På plats i Sittwe

Nedan följer ett långt inlägg som jag inte hann publicera innan jag åkte på semester. Nu är jag på väg tillbaka till Burma för ytterligare 6 veckors jobb med samma konflikt, som tyvärr verkar ha trappats upp...

Sittwe är huvudstaden i Rakhine state. Jag och min kollega Nic har flygit hit från Yangon, över djungeltäckta berg och längs med Myanmars västkust. På planet är hälften av passagerna turister som hoppar av vid planets första stopp vid Ngapali, en av Myanmars vackraste stränder. Mindre än en timme bort trängs internflyktingar i stora läger som de inte tillåts lämna. Det är bisarrt, men runt omkring denna katastrof fortgår mycket som om ingeting hänt.

Inne i Sittwe finns det vid en första anblick inte mycket som vittnar om våldsamheterna som utspelades sig i juni och juli. Men när mina kollegor tar mig till ett buddistiskt kloster första dagen börjar det bli tydligt. Här har runt 300 människor trängt ihop sig på klostrets första våning, som inte kan vara större än 100 kvadratmeter. De sover på golvet, har sina få tillhörigheter i plastkassar. På baksidan av klostret kan barnen leka, och en del av dem deltar i gratis undervising som tillhandahålls i byggnaden brevid. Barnen är, som alltid, nyfikna och ler blygsamt till en början, men blir mer och mer modiga och ber mig tillslut att fotografera dem och deras vänner. Men det går inte att undgå att tänka att de nog allra helst skulle befinna sig någon helt annastans, i sitt hem, på en skolgård, med sina vänner. Men deras hus har blivit nedbrända och de tillåts inte bygga upp dem. Just här har Rädda Barnen hittills delat ut förnödenheter i form av filtar, hinkar, tvål och myggnät, men människorna här har fortfarande inte nåtts av några matutdelningar som tillhandahålls av World Food Program (WFP). Munkarnas välvilja räcker en bit, men de kan inte föda 300 människor om dagen. Vår personal på plats för diskussioner med WFP om att detta läger skall inkluderas i nästa omgång.

På väg till nästa läger pekar min kollega MMS ut flera områden där alla hus brändes ned. Stora fält gapar helt tomma sånär som på några husgrunder här och var, och växtlighet börjar redan ta över. MMS pekar också ut var Rohingya befolkningen tvingats slå igen sina små affärer, eftersom de nu inte tillåts röra sig fritt, antingen från de läger där de hamnat, eller från de få stadsdelar inne i Sittwe där ett fåtal Rohingya fortfarande bor. ”Hur får de mat och andra förnödenheter de behöver” undrar jag. ”Bra fråga” säger MMS. Jag misstänker att de måste muta sig till det. 

Dag två besöker vi ett läger där Rädda Barnen ansvarar för utdelning av mat. Kvinnor och män, och en del barn, väntar tålmodigt i kö på att deras namn skall ropas upp. Familjer för-registreras och bockas sedan av mot listor på dagen då utdelningen sker. De kliver sedan in i hyddan där maten mäts upp i säckar – varje familj får ris, kikärtor, oilja och salt som skall räcka i två veckor tills det är dags för nästa utdelning. Familjer med barn som är yngre än fem år, eller där det finns gravida eller ammande kvinnor, får dessutom en ration av extra näringsrikt livsmedel som kallas för Rice-Sugar-Soy Blend (RSSB). Detta är ett pulver där innehållet malts sönder och extra vitaminer och mineraler tillsatts; tanken är att det skall tillagas med vatten till en slags gröt. Anledningen är att den här gruppen av människor är extra utsatta för undernäring så genom att dela ut RSSB försöker man förebygga att läget förvärras. Men i ett läge där tillgången till rent vatten är begränsad är det svårt att tillaga pulvret som det är tänkt. I ett av lägrena stöter jag på en flicka med sin lillasyster på armen. Lillasystern äter sin RSSB outblandat. Det kan inte smaka speciellt gott, men hon har knappast råd att vara kräsen.   

 Lägrena som finns kvar inne i Sittwe är bara för Rakhine befolkningen, och är förhållandevis små. Många är belagda till kloster. Dag 3 besöker vi därför de stora Rohingya lägrena en bit utanför Sittwe. Det tar kanske en timmes långsamt skumpande på leriga vägar tills vi når fram till det första, Baw Du Pha. Här bor många människor i av UNHCR (FNs flyktingkommission) nybyggda baracker, men de har har inte hunnit med att möta behoven; hälften bor fortfarande i tält. Barackerna har 10 rum per hus, ett för en familj, och är kanske 8-10 kvadratmeter stora. Det är mörkt och trångt i dem. Man har försökt gräva små avloppsdiken runt ’bostäderna’ men det är fortfarande lerigt, och det är knappast någon angenäm doft som slår emot en. Trots att man byggt ett gäng latriner (tänk utedass fast värre), är det tydligt att de inte används utan att man hellre väljer att uträtta sina behov lite varstans. Detta är naturligtvis en hälsofara. I nästa läger, Thet Kel Phyin, bor alla i barracker, men latrinerna är i riktigt dåligt skick, för att inte tala om tvättutrymmena och avloppsdikena. Endast 7 av 17 vattenpumpar fungerar, resterande är antingen trasiga eller har kontaminerat vatten.

En av anledningarna till att vi besöker lägrena just nu är att vi arbetat i flera veckor med att ta fram ett projektförslag för att försöka möta just framförallt behoven gällande vattentillgång, hygien och renhållning. Vi visste redan att behoven var enorma, men ville se med egna ögon för att få en bättre förståelse, och för att få möjlighet att prata med flyktingar och personal på plats. Det är tydligt att bättre tillgång till vatten är akut – vatten är ju livsavgörande! Men kvinnor frågar också efter separata tvättutrymmen så de kan hålla efter sin och sina barns hygien bättre. De vill också ha bättre designade latriner – om de är för långt borta från husen eller i oupplysta områden är det tyvärr ofta så att kvinnor och flickor inte vågar ta sig dit eftersom de utsätter sig för risken att bli antastade, eller ännu värre.

Att besöka flyktingläger lämnar mig alltid med väldigt tvehuggna känslor. Å ena sidan är det fruktansvärt att se vilken misär människor tvingas leva i och hur enorma behoven är, och samtidigt veta att vi inte kommer kunna hjälpa alla på en och samma gång, eller tillräckligt snabbt. Å andra sidan slås jag gång på gång av människans överlevnadsinstinkt och motståndskraft. Vart vi än går möts vi av leenden och nyfikenhet, föräldrar som stolt visar upp sina barn, och barn som är ivriga att utnyttja sina språkkunskaper. De har förvisso inte mycket till val, men gör åtminstone valet att göra det bästa av sin situation. 

Mitt i allt elände lyckas de ändå behålla någon slags värdighet genom sin vilja att kämpa, och jag tror det är det som gör att jag också blir inspirerad till att göra det jag gör. Vad är väl ett gäng långa arbetsdagar, när jag vet att jag kan bidra, om än minimalt i sammanhanget, till att förhoppningsvis förbättra tillvaron för åtminstone en annan medmänniska...?

Shwedagon by night

Det finns ju verkligen rum för förbättring gällande hur helgen spenderas, så igår lyckades jag äntligen få en avslappnad dag bara för mig själv. Tog en lång promenad genom Yangons finare kvarter, där vräkiga narco-palats samsades med vackra koloniala hus, halvt dolda av tropiska trädgårdar. Spenderade sedan någon timme med att svalka mig i en swimming-pool, följt av 90 minuter av den bästa thai-massagen jag haft på länge. Massösen använde verkligen hela sin kropp för att knåda och sträcka ut mina stackars förtvinade muskler, och mot slutet tror jag hon spenderade minst en kvart med att bara trampa omkring på min rygg. Ont som helvetet gjorde det, men det var bra smärta. Allt stillasittande har liksom resulterat i att axlarna mer eller mindre sitter ihop med örsnibbarna. Kände mig som en helt ny människa efteråt! Gjorde ett par timmars jobb, men när det började skymma begav jag mig upp till Shwedagon Pagoda igen då det såg ut att kunna bli en riktigt vacker solnedgång. Det slog mig inte förrän jag kom upp dit att det var fullmåne, vilket firas stort här varje månad. En stor, lysande gul fullmåne hade precis stigit upp över templenas spiror, samtidigt som solen gick ned på motsatt sida, och mot den djupt mörkblåa himlen var det en magisk syn. Förstås omöjligt att göra rättvisa på kort, men nedan följer ett par försök i alla fall. Huvudtemplet, själva pagodan, är täckt av riktigt guld, och det gör nästan ont i ögonen av allt glimmer och bling-bling. Överallt på tempelområdet samt inuti alla små sidotempel satt det människor och bad, men också hela familjer som tagit med sig picnic och gjort det till utflykt. Jag vet inte om det var extra mycket offergåvor pga av fullmånsfestivalen, men doften av rökelse och blommor låg tung i luften. Trots mycket folk var det en lugnande känsla att bara få vandra omkring och slå sig ned för att titta på folk med jämna mellanrum. På det hela taget en mycket bra lördag!

I morgon är det tänkt att jag skall flyga till Sittwe, i västra Burma. Men det har varit lite oroligt i flyktinglägrena de senaste dagarna, så risken finns att det blir avstyrt i sista minuten. Hoppas dock på att det blir av!

"If there was even 1% of humanity in the world, this wouldn’t happen." Wael, 16.

Idag tänker jag ägna detta utrymme åt en helt annan konflikt, i en annan del av världen.

I Syrien pågår sedan över ett år tillbaka en fruktansvärt våldsam och förödande konflikt, och även om det uppmärksammas på nyheterna är det få som faktiskt vet vad som försigår i stora delar av landet. Endast ett fåtal hjälporganisationer har kunnat ta sig in, men de flesta befinner sig alla på andra sidan gränsen till antingen Jordanien, Irak eller Libanon. Dit väller flyktingar i tusental, och historierna de berättar om sina upplevelser är fasansfulla.

Rädda Barnen har samlat ett antal vittnesmål från barn, rapporten (på engelska) finns här:
Syriens bortglömda barn

Det är fruktansvärd läsning. Jag kommer inte halvvägs innan tårarna rinner. Vad är det för fel på mänskligheten - vilken 10-åring ska behöva ha följande historia att berätta:

I was on the street when the bullets were first fired. We were standing outside a school – we’d just posed for a photo. There were lots of children around. Then the shooting started. There was chaos. Everyone was screaming. There were bullets and blood everywhere.

A boy called Amjad was standing next to me. He was shot in the head. I didn’t realise at first that he was dead. He fell forward on his knees, in a praying position. He was 15. Then I felt a terrible pain. I’d been shot too – in my neck. Here, see my scars [Munther has two bullet-sized wounds on his neck, one in the front and to one side of his neck, the other in the back of his neck].

Luckily I was with my friend’s mother. She picked me up and took me straight to a clinicto get help. I recovered from the shooting. We held a funeral for Amjad. Lots of people came. We made a statue of Amjad and put his own school uniform on it. Then we carried the statue through the streets. I was so sad
that day. - Munther, 10 år

Eller vilken förälder:

My children have been devastated by this conflict. My son Ala’a cries a lot without telling us why and he’s started sleepwalking. My other child has started to stutter. The younger children still cry when a plane goes overhead or a pot falls to the ground. They’re traumatised. I’ve spoken to lots of parents and they say the same thing.

No child has escaped this. Children aren’t children anymore. Watch any child. They playand look normal, but they can only keep this up for a while, and then they become sad again.

In Syria I buried two children with my own hands – Maher, who was 11, and Wasem, who was three. They were both executed with knives to punish their parents. I carried Wasem’s body after it was dumped in the village. He had his neck cut through from the back, and a bullet in his elbow. I remember thinking as I picked up his body that his arm was not attached properly. But then I realised, of course, it did not matter, he was already dead. Wasem was a lovely child – so talkative. Everyone in the village loved to see him play and smile. Now he’s dead. - Nabil, pappa

Jag är förbannad. Det borde du också vara.

Jag är uppenbarligen partisk, så jag tänker uppmana er att först och främst hjälpa till att sprida länken till rapporten ovan, och därefter att hjälpa Rädda Barnen att hjälpa. Men det spelar egentligen ingen roll vilken organisation man väljer, huvudsaken är att man väljer.

Magsjuka - check

Det är mer eller mindre standard för varje biståndsarbetare att åka på minst någon elak magåkomma, om inte värre, varje gång man åker ut på uppdrag. Vilka sjukdomar/parasiter/amöbor man åkt på hittils hör till de mer vanligare samtalsämnena, och redan de första dagarna här fick jag höra att majoriteten av mina (utländska) kollegor blivit våldsamt magsjuka. Det tillskrevs framförallt maten på det (finare) hotellet vi bodde på. Själv lyckades jag undvika maten där, men har däremot käkat på små bumesiska hål-i-väggen hak var och varannan dag - utan tillstymmelse till problem. Men i fredags hade turen dock kommit till mig. Vi har jobbat många långa dagar, och har dessutom ett par tuffa veckor framför oss, så vi tyckte vi var värda en lite mer påkostad middag. Det blev ett franskt ställe, oxfilet och potatismos, samt chokladmousse till efterrätt - fantastiskt gott! Efteråt låg vi nöjt utslagna runt bordet och sippade G&T innan vi drog oss hemåt.

Det dröjde inte länge innan illamåendet infann sig, och jag hade knappt hunnit lägga mig i sängen innan startskottet gick för en av de mest spektakulära magsjuke-nätter jag någonsin genomlidit. Utan att bli alldeles för grafisk, kan jag meddela att det var av en sån där variant där alla kroppens öppningar utnyttjades för att göra sig av med vad det nu var för elakartad organism som tagit sig in i min kropp. Jag tror till och med att jag kan ha slagit nytt personbästa i äcklighet. Jag fick skyhög feber och låg och yrade mest hela natten, en intressant kombination av mardrömmar om exceldokument och min värsta fasa - ormar. Tidigt på lördags-morgonen verkade det som min kropp slutligen hade lyckats rensa sig själv, men till priset av att jag kände mig misshandlad inifrån. Med hjälp av diverse piller och resorb däckade jag tillslut, och vaknade upp i morse efter 24 timmars dvala. Inte längre någon feber, om än aningen ostadig och utsvulten.

Då ingen av mina kollegor blev sjuk efter middagen i fredags, och vi i princip åt samma mat, misstänker jag att det kanske byggts upp under en längre tid, både stress och annan skit man får i sig med luften (många öppna avloppskanaler här...) och maten, så det var kanske lika bra att kroppen renade sig nu än precis när jag kommit hem.

Hoppas ni haft en bättre, och mindre äcklig, helg! :)

Har fått fickpengar :)

...så här lagom till helgen! 172,000 i lokala valutan närmare bestämt, man känner sig nästan som en miljonär med tjocka sedelbuntar i handväskan! Hoppas kunna få en anledning att slita mig från datorskärmen och spendera lite av dem i helgen.

Förra helgen var vi på fotbollsmatch mellan två lag i Burmas högsta liga. De är helt fotbolls-tokiga här så tyckte det lät som en spännande utflykt när jag blev medbjuden. Spännande, och aningen ehh märklig skulle det visa sig. Stadion, som ligger i utkanten av Yangon, var halvt under konstruktion, och den sido-läktaren vi hade biljetter för stöttades upp av bambu-stänger... Tack vare det ständiga monsun-regnandet bildas det snabbt alg-liknande beläggning på det mesta, vilket gjorde betonggolvet på läktaren till en veritabel isbana. När vi anlände var stämningen på topp, motsatta läktaren var fullsatt med fans i hemma-lagets (Yangon United FC) färger, som sjöng hejaramsor, trummade och viftade med flaggor. Publiken precis framför oss var också upphetsade, men jag tror det var mer alkohol-grundat än något annat. När hemmalaget gjorde mål blev en av pojkarna så till sig att han helt sonika slet loss ett säte och kastade det rakt upp i luften. Det gjordes ett par halvhjärtade försök att sätta dit det igen men man gav upp ganska snabbt och lämnade det åt sitt öde. En annan supporter kunde inte riktigt hålla sig, eller ville kanske inte missa ett av alla målen som serverades, så han hängde helt enkelt snorren över staketet som avgränsade mot planen och pinkade. På vår sida var det heller  ingen som hade bekymrat sig med att släpa med en trumma, utan man slog taktfast flipflopsen i stolsätet framför istället.

Nivån på fotbollen var kanske inte det bästa jag sett, men man kanske inte kunde förvänta sig annat på en monsundränkt plan som måste varit rätt tung att springa runt på. Men uppenbarligen var nivån tillräckligt bra för att minst tre spelare i varje lag var internationella proffs, bland annat en brasse och en nigerian. Det såg faktiskt rätt roligt ut, för utlänningarna i båda lagen var antingen på topp eller mittbackar, med en massa, i jämföresle små, kvicka burmesiska spelare därmellean.

Hemma-laget vann i alla fall tillslut med övertygande 4-0, vilket tydligen också gav dem liga-segern. Så fort slutsignalen blåsts började de rigga upp för firande, men då avlägsnade vi oss snabbt som attan eftersom det då hade varit upphåll från regnet i över 90 minuter och sannolikheten för nära förestående hällregn var därmed överväldigande. Så vi kastade oss in i en taxi, 4 st i baksätet. Det var den vanliga standarden på rucklet, så när vi tog en kurva i säkert 50 km i timmen flög plötsligt ena bildörren upp och vi fick klamra oss fast för glatta livet för att inte rasa ut på motorvägen. Resten av taxi-resan höll jag krampaktigt i dörrhandtaget, och bad om att få bli avsläppt redan halvvägs hem, så jag 'kunde passa på och handla', trots bäckmörker.

Nu är det dags att ge sig ut i Yangon-natten för lite föda. Hör av er, kram!
  

Och så var det måndag igen…

...och den gångna veckan handlade inte helt otippat nästan uteslutande om jobb. Snittar på 12 timmar på kontoret om dagen, sex dagar i veckan. Mest för att det är mycket att göra, men också för att jag fått arbetsuppgifter som jag aldrig gjort förut (fast det har jag förstås inte sagt till någon), så jag misstänker att det kanske går långsammare än normalt till och från. Just nu är det inte så glamoröst, jag och min chef har fått plocka isär det mesta som hade gjorts till vi tog över, och försöker nu få saker och ting på rätt köl igen. Jag spenderar därför huvuddelen av min tid framför gigantiska excel-ark med komplicerade formler, för att försöka lista ut vad vi har medel att genomföra, och hur mycket vi behöver dra in...osexigt så det förslår. Hursomhelst, vi ska försöka få till en fältresa i slutet av månaden, och hoppas att bitarna faller mer på plats då. 

Om ni nu funderat över varför jag är här till att börja med, så följer nu en kort(-ish) sammanfattning:

Myanmar (Burma) består av ett stort antal olika etniska grupper, närmare bestämt 135 stycken, som sedan delas in i 8 större grupperingar. I stora drag bor grupperna i olika, ganska avskiljda delar av landet, och bekänner sig till olika religioner. Det finns en mängd andra olikheter förstås men har inte lärt mig detaljerna riktigt än... Flera av de här grupperna har länge fört väpnad kamp mot majoritets-gruppen (som kallas burmeser och också är de som styr landet) och har sina egna ’stater’, med egen militär, administration osv. I västra Myanmar, med gräns mot Bangladesh ligger Rakhine state. Majoritetsbefolkningen här kallas Rakhine, är buddhister och lyder under styret i Yangon. Här finns också en muslimsk minoritetsgrupp, som kallas för Rohingyas. De härstammar från Bangladesh, men majoriteten har av allt att döma befunnit sig på Myanmars territorium i hundratals år. Trots det fråntogs de sitt medborgarskap i början på 1980-talet och har sedan dess utsatts för alla möjliga former av diskriminering, våld och förföljelse. Som icke-medborgare har de inga rättigheter. Rakhine state är dessutom den näst fattigaste i hela landet så det är ingen här som har det speciellt väl ställt. 

Det har länge varit ganska spända relationer mellan Rakhine och Rohingya, men i juni blossade våldsamheter upp och spred sig sedan som en löpeld. Man brände ned varandras hus och skolor, och hundratalet människor dog. Som en följd av detta drevs tiotusentals människor på flykt och har nu bosatt sig i överfulla internflyktingläger. Regeringen förklarade tillslut undantagstillstånd och satte in armén för att hålla isär befolkningen. Men armén anklagas samtidigt för att förgripa sig på Rohingya-befolkningen. Sedan dess har många Rakhine kunnat återvända hem,  men runt 5,000 bor fortfarande i läger eller har tagit över skolor och tempel. Desto fler Rohingyas, runt 70,000, befinner sig i läger och ser inte ut att kunna återvända hem på ett bra tag. Då de tvingats lämna sina fält, alla tilhörigheter och inte längre kan försörja sig, är de i stort behov av mat. De väldigt snabba undersökningar man gjort i lägrena visar att nästan en fjärdedel av alla barn uppvisar tecken på undernäring. Flyktingläger är också en grogrund för diverse sjukdomar, då de är trånga och ofta saknar tillräcklig tillgång till rent vatten, toaletter och sjukvård. Monsunsäsongen pågår minst en månad till, vilket innebär att sjukdomar som malaria och kolera lätt kan spridas snabbt. 

Hittills har vi delat ut mat och andra förnödenheter, som myggnät, tvål, hinkar och presenningar, men det hjälper bara lite för stunden och är förstås  inte tillräckligt. Än så länge har vi kunnat arbeta mer eller mindre ostört men på grund av spänningarna mellan de etniska grupperna är allt vi gör väldigt politiskt känsligt. Den ena gruppen har hotat flera hjälporganisationer och sagt att man kommer kasta ut oss om vi hjälper den andra sidan. Presidenten har öppet sagt att han vill skicka iväg alla Rohingyas till ett annat land. Många har flytt över gränsen till Bangladesh, där det redan finns hundratusentals flyktingar, men där vägrar myndigheterna ta emot och registera dem så de är rättslösa även där. Det finns inte många som ställer sig på Rohingyas sida bland burmeserna, så till och med här på kontoret får vi vara lite försiktiga när och hur vi pratar om det, för man kan aldrig vara riktigt säker på vem som lyssnar.

Som humanitär organisation måste man följa en mängd överenskomna internationella principer, varav en är att vi självklart inte får diskriminera och måste ge hjälp till vem som än behöver det. Vi måste också se till att vi inte gör saker värre (Do No Harm, liknande läkares ed), och det som ter sig nödvändigt just nu kanske riskerar att förvärra situationen längre fram. I det här fallet är man till exempel orolig för att regeringen planerar att göra lägrena för Rohingyas till permanenta bostäder, och på så vis snarare ytterligare späda på konflikten, istället för att försöka få grupperna att försonas och leva fredligt i samma område. Därför törs man (västerländska organisationer och regeringar) i nuläget inte stödja speciellt mycket.

Hmm, detta kanske blev lite torrt, men jag tror att jag mest ville ha sagt att det är en otroligt komplicerad situation. I och för sig är det väl sällan raka spåret och svart eller vitt, men det är verkligen inte lätt att göra rätt här.

Nu börjar allvaret

Så var första helgen till ända, och jag har hunnit med att flytta och installera mig i nya lägenheten, samt måttligt med sightseeing. 

Lägenheten, med fyra sovrum, är enorm; säkert 120 kvm i alla fall. Tyvärr är den som sagt ganska sparsamt utrustad så det känns nästan lite kusligt nu när det bara är jag här. Hoppas på att få roomies senare i veckan. Vaknar för övrigt upp till den här fantastiska utsikten varje morgon:

 Typ i alla fall. Så här ser det egentligen ut:

Men lägenheten ligger på 10e våningen, så man kan skymta Inya lake mellan husen, där Aung San Suu Kyis hus skall ligga där hon tillbringade sina år i husarrest. 

Igår unnade vi oss lyx-lunch på en heläkta italiensk restaurang, där de också tillverkar en massa delikatesser, såsom egen glass, ost, youghurt och bakar eget bröd och croissanter. Men vansinnigt dyrt var det så får nog begränsa besöken där. Vi får hela 48 kr i traktamente varje dag, vilket i stort sett räcker till att ta sig till och från kontoret med taxi. Får kanske jobba på mina prutnings-skills. 

Taxi-bilarna här är för övrigt ett kapitel för sig. De flesta ser ut som om det någon gång blivit helt utbrända, för att sedan lappas och lagas ihop, gärna med tejp. En av dem jag åkt med hade ett stort hål rakt genom golvet bakom förarsätet – kände som att den närsomelst kunde förvandlas till en Flintstones-bil. Å andra sidan fanns det en halvfull gin-flaska i en ficka som häng över förarsätet, möjligen för att dämpa eventuella passagerares rädsla. Bilarna hostar och hackar sig fram, man får hålla i dörrarna i skarpa svängar för att de inte ska flyga upp, och säkerhetbälte var nog inte uppfunnet när de flesta av bilarna tillverkades. 

Vi hann också göra ett snabb-visit på förutnämnda Shwedagon pagoda, som var helt magnifik! Redan innan man går in på tempelområdet, som är massivt, måste man ta av sig skorna, så alla tassar omkring barfota därinne. Tyvärr öppnade sig himlen ca 10 minuter efter att vi gått in så vi hann bara halvvägs runt innan vi fick ta skydd i ett av de många små templena. Tiden rann iväg där under taket så vi fick tyvärr ge oss av utan att hinna se mer. Man fick hasa sig fram på det numera av regnet glashala kaklet som täcker hela området men vi klarade oss väl frånsett ett par ’nästan vurpor’. Ska försöka återvända någon annan dag och kanske även hyra en guide. Därefter besökte vi en stor marknad, där allt möjligt tingel-tangel såldes, men inget som föll mig i smaken riktigt. 

Idag tog jag en promenad i en av parkerna som omger Shwedagon. Den var otroligt välskött, med små dammar här och var, och både barnfamiljer och förälskade par utspridda bland planteringarna. Om det inte vore för att det regnar var 20e minut ungefär, och därmed är galet fuktigt ute, hade jag nog gärna stannat en stund och bara tittat på folk. Enda fördelen med den höga luftfuktigheten är att mitt tunna bebis-hår får en volym värdigt ett afro.

På vägen hem stannade jag till på en förvånansvärt välsorterad mataffär, men eftersom pengarna bara rinner iväg fick jag begränsa mig till bara det nödvändigaste (havgregryn, salt, och bananer) så att jag skulle ha råd att ta mig hem också. Av någon anledning, som jag inte riktigt förstått än, fungerar inte utländska kreditkort i uttagsautomaterna här så jag fick ta med mig en bunt kontanter i US dollar, som jag sedan växlar in till den lokala valutan kyat (uttalas chat) på kontoret. I den här spenderar-takten kommer det att bli rätt fattigt på slutet...

Under resten av söndagen har jag mest bara försökt komma i ordning hemma. Lyckades efter några om och men lista ut hur man använder tvättmaskinen (tycker det alltid är lite vanskligt med eluttag i våtytrymmen) som är en sån där toppmatad mackapär. Men nu luktar sängkläderna de gett mig lite mindre mögligt i alla fall. Har identifierat två fungerande TV-kanaler på engelska, en musik-kanal och ESPN (sport) News. Allt jag behöver. Musik-kanalen visade, något otippat, nyss en dokumentär om David Guetta. 

Internet-frånvaron är fortfarande olöst, men jag ska försöka tjata så mycket det går utan att göra någon förbannad. Vi ligger 5.5 timmar framför Sverige så får jag inte internet här hemma blir det väldigt svårt att hålla kontakten med er där hemma! 

I morgon börjar det på allvar för i dag åkte tjejen jag ersatt tillbaka till Australien, men på onsdag kommer tjejen som jag ska rapportera till så hoppas på lite mer klarhet då...tjipp!