på, och härom natten jobbade vi långt över midnatt hemma i huset för att hinna färdigt - jag är helt utmattad. Näe, usch vad träligt det är just nu...

Jaja, nu har jag fått skriva av mig lite och ska sluta klaga... Jag har för övrigt laddat upp en massa bilder från min Nepalresa, de finns i vänstermarginalen i fotoalbumet.

Kram kram!

Seriösa och triviala funderingar

Afghanistan verkar vara sorgligt frånvarande från svenska nyheter, men häromdagen hade DN faktiskt en artikel om en attack som ägde rum i Kandahar, största staden i södra Afghanistan. Ett gäng män på motorcyklar använde vattenpistoler för att spruta frätande syra på en grupp flickor på väg till skolan. Männen klev t o m av sina motorcyklar för att kunna lyfta upp burkorna, som flickorna använder mest för att det faktiskt ger dem ett visst skydd, och sprutade syran rakt i ansiktet på dem. Detta är ett vedervärdigt beteende, som syftar till att avskräcka flickor, och deras familjer från att tillåta dem att gå till skolan. Södra Afghanistan är fortfarande otroligt traditionellt, och uppenbarligen finns det många kvar där som stöder talibanerna, och deras kvinnoförtryck. Trots detta har Save varit väldigt framgångsrika; i en del av de skolprojekt vi driver är det faktiskt fler flickor än pojkar. Sådana här attacker risker dock att rasera allt som byggts upp, framförallt om föräldrar av rädsla vägrar låta sina döttrar gå till skolan. Det visar också hur viktigt det är med fysisk säkerhet för att utvecklingsprojekt skall kunna fungera framgångsrikt. Afghanistan har fortfarande en lång väg att gå...

Nu till dagens trivialiteter... Har konstaterat att plåtburkarna till kaminer (kallas för bucharis) de installerat i våra rum inte är direkt bränslesnåla... De genererar sjukt mycket värme när det väl brinner, men eftersom väggarna är så tunna lagras ingen värme, så så fort det börjar glöda måste man slänga på mer ved. Har inte riktigt listat ut konstruktionen, men hittills verkar det inte spela någon roll om man lassar in så mycket ved det bara får plats; det brinner inte längre bara mer våldsamt... Verkar dumt med bränsleineffektiva uppvärmningsmetoder i ett land som till stor del består av infertil öken, och som lider av århundradets torka. Jag tror jag eldat upp bränsle från ett område stort som Sörmland på bara en vecka... På kontoret har vi nu fått gasdrivna värmelement i varje rum. Genererar förvisso värme så att man inte behöva hacka tänder, men det verkar vara förenat med livsfara att hålla dörren stängd; om man inte passar sig kan man tydligen lätt bli gasförgiftad. Att ha en fet gasoltub i rummet känns inte heller supertryggt... Man undrar lite smått varför ingen funderat ut bättre, hälsosammare och miljövänliga alternativ för att undvika att frysa ihjäl under de bistra vintrarna här...?

På väg mot friheten...

Sitter hemma i sängen, under ett halvt ton filtar, och huttrar... Hoppas verkligen de har installerat de där kaminerna när jag kommer tillbaka till Nepal, även om det ryktas att de poteniellt kan kolmonoxidförgifta en om man inte har tillräcklig ventilering. Är inte särskilt orolig dock för idag har de borrat ytterligare ett par hål i fönsterkarmen för att dra in kabel från sateliten så att jag kan njuta av ytterligare 900 kanaler. Förvisso bara ungefär 10 st som är värda zappning, de andra 890 visar iransk mjukporr.

Angående gårdagens händelser har det inte framkommit något nytt egentligen. Talinbanerna tar på sig dådet och hävdar att det var religiöst motiverat då kvinnan jobbade för en kristen organisation.

Polis, militär och militärpolis har hursomhelst ökat sin närvaro och nu står det uniformerade och beväpnade män i varenda gatkorsning mellan huset och kontoret. Tycker inte att det känns speciellt mycket säkrare för det, det är nåt med män i grupp med automatvapen...har dessutom en statistikuppgift i bakhuvudet som en av säkerhetskillarna delade med sig av: runt 40% av polisen sägs vara för att talibanerna skall återfå makten i Afghanistan.

Det tål att upprepas att vi utlänningar lever som i en liten bubbla just i Kabul, långt bort från den verklighet som möter majoritetn av Afghaner, och de hjälparbetare som befinner sig ute i landet. Jag ahde så smått börjat känna att min tillvaro här hade liksom blivit vardag, men detta var en tydlig, och hemskt onödig, påminnelse om hur sårbara vi faktiskt är, och var vi egentligen befinner oss. Men detta är tyvärr en del av framförallt afghanernas vardag, och till viss del även hjälporganisationernas. Men skulle vi backa ur så innebär det att tusentals barn t ex inte kommer få någon mat, medicin eller kläder till vintern, och det är det man får fokusera på när man debatterar med sig själv om vad sjutton man gett sig in på. För många tankar snurrar förstås i huvudet... Det är t ex lätt att bli lite paranoid, att se potentiella talibaner i vem som helst. Det har också slagit mig hur otroligt beroende vi är av vår nationella personal, och hur viktigt det är att vi kan lita på dem.

Jag tror hursomhelst att mitt break kommer väldigt välplanerat - endast en dag kvar på jobbet innan avfärd till Nepal. Hoppas att jag får tillfälle att fundera och bena ut en del grejer, och dessutom att få röra sig fritt!

Vi anländer i Nepal på fredagen, och på lördagen tågar vi iväg. Kommer tillbaka till Katmandu söndagen 2 November förmodligen, och kommer vara helt frånvarande från all sorts kommunikation under den tiden...Har med mig mobil men misstänker att den inte funkar...6 November flyger jag till Delhi, och 8 November tillbaka till Kabul.

Nu ska jag försöka värma mig lite...kram på er så länge så hörs vi förhoppningsvis när jag är tillbaka i civilisationen om enochenhalv vecka!

Halvbra nyheter

Hej mina vänner!

Jag vet inte hur många av er som kollat in BBC nyheter nu på morgonen (vilket jag naturligtvis räknar med att alla har tid att göra...) men för att förekomma eventuella reaktioner hemifrån kan jag rapportera att det nu på morgonen sköts ihjäl en kvinnlig hjälparbetare i Kabul. Incidenterna i Kabul har ökat markant de senaste veckorna, så detta är egentligen ingen senationell nyhet i sammanhanget, men vad som inte rapporteras är att det hände mellan 50 och 100 meter från vårt kontor. Inom en intervall på ca 20 minuter, mellan första kollegan åke till kontoret, och innan jag anlände, ägde detta rum runt tio i åtta i morse.

Den senatste informationen säger att de är en kvinna från Aydafrika, som arbetade för en organisation som heter SERVE. Hon brukade cykla eller gå till jobbet, och jag är ganska säker på att det är henne jag mött, något förnvånande, ett flertal mornar när vi kommer med bil till kontoret. Inledande analyser av detta säger att det förmodligen handlar om ett direkt attentat, politiskt motiverat, och att förövarna förmodligen kartlagt kvinnans rörelser under en längre tid. Detta gör naturligtvis att det känns rätt olustigt för oss, eftersom vi åker mer eller mindre samma väg mellan vårt hus och kontoret.

Vi väntar på mer information under dagen och kommer sedan att anpassa våra säkerhetsrutiner efter de rekommendationer vi får. Berättar mer när jag vet mer!

/ Josephine

Dag full av intryck

Så var ännu en helg snart till ända, och jag sitter mätt efter middagen i min hårda men breda säng och försöker sortera intrycken...För det är många intryck, tankar och känslor som snurrar i huvudet, mest hela tiden. Idag har jag för första gången känt en stark hemlängtan, och undrat vad faan jag gett mig in på. Tror en rad händelser idag bidrog till detta... På fömiddagen, strax innan jag och L (holländaren) skulle ge oss av in till stan skakade det till i mitt rum, först väldigt kort, men sedan lite längre och kraftigare. Trots att jag bara upplevt en jordbävning tidigare, en viss annandag jul 2004, så stod det klart på en bråkdel av en sekund att det var det som pågick. Jag rusade en trappa ned, och de andra hade också känt det. Vid husbygget på tomten brevid hade byggarbetarna skrämda tagit sig ned från vad som i mina ögon ser ut som den absolut sämsta sortens byggställningar och stod nu samlade på marken. Vi stod en stund ute i trädgården men det kom inga mer skakningar. Det räckte dock för att ett gäng minnen och känslor skulle röras upp hos mig. Försökte snabbt ta reda på mer information och hann under tiden lugna ned mig och inse att det inte skulle bli värre. Senare på dagen visade det sig att epicentrum var ca 17 mil nordost från Kabul, i Hindu Kush bergen, att jordbävningen hade magnituden 5,7 samt att den känts så långt bort som Delhi. Inga rapporter om döda än så länge, men man räknar med att det ändras när man når de mer avlägsna områdena närmast epicentrum. Vet ju förstås att Afghanistan är utsatt för alla möjliga naturkrafter, men jag hade helt enkelt inte tänkt tanken att jag kommer behöva uppleva jordbävningar. Nu var ju den här verkligen minimal så här i efterhand, men jag kände mig ändå påmind om hur långt hemifrån jag är från trygga, stadiga Sverige.

Ett annat intressant inslag idag var att jag fick följa med till utbildningsdepartementet för att träffa några representanter för Världsbanken, som är donator till ett jättestort projekt vi ska dra igång inom nån månad. Det går ut på att träna lärare och rektorer för 'sekundär utbildning', dvs högstadiet. Byggnaden var sjukt ful, ser ut som ett ofrivilligt arv från Sovjet-tiden, med en bild på utbildningsministern uppsmackad på hela gaveln. Vore för övrigt ett intressant inslag i Sthlm - Carl Bildts nuna längs hela sidan av Arvsfurstens palats vore väl fint!? Inuti var det om möjligt ännu fulare, väggarna var målade i värsta sortens sekret- och kräksgrön (använd er fantasi), här och var låg folk och sov, och avloppssystemet gjorde lite för att dölja några 'dofter'. Jaja, i övrigt var det prima... Blev presenterad för de två indierna som jag skall ha fortsatt kontakt med - snudd på omöjligt att förstå vad de sa men jag lär mig nog snart... Detta verkar vara ett riktigt bra projekt, förutsatt att det kan genomföras som det är tänkt, men det är tydligt att den kompetensen som behövs egentligen inte finns i landet. Så då får man använda det som finns tillgängligt. Svårt - samtidigt som vi måste genomföra projekt på ett ansvarsfullt sätt, så effektivt som möjligt och så att pengarna används på det sätt de är ämnade för, ingår det också i vår uppgift att stärka kompetensen hos befolkningen och institutionerna så att vi så småningom kan ge oss av och projekten kan fortsätta med endast lokala aktörer inblandade. Dessa två uppgifter är ibland svåra att kombinera. Korruptionen är så fantastiskt utbredd här att man undrar hur nåt egentligen någonsin blir som det är tänkt.

På vägen hem bestämde vi oss för att vara lite rebelliska och uträtta lite shopping. Vi stannade först i en fantastisk bokaffär, där de sålde alla möjliga slags böcker! Kunde spenderat hela dagen där, men kom till slut därifrån med ett par planscher att pryda mina tomma väggar med samt två böcker om Afghanistan. Vi fortsatte till en marknad där de sålde guldsmycken; L ville köpa örhängen till sin dotter. Vi abd chaufföre hämta upp den tredje kollegan och sedan komma tillbaka för att hämta upp oss. Det dröjde inte mer än 5 minuter innan chefen ringde upp och sade att vi genast skulle återvända till bilen och under inga omständigheter fick bege oss till sådana platser. L blev rätt upprörd, han känner sig redan som i ett fängelse och har lyckats dra på sig 2 officiella varningar för att ha brutit mot säkerhetsreglerna. Stämningen i bilen hem var efter detta rätt tryckt.

Nu på kvällen läste jag en lång artikel från NY Times om kopplingarna mellan Pakistan, Afghanistan, talibaner och Al Qaeda, och visst är det tydligt att situationen här bara blir sämre för varje vecka. Det har de facto aldrig tidigare dött så här många utländska hjälparbetare, och det afghanska folket börjar helt tappa tron på den internationella närvaron här (läs: amerikanerna). Visst brukar juli och augusti vara värst våldsmässigt, och vintern rätt lugn, men alla tecken tyder nu på att det blir den värsta vintern sedan 2001. Med detta i bakhuvudet, samt den tuffa säkerheten, där vi knappt får röra oss utanför huset, blir man lätt lite skrämd. Jag förstår verkligen vad som motiverar den ökade säkerheten/begränsade rörligheten. Samtidigt kan jag inte hjälpa att tänka att desto mer vi fjärnar oss från afghanerna och deras vardagliga liv, desto mindre chans har vi att förstå deras behov och desto troligare är det att de vänder sig även mot oss, som till synes bara far omkring i våra feta jeepar och viftar med våra dollar. Det är en svår balansgång, svårt att säga vad som är rätt och fel...

Sammantaget har jag vacklat lite i min övertygelse om vistelse här idag, och jag misstänker att det kommer flera sådana tillfällen. Å andra sidan, om man får vara lite vidskeplig och se nånting positivt, så har min ring dykt upp igen! Städtanten hade hittat den, tagit med sig den hem för att ingen av arbetarna skulle sno den från mitt rum, och lämnade tillbaka den igår morse. Jag väljer att ta detta som ett gott tecken på att jag trots allt har nånting kvar på karmakontot, och att det kanske är lite för tidigt att ge upp :) Således kan ni förmodligen förvänta er ytterligare några inlägg av samma svamlande sort! Take care, kram!

Dust in the wind - bokstavligen talat

Namnet på min blogg, Dust in the wind, kommer från en av mina favoritlåtar, men när jag valde det hade jag ingen aning om hur passande det skulle vara bokstavligen talat. Det är nämligen otroligt dammigt här i Kabul! Ibland när jag ser ut genom fönstrena kan man inte ens förnimma bergen som tornar upp sig runt om staden. Igår blåste det rejält och då är det nästan så att man får flashbacks till Plantis; man kan torka fint sanddamm ur både näsa och öron...

Sitter nu ensam kvar på kontoret, de lokalanställda går vid halv fem, och de internationella nån timme senare. Fick en försmak av hur mycket av ens tid som upptas av mailande under min tid i NY (FN är ju byråkratins högborg), men just nu undrar jag hur fasen det är meningen att jag ska göra annat än att läsa, svara och vidarebefordra mail. Jag hann under mina 4 dagar i Delhi få ungefär 200 mail som jag nu försöker följa upp...jaja, administration är skoj nästan hela tiden!

Igår kväll blev jag tillfrågad om att käka middag precis när jag dragit på mig träningsbrallorna..gissa vad som prioriterades... :) Efter att ha fått nödvändiga tillstånd för att lämna huset gav jag mig iväg in till stan, till en Afghansk restaurang som heter Sufi. De serverade traditionell afghansk mat, på traditionellt vis, dvs man sitter på kuddar eller madrasser kring låga bord. Det spelade också traditionell musik, typ nån slags harpa och trummor, väldigt skönt att lyssna på! Maten var fantastisk, vi beställde in ett gäng förrätter, och sedan kebab och pilau - risblanding - samt gudomligt naan-bröd, och sedan satt vi helt proppmätta och sippade grönt kardemumma te. Det var en riktigt skön kväll, och bra att komma ur huset lite. Det stinker av målarfärg, som säkert inte ens skulle komma i närheten av att följa hälsoföreskrifter hemma. Också bra att få åka runt lite så man lär sig hur staden är uppbyggd. Pga av (o)säkerheten tar chaufförerna olika vägar hela tiden så det är skitsvårt att få nån sorts överblick och lära sig hitta.

Nu ska jag strax klappa ihop och åka de femhundra meterna hem...Ikväll ska jag försöka göra nåt åt den fantastiska träningsvärken jag fick efter 5,5 minuters hoppahopprepande, och sedan flytta in i mitt nya rum! Det kan nog bli riktigt hemtrevligt! Hör av er! Kram!

Sensor overload

Vet inte riktigt var och hur jag ska börja beskriva de senaste dagarna, men nyttig informtion kan kanske vara att jag nu är på plats i Kabul, att jag mår toppen bortsett från en upprörd mage, och att det känns riktigt spännande att äntligen vara framme! Fredag och lördag är helgdag här, så idag är jag ledig. Sitter just nu i mitt tillfälliga rum i mitt hus, eftersom det jag ska bo i målas om. Huset är rätt stort, 2 våningar och källare, med åtminstone 7 stora sovrum, ordentligt kök, vardagsrum och stora hallar. Finns 3 badrum och jag delar ett stort med en kvinnlig kollega som bor här till och från. Standarden är helt OK, även om det är rätt nedgånget och slitet. Badrummen är värst, där kunde säkert en riktig renovering behövas, och jag har ännu inte listat ut hur faan man får varmvatten...inga långa duschar hittills alltså... Jag delar huset med just nu 4 andra kollegor, men en kommer som sagt och går, och en annan ska flytta till ett eget hus. Jag har dragit ned medelåldern med sisådär 25 år skulle jag tro, jag bor med två män i 50-60årsåldern, en från Kenya och en från Holland. Tjejen är kanske 35 och kommer från England. Sen är det en Bangladeshier som är på semester just nu. De är alla väldigt trevliga och vi har redan haft väldigt intressanta diskussioner ute på verandan. Vi har en kock och städerska 5 dagar i veckan, och det finns gott om mat, massor a frukt och nötter att förse sig av så man behöver knappast svälta...På kontoret blir vi dessutom serverade lunch varje dag! Framför huset finns en jättefin trädgård, med ett stort träd som ger välbehövlig skugga och gör så att man kan hänga på verandan hela dagen. Huset är, som alla hus här i Kabul, omgärdade med höga murar. Vi har 2 vakter dygnet runt, varav en av dem fungerar som chaufför. Vi får nämligen inte gå någonstans, utan måste ta bil precis hela tiden. Inte mycket träning alltså, tur att vi har ett litet gym i källaren. Osäkerheten, och det faktum att strider äger rum ganska nära Kabul gör oss väldigt begränsade just nu, speciellt som tjej. Det är påtagligt att läget är osäkert, det är väldigt strikta rutiner för allt och det dånar med jämna mellanrum jaktflyg över stan. Idag lyckades jag koordinera ihop en lunchdate med Josef, som jag pluggat och praktiserat med, han jobbar för en annan NGO. Vi möttes på ett cafe inne i stan, där sk expats (utlänningar som jobbar här) träffas under mer västerländska förhållanden. På vägen in passerade man 2 murar, båda med beväpnade vakter... Höga murar runt om såklart, med ståltråd på toppen.

Det är svårt att beskriva Kabul efter att ha sett så lite av det, men det byggs iaf överallt och det är ju ett bra tecken att människor vågar investera. Det finns en hel del asfalterade vägar, men när man kommer in bland husen är det gropiga grusvägar, med öppna avloppskanaler längs dem. Titt som tätt åker man förbi stora flockar med getter; det är en märklig syn blan de förhållandevis moderna husen. Kabul ligger också på en platå omgiven av berg, och upp längs bergssidorna klättrar husen farligt. Nu när vi åkte hem från cafet såg man drakar i luften precis överallt, det verkar vara en väldigt vanlig fritidssysselsättning här, både för vuxna och barn. Det är mycket folk ute och rör sig på dagarna, men på kvällarna blir det kolmörkt - det finns ingen gatubelysning och central el finns bara att tillgå några timmar om dagen. Övrig tid drivs allt av generatorer som brummar. Jag har internetuppkoppling här men det är en ganska slö lina. Det är aningen bättre trådlöst internet på kontoret. Jag spenderade större delen av gårdagen där, med att hälsa på alla, bli briefad om säkerhetsrutiner, vilket måste ske inom 24 timmar från ankomst, och genomläsning av en del dokument. Jag ahr en assistent, Qasim, som förmodligen är i min ålder. Väldigt trevlig och försynt, pratar hyfsad engelska och verkar väldigt mån om att göra ett bra jobb. Från vad jag förstått är det en ganska tung arbetsbörda, speciellt eftersom jag är helt ny och dessutom ligger ca 3 veckor efter, så en assistent känns inte helt fel.

Inte så många skarpa iakttagelser idag tyvärr, men huvudet snurrar som sagt, jag förösker fortfarande sortera alla intryck, och jag skulle kunna berätta hur mycket som helst. Så jag stannar här och återkommer! Kram

Tråkiga nyheter, episode 3

Det verkar sannerligen inte gå åt rätt håll...

'Ten French dead' in Afghan clash

Attack on Afghan Nato base foiled

Taleban at Kabul's doorstep

Taleban grow more brazen

Just nu känns det sådär att flyga dit på torsdag...

Tråkiga nyheter, episode 2

"Rocket attack on Afghan capital airport, none hurt"

Tråkiga nyheter

Har nu läst denna artikel: Aid women killed in Afghanistan, och det gjorde väldigt lite för att lugna ned nerverna som redan ligger utanpå kroppen... Har skrivit till Kabul och framfört mina kondoleanser, för jag misstänker att mina blivande kollegor med all säkerhet kände dessa kvinnor. Har också stilla undrat hur detta kommer påverka rädda barnens arbete.

Åker på lördag morgon kl 10, mellanandar i Wien och sedan vidare mot Delhi där jag blir kvar 3-4 dagar. Hoppas jag hinner lugna ned mig lite tills det är dags för de facto avfärd mot Kabul...

Lite Afghanistan läsning...

Här följer några intressanta nyhetsartiklar om Afghanistan, blandat engelska och svenska:

"Afghanskt våld hotar biståndsarbete"

"Afghan forces to take over security in Kabul"

"For aid agencies, security comes at a price"

"Rethinking aid in Afghanistan"

"Afghanerna har tappat framtidstron"

"Långt krig gynnar talibanerna"